-Mamma du verkar så ensam? sa Bertil bekymrat till mig en kväll.
-Ja, det är jag! Och det är underbart!
Har tagit med mig storpojkarna upp till sommarhuset. Först några dagar i min farmors gamla hus tillsammans med min pappa, faster och hennes man. Sedan vidare ännu lite mer norrut till mormor och morfars gamla hus – vår sommastuga. Här har isen knappt rivit från sjön. Storpojkarna drar iväg på byn och leker med sin kompis och jag går här ensam i huset och tvättar, rensar och viker om mormors linneskåp, stryker dukar och organiserar kökslådor. Går egna promenader och ligger på soffan i matrummet och läser. Mycket tid ensam med mina tankar. Och som jag njuter.
Jag minns hur jag som barn tyckte synd om mamma när resten av familjen åkte till farmor och hon blev kvar hemma. Nu förstår jag att det säkert var höjdpunkten på året. Huset för sig själv! Egentid i lugn och ro!
Ensamhet för ett barn och ensamhet för en mamma är två begrepp med väldigt olika innebörd.
29 svar
Vilket fint inlägg. Tack
Vilken fin text. Jag tycker mycket om att vara ensam. Mitt bästa sällskap är mig själv. Brukar ta en promenad eller cykeltur och kolla runt i naturen. Stanna vid en blomma, plocka en sten eller bara stå och titta på en fågel. Cykla runt utan mål och låta tiden gå. Jag tänker så bra när jag är själv.
Ja, det ligger något i ordspråket att det är skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam. Jag trivs också väldigt bra att vara ensam och pyssla för mig själv. När mannen är hemma från jobb i perioder och barn och barnbarn är här så njuter jag fullt ut men när alla åker hem och mannen åker till sitt jobb i Norge så trivs jag väldigt bra att bara vara ensam hemma och göra precis vad jag vill när jag vill :-). Men så fantastiskt fint av Bertil att uppmärksamma sin mamma så, det är ovärderligt.
Ensamtiden är ibland den bästa tiden. Bara sig själv att rå om. Lyssna på radio, sortera något spännande, läsa lite och äta när man får lust. Njut!
Det är skillnad på självvald ensamhet
och påtvingad ensamhet.
Jag brukar fundera på ifall vi verkligen bara är helt oss själva när vi är ensamma. Vi behöver inte förställa oss på något sätt utan kan vara helt i våra egna känslor och huvuden. Självklart på gott och ont. Men så fort någon annan är med så speglas vi och blir medvetna om andra och därmed kanske även förställer oss lite/anpassar oss. Bara en tanke.
Visst är det väl så. När vi är tillsammans med en eller flera personer så anpassar vi oss till varandra. Vi gör det som fungerar bäst för båda/gruppen – kompromissar – vilket innebär att man står tillbaka med vissa egna behov.
O, vad jag relaterar! Lyxen när barnaskaran och mannen lämnar hemmet för en stund ❤️ Lika ljuvligt när de kommer hem, men tystnade är som mjuk bomull i öronen och en bristvara o vardagen 😊 / mamma till tre ljuvliga, energiska gullungar
Jag behöver vara själv, älskar det! Använder sällan ordet ensam som betyder något annat för mig. Själv är toppen!
Samma här. Jag är sällan ensam, men ofta själv. Jag har inga syskon, men jag är inte ensambarn, jag är endabarn. 🙂
Härligt att använda dessa ord istället, blir inspirerad och kommer att anamma dem.
Finast kärleksförklaringen jag fått av min man va när han i början sa att “med dig känns der som om jag är själv”. Vi som gillar egentid förstår precis vad han menade. Det var 27-år sedan.
Helena.A.
”Självsamhet” är det nästa..
Jag har också funderat mycket på det där. Innan jag fick barn var ensamhet det värsta jag visste – min värsta mardröm i livet var att bli ensam. Nu tycker jag att det är något av det bästa som kan hända att få vara ensam (när det händer nån enstaka gång). Och jag tänker att jag kommer att tycka om det resten av livet…? Men lurar jag mig själv igen? I mitt arbete träffar jag dagligen äldre som vantrivs med att vara ensamma. Blir det likadant för mig i framtiden?
Instämmer! Och jag brukar, som kommenterats ovan, skilja på att vara ensam och att vara själv. Ensam verkar ha en negativ klang för många. Jag trivs med att bo själv. Ser fram emot en hel helg själv. Älskar att resa själv.
Åhh, egentid som mamma🙏Det kan allt kännas som livet på en pinne, det! Hos mig skriver jag om hur man som NPF-förälder kan njuta av att få dricka kaffe ensam i några minuter och att barnen har vänner på besök. Det som är självklart för vissa är höjden av lycka för andra☺️Önskar dig, och allihop en trevlig kväll!
Jag älskar också den självvalda egentiden.
Angående ensamheten som gör ont. Jag tycker min introverta vän uttryckte det så fint: “Jag orkar ju sällan vara med på grejer, och kommer jag orkar jag sällan vara med särskilt länge. Jag är så tacksam för alla som förstår att jag inte tackar nej för att jag inte vill, utan för att jag inte orkar och som därför fortsätter att bjuda in. Att känna sig välkommen men inte behöva komma är något helt annat än att inte bli bjuden ‘för att man ändå aldrig kommer’.”
Vad fint sagt
Så fint!
Älskar att vara själv. Vara ensam hemma. Gärna en hel helg lite då och då. Ingen som vill en nåt 🙌 underbart! Få saker gjorda eller inget alls. Gå på konsert eller bio själv, inga problem! Har en underbar familj. Varvar gärna att umgås med dem och umgås med mig själv. Behöver bägge! Sen räcker det. Har ingen umgängeskrets, umgås inte med andra familjer. Saknar inte vänner. Är introvert and loving it!
Hade kunnat vara jag som skrivit det där! Härligt på något vis ändå att läsa om någon mer som inte har någon umgängeskrets o.s.v. Kanske inte så vanligt ändå? Självvalt dessutom.
Fin text och härlig att läsa. I mitt liv gör jag skillnad på ensam och själv. Ensam är lite som att ingen är där när jag önskar att någon var där som att det finns en saknad. Själv för mig är självvalt och något jag bestämmer över som att nu vill jag vara själv.
Som barn tror jag också man kanske var mer påverkad av att “ensam” var något sorgligt eller hemskt? Minns att jag tyckte om att vara själv även som barn men att man liksom fick en massa missriktad omtanke från vuxenvärlden om att man “inte skulle sitta där själv” eller hela tiden hitta någon att vara med… Vi ska nog tillåta barnen njuta på samma sätt av ensamheten tror jag, oavsett vilket ord man väljer =)
fin text!
Min dotter har också behov av att vara ensam ibland så det gäller inte bara vuxna.
Jag hittade på ett ord under lockdown för det som du beskriver – “sällskapspriviligerad”. Det är när man aldrig lider brist på sällskap eller aktivt behöver jobba på att få det för att man har en flock runt sig hela tiden. Då upplever man nog ensamhet så där. Det är fint att många har det så men jag hoppas att de som har det så inser hur priviligerade de är. Bättre att ensamhet upplevs som en lyx och ett undantag än att den livsviktiga gemenskapen gör det.
Bra sagt!
Bra rutet!
För sisådär 12 år sedan, en vacker sommarkväll på landet när barnen var små, var de över hos grannen och åt middag. Min man som då blev ensam hemma gjorde i ordning middag, hällde upp ett glas vin och satte sig på uteplatsen med mat och vin för att vänta med mig som skulle komma med båten. Där fick han sitta i några minuter innan yngsta barnet fick syn på sin stackars ensamma far och började gråta våldsamt av sorg över hans ensamhet.
Under flera år efter det var det svårt att få barnen att äta någon annanstans utan oss. De visste ju hur övergiven man är när man äter ensam.