På temat att göra saker man aldrig gjort förut för att få tiden att gå långsammare och sommaren blir längre – på det temat valde vi att dra och fiska kräftor!

Det var en solig, underbar kväll och vattnet låg stilla.

Peppad och pirrig Västerbottning som gillar allt som har med bete, spänning och fiskelycka att göra.

Vi betade kräftfmjärdarna med stinkande gamla fiskhuvuden. En jättekul syssla för alla som älskar den lukten.

Sedan hjälptes vi åt att slänga ut burarna under glada skratt, tjivande och illtjut!

Alla var som synes oerhört engagerade i aktiviteten

Inte minst mammorna som i smyg kastade om flera av barnens kräftburar eftersom “de inte hamnat helt perfekt” och frestelsen att få ta igen barndomens alla okastade kräftburar blev för stark.

Snyggaste kräftfiskarna jag sett i alla fall.

Jakob som inte har mycket till övers för sjöbottens asätare fokuserade istället på att göra middagen

En prydlig duk ska man ha med sig var man än äter någonstans.

Och hamburgare blir aldrig fel.

Så glad att jag får vara så mycket med mina systerdöttrar den här sommaren. Eller egentligen alla somrar. 100 mils avstånd kan inte stoppa oss.

Efter att vi tvättat bort fisklukten från fingrarna och ätit upp vår mat packade vi ihop

Och drog istället och badade

Ett svalt kvällsbad satt riktigt fint innan vi somnade för natten.

Ganska tidigt nästa morgon vittjade vi burarna.

Glada skratt, tjivande och illtjut. På repeat.

Så fascinerande djur och så kul att få prova fiska!

De som inte var stora nog fick åka i plurret för att växa på sig och bli höjdpunkten på någon annans kräftskiva.

När vi kom hem fick de gå av sig i baljor och tvättas rena med vatten. Fångsten blev 234 kräftor sedan vi slängt tillbaka allt smått.

Sedan var det dags att koka kräftorna. Vi använde Annas emaljgryta på 10 liter för den saken. Det kändes rimligt.

Sedan fick kräftorna svalna i lag. De flesta ställde vi i kylen på vänt.

Men några provsmakades till kvällens kräftskiva. Barnen hade gjort festliga saftdrinkar med sockrade kanter och limeklyftor. Vi dukade med Annas loppisfyndade italienska porslin med kanter som ser ut som grön sparris – eller bambu? Ingen vet vilket.

Jag hade gjort en Västerbottenspaj och skar upp ett gott bröd

Och Anna gjorde sin fenomenala sallad med tunt mandolinad fänkål och grönt äpple – med en riktigt saltsyrlig dressing ovanpå.

Sedan svidade vi om

Även di små

Och hängde upp alla fina gamla kräftlyktor.

Jag bar en sval klänning jag äntligen kan ha igen efter att ha sytt igen alla stora knapphål så den inte knäpper upp sig själv.

Å en sån stolthet! Det är något visst med att äta kräftor man fångat själv.

Det blev en middag i kvällssolen på terassen

Med efterföljande häng i utesoffan med en snygg dekoration.

Så kul för oss och för barnen att ha en riktig kräftskiva med sånger, festliga fördrinkar och finporslin. Anna och jag har ju helt olika stil men just det gör det så roligt att få duka fint, dekorera och pynta med det som finns i hennes fantastiska porslinsförråd. Vår gemensamma stilnämnare är i all fall färg, färg, färg!

Till efterrätt gjorde jag en rabarber- och svartvinbärskaka

Den smakade inte kattskit. Sedan satt vi och jäste och suckade och var övermätta.

Men barnen lyckades övertyga oss om att byta till badrockarna.

Och traska den lilla stigen ner till sjön.

Tidigare på dagen hade Jakob haft en utter som badsällskap men tyvärr fick vi klara oss själva.

Glada skratt, tjivande och illtjut

Och en svalkad Västerbottning som var glad över väl förrättat värv och samtidigt lättad över att få blir ren från allt vad kräftor heter.

Kolla förresten hur snyggt min syster sytt om barnens badrockar för att de ska gå att använda några år till. Ett udda frottéttyg har använts för att skarva ärm och rockskört lite längre.

Så traskade vi hem igen in skymningen.

Och barnen fick krypa upp och lägga sig i trädkojan där de skulle sova.

Så otroligt stämningsfullt med lyktorna som svävade ovanför i eken.

Fyra kusiner på rad och ganska mycket spritt i benen av tanken på att få sova utomhus själva!

Vi kramade dem godnatt och sedan tände vi de kulörta lyktorna som ledljus och gick in till oss.

Och vad som hände sedan får ni läsa i nästa kapitel som heter “Tillbaka till stenåldern”.