I tonåren när alla skulle hata sin egen kropp hade jag två nära vänner, Sanna och Elina, som aldrig någonsin pratade illa om sig själva. De vägrade gå in i diskussioner om bantning, tjocka lår eller celluliter. Istället signalerade de – på ett för sin ålder ganska ovanligt sätt – att de dög. Det var omvälvande för mig och hjälpte mig att själv tänka likadant. Jag ville hellre vara som Sanna och Elina än som de som satt och klämde sig på magen och klagade på fettet.
Och den mest kroppspositiva människa jag känner är min kära svärmor. Jag tror dock aldrig jag har hört henne prata om begreppet kroppspositiv. Men hur hon pratar om sig själv, hur hon klär sig, rör sig och tar för sig. Och framförallt hur hon pratar om andra – det signalerar en trygghet som hjälper kvinnor i hennes närhet att också bli avslappnade och trygga.
Intressanta feministiska analyser i all ära – men när någon också beter sig feministiskt i sin vardag är det ett så otroligt kraftfullt redskap för förändring. Sånt smittar och ingjuter mod i andra. När någon backar upp ens röst i rummet under ett jobbigt möte där man inte blir hörd. När en annan kvinna utstrålar acceptans och kärlek inför sig själv. När någon vågar gränsa den som beter sig illa även om det blir konstig stämning. Eller stå fast vid sin åsikt trots kritik. När andra är modiga ingjuter det så mycket feministiskt mod i mig.
Ibland skriver jag feministiska ryt ifrån-inlägg här på bloggen och de brukar bli väldigt lästa och delade. Men jag tänker att en annan viktig feministisk insats handlar om vad jag sänder ut. Hur jag pratar om mig själv. Om jag signalerar acceptans. Om jag vågar vara modig. Hur jag förhåller mig till min kropp. Om jag orkar hålla fast även när det blåser. För jag vet att sådana saker kan stärka andra att göra likadant.
På liknande sätt resonerar jag med miljöfrågor. Ibland gör jag renodlade inlägg om miljö och klimat. Men det finns det ärligt talat många andra som gör mycket bättre och kunnigare än mig. Jag fokuserar istället mer på att inspirera genom hur jag lever. Kläderna jag bär är till största del från secondhand – men jag bär dem utan att kommentera hur mycket bättre det är för miljön. För det vet ju alla redan. Jag semestrar i min närmiljö och visar upp vackra platser i norra Sverige utan att ständigt framhålla hur mycket bättre det är än att resa långt. Och jag försöker på ett lustfyllt sätt visa på värdet av att laga, vårda och ta hand om sina saker. Inte som ett miljöstatement – för det är ju knappast en nyhet. Utan bara för att normalisera beteendet och förhoppningsvis höja dess status.
Vi lever i en tid där fler människor är någonsin har tillgång till en plattform och en röst. Och hur fantastiskt det än är, kan vi nog ofta luras att tro att det är där förändringen sker. Genom välformulerade captions hos någon smart sociala medier-profil. Men det är bara halva sanningen. I någon mån är vi ju alla influencers i vår egen vardag. Hur vi pratar om saker, vilka värderingar vi har. Vad vi signalerar är viktigt och vad som är ointressant. Alla har inte en stor plattform – men alla har potential att genom sitt eget sätt att leva förändra den normerna i sin omgivning.
69 svar
Yes, kämpar på sådär! Är vegan, flyger inte, har ingen bil och köper väldigt sällan något nytt. Tänkte rensa bland mina saker under året och inte köpa något nytt alls om möjligt. Hälsningar från en passionerad miljöpartist
Håller med dig om allt förutom att det fortfarande är värt att, på ett smidigt sätt,prata om varför det är viktigt att resa lokalt, köpa secondhand och reparera prylar. För i din/ vår filterbubbla känner alla till det- men i den stora världen utanför den är det ff många som inte har lika bra koll.
Chilla. Det Clara menar är att alla kan leva som de lär, utan att för den delen behöva göra statements och gester av det hela. Ingenstans talar Clara om att förklaringar och pepp inte längre behövs.
Varför skriver du så offensivt?
Allt personen sa vad att det fortfarande är viktigt att prata om vilka sätt som vi kan annorlunda på än på glada 80- talet. Och där håller jag med. Det är för många väldigt främmande att handla secondhand hand och sluta flyga och hemestra. Så alltså viktigt att fortsätta prata om. Jag tycker det låter otrevligt när man börjar en kommentar med chilla.
Ha en bra dag
precis så är det och inte som Elin H. måste deklarera!
Uppskattar verkligen vad du gör, Clara – inte minst ditt ödmjuka perspektiv.
Jag är generellt sett väldigt kritisk mot hela influencer-fenomenet eftersom det, i slutändan, framför allt handlar om marknadsföring och konsumtion (det var inte så i början, men som med allt annat, så fångas nya fenomen upp av marknadskrafter).
Därmed inte sagt att alla influencers har en negativ påverkan, och där ser jag dig som en av (få) undantag bland större profiler. Det kommer krävas LÅNGT mer än förebilder och små livsstilsförändringar för att nå ett hållbart och jämlikt samhälle, men alla kan inte göra allt, och du gör vad DU kan och är grym på. Tack för det!
Så klok Clara! ⭐️ Blev nyfiken på hur din svärmor pratar om andra på det fina och konstruktiva sätt du beskriver?
Ja jag med! Om det känns för personligt med ett inlägg fullt av uttalanden från en nästan namngiven person till så många läsare, så gör ett inlägg med inspirerande exempel i allmänhet, snälla! Det skulle vara oerhört uppskattat <3
Jag också! Jag vill också prata på samma sätt som en klok svärmor.
+1 på denna
Precis! Det spelar inte nån roll om vi ”egentligen” tycker att alla ska vara nöjda med sina kroppar, när vi i handling visar att vi inte ens kan sluta fred med vår egen utan går på konstiga dieter, klagar på vikten, säger vid fikabordet att ”nu måste jag ut och jogga” för att kompensera en bulle etc. Hur vi agerar är det som omgivningen kommer att komma ihåg, inte en massa fina citat som vi ändå inte efterlever.
Samma sak att sätta gränser mot folk som drar olämpliga ”skämt” eller luftar tröttsamma fördomar. Man behöver inte säga ifrån på ett otrevligt sätt utan det räcker med att ifrågasätta eller ställa en fråga tillbaka, bara visa att du inte sväljer beteendet eller påståendena rakt av. Tycker det blir så märkligt att å ena sidan lära min son att killar och tjejer är lika bra och kan göra samma saker. Sen ska jag bara lyssna tyst accepterande när en bekant på en middag orerar om hur tjejer (av naturen) är mer ansvarsfulla än killar?
Ja, det är ett fint sätt tycker jag. De olika delarna behövs förstås, både barrikaderna och de stillsamma värderingsgrundade valen. Tycker det ofta känns självförstärkande och ganska behagligt att göra sådant man själv kan stå för, det blir en tydlighet i det egna livet som jag tycker är fin.
Vill bara uttrycka min uppskattning för ditt kloka och värdefulla inlägg, Clara. Tack!
Helt rätt man ska älska sin kropp och vara tacksam för den. Har aldrig hatat min kropp. Försöker för det mesta att göra miljövänliga val och hoppas mina barn blir stolta över det även om det innebär en del uppoffringar. Många andra familjer flyger hit och dit på semester och visst känner man sig som en tråkig förälder ibland men vill bara deras bästa så att de kan ha en bra framtid. Så svårt när inte andra föräldrar tar samma ansvar och tar andra färdsätt. Bra med en influenser som dig som inte bara vill sälja och visa upp en ytlig glammig yta. Blir även lite avundsjuk när jag ser era familjeutflykter i naturen ser så mysigt ut☺😍🌎.
Mycket tänkvärt, tack för en bra blogg
Du är klok som en Uggla underbara Clara! Jag hejar på dig varje dag när jag läst ett inlägg hos dig. 🌟🌟🌟🌟🌟
Om jag var influencer skulle jag skriva om hur tacksam jag är mot kroppen som tjänar mig efter mycket den fått utstå, cancerbehandlingar, graviditeter, förlossningar, sprungit lopp . Den är fantastisk och bär mig och jag är 55 år.
Och nu influerade du mig bara genom din härliga kommentar! Så tack!
Det du beskriver här om ditt influerande handlar ju om ditt publika jag – den Underbaraclara som du har konstruerat och visar upp på dina kanaler. Det ju så att ditt influerande går ut på att du ska tjäna kosing och med anledning av det faller trovärdigheten i det du skriver.
Ditt argument bör ju då också gälla för alla andra inlägg som skrivs på den här bloggen. Om det som skrivs är så ihåligt och meningslöst undrar jag bara varför du är här och läser och kommenterar överhuvud taget. Kanske du skulle kunna lägga din tid på andra, för dig mer trovärdiga, saker? Eller åtminstone stå för din åsikt med hela ditt namn?
Hej, det Clara skriver i inlägget har väl inget att göra med hur hon tjänar sina pengar? Att framföra åsikten att vi alla kan bidra till mindre kroppshat genom att inte framföra kroppshat och kanske till och med visa fram acceptans och kärlek gentemot sin kropp är väl inte ett budskap som blir mindre trovärdigt för att bloggen är hennes betalda arbete ?? Jag förstår inte hur du menar. Clara tjänar pengar om hon skriver så pass bra och läsvärda inlägg att vi vill besöka bloggen och ta del av inläggen. Det gör inte hennes åsikter varken mer eller mindre trovärdiga.
Om jag var tvungen skulle jag till och med betala för den här bloggen. Du spenderar uppenbarligen bara dina pengar på skräp. Eller förstår jag dig inte?
Jobbigt om vi aldrig ska kunna tro på något som skrivits för att skribenten fått betalt, vad ska vi då göra av våra författare och journalister?
Författare finns i många slag och de flesta måste man väl inte ”tro på”? Och journalister har etiska regelverk och kontrollfunktioner att förhålla sig till. Det har inte influencers.
Tack Elin för det svaret! Det finns en väsentlig skillnad.
Skillnad på influencer och författare juh.
Ett lästips är Feministfällan av Nina Åkestam.
Grundtesen är att feminism är en handling, inte något vi säger. Det finns många som kallar sig feminister men som sen i sitt eget liv väljer att göra tvärt emot. Det blir lite ihåligt.
Det gäller såklart inom alla områden. Det är svårt att säga att man värnar miljön för att man sopsorterar halvdant men samtidigt reser jorden runt på regelbunden basis.
Myggor och kameler.
Bästa inlägget!!!!
Du skriver så B R A Clara!!
Så bra skrivet! Vilka vänner att hitta i den sköra åldern ! Önskar en gillaknapp på din blogg!
ja, och därför är ens handlingar – även de mest vardagliga, så viktiga. Det ÄR viktigt att båda föräldrarna är föräldralediga, att båda har lika bra koll på barnens utflykter, aktiviteter, kompisar osv. Och det är bra att våga ifrågasätta sig själv o det man gör – tex tänka en vända till om man verkligen behöver sminka sig – sminkar man sig med budskapet smink är kul är en sak, men alla de där kvinnorna som knappt vågar gå utanför dörren – sorgligt. Eller att raka benen – det kan man ju inte tro att det är ett ”eget val?, ungefär lika eget val som alla dessa män som väljer att aldrig ha kjol el klänning men vi kommer ingenvart om vi inte vågar ifrågasätta dessa normer.
🥰
Men om man gillar sin kropp eller ens vill signalera det så skippar man inte frukost och tar en proteinshake istället.
Jaha, så det finns en speciell frukost man ska äta för att signalera att man gillar sin kropp? Vore intressant att höra det receptet eftersom du verkar känna till det med säkerhet
Förstår din ironi och nej det gör det så klart inte. Kommentaren är inte så neutral men jag upplever samma sak att en proteinshake sänder ut negativa vibbar. Men en proteinshake behöver ju inte alls betyda att man inte tycker om sin kropp. Men vad jag läser in i kommentaren och drar min egen slutsats är att inte alla tolkar saker lika.
Jag upplever också att en proteinshake är något negativt för dig dock inte att du inte gillar din kropp men att du inte värderar dig själv så högt att du tar dig tid att i lugn och ro äta frukost (dock tror jag mig komma ihåg att du inte har aptit på morgonen så detta var för dig bästa och snällaste lösningen för just dig?) Medan några av mina bekanta definitivt skulle tycka ett en proteinshake är bland det bästa du kan göra för sig själv. Är svårt att sända ut positiva signaler med handling då alla lägger in egna värderingar baserat på erfarenhet dock är avsaknad av elakheter enklare att lyckas med och något vi alla bör göra!
Håller med. Och även om man hjärntvättats att tro att det är att ta hand om sig själv att ersätta måltider med pulvershakes så förstår jag inte varför man som influenser väljer att skriva det i sin blogg. I alla fall inte om man vill vara det ansvarsfulla föredöme som hyllas i inlägget.
Nu var det aldrig fråga om att ersätta måltider med pulver. Jag har varit en dålig frukostätare hela mitt liv så för mig har en pulvershake varit ett steg i rätt riktning. Att faktiskt börja äta frukost istället för att inte äta frukost alls på vardagar – eftersom jag mest mår illa på morgonen.
Mår du illa vid lunch också?
Eftersom du många gånger skrivit om hur du sitter länge och kämpar med dina sallader.
Nej då har aptiten vaknat. Varför frågar du? Jag rekommenderar dig att läsa det här inlägget om du undrar något mer kring mina kostvanor
https://underbaraclaras.se/2022/02/26/det-ar-svart-att-ma-bra-nar-nagon-ar-dum-mot-en-hela-tiden-2/
Jag dricker också proteinsmoothie eller måltidsersättning ibland, har också svårt med för tidig frukost och börjar jag tex 7 så går det inte, byter även ut annan måltid som tex lunch ibland när inte orken finns ( har varit utmattad, fortfarande inte helt bra).
Och det är ett snällt och kärleksfullt sätt för mig att ta hand om mig i de lägena, att faktiskt få i mig nått och nått annat än kanske choklad el inget alls. Jag tycker Claras inlägg var väldigt bra och viktigt. Ingen är perfekt och de flesta av oss gör så gott vi kan. Jag vill hellre vara en person som peppar o lyfter andra än som letar fel o pikar. Tack för bra inlägg Clara
Nähä men det var ju däremot fråga om ett inlägg som handlade om vad man signalerar och om att bete sig feministiskt – och någon uppmärksammade dig på att för några (många?) av oss signalerar proteinshakes inte acceptans. Den feedbacken är väl värdefull när man skriver inlägg om att man vill vara ett föredöme.
Jag kan inte gissa vad som signalerar acceptans för dig utan skriver ju utifrån det som är min verklighet. Och många andra har peka ut den exakta motsatsen till det du skriver. Att det jag skriver om träning, kost och hälsa känns vettigt och stärkande.
Har heller aldrig tyckt illa om min kropp och lyckligtvis är det inga i min närmsta kompiskrets som heller prata illa om sina eller andras kroppar. Däremot är min svärmor motsatsens mot Claras och hon klagar över sin kropp, sina extrakilon, svullna mage osv. HELA TIDEN. Min sambo har bett henne sluta men det blev nästan så hon triggades igång mer. Vad ska jag/vi göra? Vill verkligen inte höra detta och vill absolut inte att hennes kommande barnbarn ska behöva höra detta. Någon som har tips?
Jag är i samma sits dock har hon nu redan barnbarn och de börjar nu bli så stora att de förstår. Jag börjar få smått panik. Vad gör man när argument inte biter? Vad måste man acceptera? De har redan köpt nya mössor till sonen då han inte kan gå runt i en rosa, frågart lite skämtsamt om det var ok att vi åt på en viss restaurang då de enbart hade en rosa barnstol åt sonen (är rädd att det inte är så mycket skämt) mm. Mår så dåligt när jag tänker på att min dotter skall behöva växa upp med en svärmor som inte tycker hon får äta lika mycket som brorsan…
Vilken jobbig sits. Men- man måste inte acceptera någonting! Om en person inte respekterar ens gränser är det ju inte en hälsosam relation. Du är klok och tar sitt föräldraskap på allvar som vill att dina barn ska ha relationer som stärker dem och får dem att känna sig trygga. Förminska inte dina instinkter.
I vissa fall är det faktiskt bättre att inte ha en viss person i sitt liv för att den är för toxisk. Om det känns för mycket att klippa helt: kan din partner eller någon annan i er gemensamma krets hjälpa dig att markera att det här uppförandet och de här kommentarerna är inte okej? Lyssnar svärmor fortfarande inte har ni ju ännu mer bevis för att det här inte är en sund relation. Vem vill ha en mobbaren familjen?
Mössorna skulle jag slänga eller tappa bort med flit: ”jag bestämmer vad som är bäst för mina barn”.
Att klippa med en familjemedlem eller vän kan låta dramatiskt för den som inte varit i en situation där relationen inte varit destruktiv. Men ingen förtjänar att känna stress och oro över hur någon ska behandla en själv och sina barn.
Det kan gå till på olika sätt.
En kan förklara orsak-verkan ” du respekterar inte mitt föräldraskap eller mina barns bästa, det här går inte”.
En kan låta det sina ut, ni har inte tid att gå på restaurang, låt det gå lång tid innan ni svarar när hon kontaktat er, markera för dig själv och henne att hon inte är prioritet i ditt liv, gör det inte lätt för henne att vara i ert liv.
En kan helt krasst blocka någons nummer. Din skyldighet ligger mot dig och dina barn, ingen annan.
Bara du vet vad som är rätt för dig och dina barn, och det är okej att prova sig fram hur mycket eller lite kontakt en orkar med. Ofta är det ju så att partnern tycker ”det här är helt normalt, hon skojar såhär”. Men om det inte känns okej för dig så är det din sanning. Stå på dig och grattis som har en stark magkänsla för vad som är viktigt för dina barn.
Då kanske ni gör det enklast för alla att låta sonen ha mössorna som farmor köpt till honom när ni träffas. Det kanske inte är så farligt i det långa loppet och alla kan vara lugnare när ni umgås. Förhoppningsvis vänjer sig farmor efter hand vid att sonen har kläder som inte precis passar henne i smaken. Men det bästa är att anstränga sig lite när ni träffas. Kram!
Kanske är det farmor som ska anstränga sig lite här… 😊
Det enda som jag känner funkat är typ lågaffektivt bemötande (ett begrepp som används mycket och slarvigt nuförtiden men det är så jag bäst kan förklara det). Försök att utan i affekt och att ”skälla”, men på allvar, förklara vad som händer i dig och i eventuell annan familj när hon håller på så. Att det kan smitta, att vi är många som vuxit upp med mammor som ständigt klankar ner på sin kropp och strävat efter sitt ” nya, smalare jag”, och att det påverkar ens egen kroppsuppfattning vare sig man vill eller inte.
Sen om det inte slutar där utan hon sprider dålig energi på flera sätt, så skrev Drea här ovan bra om hur man ibland behöver sätta ner foten totalt. Även för att visa nästa generation hur man står upp för sig själv och sina nära.
Jag har själv brutit med svärfar efter att han fått chans efter chans att åtminstone visa förståelse för sin omgivning, men med vissa personer är det helt enkelt kört.
Tack för svar.
Känner att jag och Karolina är i lite olika sitsar. Vad som gäller min svärmor handlar endast om (hennes) vikt och kropp. Inget om rosa/blått till pojke/flicka. Skulle säga att min svärmor (förutom vikthets) är en bra feministisk förebild. Att försöka möta lågaffektivt är kanske en väg att gå. Som det är nu är jag helt tyst, byter samtalsämne eller lämnar bordet och börjar plocka med något annat när svärmor börjar prata om hennes vikt (vilket sker minst 1 gång per tillfälle vi träffas)
Topp :D!
Jag tänker ofta så,som mamma till flera pojkar, att dom saker jag gör i vardagen (utan att påpeka det som någon feministisk handling) är dom saker som faktiskt har störst genomslagskraft. För mina barn är det självklart att fråga mamma när det kommer till kojbygget i skogen, för hon är den som bygger hemma. Jag kan hoppa in i traktorn och skotta snö om det behövs, eller åka ut på fyrhjulingturer i skogen. Det är liksom inte en grej hemma,det är lika självklart som att min man oftast åker och handlar. Och att han oftast är den som lagar maten. När många av mina bekanta skulle rygga undan vid utmaningar av ”könsstereotypisk karaktär”, som att något måste lagas,byggas,användas redskap och verktyg eller involverar maskiner,(oftast med ursäkten att ” dom vet inte hur man gör) så tänker jag istället ”Behövs en snopp för det här?” Om svaret är nej(vilket det oftast är) så kan jag lika gärna pröva själv. Att jag inte skulle kunna för att jag är tjej, det finns inte. Sen kan man ju va bra på olika saker,som individer. Men jag känner lika många karlar som är fantastiska i köket, som jag känner kvinnor som jagar älg och kör skoter! Blev långt och spretigt det här, men kanske någon orkar läsa ☺️
Jag orkade läsa! Klokt skrivet!
😂 precis! Som kvinnlig lantbrukare får jag ibland kommentarer som ”vad duktig du är som är ute o kör/sätter staket/ bygger/el nåt annat typiskt manligt” (alltså inte bara går mellan köket o lagårn o tar hand om barn o djur). Meeen vaddå?! Varför skulle det där vara svårare för mej att lära mej än för en man? Brukar fundera på på vilket sätt det hade varit lättare med snopp? 🤔 Det enda jag kan komma på är att det hade underlättat många gånger att kunna stå upp o kissa, men det har ju inget med sysslan i sig att göra. Som mor till ett gäng döttrar känns det ju också viktigt att visa att dom ska kunna jobba med det dom vill.
Jag brukar också köra på att spelat förvånad säga ”vaaaa?!? Måste man ha snopp för det??” och det brukar va en bra tankeställare för barnen 😅 kul att vi är fler som har det mantrat 😀
Ha ha nå har jeg fått et nytt mantra!
Men det går også motsatt vei, for menn. ( Bortsett fra å føde barn og amme, da)
Jag orkade också läsa! Och tänker på min mamma som varit likadan under min uppväxt (och därefter). Det är jag enormt tacksam för! Har aldrig fallit mig in att jag inte skulle klara något, eller försöka fixa något, för att jag är kvinna (däremot så vet jag att jag inte är så händig och praktiskt lagd som jag skulle vilja vara, och därför behöver be om hjälp ibland – men det är en helt annan sak!).
Och det är så skönt att läsa din blogg när du, som du skriver, inte påpekar allt det ”bra-iga” med vad du gör och hur du lever, utan att det bara är självklart. Det inspirerar iallafall mig!
Om far- och morföräldrar vill väl men är lite osmidig tycker jag det är riktigt taskigt att inte låta dem ha en relation med sina barnbarn. Barn måste också lära sig att umgås med olika människor. Du kan i efterhand säga till din dotter (när hon blir lite äldre) att mormor kan vara lite tjatig men låt henne prata lite så blir det bra. Eller att man får ignorera vissa saker som man inte gillar. Ofta funkar det inte att försöka ändra människor till att vara på ett sett som du vill. Min dotter drog till med en vit lögn när hon inte ville säga det rätta svaret på var och vem hon fått den fina tröjan från. Den var ärvd av en kusin men hon tyckte att det kändes bättre att mamma köpt den på second hand. Ibland får man bara bita ihop och se de bra sidorna hos omgivningen och fundera på hur deras sätt att visa omtanke och uppskattning ser ut. Se livet från ett bredare och mer accepterande perspektiv.
Nja, håller inte riktigt med dig. Bara för att någon vill väl men är ”osmidig” betyder det inte att beteendet är okej eller något man behöver acceptera, bara för att man är släkt.
Är övertygad om att min svärmor menar väl, men det slutar alltid med att min man och jag blir ledsna och sårade av saker hon säger och gör när vi ses. Vi delar inte heller samma barnsyn/syn på ”uppfostran” vilket ställer till det ännu mer nu när vi har barn.
När vi tagit upp problemen vi upplever och uttryckt hur vi känner säger hon bara ”det där kan man inte bli ledsen för!” och att vi ska sluta vara så känsliga. Allteftersom barnen blivit äldre och förstår mer har vi nått en punkt där min man känner att han inte vill utsätta sig själv eller resten av familjen för detta beteende längre och att han inte vill umgås med henne alls.
Självklart känns det sorgligt att hon inte har en relation till sina barnbarn, men samtidigt tror jag det är viktigt att visa sina barn att man inte behöver umgås med människor som sårar en, beter sig illa eller inte respekterar en. Släktband är ingen ursäkt för att få bete sig hur som helst och förvänta sig att få vara en del av ens liv och stå en nära.
Så klokt Emma, håller helt med. Blir lite sorgsen och matt av att plöja kommentarerna här där man ibland hejjar på varandra i att ta på sig rollen att uppfostra andra vuxna människor. Vi gör alla saker, eller säger saker, som någon inte kommer tycka lika om eller har en annan värdering kring. Och så ser vårt samhälle i stort och smått ut. Vi klarar nog av som kloka och vuxna föräldrar att vagga våra barn igenom dessa olikheter och förhoppningsvis få dem att bli kloka, rättvisa, trygga och toleranta vuxna, för det är väl ändå det som är målet? Undrar ibland när jag läser om inte många, framför allt kvinnor, också utser sig själva till lite väl mycket väktare över andras åsikter och värderingar. Är feminism och jämställdhet tex exakt samma sak för alla? Bättre att, som någon skrev, ha klart för sig själv hur man vill leva och vilken värdegrund man har, och leva efter det i så stor utsträckning man har möjlighet till. På så vis kanske ens egen harmoni och välmående kan uppmuntra och göra andra nyfikna på densamma istället för att verbalt återkommande sätta ner foten och såra? Det får sällan (aldrig?) andra att bli sugna på att lära sig mer om något, eller ändra inställning. Att känna skuld och skam är inte inspirerande alls.
Jag upplever att du, Clara, har ändrat sättet du skrivit om kropp och hälsa senaste tiden, efter stormen kring chiafrön mm i höstas. Har känts som att du velat ta in olika perspektiv, läst böcker om ätstörningar och nyanserat texter. Det har jag som bloggläsare uppskattat mycket och det har känts väldigt förtroendeingivande! För mig skaver dock självutnämnadet i det här inlägget lite. Min upplevelse är att du bottnar milsvitt i trovärdighet i miljöinfluencerskapet men att det ännu är lite knepigare med kroppsinfluencerskapet, kanske också pga att det är en knepigare fråga. Folk kommer säkert säga ”sluta läsa då om det skaver” men jag tycker ändå du brukar uppmana till/gilla kommentarsfältssamtal och då vill jag hellre bidra med input.
Kroki! Rekommenderar alla att prova det. Man övar sig i att titta på kroppar (detaljstudera) och fånga deras former, tyngdpunkt och personliga uttryck utan den manliga blicken. Bara avbilda utan värdering.
Sedan när är det den manliga blicken som är den dömande, diskuterande, kroppsältande? 😔 #självrannsakan
Jag tänker att man påverkar mer i sin egen vardag än vad man gör på t ex instagram eftersom de som följer en på instagram har valt en utifrån sina intressen och ja, filterbubbla osv, medan det kan vara så att de man träffar på i vardagen inte är i samma filterbubbla!
Ja, sant!
Ett sånt klokt inlägg! Jag fösöker alltid tänka på att ägna mig åt vardagsaktivism: lyfter och peppar det andra kvinnor säger på möten, brukar prata högt och brett om ”vilket geni” en kvinnlig kollega är, hur smart hon är osv. Har inte heller barn vilket är det bästa en kan göra för klimatet. Men det får man ju inte säga.
Hej! Apropå det du skriver om att visa upp platser att besöka i närområdet: har du några tips? Jag vill se mer av Sverige och funderar lite på att ta nattåget uppåt med mina barn i augusti. Då är de 12 och 14 år. Finns det några härliga besöksmål runt Umeå, som kanske passar?
Vad kul =) Ja, det finns massor – gjorde faktiskt en reseguide för några år sedan på temat
https://underbaraclaras.se/2018/07/05/en-guide-til-umea/
https://underbaraclaras.se/2018/07/11/en-ortvandring-i-vasterbotten/
https://underbaraclaras.se/2018/07/19/en-historielektion-i-skogens-tecken/
Så på pricken! Jag gillar särskilt ”normaliseringstänket”, att göra medvetna val utan att kommentera, för att det inte ska vara något anmärkningsvärt. Det börjar vara så mycket ”här visar jag upp min kropp för det är minsann en helt vanlig kropp!”, men genom att skriva sådär bekräftar man ju just att det är något speciellt.
Däremot tror jag i just miljöfrågor att det skulle behövas både och (uttalat och inte), eftersom det behöver normaliseras att faktiskt väga in miljöpåverkan i sina val. Och då behöver det bli synligt att man gjort just det, så det inte bara råkade bli miljövänligt för att det alternativet sammanföll med ens egna preferenser. Men det beror väl lite på sammanhanget, om man bara vill berätta vad man köpt/varit med om/har på sig behöver man kanske inte trycka på miljömedvetenheten i det, men när man resonerar/diskuterar olika alternativ tycker jag att det är bra att visa att miljöaspekten är något som man väger in i sina val.