I lördags morse satte jag genast igång med projekt ommöblering för att rymma julgran. Jag önskar att jag kunde säga att jag var en sådan där som hade en given plats för granen och med värdighet kunde placera ut den varje år.

Istället är det lite mer som att försöka trycka in en semla genom en dörrspringa. Eftersom vi dessutom precis har köpt ett piano som också ska rymmas och nedervåningen är mer än lovligt övermöblerad fick jag verkligen tänka till. Men tillslut hittade jag en lösning.

När jag möblerat gick jag ut och fyllde på fågelmat. Kom igång med matandet alldeles för sent i år och nu har vi inte en enda fågel. Förra året var det enorma mängder i trädgården. Hoppas verkligen de dyker upp så småningom! *Skrikgråter i kudde*

Satte upp julkärve i alla fall och matade fåren.

Nej men kolla vad har vi här. En mystisk låda. Är det en sarkofag? En träbeklädd frysbox eller en kaninbur för en Belgisk jätte? Nej ingalunda.

Jakob har byggt ett utebad. Inget sånt där jolmigt spabad med bubblor utan ett kallbad. För iskalla bad. Kallbad är ju annars rätt besvärligt att få till här uppe eftersom varje vak fryser igen över natten. Men nu finns alla möjligheter till självplågeri!

En isolerad låda med ett plastbadkar inuti och en doppvärmare som slår till om det blir kallare än fyra grader. Har inte vågat mig i ännu men tänker att jag kanske testar efter jul? Då planerar jag för storartade nya rutiner. Wim Hof och hela baletten!

Sedan kånkade jag in julgranen. Den hade först stått i den svala källaren i tre dagar och druckit vatten ur en tiolitershink. Men nu fick den komma in i värmen.

Jag plockade fram pumlorna av glas. Börjar bli en rätt ansenlig mängd nu. Det är ett friskehtstecken i min julsjuka att jag numera går rakt förbi julkuleavdelningen på loppis. Jag anser mig vara mätt på denna punkt.

Pojkarna ville såklart vara med och pynta. Det ser kanske lugnt och fridfullt ut men i bakgrunden dånade “Vår julskinka har rymt” och “Juligen” på repeat.

Förra året hade jag lametta i granen men det gör jag aldrig om. Det gick fasen inte att få bort när jag plundrade granen och långt efter att själva granen brunnit upp till valborgsmässoafton flög det omkring lametta på gården. Hittade till och med lametta när jag räfsade löv i höstas.

Alla fick delta i pyntandet och som det pyntades. Ulf önskade hela tiden att vi skulle hänga pepparkakor i granen men den bluffen genomskådade jag. Pepparkakor i granen får vänta tills barnen är stora nog att inte tugga hela julprydnaden av snöret. Har sett för många lemlästade grisar för att låta detta pågå.

Av samma anledning hängdes alla kristyrer högt.

Sedan var vi tvungna att ta igen oss lite. Barnen tittade på film. Och JA. Vi har en teve hemma. Det är fruktansvärt men jag får ju tyvärr inte bestämma allt här i livet. Den står i alla fall gömd bakom skåp och draperier så gott det bara går.

Själv smög jag iväg och la mig i sängen och läste så fort jag bara fick chansen. Läser nu volym 2 av Fåfängans marknad och börjar redan oroa mig för att den snart är slut. Det är ju så mysig läsning!

Boken är dockskåpsliten och tryckt med de minsta bokstäver människan har skådat. Dessutom är pappret så tunt att texten lyser igenom på baksidan. Skulle behöva förstoringslas och pannlampa när jag läser.

Mitt på dagen kom farmor ut och hälsade på. Älskar när vi får besök på helgerna så att det blir festligt och socialt utan att vi behöver åka hemifrån. Det pusslades och spelades och grävdes snögrotta. Och sedan svirade jag om och mötte upp min bästis Elina i stan

För – av våra sängkammarblickar att döma – en riktigt romantisk afton. Jag bar den här outfiten rakt av.

Medan Elina förförde mig. Egentligen var vi dock bara förförda av maten som var något i hästväg.

Och det var så skönt att få sitta och prata tills stället stängde och komma ikapp med allt som hänt sedan sist.

Vår fina stadskyrka med snöigt torn. Även bildbeviset på att vi faktiskt var ute till klockan tolv. Sedan skjutsade jag hem Elina och vi satt kvar i bilen länge och pratade (eftersom fem timmar på restaurang inte är nog) och därefter körde jag hem till byn.

I säng kom jag inte förrän halv tre på natten.

På söndagen vaknade jag ändå ganska tidig med en tydlig mission – nämligen att få undan lite matlagning inför jul. Kan ni se på ingredienserna vad som skulle lagas?

Ja, just precis. Ni listade ut det lätt som en plätt. Finsk kålrotslåda och brunkål. Låter bedrövligt men är gudomligt.

Förkläde på.

Stekte kål som att det inte fanns någon morgondag.

Farmor lekte med Ulf och storbarnen stack ut och åkte skrana med Elle. In kom de en timme senare.

Svettiga, rödkindade och blöta inpå bara kroppen efter att ha åkt skrana och tydligen nästan dött på kuppen. Ändå åkte de tio varv. Dödslängtan måtte vara stor.

Den här tråkiga brunkålspurèe-bilden får illustrera det härliga budskapet: att jag ÄLSKAR att stå hemma i köket, laga mat, elda vedspis, lyssna på radio och ha barnen i kjolarna. Nära men liksom ändå nöjda – donandes med sitt eget. Precis så här tänkte att jag skulle stå när jag drömde om att vara vuxen, ha en gård på landet och ett tjog ungar.

Medan brunkålen puttrade och kålrotslådan gräddades svängde jag ihop två sorters sill.

Pepparrotssill med lingon och dill. Och en fetaostsill som är toppen!

Sedan vankades det mat. Barnen hjälptes åt och skalade potatis och sedan åt vi sill och potatis till lunch.

Och så spelade barnen UNO medan jag tog hand om disken.

Den förmiddagen fick jag ihop fyra rätter till julbordet. Men sedan var jag så trött att jag fick lägga mig och vila en timme. För jag skulle nämligen gå och se….

Räkhäst med Per Anderssons. Chansade och bokade i höstas men sedan blev det inställt när vi väl skulle gå. Men nu gjorde vi ett nytt försök. Dock var Jakob krasslig så istället tog jag med mig Elina.

Det var en helt sanslös föreställning. Som att bevista hjärnan hos någon som går på LSD. Skrattade mitt hesa häxskratt tills jag inte fick luft.

En rakt igenom underbar decemberhelg. Så nu kan det gärna få bli jul tycker jag!