I söndags hade jag glädjen att gå på en konfirmation. Älskar ju allt som har med skolavslutningar, student, konfirmation, barnvälsignelse och dop att göra. Den här gången var det min bästa kompis Elinas dotter Milly som skulle konfirmeras.

Plockade en enorm bukett i trädgården med allt som doftar gott eftersom jag vet att hon gillar blommor.

Hade köpt två par guldörhängen och lagt i en liten loppad glasask jag sparat till ett speciellt tillfälle. Viktigt att minnas både Kristus och Kvinnokamp.

Konfirmationen var i Backenkyrkan. Väldigt känslomässigt att vara här. Det var ju här jag och Jakob gifte oss – och i kapellet begravde vi hans pappa för tre år sedan.

Kyrkan är otroligt vacker invändigt. Satt och var rörd redan innan det startat. Mindes mitt eget bröllop och hur vi gick nedför mittgången. På vårt bröllop var ju Elina och Joel värdpar och min vän Emmas pappa förrättade vigseln.

Kan ju inte lägga upp bilder på konfirmanderna så här kommer i istället en bild på han som allt handlar om.

Jag minns min egen konfirmation och hur högtidligt det kändes. Vi hade varit på läger i två veckor och det var rätt prövande minns jag. Halva släkten kom för att fira konfirmationen och nu i efterhand känner jag sån kärlek och tacksamhet till allt mamma och pappa gjorde för oss. Bakade, bjöd in, dukade fint, fixade mat, köpte presenter och högtidlighöll. Allt jag tog för givet då men som jag idag vet är ganska ansträngande.

Elina var piffig i grönt.

Och vi körde småmönstrat. Min klänning är från &Other Stories, Jakobs dress med kanotister på är en två år gammal från Whyred och Ulf hade en blus av ett gammalt retrotyg som en läsare sydde till Bertil när han var liten. Den slits fortfarande med hälsan.

En shoe-cam var givetvis viktig.

Se vad duktig jag är! Jag har utökat min sandalett-garderob med flera färgglada begagnade skor. Dessa köpte jag från Sellpy för en liten slant. Så snyggt ihop med den gamla väskan min syrra loppat billigt. Måste dock lämna in den på reparation snart för sömmarna börjar spricka upp.

Efter gudstjänsten rymde Ulf iväg och Jakob fick jaga efter för att förhindra gravskändning.

Bertil som aldrig orkar med något ståhej klättrade upp i ett skuggigt träd ovanför folkmassan.

En brokig skara människor jag älskar

Stina och Emil. För er som inte vet är Stina alltså Elinas lillasyster.

Kusiner och kompisar!

Den vackra konfirmanden och hennes ömma moder. Jag har svårt att förlika mig med att jag har jämnåriga vänner med så här stora barn.

Elinas storasyster Johanna vilade sig i gräset

Efter kyrkan stack vi hem till Elina och Joel och körde ut alla barnen i trädgården.

Så att vi kunde förbereda maten i lugn och ro. Särskilt mycket lugn och särskilt mycket ro blev det förstås inte. Men det hackades sallader.

Och skars upp bröd och gjordes pastapesto på konfirmandens önskan.

Så gott!

Trött mamma njuter av solen och mättnadskänslor. Det här är hur jag minns min egen mamma. Eller alla kvinnor jag känner – nöjda tillbakalutade mot en solvägg efter väl förrättat värv.

Det blev tårta till efterrätt.

Och Stina hade tänkt till ordentligt och matchade tårtan.

Konfirmationen fick mig att minnas Millys barnvälsignelse för femton år sedan. Jag satt på samma plats (i samma soffa?) och fikade och hade det fint. Även det bloggade jag om och man kan väl konstatera att

1. Bloggen blivit lite mer fyllig sedan dess
2. Fotokvalitén höjts
3. Midjan har också blivit fylligare
4. Jakob åldras som ett fint vin.