Juninatt och det är nästan omöjligt att komma till ro om kvällarna.

Jag får njutpanik.

Jag vill hinna uppfatta och njuta av allting innan den här korta, korta tiden är förbi.

Här är klockan efter ett på natten och jag stryker omkring som en osalig ande i huset.

Nyper vissnande blomblad, rättar till kuddar och står i fönstret och kikar ut över dimman som dansar över åkern

Ryser av fasa när jag tänker på vintern och att det många dagar aldrig ens blir så pass ljust som det är på det mörkaste klockslaget i juni. Hur ska man orka det? Hur orkar man ytterligare en vinter av evighetsmörker och kyla?

Och ändå på något vis så uppskattar jag alla årstider när jag väl är där. Men jag står inte ut att tänka på mörkret och kylan nu – för då drabbas jag av ännu mer njutpanik. Hur ska jag kunna fånga juninatten? Hur ska jag lyckas hålla kvar den?