Jag funderar mycket pĂ„ hur det pĂ„verkar en parrelation att man trĂ€ffas medan man Ă€r vĂ€ldigt ung – kontra att man blir ihop nĂ€r man Ă€r fullvuxen. Med risk för att generalisera grovt kan tycka att mĂ„nga par som blir ihop i vuxen Ă„lder Ă€r sĂ„ artiga, service minded och lite extra fina gentemot varandra? Medan vi som blev ihop medan vi fortfarande var vĂ€ldigt unga – i mitt och Jakobs fall till och med som tonĂ„ringar – Ă€r mer som syskon i relationen. Inte sĂ„ artiga med andra ord.

En annan skillnad Ă€r att mĂ„nga som trĂ€ffas nĂ€r de Ă€r vuxna verkar ha en sĂ„dan stolthet gentemot sin partner. En vĂ€ninna som trĂ€ffade sin man senare i livet klantar sig rejĂ€l pĂ„ jobbet och sĂ€ger “det hĂ€r pinsamma ska jag dĂ„ fasen inte berĂ€tta för X” medan min första instinkt nĂ€r jag gjort bort mig Ă€r att berĂ€tta för Jakob sĂ„ fort som möjligt. Jag har liksom ingen stolthet kvar och tycker inte att jag har nĂ„got att dölja.

Om sĂ„dana skillnader – verkliga och inbillade — pratar vi i dagens avsnitt av Wollin & Clara