Jag tĂ€nker ofta pĂ„ hur tacksamt det Ă€r att som kvinna och mamma rĂ„ka vara genuint intresserad av sĂ„nt som kvinnor och mammor förvĂ€ntas vara intresserade av. Det Ă€r ju jag pĂ„ en rad omrĂ„den och det gör att jag fĂ„r oförtjĂ€nt mycket beröm. Ibland Ă€ven med ett lite plĂ„gat tonfall över att jag Ă€r sĂ„Ă„Ă„Ă„ duktig som ordnar med fika och festligheter och sĂ„nt…hur ooorkar du?

DĂ„ vill jag bara hojta STOPP och pĂ„peka att jag inte alls Ă€r vidare “duktig”. Jag rĂ„kar bara gillar att dekorera och göra vackert runtomkring mig och mitt kĂ€rlekssprĂ„k Ă€r dessutom tjĂ€nster. DĂ€rför vill jag alltid bjuda mĂ€nniskor jag Ă€lskar pĂ„ mat och göra trevligt för dem. Ordna kalas och fixa fina skolavslutningar och baka tĂ„rta och sĂ„nt. Att jag gör det sĂ„ pass noga och hĂ€ngivet Ă€r ju för att jag tycker att det Ă€r kul och tillfredsstĂ€llande. Jag fattar ju att det för tex mina barns rĂ€kning skulle rĂ€cka om jag gjorde typ 40 procent av det jag gör nu. De resterande 60 procenten gör jag för mitt eget höga nöjes skull!

Men det Àr sÄ lÀtt att framstÄ som en sÄn himla bra och duktig mamma nÀr ens intressen rÄkar vara den typen som premieras nÀr man Àr mamma!

Det finns dock gott om andra förĂ€ldragrejer som jag inte gör sĂ„ bra men som kanske inte mĂ€rks utĂ„t. Ta en sĂ„dan dĂ€r sak som att ta barnen pĂ„ trĂ€ningen, stĂ„ och sĂ€lja varmkorv pĂ„ nĂ„gon match eller ordna skjutsgrupper för laget. Jag tackar Gud för att inget av mina barn har visat nĂ„got intresse för lagsport eftersom det skulle vara fruktansvĂ€rt för mig att behöva engagera mig pĂ„ den fronten eller anpassa vĂ„rt familjeliv efter nĂ„gon fotbollscup. Men jag inser ocksĂ„ att de som Ă€r bĂ€st pĂ„ sĂ„nt Ă€r de förĂ€ldrar som samtidigt sjĂ€lva tycker att det Ă€r kul. De Ă€r inte ovanligt “duktiga” för att de gör det – de hĂ„ller faktiskt ocksĂ„ med sitt sjĂ€lvförverkligande. Duktig Ă€r vĂ€l i sĂ„dana fall fotbollsmorsan som orkar baka en tĂ„rta och hĂ€nga upp ballonger fast kalas Ă€r det trĂ„kigaste och jobbigaste hon vet?

Jag tycker att vi alldeles för ofta jĂ€mför vĂ„ra svagaste sidor med andras starkaste sidor. Det Ă€r vĂ€l rimligare att (om nĂ„got) jĂ€mföra sig med de som Ă€r ungefĂ€r lika intresserade och kunniga som en sjĂ€lv? Jag jĂ€mför tex inte hur kunnig och flitig jag Ă€r pĂ„ att trĂ€na – med hur kunnig och flitig min man Ă€r. För dĂ„ skulle jag ju jĂ€mt kĂ€nna mig sĂ€mst. Han har trĂ€nat regelbundet sedan han gick i högstadiet och Ă€r dessutom utbildad fysioterapeut. Jag jĂ€mför istĂ€llet med hur jag var för tvĂ„ Ă„r sedan (ointresserad, svag och otrĂ€nad) och med det i Ă„tanke Ă€r jag pĂ„ en rĂ€tt fantastisk plats nu!

Genom att ha rimliga mĂ„lsĂ€ttningar och jĂ€mföra mig med rĂ€tt personer behöver jag inte kĂ€nna mig som en dĂ„lig mamma nĂ€r jag tar barnen till skridskorinken och fumligt snörar pĂ„ dem skridskorna och med stor svĂ„righet spĂ€nner hjĂ€lmarna rĂ€tt. Just dĂ„ Ă€r jag faktiskt som allra duktigast – Ă€ven om ingen annan nĂ„gonsin berömmer mig för just den delen av mitt förĂ€ldraskap.