Jag funderar mycket på hur det påverkar en parrelation att man träffas medan man är väldigt ung – kontra att man blir ihop när man är fullvuxen. Med risk för att generalisera grovt kan tycka att många par som blir ihop i vuxen ålder är så artiga, service minded och lite extra fina gentemot varandra? Medan vi som blev ihop medan vi fortfarande var väldigt unga – i mitt och Jakobs fall till och med som tonåringar – är mer som syskon i relationen. Inte så artiga med andra ord.
En annan skillnad är att många som träffas när de är vuxna verkar ha en sådan stolthet gentemot sin partner. En väninna som träffade sin man senare i livet klantar sig rejäl på jobbet och säger “det här pinsamma ska jag då fasen inte berätta för X” medan min första instinkt när jag gjort bort mig är att berätta för Jakob så fort som möjligt. Jag har liksom ingen stolthet kvar och tycker inte att jag har något att dölja.
Om sådana skillnader – verkliga och inbillade — pratar vi i dagens avsnitt av Wollin & Clara
38 svar
Ska lyssna på avsnittet! Jag tror det beror på hur man är som person, och kanske även vilka förebilder man haft.
Jag träffade min sambo sent i livet (30+ och färdiga med barnaskaffande och sånt sedan innan) men han är min bästa vän, ”brorsa” (med risk att uppfattas som extremt kinky nu😅) livskamrat, älskare -allt i ett! Vi har inget att dölja och kan berätta allt OCH skratta åt allt. Men kanske har du rätt, om man vågar sig på att generalisera lite😌
Jag har upplevt båda varianterna. Min förste man träffade jag när jag bara var 14 år, och min andre man när jag var 41 år. Stor skillnad kan jag nog säga i efterhand.
”Hela havet stormar”, under de första åren, blandat med ungdomskärlek, familjebildning och barn.
I det andra förhållandet, då slog blixten ner helt oväntat, med en mycket stark kärlek som jag är så lycklig över att ha fått uppleva!
Tyvärr har jag mist båda mina män, i sjukdomar, men glömmer aldrig någon av dem.❤️❤️
Tack för din kommentar Meggie <3 beklagar att du behövt förlora två män i livet. Det låter svårt och tungt. Kram
Ohhh mitt hjärta stannade till (bokstavligen) när jag läste det du skrev. Tack för att du delar så personliga saker från ditt liv. Två stora kärleken. Och du saknar dem. 💔♥️
Jo men visst blir det skillnad när man vuxit upp och byggt upp sitt liv tillsammans kontra att ha gjort det med någon annan och det har havererat.
Man har med sig erfarenheter och lärdomar och man tar inte varandra för givet på samma sätt. Man blir mer noga med vad man vill ha och vad man vill vara.
Jag träffade min man när jag var 29, han var 34. Vi är då inte artiga mot varandra och berättar det mesta för varandra, även det pinsamma. Det är väl just med en partner man ska kunna dela även det man skäms över?
Inte för att jag är någon expert men jag tror att man till mycket stor del (på gott och ont) upprepar de mönster man vuxit upp med/sett i nära relationer som barn. Sedan är det möjligt att många som träffas senare i livet hunnit förändra sina beteenden lite genom att gå i terapi eller på andra sätt utvecklat sig själva men då är ju åldern nödvändigtvis inte huvudorsaken.
Min sambo och jag träffades som 19-åringar och har nu varit ihop i typ 13 år. Vi är verkligen sällan artiga mot varandra 😅😅 Just nu är vi inne i en jobbig, intensiv period pga fått tre barn på 5 år. Jag försöker dock absolut tänka på att vara artig/vänlig mot honom oftare 🙈 MEN stör mig också ofta på par som träffas 30+ pga dom är ofta så äckligt gulliga mot varandra, usch liksom 🤪🤦♀️
Intressant ämne som skapade mycket tankar hos mig. Önskar jag hade en relation (behöver inte vara med en partner) där jag kan visa mig själv ärligt. Tror jag fastnat i att hela tiden var trevlig och se till andras behov. Är dålig på att säga nej och när jag träffar vänner och bekanta så visar jag alltid ett gott humör fast jag kanske är ledsen eller egentligen inte har lust att prata (underhålla). Vet att när jag en gång var så trött att jag inte orkade vara närvarande med en vän så blev hon arg på mig. Så jag väljer att mest vara själv, orkar inte med annat. Funderar mycket på hur man har sunda relationer, kom gärna med tips om någon förstår sig på hur man har det.
Kommunikation! Vännen kanske kände sig sårad men förstod inte varför du agerade som du gjorde. Förklarade du? För att bli förstådd måste man visa sig sårbar. ❤️
Förstår hur du menar, jag gör nog så i många relationer, men inte med min man eller syskon. Vet inte om jag vågar vara mer mig själv med dom och visa alla mina sidor för att jag är säker på att dom tycker om mig ändå? Tror det. Har du någon annan person som du kam vara hela dig själv med? Släkt eller liknande?
Känner igen mig själv där. Fick förklaringen till varför relationer tar så mycket energi för mig när jag sent i vuxen ålder blev diagnosticerad med adhd. Är också en people pleaser, men Covid-epidemins isolering fick mig att inse hur mycket energi jag sparar på att inte vara runt folk. 😅
För mig är det viktigt att få tanka energi efter en dags umgänge eller av att ha varit på tex marknad. Lite svårt då man har familj och barn, men familjen tar lite mindre energi då jag inte behöver vara så artig mot dem. 😄
Har också förstått att jag är högkänslig. Då är man naturligt intuitiv vad gäller andra människors känslostämning och kan suga till sig som om det vore ens egna känslor.
Kanske du också har någon diagnos eller är högkänslig? Eller utmattad?
Hoppas du hittar orsaken och får lättare att berätta för vänner tex när du är helt slut. ❤️
Jag var tillsammans 7 år min med min första kärlek (träffades som 15). Hade några kortare förhållanden emellan på cirka ett år och sen träffade jag min stora kärlek sen nio år tillbaka som 27. Är samma årgång som du.
Jag kan säga att det inte varit någon skillnad, först det galna nykära, då man oftast lät känna varandra också har sina häftigaste bråk (man måste ju se att förhållandet håller sånt), sen trygga och mer djupa kärleken. Jag ser en kärleksrelation kanske som den enda relationen där du faktiskt får vara dig själv fullt ut med både dina fina och fula sidor. Att vara artig är man typ till grannen? Nej, men just artig vet jag ingen som är i sina kärleksrelationer. Så som du beskriver det.
Min erfarenhet i övrigt är följande: med min första kärlek blev han verkligen som en bror för mig = bästa vänner och attraktionen dog ut. Vi växte ifrån varandra.
Det som var så himla skönt med att träffas som 27 var att jag hunnit stå själv, visste vem jag var och kunde hitta någon där mitt vuxna jag passade med. Jag är väldigt långt ifrån den jag var som 18 liksom. Men som vuxen ändras man inte på samma sätt längre. Det som jag inte visste med min första kärlek var att jag trodde att attraktionen alltid skulle dö ut. Men kan nu med min kärlek sen nio år tillbaka säga att det inte alls behöver bli så. Jag är fortfarande så himla kär och attraherad av min man nu! Så det var skönt att få den biten bekräftat, då jag visst älskade min första kärlek men han var som sagt som en bror mer än något annat.
Så mitt tips är stanna inte för att en relation är trygg (endast), du kan hitta någon du både är trygg och jättekär/attraherad av också efter många år ❤️
Håller verkligen med. Vi skrev rätt lika!
Åh, jag håller inte alls med. Jag har haft båda delarna. Jag skulle aldrig kunna ha en relation som inte är genuin (för det är ju det den inte är om man inte kan vara sig själv). Däremot skiljer sig sättet vi bråkar på. Med min första relation var konflikterna nästan som syskon. Vilket ledde till att vi faktiskt sällan redde ut något. Vilker min nuvarande relation är väldigt noga med. Kanske för att vi träffats som vuxna, kanske för att vi inte kan ta vår relation för givet. Vi har inte barnen, kittet, som håller oss samman. Vi måste därför välja varandra hela tiden, mer aktivt.
Jag tycker det är fantastiskt med en kärlek som håller hela livet, från unga till gamla. Vilken ynnest! Men jag ville inte bli en sån som stannade kvar, för det var bekvämt. Vilket jag tror är vanligt. Och lite sorgligt!
Mycket intressant infallsvinkel! Jag har nog tänkt samma sak men inte medvetet. Jag och min man har varit tillsammans i 20 års tid sedan tonåren och vi har verkligen inget snuttigt språk eller artighet, snarare grov jargong. Han kallar mig de mest udda smeknamnen och jag undrar ofta om andra par pratar så knäppt med varandra som vi gör. Kan sakna lite gentlemannaskap men samtidigt är det härligt att vi alltid måste berätta allt som händer oss för den andre direkt, ringer ofta eftersom man inte vill vänta till man slutat jobba. Gör jag något pinsamt skulle jag ringa direkt för att ventilera liksom.
Jag tycker det är bra att du Clara har/haft podd med just Malin och Erica. För då blir ett drag synligt hos dig – tycker jag – som jag känner igen hos mig själv.
Du är ganska medveten om vad som är ett “genuint liv”, och att du har/gör det. Sånt som:
* leva i samklang med sin kropp och dess olika faser
* ingå i en mänsklig gemenskap som spänner över generationer
* komma igång tidigt med livet
* ha erfarenhet av att få och leva med barn
* vara i kontakt med det genuina livet också i språket – använda gamla uttryck, våga prata om kroppen.
Samtidigt tror jag att du som tänkande människa ganska ofta ser på ditt liv utifrån. Är medveten om hur det rankar på skalan över genuina liv och jämför med andra (som kanske är mer alienerade, distanserade, rentav lurade). Sätter också en viss ära i att ha kontroll och välja hur du ska framträda, iscensätter och dramatiserar.
I jämförelse är Malin och Erica mer direkta, genuina på ett annat sätt (kanske Erica ännu mer än Malin). På det där sättet som du kanske inte vill vara (jag själv kan i alla fall tycka det är svårt), mer omedvetet, ibland mer självutlämnande, inte lika stort behov av kontroll. Det blir bra samtal när de båda sätten att vara möts, det väcker många tankar i alla fall hos mig.
Barn är absolut INTE ett måste för ett genuint liv! Och heller inte ett måste gör att vara genuin som person. Så galet fult av dig att ge en sån känga till barnlösa. För jo, det är faktiskt vad du gör när du presenterar en sån kravlista.
Hon pratade väl om Clara; som ju har barn?
Jag ser mer Jens kommentar som en analys över vad hon tror Clara tycker är ett s.k. genuint liv. Men jag kan ha fel.
Det är en sån fruktansvärt ocharmig egenskap att analysera människor, speciellt om man inte har en aning egentligen. Så himla konstig kommentar.
Det där med att berätta eller undanhålla pinsamheter och hemligheter tror inte jag har något med när man har blivit tillsammans att göra. Det handlar nog om personlighet isåfall, eller val av partner. Har ingen ungdomskärlek som hållit, men det låter ju för jävla tråkigt att vara artig i en kärleksrelation! När det kommer till romantiken tycker jag mig ändå se med folk i min närhet att de som varit tillsammans sedan tonåren överlag är mindre romantiska, så det kan jag köpa. Kan verkligen avundas par som varit tillsammans för evigt och som mer eller mindre vuxit upp ihop. Jag tycker de verkar ha de ”enklaste” förhållandena, även om jag ju utifrån inte ser hela sanningen. Det är svårare att som 30+ börja leva med en ny person än det är som 18-åring. Det är iallafall min erfarenhet. Tack för er podd! Roligt med nåt nytt att lyssna på. Ni är skarpa och roliga. Nickar instämmande samtidigt som jag ibland vill ge mig in i er diskussion och säga min åsikt och varför ni har ”fel” när jag lyssnar. Haha!
Håller med! Var ”som syskon” med min första man (träffades som tonåringar och fick barn ihop). Nu 40+ har jag träffat en ny man och det är en helt annan relation. Vi var båda vuxna med egna hushåll och egna liv. Stor STOR skillnad mot att flytta ut ur pojkrummet tillsammans och känna sig för. Jag har älskat både- och, men nu är jag trygg i att ha MITT och han får ha SITT. Och sedan en liten klick som är VÅRT. Skönt, friktionsfritt och härligt livsbejakande!
Träffade min man som 16 -åring, gift som 19 åring nu fortfarande gifta som 54 åring – i a f, denna artighet tror jag inte har att göra med när man träffades utan var man är i livet. Upplever att vi nu med vuxna barn och ett helt liv tillsammans har en vördnad och respekt för varandra. Att vi tillsammans fixat livet så många olika stormar och motgångar tack vare att vi gjort det tilllsammans. I nöd och lust.
Åh så intressant. Måste lyssna på detta.
Jag träffade min man som 36 åring. Och nu har vi varit gifta i 13 år. Hade aldrig haft en nära relation innan då jag aldrig träffat någon jag känt mig hemma och trygg och alltigenom älskad av. Och delat viktiga värderingar och drömmar med. Han fick 1000 frågor. Oavsett hur intressant han var skulle jag inte valt att älska just honom som man och som blivande pappa till mina barn…om han inte delat det viktigaste för mig och supportat den jag är med mina gåvor. En relation är nog i sig.
Honom kan jag dela allt med. Även när det gått snett, liksom skönt att dela det med någon som älskar en i och genom allt. Det går skratta åt det tillsammans.
Gå aldrig isäng osams sa min pappa. Så förlåt är ett viktigt ord hos oss. Ibland får jag be min man säga förlåt för han förstår ibland inte att det behövs. Men det är värt allt..
Bara för att man inte bråkar offentligt betyder det inte att man är oense emellanåt. Men sånt är ju livet. Vi väljer bara att ha lugnare snack typ.. Men sur eller tvärarg blir man ju ibland 😄. Då får man räkna till 100 eller ta en promenad.
Förhoppningsvis är man väl mognare som äldre och väljer någon som passar en väldigt bra. Men de som träffats som unga har ju vuxit ihop på ett väldigt unikt och vackert sätt kan jag tycka. Jag kan inte tro att ni bråkar så mycket bara för att ni träffades som unga. Ser andra på er önskar de kanske att de hade mycket av det ni har. Och att de haft en lång och varaktig relation sedan ungdomen.
Ni har slipat varandra och mjuknat tillsammans. Det gör en ju ödmjuk.
Så roligt avsnitt! & Ni är en otrolig kombination du och Malin. Har även en hög igenkänning i din teori (även om jag nu aldrig provat att träffa ngn som 30+, hehe). Jag och min man träffades som 15 åringar, & har varit tillsammans i 13 år. Vi är verkligen inte artiga mot varandra 😅 men jag behöver heller aldrig tänka på “att göra mig till” på ngt sätt, och uppskattar närheten i relationen som det också innebär att ha vuxit upp ihop.
Vi som träffade någon senare kanske inte tar det lika mycket för givet? Jag träffade min sambo när jag var 32, hade inte haft något seriöst förhållande innan dess och hade börjat tänka att jag aldrig skulle få det heller. När vi träffades var vi lite försiktiga mot varandra men sen gick det snabbt. Vi har nog varit ganska gulligulliga mot varandra men jag tror att det är för att det är sån lycka att få träffa någon och vi har inte hunnit glömma att det var nåt vi längtade efter. Jag skulle inte säga att vi är artiga mot varandra men vi är definitivt inte “syskon.”
Jag tänkte samma när jag hörde avsnittet! Träffar man sin livspartner senare så har man sannolikt väntat och längtat ett bra tag efter den riktiga kärleken och man har med stor sannolikhet gått på en eller flera rejäla nitar under tiden. Så när man sedan träffar sin kärlek så är man mer rädd och mån om personen. Man tar inte personen för given för man vet hur svårt det kan vara att hitta rätt. Plus att man är mognare helt enkelt och bättre på att kommunicera på ett sansat sätt (helt enkelt för att man övat på det i andra relationer, i arbetslivet etc). Sedan tycker jag generellt att det är tråkigt när man använder sin partner som någonsorts slakstratt mot vilken man beter sig som man vill helt hejdlöst och det oavsett ålder.
Är det bara jag som inte riktigt förstår vad som är det stora problemet med att vara “som syskon” med sin partner? Eller att ens relation liknar den du har med en sann och nära vän? I och med att jag tror livslång attraktion och eldig passion som strössel ovanpå den livslånga kärleken är rätt så jäkla omöjligt att erfara – så känns djup och innerlig vänskap som ett väldigt bra alternativ.
Jag tror inte heller att passion i sig kan vara så långvarig, enligt min erfarenhet är kraftfull passion mer kopplat till kortvariga, lite stormiga förhållanden. Det ligger i dess natur. Ofta med en mera bad boy – associerad man, inte den jämställda familjefadern som delar på sysslorna och har ett barn i famnen. Inte sällan är kärleken av mera förbjuden karaktär, någon är i ett annat förhållande, det som först verkade vara dyrkan går över till kontroll, i värsta fall med inslag av våld. Så jag håller absolut med dig att en djup och kärleksfull relation inte behöver vara passionerad på DET sättet, MEN jag tror att det är viktigt att försöka bibehålla ett aktivt sexliv. Annars tror jag faktiskt att man själv eller sin partner en dag hittar detta hos någon annan. Vi sätter ju faktiskt männen i en omöjlig situation här: vi vill ha allt det jämställda i vardagslivet samtidigt som vi vill ha något helt annat i sovrummet ( generaliserar men ändå)
Vad vill vi ha i sovrummet som inte skulle vara jämställt menar du?
Ja, här håller jag med, vad är det för omöjlig situation ”vi” sätter männen i? Att få vad man vill ha i sovrummet handlar ju om kommunikation och det går jättebra att ha andra roller där än i vardagslivet, om det är vad man vill och är överens om.
Kan bara analysera efter egna erfarenheter. Och mitt gräl är trött, osedd, kärlekshungrig,förväntningar,..När jag känner mig trött, håglös ledsen, då kommer kraven krypande (från mig själv) att andra vill att jag ska vara (tror jag) och Då blir jag arg ledsen och går i försvar och motanklagelser, . Och något jag tror många tjejer/kvinnor har svårt att säga :Vet ni, idag orkar jag inte vara snäll, hjälpsam osjälvisk,behöver få vara ifred och bara bli ompysslad om jag känner för de. Nej man börjar förebrå sig själv att man inte är duktig snäll och hjälpsam. Och så är grälet igång, för det är krav från andra, fast det börjar hos mig. Ibland är man förbannad för att andra gjorde nått eller inte. 😉Men att gräla av sig är sunt. Jag tror när man varit ihop länge blir man sitt sanna jag utan masker….
Tycker detta stämmer in även på vänskap. Mina vänner från tonåren, några få trogna, får tåla mycket och vice versa. Nyare nära vänner är jag mycket artigare mot. Saknar den vän jag känt längst av alla sedan 11 års ålder. Hon dog i cancer endast 44 år gammal. Vi var inte artiga men var aldrig ens sura på varandra. På hospicet sov vi skaffötters och pratade om allt viktigt. Vi fick ett fint avslut men alldeles för tidigt. Mina äldsta vänner och min man tillhör samma gäng. Vi gifte oss 20 och 21 år gamla. Ingen onödig artighet men han skryter om mig inför andra, det känns bra.
Din spaning stämmer in på mig och min man iallafall 😅 Vi träffades som 20-åringar, på folkis. Vi gick in i vuxenvärlden ihop och var två ganska omogna ungdomar när vi gifte oss tidigt och fick barn tidigt. Dock har jag ett kompisar som träffades när de var lika unga, och medan vi är mer som syskon som tjafsar och saknar den där artigheten, så är deras relation mer lik din systers. De är sådär artiga och gulliga mot varandra, omtänksamma. MEN å andra sidan så har de knappt släppt sig framför varandra?!?! För mig är det jättekonstigt och jag ser bara ett liv med magont framför mig 😅 Men å andra sidan kanske de har lite mystik och romantik kvar 😅
Ska strax lyssna, låter som ett intressant avsnitt! Min man och jag har varit ett par sedan runt 20 och vi närmar oss 50. Vi är definitivt som vänner mer än något annat. Det är tryggt och skönt. Men saknar ibland mer närhet – både fysisk och känslosam (från hans sida, han är inte bra på att visa sårbara sidor).
Ibland är jag rädd att vi ska glida för långt ifrån varandra som par. Eller att vi redan gjort det… Var finns liksom attraktionen som skiljer ett par från vänner? 😞 Men vi trivs ihop och är genuina med varandra, tryggt. Värt mycket. Men. Som sagt.
Jag har upplevt båda och tycker definitivt att den mogna relationen slår ungdomsrelationen med hästlängder. Jag visste inget om kärlek när jag var 18 och vi fastnade i mönster som inte gjorde mig gott. Många andra skulle nog inte uppleva dem som ett problem men för mig fastnar ord som sårar för evigt. Även de som är ”på skämt” eller ”jag menade ju inte det, jag var arg”.
När jag träffade min nuvarande man vid 32 var vi mer försiktiga med varann men också mer hudlöst ärliga. Vi känner varann så bra att vi vet vad som sårar och vad som bygger upp och vi väljer aktivt att försöka hålla oss till det uppbyggliga. Jag tror många skulle anse det som artighet utifrån men för oss har det skapat en varm, djup och trygg relation där man aldrig behöver känna sig utsatt för att ens partner har en dålig dag och använder ett hårt språk. Däremot strösslar vi med kärleksord och beröm och efter elva år är passionen fortfarande lika stor. Jag hade inte lyckats behålla det i en relation där man beter sig som syskon mot varann.
Bra spaning! Tror det ligger mycket i det där med artighet / hänsyn, men inte säker på det där med att det skulle bli mindre ärligt / intimt. Jag träffade min första man vid 20 och min nuvarande vid 37 och har upplevt båda. Att träffa någon efter att man växt upp, ”övat” och gått på endel smällar – samt i vårat fall även gått i terapi och dealat med sina issues är så skönt. Njuter av omtanken; den konstruktiva kommunikationen och även ärligheten/intimiteten vi har (vi berättar allt!)- men det är en ärlighet som är varsam för att vi båda vet vad sårande ord kan göra. Ger vi feedback till den andre försöker vi göra det konstruktivt, inte klaga/skrika. Vi båda vill ha en annan typ av relation än de vi hade tidigare, med mer romantik, mer omsorg och empati, och djupare samtal. Men visst kan det tråkigt att ha ”missat” så mycket av varandras liv och det krävs nog mer relationsarbete för att stöpa samman två skilda individer/liv till ett när man träffas som äldre.