Jag har funderat mycket på hur man ska få till det här med träningen. Vad man kan ge för råd till den som vill komma igång och träna men som tycker att det känns hopplöst svårt och motigt. Jag har så mycket medkänsla och förståelse för den känslan – eftersom jag har känt precis samma sak.
Det är tråkigt
Det tar tid
Det är ytterligare en sak man ska göra på sin redan fullproppade dag. Jag har dessutom flera barn som kräver min uppmärksamhet och fokus. Orkar inte ytterligare en sak att förhålla mig till.
Så låt oss då bryta ner dessa hinder.
Det tar tid. Ja det gör det. Träning tar tid. Särskilt om man tänkt åka iväg till ett gym och ska planera för transporter och bussbyten och sån skit. Och har man noll flex är det förstås ännu svårare att få till. Men för oss som har möjlighet att flexa så är det värt att klämma in träning på förmiddagen eller mitt på dagen. Tar jag en 60 min lunch och åker skidor är det åtminstone 50 minuter längre lunch än i vanliga fall. Ändå upplever jag att jag i slutet av dagen hunnit lika mycket. För om jag sitter limmad vid min skrivbordsstol så dalar orken och tempot på eftermiddagen och mitt försprång äts upp. Jag kan alltså träna med alla hälsofördelar som det har – utan att på något betydande sätt minska min arbetsprestation.
Träning kan för den som upplever tidsbrist brytas ner till mycket mindre enheter. Träna en kvart på lunchen, ta trapporna istället för hissen, träna framför teven. Men grejen är att den sortens tips funkar bäst för den som redan tränar mycket och kanske behöver lösa träningen under en extra hektisk period. För den som inte tränar alls är det nästan kontraproduktivt. Vilket för mig till nästa punkt…
Det är tråkigt. Ja, det kan det verkligen vara. Och att hitta rätt träningsform är A och O för att man ska stå ut. Men helt ärligt – även om man hittar något som är roligare så kommer det ändå kännas tråkigt mellan varven. Tråkigt är inte farligt. Vi gör en himla massa saker om dagarna som är tråkiga men som görs ändå. Jag vet till exempel inget roligt sätt att borsta tänderna eller plocka ur diskmaskinen på. Men jag gör det ändå. Och många saker som jag mentalt sätter upp på “nöjeskontot” tycker jag i själva verket inte heller ens är särskilt roligt. Som att scrolla runt på instagram.
Så om det roliga inte ens är så roligt kanske det tråkiga inte ens är så tråkigt?
Men framförallt har jag märkt att ju mer tid jag lägger ner på att träna desto roligare blir det. Träning är självbelönande och det är tränande personers hemlighet. Träning föder träning precis som kreativitet föder kreativitet. Man kan inte vänta på motivationen som startsignalen – motivationen kommer när man sätter igång. Och för att det inte ska vara fullt så tråkigt så kan träningen paradoxalt nog behöva få ta mer tid i anspråk.
Träning är är ytterligare en sak man ska hinna göra på sin redan fullproppade dag. Det är det verkligen. Men det är mest ett problem i början. Innan man kommit igång och tränat regelbundet ett tag. För när man väl kommit in i träningen så blir det en sak man planerar och tar höjd för. Och räknar med redan innan dagen har börjat. Den blir inte ytterligare en sak man ska hinna med utan kanske andningshålet som gör att man hinner och orkar allting annat. Jag önskar så att alla som stod i begrepp att börja träna skulle kunna förstå detta på djupet: träning är som att karva ut en ficka i tiden åt sig själv.
Jag har dessutom barn som kräver all uppmärksamhet och fokus. Orkar inte ytterligare en sak att förhålla mig till. Fattar precis – men även här sker så småningom en förflyttning. Så att träningen går ifrån “ännu en en sak att förhålla mig till” – till att bli en fristad. Jag känner ofta otrolig tillfredsställelse när jag stänger ytterdörren om min familj och drar till gymmet eller skidspåret. Jag njuter inte så mycket av tanken på träningen (faktiskt nästan aldrig) som av tanken på att få vara med mig själv en timme utan att ta hänsyn till någon annan. Krånglet innan – med barnvakt och tider som ska passas – brukar efteråt kännas som bortblåst.
Och när man fått upp en träningsrutin kan man redan innan passet börja känna pirret. Pirret av känslan som kommer komma efteråt. Den djupa tillfredsställelse när man är färdig. Med tiden minns kroppen det vilket markant kommer lindra motståndet.
Det är lurigt med träning. För ibland känns det lite som att man för att kunna börja träna – redan borde träna. För då har man alla argument man behöver för att fortsätta. Tyvärr funkar det ju inte så. Men se gärna mig som ett exempel på att man kan gå från att snitta 20 000 steg i veckan och ingen träning alls – till 70 000 steg i veckan och 4-5 träningspass. Och samtidigt uppleva att man fått mer tid, ork och frihet. Det är möjligt.
51 svar
Ett till tips från en som tränar och som inte tycker det är speciellt kul, väldigt stressigt att få till vissa dagar och inte alls ger mig så mycket energi som andra verkar få av träning 🙂 OM man har råd så kan man antingen gå till PT eller köpa träningsupplägg online. Det jag tycker man ska satsa på är att få ett individuellt anpassade träningsprogram. Så att man vet VAD man ska göra på gymmet. Och övningar som passar för dig och den nivå man är på. Har man också någon som har lite koll på en är det svårare att hoppa över även om man kan komma på 100 anledningar att inte ta sig till gymmet. Det har funkat för mig ca 4 månader nu och jag börjar känna av en viss förändring i mitt tankesätt.
Handling leder till motivation och inspiration. Det är tråkigt nu, precis som matlagning och tvätt och städ. Men när du fått upp ångan är det inte samma tradiga slit. Gör upp enkla workouts a minst 10 min och gör en varje dag. Ex ett :10 min av 5 armhävningar och 10 knäböj så långa varv som du hinner. Ex två varje påbörjad minut i tio minuter 5 burpees och 10 situps. Håll stenhårt på att det ska bli av VARJE dag. När du kört varje dag i en månad letar du rätt på en träningsstil som passar dig och som ger dig glädje (gym, klättring, löpning, padel whatever) och så tar du dig dit 2-3 ggr per vecka.
Såg dessa och tänkte på dig:
https://www.blocket.se/annons/goteborg/tva_jarnsangar_sent_1800_tal_/106866896
Jag har också blivit en träningsperson det senaste året och är lika gammal som du! Började springa för att få lite tid från familjen och kaoset hemma och bara vara ute själv med mina egna tankar. Nu springer jag några gånger i veckan och har hållt på i ett år!!!! När jag började sprang jag 1,5km och nu springer jag en mil flera gånger i veckan! Så sjukt och jag kan fortfarande typ inte identifiera mig med att vara en springande person fast jag faktiskt är det!
+1 på den! Kul att vi är flera. Jag är ingen springare heller trots att jag kom igång hösten-19 (kort, långsamt, trögare än trögt) och nu kör 3 rundor i veckan. Är inte heller byggd som en löpare och inte heller smal så det är nog inte många som vet om att jag springer.
Som du säger kan det vara såå jobbigt att komma igång, men känslan efteråt är värt det. Jag har hundar, hästar och bor på gård så jag är aktiv varje dag. Men bröt mitt nyckelben och revben förra September. Två! operationer senare och jag kan äntligen börja använda min högra arm igen. Längtar att få kunna rida och styrketräna igen för bygga upp musklerna som försvann! Väldigt avundsjuk på alla starka människor för tillfället 😊
Så sant du skriver! Började med runstreak när dottern var ett halvår – vilken njutning det blev att få ge sig iväg när pappan kom hem och tog över ansvaret för tre barn! Utevistelsen och träningen blev snabbt sån att jag blev galen om jag inte kom iväg – och det gjorde jag ju ändå varje dag i nästan ett år, även om det inte alltid var kul. Sen covid som gjorde att rutinen blev bruten och långsamt var jag tillbaka på soffpotatisandet. Märkligt, jag är ju så mycket svagare och saknar mina starka ben, ändå är det typ inte motivation nog på kvällskvisten? Men nu har jag tagit kontakt med PT igen, försöker hitta rutinen på morgonen innan alla vaknar och längtar efter att återigen kunna springa en mil i snålblåst med pigga ben och en bra pod, och bara må bra både under tiden och efteråt. Saknar stoltheten och självklarheten som uppstod när allt var på rutin. Ditt inlägg peppar mer i precis rätt stund! Är ju uppenbart att träningen för många som med mig inte är något man blir klar med, den måste underhållas för att älskas och saknas…
Jag vill slå ett slag för hemmaträning med hjälp av Youtube! Där finns allt från yoga till dans och till och med lägenhetsvänlig HIIT, utan redskap eller hopp.
Jag kan verkligen inte dansa, men flaxar gärna omkring framför en dansvideo av Emkfit.
När vädret är riktigt risigt och jag inte kommer iväg på promenad kan jag istället göra “gåträning” tillsammans med Glow with Jo.
Det finns verkligen huuuuur mycket som helst! Är man en äldre nybörjare rekommenderar jag varmt instagramkontot Hergardengym, som drivs av en aktiv och träningsintresserad 60-årig kvinna.
Man måste inte komma iväg eller frisätta flera timmar för att börja träna!
Våga prova 🙂
Så bra tips!
Håller med! Finns dans, gå, styrketräning med kroppsvikt, alla nivåer och möjligheter!
Har ni tips på några dansgrejer som är roliga men hyfsat skonsamma för kroppen? Jag vill verkligen börja dansa hemma framför datorn som träning men behöver ta det lite försiktigt på grund av en tidigare olycka.
Jag har inga specifika tips, men jag är övertygad om att du kan hitta något kul genom att söka på typ “dance workout bad back” eller “dance sore knees” eller något liknande.
Jag upplever att Emkfit ofta visar olika varianter för den som inte vill hoppa eller göra en viss rörelse. Hennes motto är “wrong but strong” och hon säger ofta att huvudsaken är att man rör sig. Inte att man gör rörelserna exakt.
Hoppas du hittar något som passar!
Workout eller dance no jumping / no jump ger dig säkerligen massa att välja på!
Det som hjälpt mej är:
– sätta in det i kalendern som ett möte, har två fasta träningstider varje vecka. Behöver aldrig fundera när/hur.
– som Clara redan sa, hitta rätt sorts träning.
– kombinera det med något roligt. Gå till gymmet med bastu, cykla hemma på spinningscykel med favoritserien på. Lyssna på ljudbok under springturen. Ring en kompis under skogspromenaden. Hittar man någon att träna med hjälper det också.
– för att inte tappa bort rutinen: träna också då man inte hinner/orkar/är sjuk. Istället för ingenting, gå en 10 min promenad, joga 5 min på mattan, men med träningskläderna på. Samma tid som alltid. Då är det lättare att komma igång igen ordentligt när man blivit frisk.
– sätt trämingskläderna på direkt på morgonen, så är det ett skede mindre när man äntligen kommer iväg. Fungerar kanske främst veckoslut då.
– hitta nån som peppar en, typ partner. Min gräver ibland fram skidorna ur förrådet, sätter fram pjäxorna färdigt och meddelar att nu skall jag ut och skida. Sån lyx, att ha nån som hjälper en med den jobbigaste delen, att komma iväg!
Jag fick träna på att träna länge innan jag egentligen började träna! Min rutin var att springa en kvart två gånger i veckan, utan att mäta hastighet eller distans. Jag hade en spellista som var prick 15 minuter och sprang så långt som det blev, bara precis tillräckligt fort för att det skulle kunna räknas som att springa.
För mig som aldrig sprungit var det ändå ganska ordentligt jobbigt, men kanske jobbigare i huvudet än i benen (”jag klarar ju inte ens det här”, ”jag kommer dö i hjärtinfarkt innan jag är 50” osv). Det var en röst som jag behövde träna länge på att ignorera innan jag kunde börja fokusera på hur det faktiskt kändes i kroppen, och träna på hur jag kunde använda den.
Jag förtjänar ju att ha en kropp som fungerar bra. Femton minuter lät löjligt lite när jag tänkte på människor ”””som springer”””, men i ett vardagssammanhang är det ju ganska mycket (och i ett självhatssammanhang ännu mer) och när jag efter något år upptäckte att jag plötsligt kunde springa till bussen utan att svettas eller bli andfådd så kände jag mig allt annat än löjlig! Springa hade blivit till en naturlig aktivitet, som att gå, äta eller andas. Jag behövde öva i flera år på att ha träningskläder utan att skämmas över mig själv och hur fel jag kände mig. Men jag förtjänar ju att kunna springa utan att få ont – och utan att skämmas över att jag inte är tillräckligt bra.
Känner igen mig! Men hurra vad kul att du ”kommit över krönet”. Blev glad och peppad sv att läsa.
Exakt! Så många gånger som jag skrivit på min blogg när läsare undrar över träningsmotivation att motivation kommer inte av sig självt. Motivation måste man skapa själv genom att faktiskt göra det som man tycker är aptråkigt och bara jättejobbigt. Eller som jag sa till en kollega när hon hade bristande motivation. Det är bara att göra det ändå.
http://hannaskrypin.se
Åh. Jag stukade min fot, som också blev en överbelastning, i maj för snart 2 år sen. Jag som gillade att röra på mig, gärna sprang 2-3mil/vecka. Inte för att jag var tvungen, utan för att löpningen började som en bra och god vana. Efter ett tag gick det över till något jag längtade efter, njöt av och inte minst- känslan efteråt.
Nu har jag kunnat röra mig otroligt begränsat under 2 år. Haft mer eller mindre smärta varje dag och testat det mesta. I höstas kom jag i kontakt med några som kunde hjälpa mig (rekommenderar “Walkfeeling” till alla som haft smärta länge och behöver hjälp!) och nu är jag verkligen på rätt väg! Idag kunde jag tex gå 4km promenad utan smärta och vaknat flera dagar i rad nu utan smärta. Alla som levt med smärta vet att det är en tacksamhet man knappt kan beskriva i ord.
Under denna tiden har jag längtat så otroligt mycket efter rörelse och att inte vara så begränsad i min kropp (är bara 25år). Ibland har jag sett på personer som inte rör på sig, som egentligen verkar kunna, och funderat på om jag kunde fått låna deras rörelsefrihet, om så bara för en dag. Inte i dömande mot dem, utan bara för jag längtat så. Det har varit en smärta och sorg att inte kunnat röra på mig, något som jag bara orkat tänka på i stunder.
Men nu, när det går så tydligt åt rätt håll, har jag börjat våga att ibland nudda vid tanken igen när jag är tillbaka i löpspåret en lördagmorgon. Efter jag ätit min stabila frukost med havregrynsgröt och jordnötssmör- så jag orkar hela milen. När jag springer fram och vårsolen blinkar på mig mellan träden. När jag är hemma igen och känner att det rusar i hela kroppen och jag har energi och inspiration att sätt i gång med allt dagen har.
Jag vågar nudda vid tanken oftare och oftare och blir nästan tårögd varje gång. Som jag längtar.
Varm kram från en som på riktigt har lärt sig älska träning och har all motivation, tid och lust, men som inte (ännu!) har den fysiska möjligheten. Det är möjligt att nå platsen där man saknar det på riktigt <3
Lägger till några bonustips!
1) De flesta hinder blir mindre när man väl är igång. Därför, lägg lite extra omsorg på att få de första 4-6 veckorna med träning att funka och bli trevliga. Gör plats, skapa ritualer. Sen går det mer på rutin.
2) Tänk inte på att träningen är jobbig och tråkig. Bara gör. Det svåraste är att ta på träningskläderna och ta sig utanför dörren. Om du klarar dig så långt utan att fastna i negativa tankar så är träningen snart gjord, rolig eller ej.
4) Ha hela tiden en plan för nästa vecka/fas. Om du kör ett komigång-program, ha en plan för vad du gör efteråt så det inte blir “glipor”.
Mitt tips är att hellre satsa på kontinuerligt/ ofta än långt och tungt. Det är helt ok att vara 20 minuter på gymmet eller gå en kvarts promenad. Om man börjar för hårt börjar det snabbt kännas motigt och det är lättare att hitta på orsaker till att hoppa över träningen helt.
Mitt bästa tips är att verkligen göra träning man tycker om. Inte sån man borde eller ‘är bra för en’.
Jag sörjde och saknade gymmet då jag blev ensamstående förälder. Alla glada ‘du kan träna kroppsvikt hemma’ gjorde mig bara frustrerad. Det lät i mina öron som att man skulle kunna simträna i badkaret om man inte kunde komma till simhallen. Så. Efter mycket sörjande köpte jag hem skivstång, vikter, hantlar, olika gummiband, skivstångsrack och lät en tredjedel av vardagsrummet bli gym. Och nu äääälskar jag att träna hemma. Sonen nu 4år har en egen skivstång med 5kg och kan själv föreslå att vi ska träna, vilket då blir hans egna och riktiga kroppsviktsövningar.
Haha, underbar jämförelse med badkaret istället för simhallen! Precis så kände jag när jag bodde i Norge under pandemin, gymmen var stängda och norrmännen sa att det var ju bara att gå ut i skogen…. Mmm, för där finns det många skivstänger och hantlar. Grattis till ditt fina hemmagym!
Mitt bästa är ett stående löfte jag har gett mig själv när det känns oerhört motigt att ta sig iväg på skidorna/springrundan: om det känns lika tungt och jävligt efter 10 minuter så går jag hem. Har hittills aldrig hänt efter 20 år, utan det är tydligt så att jobbigaste delen av ett träningspass är just innan man ska fara.
För mig tar det emot att bli svettig. Avskyr verkligen att svettas och känna hur kläderna klibbar sig fast mot kroppen och själva lukten.
Såklart duschar man efteråt men hit tills har träning inte kännts värt besväret.
Kanske kan man då träna saker där ”svettkänslan” inte behöver bli lika tydlig? Typ, att simma, eller cykla långa rundor, och att typ göra korta pass med styrka, typ 10 min hemma?
Min mamma är likadan. Hon uppskattar verkligen vattengympa! Det blir ingen svettig känsla, alla tränar utifrån egen förmåga och man kör så hårt man känner sig bekväm med.
Annars är ju promenader också väldigt nyttigt, för både kropp och knopp. Träning behöver inte vara stenhårda gympass 🙂
Jag hör också till dem som tycker det är jobbigt att svettas. Och att byta om. Jag kör styrketräning och svettas ärligt talat inte speciellt mycket av det (det är när jag får upp puls som jag blir svettig men det gör jag väldigt lite av). Sen tränar jag direkt på morgonen, så jag börjar i träningskläder och så duschar jag efter träningen så jag är fräsch när jag kommer till jobbet (mitt gym ligger nära jobbet). Det känns görbart.
Jo en sak ska tilläggas. Det är inte en bea idé att börja med massiv träning från en dagen till annan. Det kan bli rentav farligt, jag fick exempelvis inflammatiio i hälsenan. Fysioterapeuten sa åt mig, att jag verkligen skulle träna med måtte och helst med någon som visade mig hur det funkar.
Så bra du skriver Clara! Älskar att läsa dina inlägg om träning!
Det ÄR svårt att börja träna, och det är svårt att som icke-tränande se fördelarna med att lägga tid och energi på träning. Men jag lovar, de finns i massor och efter ett tag kommer du som är i nystarten också märka det. Men:
1. Motivation får dig kanske till gymmet en gång, men sen är det rutin och disciplin som tar dig ditt. Belöningen och motivationen får du efter träningen: https://www.stinap.com/blogg/2022/motivation-till-att-trana
2. Gör en plan! När du har vana och rutin kan du gå mer på känsla, men innan dess är det bättre att ha en plan och följa den: https://www.stinap.com/blogg/2022/nystart-nyar-och-att-borja-trana
Träning är verkligen något som tillför energi och välmående. Men väldigt svårt att tro det när man ligger som en fet, otränad valross i soffan och blippar på fjärrkontrollen. Det kanske regnar ute, iskallt och motbjudande väder. Inne är det cozy, cozy med brasan tänd och mysig filt om benen.
Då är det väldigt bestämda rutiner som ska till för att rycka upp mig ur paradiset. Och det mystiska är att jag aldrig ångrar mig. Tvärtom , jag blir glad och får energi. Och får inspiration att göra saker jag skjutit upp.
För mig gäller det att bestämma när i veckan träningen ska ske. Skriva in det i kalendern och följa planen.
Tack till alla som delar med sig av bra tips, inklusive Clara! Själv har jag jobbat mycket med tankar runt tankar (haha) under de senaste månaderna eftersom mitt årsord är rutin. (Även intresserad för jobbklienters räkning.) Har lyssnat på föreläsningar och böcker av Kay Pollack, Tony Robbins, Barbara Fredrickson m. fl. Allt mynnar på något vis ut i att bli vän med våra egna tankar och förstå vad de är och vad de inte är, och hur stor del vi lever inne i våra huvuden. Att vi inte kommer upp ur soffan betyder sällan att vi inte kan. Att vi slutar tro på tråkningar från våra egna tankat som faktiskt är tankar och inte sanningar är en viktig knut att lösa. “Jag är lat.” “Det är ingen mening.” “Jag kan inte.” “Det går inte.” Kommer dessa tankar kan man öva sig i att istället tänka “Jag väljer att göra något åt situationen.” “Upp och hoppa!” “Du får ligga här i soffan och mysa när du kommer in från din promenad.”
Jag tycker om att röra på mig, har slutat använda ordet träning och att räkna pass i veckan. Istället funderar jag på vilken tid jag lägger på att röra på mig. Min arbetstid lägger jag på möten och vid datorn, dvs sittande minst 8 h per dag. Resten av min vakna tid vill jag få ihop en del rörelse, det får mig att må så bra, både i kropp och knopp.
Så in med vardagsrörelsen på det sätt som passar mig/dig bäst. Jag cyklar till jobbet, en massa positiv energi rakt in både före och efter jobbet. På lunchen går vi kollegor en 20 min promenad ihop, om man kan. Vips har jag fått ihop en daglig rörelse på 1.5 h. Dessutom en massa frisk luft Jag känner inte att detta tar ngt av min fritid, det har blivit en del av min dag, mitt sätt att ta hand om kroppen.
Låter så sunt och klokt och jag relaterar mycket!
För mig är vardagsmotionen allt! 1,5 timmes promenad nästan varje morgon, jogg i skogen när jag känner för det, att ta cykeln framför bilen. Att gå och simma och att ha ett återhämtande lugnt hormonyogapass i veckan är planerad rörelse som passar mig. Vandrar mycket och långt med min sambo. Så fort det handlar om prestation och slit tappar jag glädjen i det. Och jag avskyr faktiskt känslan av träningsvärk som många andra avgudar… 😂 Jag är en introvert latmask som inte trivs på gymmen. Älskar lugn och ro. Vilket rörelse i naturen ger. 🧘🏼♀️ 🍃
Jag är en sån som måste gå på pass. Ha någon som säger vad jag ska göra. Mitt absolut bästa är 30-minuterspassen.
Då liksom lurar jag mig själv med att säga att det inte är så lång tid så det hinner jag med och eftersom det bara är 30 min så får jag passa på att ta i ordentligt för det är över så fort.
Helt off topic, men kan inte du snälla Clara gör en starta-blogg-guide? En uppdaterad version som liksom utgår ifrån nuet. Jag vill starta en blogg men vet inte alls var jag ska börja. Eller är det kanske för sent, si så där 10 år för sent tom?
Tycker att jag har några saker som hjälper mig:
– känn inte efter före, känn efter efter (hur jag känner innan resp efter ett träningspass har sällan med varandra att göra, eller hur det känns under tiden)
– det är inte så att man måste blir bättre, det är helt ok att harva runt på samma medelpass man alltid gjort
– att träna är som att borsta tänderna, inte något man behöver känns nåt särskilt kring utan nåt man bara gör för att slippa skit sen
– 20-40 min pulshöjande aktivitet är allt man behöver för att bygga kort- o långsiktig god psykisk hälsa (enligt Anders Hansen), 20 min det klarar man
– det går inte att prestera på alla områden samtidigt. Man kan inte ha nöjda barn, ett städat hem, middagen redo, jobbet i fas, flera vänskapsträffar i veckan OCH träna. Nåt måste bort. Eller kombineras.
Mina tips för att gå från icke-tränande till tränande (en resa jag gjort själv):
– Rivstarta inte. Om du inte är aktiv idag, börja blygsamt. Satsa på ett pass i veckan. Kör på det i fyra veckor, sen kan du lägga till ett till. Upprepa samma procedur för ditt tredje pass om du vill träna mer.
– Sänk trösklarna. Jag älskar att träna hemma. Kör pass via träningsapp. Annars skulle det aldrig bli av att jag tränar tre gånger i veckan. Jag har en träningsmatta och ett gäng hantlar, det kommer man långt med.
– Hitta en träningsform du gillar och våga testa dig fram. Jag hatar löpning men älskar HIIT och styrketräning.
Om jag inte hade vågat testa annat hade jag aldrig orkat träna regelbundet.
– Skit i prestation, satsa på kontinuitet istället.
– Om du har råd: köp snygga träningskläder, det gör det roligare.
– Om du gillar musik, sätt ihop en riktigt bra spellista som du bara får lyssna på när du tränar.
Och precis som många av er skriver, när man väl kommit igång med träningen och kroppen har vant sig vid endorfiner är det som knark: det blir jobbigare att avstå träningen än att göra den.
Lycka till!
När jag har kommit ur mitt vanliga träningsschema (som tex nyligen med envis förkylning i två veckor) tänker jag på något jag läste här på bloggen tidigare: Jag är inte en som slutar, utan duktig på att börja om igen med träningen. Och igen. Och en gång till om jag har kommit ur rutinen igen. Att tala väl till mig själv och inte skuldbelägga är en av mina nycklar 🙌
Jag var träningsnarkoman som ung men har de senaste åren helt tappat alla muskler och kondition. Så börjar verkligen från botten men vill komma till en hälsosam nivå av rörelse i vardagen och känna mig stark och ha ork igen. Så tanken är att komma upp i de 300 minuter lågintensiv träning i veckan som rekommenderas av WHO (?). Alltså ca 45 min/dag. Jag gillar rolig träning som inte är repetetiv och enformig och har precis hittat Body Groove som har en 2-veckorsutmaning där man tränar 5, 15 eller 30 min varje dag i två veckor för att komma igång. Så nu kör jag 15 minutersvarianten först och sen är tanken att lägga till en lunchpromenad på 15-20 minuter och köra ett 30-min pass hemma så är man ju uppe i den rekommenderade mängden. Känns ändå lättare att dela upp det lite under dagen. Just nu är det bästa med BodyGroove passen att de är så roliga att 15 min bara svischar förbi, något som underlättar disciplinen med att få det gjort varje dag. Försök hitta nåt som du tycker är roligt och dela upp det i kortare block så känns det mer görbart, är mina tips. Och underskatta inte att röra på dig korta stunder under dagen. Försöker göra lite armcirklar när jag hämtar kaffe eller suttit en stund vid datorn, forskning visar ju att alla avbrott från stillasittande är till fördel för hälsan.
Jag tränade två gånger i veckan i nästan ett år: först med PT, sen på gym. Och jag såg inga resultat alls. Alltså exakt noll. Inget blev lättare, jag kände mig inte alls starkare och fick inga synliga muskler. Jag sov inte bättre och var inte gladare och det blev aldrig kul.
Besviken slutade jag helt med träningen och märker ingen skillnad efter att jag slutat utom att jag slipper duscha så jävla ofta, vilket är skönt.
Jag blir nyfiken på hur du tränade?
För att bli starkare/få bättre kondis behöver träningen vara jobbig, ex de sista repetionerna i styrketräning ska vara jobbiga, så du precis klarar dem. Sen behöver det inte betyda att en tar ut sig helt.
Jag blev jättesvettig och hade ofta träningsvärk efteråt, så jag tror jag tog i tillräckligt.
Åt du tillräckligt?🤔Träning kräver mera mat.
Jag hade inte tränat på väldigt länge. Tänkte att gym måste man gå på eller springa. Kan inte springa av olika anledningar och gillar inte att träna med andra om det inte är bollsport. Youtube var min räddning. Köpte ett par hantlar och ett gummiband till att börja med och har nu utökat. Allt ligger framme lättillgängligt så det finns liksom inget hinder. Det viktigaste för mig (som ansåg att jag inte hade tid) var att inse att jag måste prioritera bort något. Stressen jag kände över att lägga till ännu en sak i en fullspäckad vardag var ett hinder för mig. Prioriterade bort att titta på TV. Ser endast på TV på fredag och lördag kväll och det har gett mig den tiden jag behöver. Jag och min sambo har också träningsdagar där den ene får träna fritt medan den andre tar hand om barnen och så växlar vi. Då känner man inget dåligt samvete för att ge sig iväg eller gå undan och träna.
Jag avundas de som får nån sorts tillfredställelse av att träna. Jag har aldrig upplevt nån endorfinkick eller tillfredställelse efter träning. Tränat regelbundet i åratal. Fryser och är trött mest hela dagen efter ett träningspass – inget som ger energi. Har vid längre uppehåll i träningen inte märkt att jag blivit tröttare eller haft mindre ork (förutom ren förlust av muskelstyrka). Har hittills inte hittat något som är kul utan det mesta är aptråkigt. Släpar mig till gymmet 2-3 gånger i veckan för att inte tappa alla muskler nu när kroppen bestämt sig för att det här med östrogentillverkning var onödigt att hålla på med längre.
Åh vad skönt att höra att någon är som jag! Det känns så surt att aldrig fått nå den där känslan som ”alla andra” tycks få, av att det är skönt och man får energi (och resultat) av att träna.
+1! Blir också helt utslagen efter ett träningspass. Helt dränerad på energi och orkar knappt någonting efter!
Så har jag känt i massor med år! Därför började jag yoga. Det är också träning, tar bort smärtan i kroppen samtidigt som man inte blir slut av det.
Bra tips, jag hamnar ibland i svackor och det är verkligen svårt att komma tillbaka ibland trots att jag älskar att träna.
Generellt är mina bästa tips att a. inte tänka efter före. Kör bara, inte tänka på att det är kallt/mörkt/motigt. Om man inte mår dåligt på riktigt alltså. Och b. lägg ribban löjligt lågt i början. Jag brukar ha som mål att träna 1 gång i veckan. För sätter jag högre mål (typ 3) och inte klarar det, då blir jag ordentligt nedslagen och slutar. Men är det lätt mål, som en gång, då blir jag superpeppad av att hinna träna två gånger den veckan!
Nu är jag inte förälder själv, såbloggen Drömgårdsliv (Emmeli, https://dromgardsliv.se/) kan vara väldigt inspirerande med sin rörelse och träning i vardagen för den med barn 🙂
Inspirerande läsning! Själv yogar jag 15 min 6-7 dagar per vecka, varje morgon. Jag är beroende av det och saknar det varje gång det inte blir av. Promenerar gör jag per automatik då jag har hund och nu rider jag en dag i veckan oxå. Älskar när jag får egentid i stallet och inte är där för barnens skull.
Jag tänker att en förutsättning för att träningen ska få fäste är att hitta former för att kunna träna när en har energi. Dels är det svårt överhuvudtaget när en är deprimerad, utmattad eller har andra åkommor som ger energibrist tex järnbrist/anemi, problem med sköldkörteln med mera. Men det gäller i övrigt också. Det går liksom inte att göra en hel arbetsdag, rodda middag, disk, tvätt, städ, lägga barn och sedan tro att man ska orka träna en stund på kvällen mellan 21 och 22. Sandra Friberg hade för ett tag sedan ett inlägg om att hitta energi som var väldigt bra. Med olika tips från följare med deras bästa knep för att skapa energi för träning. Jag har mest energi för träning på morgonen men det kan såklart se helt olika ut beroende på vilken dygnsrytm man har. Påverkas din träning av att du fått effektiv behandling för dina sköldkörtelproblem?