Jag minns hur frustrerande men också smärtsamt det var att som barn uppleva hur varje sommar blev kortare och kortare. Hur varje sommarlov på ett sätt var en besvikelse jämfört med sommaren innan – eftersom det kändes som att sommaren halverats.

Att tiden går snabbare för varje år är ingenting man bara inbillar sig. Tiden är i allra högsta grad relativ och även om en minut alltid är lika lång på klockan känns den annorlunda beroende på vad man gör. Och ju äldre man blir desto kortare är minuten. När man har levt i åttio år är sex månader bara 1/160 av ens liv. Men när man är riktigt liten är de där sex månaderna kanske halva ens liv. Det gör såklart något med ens tidsuppfattning.

För varje år snurrar tiden snabbare. Både det roliga och det tunga rinner förbi i en allt mer hisnande fart. Vi lär oss automatisera, planera och förutse och allt det tenderar att förkorta tiden. Jag blir så stressad när jag märker det. Den här sommaren känns om möjligt ännu kortare än den förra och jag är inte ett dugg redo för att börja jobba. Men att tiden går snabbt kan också vara tröstande – som när vintern känns mörk och tung. “Men snälla nån, om bara tre veckor är det en ny månad och då kommer det att ha blivit mycket mycket ljusare…tre veckor hinner ju passera medan jag blinkar”

För min treåring är en vanlig dag lika lång som två veckor. Han vet så lite av vad som väntar och minns så lite av det han tidigare upplevt. Varje dag är ett stort äventyr, nästan varje aktivitet är ny. Hans sorteringssystem i hjärnan är inte särskilt utvecklat och med hans tidsuppfattning är allting möjligt. Vi kör i tolv timmar för att komma till Borås men efter en tio minuters bilutflykt till affären i Fristad tror han att vi kanske är hemma i Västerbotten igen.

Och när jag ser på min treåring ser jag också nyckeln till att som vuxen bromsa upp tiden, få den att sträcka ut sig och hindras från att rinna mellan fingrarna allt för fort. Nyckeln är att göra världen mer lik en treårings. Att utsätta sig för ovana saker. Besöka platser man inte varit på förut, testa en aktivitet man inte vet något om, äta middag med människor man inte känner och hela tiden öva på svåra, utmanande saker.

Tre dagar i en stad man aldrig besökt förut kan kännas som fjorton dagar hemma i vardagen. En eftermiddag när man prövar klättring för första gången eller går på ett nytt museum bromsar upp tiden så att man hinner märka den. Och att sitta med ett svårt problem får tiden att sega sig fram.

Resten av den här sommaren ska jag försöka bromsa tiden lite oftare.