Nu har jag den dÀr mitt-i-sommaren-bluesen jag ofta fÄr. SÀrskilt om vÀdret Àr kallt och jÀvligt. Det blÄser fruktansvÀrt utanför fönstret som dessutom Àr randigt av regn. Storbarnen har rest bort med farmor, Jakob ska jobba nÄgra veckor nu innan han fÄr ledigt igen och jag och Ulf ska skrota pÄ hemma i lugn och ro. Allra helst skulle jag vilja göra eld i vedspisen och mota bort den kalla rÄa kÀnslan som kryper innanför alla klÀder.

I mitten av juli slĂ„r den dĂ€r kĂ€nslan av deppighet ofta till. Jag drabbas av plötslig panik för att sommaren snart Ă€r slut (det Ă€r den ju inte pĂ„ nĂ„gra villkor sĂ„ GUD NÅDE DEN som börjar prata höstmode nu eller pirriga jobbplaner – skottpeng pĂ„ sĂ„nt) men plötsligt kĂ€nns det som att allt gĂ„tt för fort och att sommaren bara rinner mellan fingrarna pĂ„ mig.

Det brukar hÄlla i sig nÄgra dagar sedan lugnar jag ner mig, kommer till sans och blir glad för hur mycket jag har kvar av den hÀr stora smarriga jordgubbstÄrtan som sommaren faktiskt Àr. Men just idag Àr jag trött, frusen, irriterad och ledsen för att tiden gÄr sÄ fort och att jag inte kan bromsa den och att sommaren samtidigt envisas med att vara sÄ regnig, kall och ogÀstvÀnligt blÄsig.