Idag vaknade jag till tårta på sängen. Tårta till frukost är så sjukt gott. Vill helst äta tårta till frukost vareviga dag. Sött och fett ihop med starkt kaffe. Smaskens.

Efter frukosten fick barnen städa sitt rum som var ett fullkomligt kaos efter flera dagar av övernattande kompisar, kojbyggen och pysselstunder. Själv städade jag sovrummet, vek ihop kläder och bytte lakan. Äntligen lite värdig nivå på det rummet igen!

Sedan fortsatte jag fejandet och dammsög och bytte plats på kökssofforna. Den stora röda på verandan fick hamna i matrummet och den vita nätta från matrummet placerades på verandan så det inte känns så trångt där ute. Sedan dammsög jag och putsade fönster (man får ta några i stöten för det är ett enormt jobb) och pysslade om mina pelargoner.

Har aldrig haft så välmående pelargoner som sedan jag började låta dem bada i diskhon/badkaret var fjortonde dag. Där får de stå och dricka i ett vattenbad så att terrakottakrukan kan suga åt sig vattnet. Sedan i med en skvätt blomsternäring ovanpå och tillbaka till soliga fönstret.

Så härligt och märkligt väder idag. Varm sol och extremt lokala skurar (regn på ena sidan huset och sol på den andra). Jag har donat på i trädgården och fortsatt rensa rabatterna på ogräs.

Så småningom kom Ylva-Karin på besök. Ulf ville visa sin nya sparkcykel och Ylva-Karin ville testa den blå balanscykeln.

-Ska vi springa och krama varandra?!

Hastigheten på dessa fordon är ungefär som om en sengångare och en snigel skulle gå på promenad. Minns dock att Bertil som treåring tog balanscykeln och sparkade de 1,5 kilometerna hem till bästisen Ada på ”motorcykeln” innan vi ens hunnit märka att han var borta. Bästisen Ada bor i det där röda huset vid berget.

Kort kram innan slagsmål om sparkcykeln istället utbröt. Det höll på att spåra ur totalt när jag som av en lycklig händelse fick syn på Bertil och Folke som var på väg hem från sin skogspromenad. Jag lyckades distrahera bråkmakarna genom att ordna en springtävling till brorsorna. Puh.

Det är för övrigt nästan onödigt färgglatt nu för tiden.

Och när det var dags att knata hem igen var det inte längre någon som ville slåss om sparkcykeln. Istället fick jag bära båda cyklarna själv. Mors lott i livet.

Så dukade jag fram rabarbersaft från källaren och nallade av kanelgifflarna jag har i frysen. Jag håller på att tömma källarskafferiet på fjolårets sista saft och syltburkar. Snart är det ju dags att göra nya omgångar!

Ska också göra ett nytt storbak någon dag så att jag har frysen full av bullar till sommarlovets utflykter och spontanbesök.

Så vackert skuggspel på verandan.

Och på fasaden. Jag satt och njöt värmen medan Bertil täljde på sitt spjut. Ständigt dessa spjut.

Skötte om och vattnade mina sådder som ser lite ämbliga ut.

Sedan kom Albin förbi för att hjälpa oss rita upp vår nya dörr. Vi ska alltså öppna upp i fasaden och ersätta fönstret bakom ryggen på där Albin sitter med en balkongdörr. En pampig pardörr i gammaldags stil. Kommer bli såååå fint. Glaset ska gå långt ner på dörren så att när man sitter i vardagsrummet kommer man se hela den vackra utsikten. Och tänk så dramatiskt det kommer bli på vintern när det vräker ner snö utanför.

Medan Albin skissade uppehöll jag Ulf och Ylva genom att vara en synnerligen besvärlig patient. De fick hjälpas åt att undersöka mina trasiga knän och mina ”fläskben” som Ulf säger och sedan ordinerade de mig medicin.

Ulf gav mig denna medicin som han kallade ”rubbetmedicin”.

–Vad är den bra för då?

-Rubbet!

Fint. Den kan jag gärna äta regelbundet.

Avslutade kvällen med en milslång promenad runt sjön med Stina. Luften doftade av hägg och nyutslagna björklöv (som den godaste parfym) och skogen ångade efter regnskurarna. Galet vackert!

Och det var den Mors dagen det.