En gammal korgstol med nedsutten sits, som räddas upp av dubbla dynor.

Jag får ofta frågan om hur jag kan hitta så mycket fint på loppis.

-Själv hittar jag aldrig någonting. Jag tycker att det mesta ser så slitet ut, säger den undrande.

Men att jag hittar så mycket är för att jag är tolerant. Många som köper begagnat vill ju egentligen att det ska vara i nyskick. Vill gärna ha gamla blommiga tallrikar men bara om de glänser som en ny servis. Vill gärna ha en gammal lampa, men helst en helt oanvänd med en skärm som absolut inte blivit blekt. Vissa köper bara begagnat i mint condition och bara i jämna antal så att de kan duka allting matchande.

Skåp med nötskador vid öppningen, där färgen blekts och lossnat

Men jag:

Köper även porslin som är naggat

Köper textil med fläck

Köper ett urblekt tavelmotiv om det är vackert

Låter den avskavda hyllan ha kvar sin avskavda färg.

Köper ullmattan med trasig frans.

Köper kavajen med sprucken söm som måste lagas

Somligt lagar jag verkligen – annat låter jag vara som det är.

Ampel i fönstret från Gustavsberg. Med en 3 cm stor avslagen nagg fick jag den nästan gratis. Naggen syns dock inte med blomma i sig.

Jag väljer inte mina vänner för att de är perfekta och felfria. Lika lite väljer jag mina prylar för att de är oanvända och oklanderliga. Det finns fler skönhetsvärden att beakta. Skavankerna, reporna och tidens nötning är vad som ger döda ting liv och gör dem intressanta.

Och om vi bara accepterar begagnade saker i felfritt skick blir ju intrycket i slutändan ändå inte särskilt hemtrevligt och själfullt.

Naggad majolikaraff med sprickor högst upp vid pipen. Funkar finfint som vas

Det finns en besatthet i att göra allting gammalt lika blänkande rent och opatinerat som det nya. Och det är nog vad som gör att mycket byggnadsvård känns ointressant för mig. Den blir för duktig. För perfekt. För om man tar ett gammalt hus och skrapar bort alla skavanker och målar om allt i en smakfull nyans av linoljefärg. Målar över allt som varit rört av en hand, som är lite avskavt, nött och urblekt. Pappspänner nya tak och tapetserar över gamla bubbliga tapeter med nya i gammal stil. Ja då känns ju det gamla nästan som nytt igen. Men inte på ett bra sätt.

Min syster räddade denna hundraåriga pläd ur en container. Baksidan är lite fläckig och det går inte att åtgärda. Men den kommer vara vacker i hundra år till hemma hos mig.

Visst ger linoljefärg en mycket vackrare lyster än plastfärg. Men allra vackrast är ändå det skåp som nötts av tusentals öppnanden och stängande. Spår av människor och levda liv. Och även det som fått nya blessyrer får finnas kvar här hemma och användas på något vis. Den krackelerade tallriken nedgraderas till blomsterfat. Den spruckna soppterrinen får bli en kruka. Tunnslitna lakan blir bakdukar och städtrasor. En hålig pläd förvandlas till ett helt kuddfodral.

Jag är inte intresserad av perfekta saker eller perfekta människor eller felfria hem utan någonting på sned. Hos oss ryms även det som är lite bedagat och skevt. Och resultatet är ett tillåtande hem där gamla prylar får samexistera med hundar, småbarn släkt och vänner. Ett hem som tål att levas i.