Jag tänker ofta på hur tacksamt det är att som kvinna och mamma råka vara genuint intresserad av sånt som kvinnor och mammor förväntas vara intresserade av. Det är ju jag på en rad områden och det gör att jag får oförtjänt mycket beröm. Ibland även med ett lite plågat tonfall över att jag är såååå duktig som ordnar med fika och festligheter och sånt…hur ooorkar du?

Då vill jag bara hojta STOPP och påpeka att jag inte alls är vidare “duktig”. Jag råkar bara gillar att dekorera och göra vackert runtomkring mig och mitt kärleksspråk är dessutom tjänster. Därför vill jag alltid bjuda människor jag älskar på mat och göra trevligt för dem. Ordna kalas och fixa fina skolavslutningar och baka tårta och sånt. Att jag gör det så pass noga och hängivet är ju för att jag tycker att det är kul och tillfredsställande. Jag fattar ju att det för tex mina barns räkning skulle räcka om jag gjorde typ 40 procent av det jag gör nu. De resterande 60 procenten gör jag för mitt eget höga nöjes skull!

Men det är så lätt att framstå som en sån himla bra och duktig mamma när ens intressen råkar vara den typen som premieras när man är mamma!

Det finns dock gott om andra föräldragrejer som jag inte gör så bra men som kanske inte märks utåt. Ta en sådan där sak som att ta barnen på träningen, stå och sälja varmkorv på någon match eller ordna skjutsgrupper för laget. Jag tackar Gud för att inget av mina barn har visat något intresse för lagsport eftersom det skulle vara fruktansvärt för mig att behöva engagera mig på den fronten eller anpassa vårt familjeliv efter någon fotbollscup. Men jag inser också att de som är bäst på sånt är de föräldrar som samtidigt själva tycker att det är kul. De är inte ovanligt “duktiga” för att de gör det – de håller faktiskt också med sitt självförverkligande. Duktig är väl i sådana fall fotbollsmorsan som orkar baka en tårta och hänga upp ballonger fast kalas är det tråkigaste och jobbigaste hon vet?

Jag tycker att vi alldeles för ofta jämför våra svagaste sidor med andras starkaste sidor. Det är väl rimligare att (om något) jämföra sig med de som är ungefär lika intresserade och kunniga som en själv? Jag jämför tex inte hur kunnig och flitig jag är på att träna – med hur kunnig och flitig min man är. För då skulle jag ju jämt känna mig sämst. Han har tränat regelbundet sedan han gick i högstadiet och är dessutom utbildad fysioterapeut. Jag jämför istället med hur jag var för två år sedan (ointresserad, svag och otränad) och med det i åtanke är jag på en rätt fantastisk plats nu!

Genom att ha rimliga målsättningar och jämföra mig med rätt personer behöver jag inte känna mig som en dålig mamma när jag tar barnen till skridskorinken och fumligt snörar på dem skridskorna och med stor svårighet spänner hjälmarna rätt. Just då är jag faktiskt som allra duktigast – även om ingen annan någonsin berömmer mig för just den delen av mitt föräldraskap.