-Mamma tänk att du har dokumenterat hela vår barndom? har barnen mer än en gång fascinerat konstaterat, då vi bläddrat i mitt arkiv och läst gamla inlägg tillsammans. Och då blir jag så glad. För tänk att det har jag!

Och idag tänkte jag skriva om att fota barn. Hur man gör alltså. För frågan dyker ibland upp.

Den första och absolut enklaste grejen som många ändå glömmer, det är ju att gå ner på barnens höjd. Det blir inte så roliga bilder om man bara fotar hjässan på barn. Nej, ner på huk.

Ett annat vanligt fel som fotograf är att hela tiden vilja påkalla barnets uppmärksamhet, så att de tittar in i kameran. Men då fångar man dem ju inte i deras egna bestyr! Nej då avbryter de leken och lägger fokuset på mig med kameran. Precis det jag INTE vill ska ske.

Jag försöker fota barn som jag gissar att en naturfotograf fotar djur. In action i sitt naturliga habitat. Man försöker inte få en vessla eller en björn att sätta sig till rätta och posa för kameran. Gör inte det med barn heller. Låt dem leka och vara sig själva och fånga det som går att fånga.

Och även om man inte får med deras ansikten på bild så betyder det inte att man inte kan förmedla känslan just då.

Stilen jag fotar barn i har vuxit fram när jag velat fånga mina egna barn på bild – men ändå låta dem vara egna individer. Fotografering med integritet. Barnen solar inte upp sig för att mamma ska ta en bild. Det är inte en massa poserande porträttfoton.

Ansiktena kan vara bortvända, kapade, tagna från sidan. Att fånga känslan i stunden är det viktiga.

Jag bär i princip jämt omkring på min tunga systemkamera, för man vet ju aldrig när fototillfällen yppar sig. Och det måste inte alltid bli skarpt eller perfekt ljus för att det ska bli bra. Sinnesstämningar, energier och humör kan framträda tydligt ändå.

Barn är ju så underbara att fotografera, för till skillnad från vuxna kontrollerar och behärskar de inte sitt minspel i någon särskilt stor utsträckning.

Och så hittar de på roligare saker. Fikapaus på hjortronmyren, med starkt doftande skvattram instucken under mössan för att hålla myggen borta.

Barn kan konversera en varg

Testa ut håligheter i ett träd

Kyla skallen en kvalmig vårdag

Och använda sin gammor som tivoli

-Varför ser dina barn så sura ut på bild? skriver ibland någon. Och det är en fråga som verkligen vittnar om hur förljuget man vanligtvis porträtterar barn. De ska le och vara söta och möta blick. Men om man fotar barn som har fullt upp med att leka, med att skapa eller att fundera. Då får man deras koncentrerade utseende. Människor som är koncentrerade ser ofta lite bistra och sura ut. DET är det normala. Det gäller även för oss vuxna.

Men ibland kan man ju ha tur och fånga ett blitt leende.

Gällande bildkompositionen fotar jag ofta rakt framifrån. Bron med barnen rakt framifrån, istället för snett från sidan.

Barnen som leker affär vid en bänk. Rakt framifrån istället för från sidan. Det ger ett lugn i kompositionen, som jag verkligen uppskattar.

Det är spännande att fånga rörelse

Men också humör. Lykke som försöker förhindra Ulf att krypa runt i en sotig eldstad. Han blev ganska arg på sin kusin.

När man dokumenterat sin värld under sjutton års tid så utvecklar man ett bildseende. Man märker när fototillfällen uppenbarar sig och först då drar man fram kameran.

Däremellan kan den ligga bredvid en oanvänd.

Jag fotar varje dag, men det är bara en kort stund vid varje fototillfälle som kameran behöver vara framme. Jag är så snabb! Och jag blir så glad när jag lyckas fånga något på film, som kanske inte ens borde hända.

Bild omöjlig att arrangera.

Inte en enda bild i det här inlägget har tagits från min egen höjd som ni märker. Jag hukar ständigt. Och ingen bild har tagits när jag på något sätt kommunicerat med min energi att ”nu är det dags att fotografera”.

Men ibland kanske man av någon anledning behöver ge instruktioner till ett barn som ska fotas. Ge då inte instruktioner kring hur det ska se ut – utan instruktioner som gör att barnet helt omedvetet ser ut som du önskar. Istället för att säga sträck på dig säger jag tänk att du är en ballerina eller tänk att du tänk att du ska gå på lina. Istället för att säga dra bak axlarna säger jag visa gladpricken! Gladpricken sitter mellan brösten ungefär och visar man fram den åker axlarna naturligt tillbaka. Och säg absolut inte åt barnet att le. Det blir bara stelt och onaturligt. Du måste göra dig förtjänt av någons leende. Säg eller gör något roligt!

Och för att förekomma två andra vanliga frågor på detta temat:

Jag fotar med en CANON EOS 5D Mark II. Och nästan alltid med objektivet Canon EF 85mm f/1.2L II USM. Men jag vill poängtera att en bra kamera inte behövs för att fota bra. Det som behövs är att öva upp ett bra bildseende! Jag spelar ju inte bättre på en stradivarius än en skrällig gammal skolfiol om jag inte ens kan spela fiol från första början.

Och hur jag resonera kring att fota och lägga ut mina barn i sociala medier har jag skrivit ett inlägg om här.