Jag får ofta frågan om hur jag kan hitta så mycket fint på loppis.
-Själv hittar jag aldrig någonting. Jag tycker att det mesta ser så slitet ut, säger den undrande.
Men att jag hittar så mycket är för att jag är tolerant. Många som köper begagnat vill ju egentligen att det ska vara i nyskick. Vill gärna ha gamla blommiga tallrikar men bara om de glänser som en ny servis. Vill gärna ha en gammal lampa, men helst en helt oanvänd med en skärm som absolut inte blivit blekt. Vissa köper bara begagnat i mint condition och bara i jämna antal så att de kan duka allting matchande.
Men jag:
Köper även porslin som är naggat
Köper textil med fläck
Köper ett urblekt tavelmotiv om det är vackert
Låter den avskavda hyllan ha kvar sin avskavda färg.
Köper ullmattan med trasig frans.
Köper kavajen med sprucken söm som måste lagas
Somligt lagar jag verkligen – annat låter jag vara som det är.
Jag väljer inte mina vänner för att de är perfekta och felfria. Lika lite väljer jag mina prylar för att de är oanvända och oklanderliga. Det finns fler skönhetsvärden att beakta. Skavankerna, reporna och tidens nötning är vad som ger döda ting liv och gör dem intressanta.
Och om vi bara accepterar begagnade saker i felfritt skick blir ju intrycket i slutändan ändå inte särskilt hemtrevligt och själfullt.
Det finns en besatthet i att göra allting gammalt lika blänkande rent och opatinerat som det nya. Och det är nog vad som gör att mycket byggnadsvård känns ointressant för mig. Den blir för duktig. För perfekt. För om man tar ett gammalt hus och skrapar bort alla skavanker och målar om allt i en smakfull nyans av linoljefärg. Målar över allt som varit rört av en hand, som är lite avskavt, nött och urblekt. Pappspänner nya tak och tapetserar över gamla bubbliga tapeter med nya i gammal stil. Ja då känns ju det gamla nästan som nytt igen. Men inte på ett bra sätt.
Visst ger linoljefärg en mycket vackrare lyster än plastfärg. Men allra vackrast är ändå det skåp som nötts av tusentals öppnanden och stängande. Spår av människor och levda liv. Och även det som fått nya blessyrer får finnas kvar här hemma och användas på något vis. Den krackelerade tallriken nedgraderas till blomsterfat. Den spruckna soppterrinen får bli en kruka. Tunnslitna lakan blir bakdukar och städtrasor. En hålig pläd förvandlas till ett helt kuddfodral.
Jag är inte intresserad av perfekta saker eller perfekta människor eller felfria hem utan någonting på sned. Hos oss ryms även det som är lite bedagat och skevt. Och resultatet är ett tillåtande hem där gamla prylar får samexistera med hundar, småbarn släkt och vänner. Ett hem som tål att levas i.
73 svar
Intressant perspektiv. Och sunt!
Tänker ofta på hur många nya ”second hand” butiker som dykt upp, många superbra och verkligen begagnat, men många känns också fylld med nya knappt använda kläder och prylar, där de som säljer får provision och snarare göder fortsatt onödig konsumtion. Kanske lite hårdraget men i det avseendet blir second hand som ett att lindra ett dåligt samvete. Fortsatt shoppa nytt och skänk/sälj på second hand det du tröttnat på eller som blev impulsköp…
Nött och skavet!
Så härligt att det finns flera som ser det vackra i det slitna och nötta. Jag tänker att jag är ännu en generation som sätter spåren i det gamla och ärvda och att barnbarnens hack i bordsskivan kommer att glädja dottern en vacker dag som det nu gläder mig. De gamla föremålen ska vårdas men användas – däri sitter charmen.
Så fin beskrivning på hur ett hem blir trivsamt och ombonat,
och plats för alla stor som liten eller husdjur. I ett sådant hem
blir där mycket glädje.
Så fint att vi är fler som tänker likadant! Ett välkomnande hem ska tålas att leva i.
Ja, precis så! Vill att hund och barn ska kunna tumla runt.
Det är exakt därför ditt hem och din blogg sticker ut. För det är inte så himla tillrättalagt och perfekt. Jag avföljer det ena Instagramkontot efter det andra, det kan vara väldigt vackra hem. Men det blir inte hemtrevligt, känns inte på riktigt.
Men ”hos dig” är det så skönt att vara. Man känner det där, att det är tillåtande och varmt.
Jag tänkte på det igår när jag var på min närmaste secondhand butik med min dotter som tex hittade en kudde som jag nyligen såg säljas på en intednngsbutik. I butiken kostade den drygt 200 kr och nu 35 kr. Jag tänkte att den förra ägaren/ägarinnan kan inte ha haft den så länge om den redan nu finns att köpa på secondhand. Känns som att många är snabbare på att rensa bort och lämna in saker till secondhand nu.
Ett sidospår- men jag reagerar på ordvalen ”ägare/ägarinnan” och gör det då och då… hur helt vanliga ord böjs för att bli en kvinnlig variant, hjältinna, segrarinna… även sångerska istället för sångare osv. Min åsikt är att det är förlegat. En kvinna kan väl vara ägare, hjälte, sångare osv? Finns ju mer vedertagna ord som väninna och värdinna men även det tycker jag är lite provocerande och lite tramsigt. Som att man måste poängtera att det är en kvinna det talas om, att det annars skulle antas att det var en man då grundformen av ordet används. Vad tycker kommentarsfältet?
Att din kommentar är lite tramsig…
Tack för svar! Förstår då att du inte håller med. Vill du utveckla varför? Eller tycker du bara helt enkelt att det inte spelar nån roll? Jag kan förstår att man tycker det är onödigt att peta i, men jag tycker språket påverkar ganska mycket ändå hur vi tänker.
Helt klart ett sidospår eftersom du kommenterar en annan kommentar. Annat hade det varit om Clara själv dragit igång en språkdiskussion. Därav min kommentar av “pust-karaktär.” Jag är väl medveten om betydelsen av de ord vi använder. Dessa feminina former lär snart vara ett minne blott. Ett levande språk förändras med tiden, men när de äldre formerna dyker upp tycker jag bara det är trevligt, och skapar variation. Framför allt tycker jag att det är skönt att njuta av ett blogginlägg som det är, och blir rätt matt när det ska in och “petas” i språket, finns andra och bättre forum för det.
Att det är helt okej att tycka om sin könsidentitet och att vilja framhäva den i sitt språk, och att det är okej att inte vilja det. Vi måste inte ta bort könsuttryck eller polisa andras språk för att skapa en värld där alla är lika mycket värda.
Håller nog inte med där riktigt… språket påverkar ju ganska mycket hur vi ser på andra människor. Det finns ju många ord som använts för inte allt för länge sen, som nu inte alls är socialt accepterade. Jag menar inte att mina exempel är ord som är lika provocerande men att det ändå formar oss. Så en diskussion om vårt språk tycker jag bör finnas men det är inte så lätt att skriva det på ett sätt som inte upplevs som att man är en skitnödig språkpolis, som de flesta här verkar tycka att jag var nu. Jag hade kunnat formulera mig bättre. Tror dock inte svaren hade blivit så mycket mer annorlunda.
Men tack för svar!
Intressant att du ser det så. Jag studerade i Tyskland för några (nästan 20…) år sedan och min mycket starka, feministiska, lärare blev förbannad när man INTE använde olika genusformer på yrken/titlar. Hon menade att det var förminskade att en kvinna inte fick sin egen form, utan måste dras med den maskulina. Är i mångt och mycket beredd att hålla med. Har varit stark feministisk sedan jag var 14 (är 46 nu).
Tycker personligen att det är onödigt att märka ord och semantik och göra allt politiskt. Men har förstått att det är många som menar att det är viktigt.
Aha, intressant! Kan förstå tanken men ändå skaver det lite i mig. Jag brukar iofs ofta använda ”hon” istället för ”han” i sagor, sånger eller när jag pratar om nån figur när jag är med barn, för att jämna ut det. Och ofta reagerar faktiskt barnen- ”va, det är väl inte en hon”? Så det krockar ju lite med min åsikt- att inte vilja betona det kvinnliga. Men tycker ändå det syftar till samma sak. Att visa på att spindeln, spöket, ekorren, roboten osv lika gärna kan vara en tjej.
När man pratar om titlar så tycker jag det blir förminskade att säga ”ägarinna” efter som det är en böjning av grundformen ”ägare.” Och att kvinnan inte kan antas vara utgångspunkten, grundformen.
Tack för ditt svar!
Förstår vad du menar. Kunde egentligen lätt hålla med dig. Men.
Jag tycker inte det förminskar. Kanske för att jag bestämt mig för att jag tycker så? Varför tänker du att femininformen är förminskande? (Jodå, jag är medveten om hur samhället ser ut)
Tills för inte så längesedan hade vi tydligare genusformer också i svenskan. Saknar dem lite. Tycker generellt att språket hamnat lite på villospår (jodå, jag vet hur hållningar avspeglas i språket). Kanske för att jag ofta förflyttar mig mellan olika länder där genusformerna är olika med olika politisk laddning? Orkar inte ängsligheten.
Och varför ska då ägarinna, lärarinna, hjältinna, profetissa, ingenjörsakademi eller vad det vara månde av tradition kvinnligt kodade ord som ska strykas?
De orden tycker jag egentligen är vackrare, men det är förstås en smaksak.
Det är en intressant tanke. Det enda exemplet jag kan komma på där män har språkligt kvinnlig titel är sjuksköterska. Men överlag tycker jag det verkar krångligt att ha massa böjningar. Men jag förstår din poäng!
Tack för svar!
Exakt! Låt väninnorna bli normen!
Kanske bara är läge för att – passa av ?
Aha, du tyckte jag ”passade på” att peta lite i språket? Har inte satt mig in så mycket i Claras inlägg om att passa av. Men jag tror jag tolkar det så. Att du tyckte det var störigt och onödigt av mig att kommentera det jag gjorde. Kan fundera på att passa av nästa gång, men tycker också det är intressant att diskutera.
Tack för svar!
Jamen tack! Gott att läsa. Jag ryser när jag ser kliniskt perfekta hem på tex Hemnet, känns onaturligt och olustigt.
Word! Håller med om allt! Utom det naggade porslinet, hehe.
Alltså, ett favoritnöje är ju att ta vackra textilier med fläckar, hål eller trasiga sömmar och se vad som går att göra åt dem… Citronsyra och bikarbonat-bad, galltvål, Yes, nål och tråd, sy om – det är ju så, så roligt! Håller dock på att bli galen av de gigantiska silverfiskar som kom med i en fyndlåda. Har silverfiskfällor ute, men de verkar inte locka det minsta. Har du tips?
Jag är likadan älskar gamla dukar med fläckar som kan förvandlas till nåt nytt!
Det kan röra sig om långsprötad silverfisk. En ny art som tyvärr är knepigare att bli av med
https://www.hemhyra.se/nyheter/de-ror-sig-i-sangar-och-soffor-sa-blir-du-av-med-langsprotad-silverfisk-i-lagenheten/
Usch, ja, sådana är det säkert… Får höra av mig till försäkringsbolaget!
Ring Anticimex! Våra silverfiskfällor hjälpte inte ett dugg, men fick hjälp med sanering av Anticimex och sedan dess haft silverfiskfritt. Vi hade den långsprötade varianten men behövdes “bara” två omgångar. Hos oss satte de ut ett medel som inte är farligt för andra djur eller barn så vi kunde bo kvar och leva på som vanligt.
Tusen tack för hjälpen!
Jag läste en gång att silverfiskar bara lever där det är rent och det tog jag utan ett uns av källkritik. När jag nu ser någon i skåpen så sträcker jag lite på mig 😊
You nailed it,girl 💯🎶💓🌺😻🌼🌼🌼🌼🌼🌼🌼🌼🌼🌼🌼🌼
Tänker exakt samma. Älskar att du tar upp det! Nytt är ofta så otroligt ointressant medan skav och nötning ger karaktär.
Tack för att du på ett särdeles begåvat sätt kan sätta ord på något jag tänkt på väldigt mycket (men själv inte kunnat beskriva så här bra). Det finns knappt något tråkigare än att kliva in i ett hem som helt saknar skavanker och det finns knappt något trevligare än att studera en väldigt sliten tröskel och fantisera om alla steg som den fått utstå.
Känner likadant. Så fint med lite skavanker som gör det charmigt och jag vill inte det ska vara perfekt. Samma med människor. Vi alla blir ju tilltufsad av livet och då tycker jag man får mer
empati och förståelse från dom. Trevlig helg och kram.
Det här är ett förhållningssätt till livet som i Japan har ett helt eget namn som jag tycker om: wabi sabi. Om ni har en stund så titta på den här filmen om wabi sabi, den är förunderlig. https://youtu.be/QmHLYhxYVjA
Tack för informationen och länken! Så spännande!
Håller helt med!
Nästan alla mina möbler i lght, är second hand, utom bokhyllan i vardagsrummet, och köksbord och vitrinskåp. Köksstolarna är second hand. Den möbel som jag är mest stolt och glad över är en stor och hög byrå som min farfars-far har tillverkat för ca 90 år sedan. Den är otroligt tung! Vet inte riktigt träslaget, men troligtvis nedhuggna trädstammar från norrlands-skogen i Medelpad där han kom ifrån (och större delen av min släkt flera generationer tillbaka) Varje gång jag öppnar byrålådorna kan jag nästan känna “doften” fr norrlands-skogen, och undrar vad han och min farfars-mor Märta förvarade i lådorna…..🌅💕
Blir lite gråtmild av detta, då jag har ett älskat gammalt skåp jag med som är tillverkat av virke från de djupa Medelpadsskogarna. Min morfar snickrade det för en herrans massa år sedan, och jag är så glad att det inte hann bli vitmålat under shabby chic-eran 🙈
Ok, nu är jag kärring motvals. Vi tog som unga tag i ett gammalt hus som vi helrenoverade eftersom det inte gick att göra på något annat vis. Bytte tak, klädde om, värmesystem, avlopp, brunn, gjorde badrum (som inte fanns inomhus osv) Det var nytt, det var fint även om det mesta av möblerna var ihopplockat MEN efter ett tag, ja ganska snabbt kommer slitaget och ”patinan”. Alla grejer även väldigt gamla har faktiskt också varit nya och hela en gång. Och då tycker jag det är finare med det nya. Jag är ganska säker på att om du hittar helt på loppis köper du det före trasigt, om det är två lika , kostar lika mkt och samma produkt.
Efter barn och många år har det minsann blivit mer patina än jag önskar. I synnerhet i köket och köksskåpen, hjälp! Där har du patina och personlighet så det räcker och blir över. Så även köksbordet, det har vi fått slipa om 2 gånger. För att det är jättefint med nytt. Slitaget kommer den och går helt av sig själv och jag önskar att det ska vara fint så länge det går, däremot perfekt … finns egentligen bara på vykort.
Håller med, och någon måste ju äga sakerna även när de är nya. En gång har även gamla saker varit nya. Saker kan älskas hela vägen.
För flera år sedan gjorde jag ett nyhetsjobb hos en kvinna som inte visste att jag och fotografen skulle komma förrän en halvtimme innan. Hon hade normalt vanligt jobb, man, tre barn och kaniner (inomhus). Det syntes inte ett spår av liv. Allt var grått, vitt, svart och totalt matchat och renstädat. Minns hur paffad jag blev ”har folk det så här ” .
Hon var jättetrevlig, men hemmet gav en sådan kuslig, kall känsla.
Någon månad senare var jag med på en obduktion. Tyckte miljön påminde mig om något. Pling. Poletten trillade ner. Samma sobra färgskala, lika rent och avskalat. Funktionellt liksom.
Jag trivs bäst i lite skavda miljöer med färg. Din blogg är outstanding.
Intressant ämne, tänkte just på dessa nya jeans som har tvättats o tvättats och inte nog med det, stora hål har gjorts på samma ställe på jeansen som hänger på galgarna. De kostar oftast mer än jeans som inte har hål.
Konstiga perspektiv, sedan vill de ha perfekta second hand varor till lågt pris.
Bästa inlägget!!
Har känt just detta på din blogg, men inte kunnat sätta ord på det. Plats för liv. Att saker har levt.
Själv får jag panik på alla perfekta vita kök, väggar som ska rollas över till perfektion. Allt ska se likadant ut. Och vilken stress sen, förutom att det är dåligt för miljön. Minsta fläck syns och svårt att slappna av när man äter, etc.
Jättebra beskrivet och så tänkvärt. Vi ska byta ut allt hela tiden i dag.
Du är då präktig så det förslår😄
Själv köper jag inte naggat porslin. Blekt o krackelerat helt ok däremot.
Om du med präktig menar: ”ordentlig, rejäl, god, praktfull, gedigen, stor och av god kvalitet”, så håller jag med dig Margareta!
Jag önskar att samhället också kunde ha den synen på människokroppen. Att varje ärr och rynka är ett minne, ett spår av en händelse, ett tecken på visdom, erfarenhet och skönhet. Någonting vi åtminstone kan tåla utan att gömma undan, i bästa fall se skönheten i och njuta av. Tack för ett tänkvärt inlägg igen. Och tack till dej som länkade till wabi sabi, var ett bra komplement till blogginlägget.
Vilket fint filmtips, tack! Den, precis som blogginlägget, var nyttigt för mig idag. ♥️
Roligt att du tar upp det här ämnet. Känns så varmt i hjärtat när jag läser. Känner igen mig i mycket av det du skriver men du är modigare än jag men jag jobbar på mitt mod. Tack Clara!
Så sant. Så kul att åka runt på loppis en fin sommardag helst i en gammal bil. Och finner man en klänning blus eller annat klädesplagg från 40 50talet är lyckan gjord.
Jag själv har blivit mycket mer selektiv när jag loppishandlar. Dels för att det sällan är några ”klipp” längre utan det blir alltid en rejäl slant när man väl står där och ska betala (känns i CSN-plånboken) och dels för att jag har fyllt hemmet (som är ganska litet) under året med fina nötta saker från loppis. Nu vill jag ha utan nagg och verkligen det som tilltalar mig till 100%. Inte det som jag förr köpte för att det var billigt och ”ganska” fint.
Ditt hem ser väldigt trevligt och välkomnande ut, men det skulle inte alls ge samma intryck i vår 60-talslägenhet. Möbler köper jag helst nya, efter att ha fått in mal och skräck för att få hem vägglöss. En soffa ska vara bekväm och behöver inte ge uttryck för nån personlighet. Sen vill jag inte ha för mycket prylar, vill ha det lättstädat.
Kläder köper jag däremot gärna på loppis.
Så fint skrivet! Och något som många inklusive mig behöver.
Jag hade också ett sådant hem som du fram tills helt nyligen. Ett hus med timmerväggar och charm, där den enda nya möbeln var min soffa. Hemmet var brokigt och skavt och fullt av arvegods och minnen. Och jag älskade mitt hem!!! Men jag träffade min kärlek och fick flytta. Nu bor jag i en lägenhet utan charm (där min dotter fått inreda med sånt som är inne nu) och hos min särbo som bara gillar svart och vitt och nytt. Jag älskar nästan allt i mitt nya liv, men som jag saknar mitt gamla hus och mina kantstötta prylar!
Du får inkorporera gamla prylar i nya hemmet! Du bor ju också där och måste säga vad du behöver!
Vi är ju särbo 😊 Och jag lät dottern inreda lägenheten. Såååå… Det blir ändå inte samma sak i en modern hyreslägenhet. Men vemodigt är det.
Gillar tanken av att när jag, när jag försmädligt råkar slå sönder ett stycke av vad det nu är för tallrik/glas/kopp av de jag köpt udda antal av, har jag vips det där eftertraktade jämna antalet istället för att först ha jämnt antal och sen få irriterande udda.
Håller med i ditt tankesätt. Bor i en bostadsrätt från 1920 och har svårt att förstå varför lägenheten ska se ut som i nyskick vid en eventuell försäljning?
Med rena fläckfria ytor och avskalat i vitt med en skål med några svindyra frukter i…. vem lever så? Och hur kan det vara möjligt i ett hem från 20 talat? Då är det ju lika bra att köpa nyproducerat hem med poggenphol kök…( säkert felstavat )
Fantastisk inställning. Gud vad jag fick energi av ditt inlägg. Jag applicerade orden också på mig själv. Att inte alltid behöva skina på ytan för att vara bra. Tack!
https://blogg.loppi.se/kina/
Bra skrivet! ❤
Jag måste bara fråga, jag har fått lära mig att porslin med nagg i ska man undvika maa bakterier. Men det kanske inte stämmer? Nu har vi tallrikar med nagg i hemma men jag har aldrig “vågat” köpa på loppis… är jag en fegis?!
Så fint skrivet, jag håller verkligen med! Men det känns också som om det nötta, älskade och skavda passar bäst i gamla bostäder? Vi har precis flyttat från en charmig 1940-talslägenhet till en från sent 1990-tal, och än så länge tycker jag att mina loppis/ärvda prylar inte alls gör sig så bra här som i förra lägenheten ☹️ Nån som har nåt tips? På hur man kombinerar modern lägenhet o skruttiga vackra möbler och prylar 😁
Jag önskar samma tips! Instämmer till fullo. Vi flyttade också från 40-talslägenhet med högt i tak och vackra golv. Nu 90-tals villa, HUR inreder man nu? 😜
Håller med om att det känns stelt, livlöst och ogästvänligt när allt är nytt, blankt och perfekt arrangerat. Men för mig handlar det också mycket om materialen, färgerna och tecken på liv och kreativitet. Även helt nya möbler kan ge liv om de är i gediget trä, klädda med ren ull eller fårskinn för då tål de sen att åldras. Handvävda trasmattor är vackra redan som nya och blir finare med slitage. Många nytillverkade möbler blir inte vackra av slitage, bara trötta. Jag vill se hundar i soffan, stickningar på soffbordet, pussel på köksbordet, krukväxter i fönstren och kaffemuggar här och där. Inte ett beige töcken av överstylad perfektion.
Så klokt och fint skrivet -mitt i prick! Jag längtar efter att gå på loppis! Har du/din syrra några bra tips i boråstrakten?
Clara, Så klokt och fint skrivet -mitt i prick! Jag längtar efter att gå på loppis! Har du/din syrra några bra tips i boråstrakten?
Håller med om allt utom matporslin med nagg, där går min gräns. 😅
Jag håller delvis med men tycker det är stor skillnad på om det rör sig om sliten formpressad möbel (från typ Ikea) eller något i massiv trä. Det är skillnad på om det är en missfärgad top från shein eller motsvarande från Gucci.
Och det finns vääääldigt mycket (relativt) nyproducerat på second hand marknaden som helt enkelt inte slits på samma sätt (/ lika snyggt) som äldre design/produktion. Det tror jag är en bidragande orsak till att att många har svårt att hitta begagnade saker. Det blir liksom som en påminnelse att jag då köper något som kanske inte har så bra kvalitet och det är därför varan finns begagnad.
Får jag ställa en fråga: jag ÄLSKAR att handla på loppis och gamla grejer men är så otroligt nojjig för vägglöss. Min kompis fick det i sin lägenhet och saneringsprocessen var outhärdlig och tog månader och hon fick slänga det mesta av sina saker i processen och nu har vi utbrott på en avdelning på sjukhuset där jag jobbar för att en patient haft med sig filt hemifrån… hur brukar du tänka? Andra läsare som har tips? Jag brukar frysa in kläder jag köper men hur tänker ni kring t ex möbler?
Tack för ett underbart inlägg! Gällande begreppet byggnadsvård så verkar det användas väldigt olika, dels perspektivet du beskriver – att göra nytt men i gammal stil – men dels finns det ju också dem som menar att byggnadsvård är att bevara så mycket så möjligt och ändra så lite som möjligt. Och där emellan ryms ju rätt många varianter tänker jag.
Hej. Jag älskar det gamla och slitna som visar tidens tand som tuggat och nött på möbler, kläder och bruksföremål. Som kan berätta om livet som varit.
Missförstå mig rätt men även din stil har ju en typ av ”perfektionism” över sig, men utifrån andra estetiska ideal. Jag skulle bara kunna drömma om att ha den känsla för stil och estetik som du och din syster har, och som gör att ni kan få det så fint och hemtrevligt med ”enkla” medel. Det är en gåva och en talang tänker jag. Den kan säkert odlas fram, men jag har svårt för det. Jag upplever inte att jag har marginaler i mitt mycket oestetiska hem för att DESSUTOM ha naggat porslin.
Med detta sagt så ser jag din poäng med att låta saker faktiskt se ut som att de är använda, eftersom det är det. Men jag tycker nog att det är en smula magstarkt att insinuera att man inte skulle acceptera vänner som är ”kantsötta” bara för att man köper sånt som ser helt och rent ut på loppis.
Jag relaterar verkligen till det du skrev om att inte ha marginaler för naggat porslin. Så känner jag också, i min halvt o-mysiga tvåa som jag inte riktigt klarar att inreda så att den ser sådär trevlig och inbjudande ut. Jag måste helt enkelt satsa på hela och rena saker för att det ska se någorlunda genomtänkt ut. Tyvärr, för jag skulle gärna inreda mer med gamla slitna grejer.
Intressant inlägg Clara! Jag älskar second-hand, men jag var med om att ha vägglöss två gånger i sommar och har sedan dess blivit ganska paranoid. Skulle du kunna skriva om hur du tänker kring eventuella parasiter på loppade saker? Rengör/tvättar du saker du köpt på ett visst sätt?