Jag har funderat mycket på hur man ska få till det här med träningen. Vad man kan ge för råd till den som vill komma igång och träna men som tycker att det känns hopplöst svårt och motigt. Jag har så mycket medkänsla och förståelse för den känslan – eftersom jag har känt precis samma sak.

Det är tråkigt

Det tar tid

Det är ytterligare en sak man ska göra på sin redan fullproppade dag. Jag har dessutom flera barn som kräver min uppmärksamhet och fokus. Orkar inte ytterligare en sak att förhålla mig till.

Så låt oss då bryta ner dessa hinder.

Det tar tid. Ja det gör det. Träning tar tid. Särskilt om man tänkt åka iväg till ett gym och ska planera för transporter och bussbyten och sån skit. Och har man noll flex är det förstås ännu svårare att få till. Men för oss som har möjlighet att flexa så är det värt att klämma in träning på förmiddagen eller mitt på dagen. Tar jag en 60 min lunch och åker skidor är det åtminstone 50 minuter längre lunch än i vanliga fall. Ändå upplever jag att jag i slutet av dagen hunnit lika mycket. För om jag sitter limmad vid min skrivbordsstol så dalar orken och tempot på eftermiddagen och mitt försprång äts upp. Jag kan alltså träna med alla hälsofördelar som det har – utan att på något betydande sätt minska min arbetsprestation.

Träning kan för den som upplever tidsbrist brytas ner till mycket mindre enheter. Träna en kvart på lunchen, ta trapporna istället för hissen, träna framför teven. Men grejen är att den sortens tips funkar bäst för den som redan tränar mycket och kanske behöver lösa träningen under en extra hektisk period. För den som inte tränar alls är det nästan kontraproduktivt. Vilket för mig till nästa punkt…

Det är tråkigt. Ja, det kan det verkligen vara. Och att hitta rätt träningsform är A och O för att man ska stå ut. Men helt ärligt – även om man hittar något som är roligare så kommer det ändå kännas tråkigt mellan varven. Tråkigt är inte farligt. Vi gör en himla massa saker om dagarna som är tråkiga men som görs ändå. Jag vet till exempel inget roligt sätt att borsta tänderna eller plocka ur diskmaskinen på. Men jag gör det ändå. Och många saker som jag mentalt sätter upp på “nöjeskontot” tycker jag i själva verket inte heller ens är särskilt roligt. Som att scrolla runt på instagram.

Så om det roliga inte ens är så roligt kanske det tråkiga inte ens är så tråkigt?

Men framförallt har jag märkt att ju mer tid jag lägger ner på att träna desto roligare blir det. Träning är självbelönande och det är tränande personers hemlighet. Träning föder träning precis som kreativitet föder kreativitet. Man kan inte vänta på motivationen som startsignalen – motivationen kommer när man sätter igång. Och för att det inte ska vara fullt så tråkigt så kan träningen paradoxalt nog behöva få ta mer tid i anspråk.

Träning är är ytterligare en sak man ska hinna göra på sin redan fullproppade dag. Det är det verkligen. Men det är mest ett problem i början. Innan man kommit igång och tränat regelbundet ett tag. För när man väl kommit in i träningen så blir det en sak man planerar och tar höjd för. Och räknar med redan innan dagen har börjat. Den blir inte ytterligare en sak man ska hinna med utan kanske andningshålet som gör att man hinner och orkar allting annat. Jag önskar så att alla som stod i begrepp att börja träna skulle kunna förstå detta på djupet: träning är som att karva ut en ficka i tiden åt sig själv.

Jag har dessutom barn som kräver all uppmärksamhet och fokus. Orkar inte ytterligare en sak att förhålla mig till. Fattar precis – men även här sker så småningom en förflyttning. Så att träningen går ifrån “ännu en en sak att förhålla mig till” – till att bli en fristad. Jag känner ofta otrolig tillfredsställelse när jag stänger ytterdörren om min familj och drar till gymmet eller skidspåret. Jag njuter inte så mycket av tanken på träningen (faktiskt nästan aldrig) som av tanken på att få vara med mig själv en timme utan att ta hänsyn till någon annan. Krånglet innan – med barnvakt och tider som ska passas – brukar efteråt kännas som bortblåst.

Och när man fått upp en träningsrutin kan man redan innan passet börja känna pirret. Pirret av känslan som kommer komma efteråt. Den djupa tillfredsställelse när man är färdig. Med tiden minns kroppen det vilket markant kommer lindra motståndet.

Det är lurigt med träning. För ibland känns det lite som att man för att kunna börja träna – redan borde träna. För då har man alla argument man behöver för att fortsätta. Tyvärr funkar det ju inte så. Men se gärna mig som ett exempel på att man kan gå från att snitta 20 000 steg i veckan och ingen träning alls – till 70 000 steg i veckan och 4-5 träningspass. Och samtidigt uppleva att man fått mer tid, ork och frihet. Det är möjligt.