I veckans avsnitt berättar Malin om att hon varit på Aftonbladets kolumnistmiddag och sett en vegetarian äta kalvkött mot sin vilja. Men mest tänkte hon på hur svårt det är att bete sig i de fina salongerna. Kusinen från landet måste ha gott självförtroende. Själv känner jag mig alltid helt fel när jag träffar överklassen. De har så rent hår och är så trevliga och har så artiga, välklädda barn med slätkammade frisyrer. Vem är den mest överklassiga kvinna vi träffat? Och vad äter prinsessan Viktoria från en buffè?
14 svar
Clara dina barn med tillhörande klädstil passar visst in i Stockholm, inte på det ängsliga Södermalm men ta tunnelbanan söderut, typ Bagarmossen eller Farsta och ingen kommer höja på ögonbrynen.
Haha ”ängsliga Södermalm”. Jag bor på Södermalm och kanske med undantag för runt Nytorget ser ungar här ut precis som de gör i Bagarmossen, Farsta och Kristinehamn. Och ”våra” alkisar och pensionärer och lärare och sjuksyrror som bor här ser ut som alkisar och pensionärer och lärare och sjuksyrror på andra ställen. Det vill säga på alla möjliga sätt och vis. Jag är faktiskt less på att det är helt okomplicerat att peka finger åt och vara allmänt dryg när det kommer till Stockholm. I det här fallet skrev du om Södermalm, men det är inte ovanligt med klagande på hur dåligt allt är i Stockholm som stad. De allra flesta som bor här är helt vanliga människor med jeans från H&M och ungefär samma drömmar och tankar och förhoppningar som de flesta andra i Sverige (och kanske världen). Om man inte vill bo här eller tycker staden är stökig och trist eller att det finns en statushets eftersom det bor många rika/kända människor här är det helt fine. Men det är tradigt att höra folk från ”landet”/mindre städer liksom klaga på att huvudstaden finns. Det omvända förhållandet skulle vara helt otänkbart, att en stockholmare skulle säga att Umeå suger för att det är litet och trist eller vad man nu kan tänka att det kan vara för gnäll. Då skulle huvudet rulla på storstadsbon… Och ja, jag vet att det finns exempel på när kända huvudstadsbor har drygat sig mot ”landsbygden” – för det blir nämligen tidningsrubriker av sådant.
Lyssnade du på podden?
Det blev nog fel, ville svara på kommentaren ovan.
Aha!
Jag upplever heller inte att folks skulle ha några speciella kläder här på Södermalm och själv går jag till mataffären i trasiga mjukisbyxor utan att fundera på saken.
Samtidigt tycker jag det är lite kul när stereotyper pekas ut och kanske ÄNNU mer om jag vet att dom är fel.
Var klagade jag? Är inbiten Stockholmare, bor ej på Södermalm så kanske mest har sett ”mini Rodini” barnen runt Nytorget som Clara nämner men tyckte nog allt att hennes resonemang var rimligt. Bor utanför stan och mina barn är sällan inne i city men i vintras tog vi en tur på Östermalm och mina barn 11 och 8 konstaterade själva att de stod ut i sina vinterkängor, ” vi är ju värsta skogsungarna” var deras reaktion så förstår Clara.
HAHAHA Klart man nyser ner under tröjan. Det måste ju vara det fräschaste för omgivningen, sprida minst smitta OCH är enklast. Om detta inte är spritt överallt bör det spridas genast 😀
TACK
Jag tror att det blir alldeles för brett att prata om „överklassen“ och just Ebba von Sydow verkar dessutom hamnat utanför de innersta hovkretsarna. Men överklassIDEAL har ju helt klart tagit över i Sverige och jag är urless på det.
Jag saknar den där helylle Svenssonkulturen, just för att den var redig medelklass och inte sneglade till överklassen och de superrika (långresor, märkeskläder, märkesväskor, tråkrenoverade hus med pool och panoramafönster). Det var ju snarare tvärtom. Överklassen anpassade sig (lite) till Jantelagen istället. Båtliv, skärgårdsliv eller livet i fjällen – allt det där funkade utan pool och med en Fjällräven som betydligt enklare statusmarkör på ryggen. Kanske hade de Kavat på fötterna också? Och jag kunde följa med på scoutläger utan allt detta och inte känna mig utanför …
Nu har jag lyssnat på min första hela podd, ever. Brukar inte orka lyssna på ”tjattret”. Men nu har jag lyssnat på eran och med stor behållning. Men om kronprinsessan bara åt grönkålen på er gemensamma lunch, borde hon inte ha blivit ”orolig i magen” då?
Aha… Jag vet att du har sagt på andra ställen här på bloggen att du låter dina barn välja sina kläder själva, vilket jag har tyckt tyder på en beundransvärt stark karaktär från din sida. Själv stylade jag mina barn stenhårt tills de kom upp i tonåren och det inte gick längre. Aldrig i livet att de skulle fått bestämma själva (barn har ju ingen smak!) så jag har tänkt att du måste ha extremt stark självbehärskning. Men nu fick jag en lite annan förklaring. 🙂
Min mamma har var alltid noga med att jag och mina systrar var fint klädda under uppväxten. Hon tycker att jag borde anstränga mig mer så att mina barn klär sig snyggt och att kläderna matchar. Jag orkar inte bråka eller bry mig så mycket utan låter dem ha på sig de kläderna som de vill ha. Yngste killen ska för tillfället ha färgkodat, helsvart (svart från topp till tå utan mönster), helvitt, helgrönt, helrött eller helblått. För några veckor sedan lämnade jag honom med tomtekläder hos mina föräldrar, det var lite bekymmersamt för min mamma. Undrar om det är en generationsfråga och att 80-talister (som inte bor i Stockholm innestad😉 Skämt osido) inte orkar lägga oss i våra barns klädval. Eller tycker vi att olika saker är viktiga.
Min 13-åring som nu har börjat högstadiet har i och för sig börjat bli mer noga med vilka kläder han ska ha på sig nu den sista tiden.