Mitt på dagen kommer Jakob hem från jobbet och byter av mig i vabben. Jag har skrivit på bok hela förmiddagen, bollat texter med Erica och kunnat arbeta koncentrerat eftersom Ulf mest vilat framför en film. Nu river det i kroppen av otålighet. Jag kastar på mig ullunderstället, slänger in skidorna i baksätet och drar iväg till spåret i byn. Där har några skolbarn sin idrottslektion och några mammor med fria arbetstider har precis avslutat ett pass skate. Men jag kör klassiskt.

Har med mig hörlurar för att kunna lyssna på något. Fast när jag väl kommer in i skogen är det så tyst och fridfullt att jag absolut inte vill störa känslan. Ensam med mina tankar och ett försiktigt fågelkvitter.

Det känns som en sportlovsdag. Som att jag hackat systemet när jag kan få sportlovsdagar mitt i veckan på det här viset. Än dröjer det tills vårt eget sportlov infaller – men jag har ork kvar. Ny energi har genererats ända sedan jullovet, i takt med att solen och ljuset återvänder.

Efter den långa stigningen till tjärnen på berget blir jag stående i solen och kisar mot den. Känner att den faktiskt värmer lite. Att det äntligen känns skillnad på skugga och solsken.

Så gör jag den långa glidningen utför i sammetslena spår. Och jag behöver inte påminna mig själv om att vara tacksam. Jag känner den så starkt ändå. Tacksamheten.