Axlarna sjunker med en decimeter direkt jag kliver in i farmors hus. Eller egentligen är det ju tjugofem år sedan det var min farmors hus. Därefter har det varit min farbrors hus och nu mina kusiners. Men som tur är får vi komma hit och hälsa på ändå. Det bästa är att komma när mina äldre släktingar är här. När det lyser i köket och elementen är varma och skafferiet fyllt med mat.

När vi kom på onsdagkvällen efter en regnruskig resa kalasade vi på varmkorv och uppvärmd pizza i det hemtrevliga köket.

Blir så glad av alla färger och mönster.

Syns kanske vem jag inspirerats av i mitt eget hem?

Jag gick runt och suckade av välbehag. Äntligen här igen!

Till kvällsfika sedan åt vi bullar, smörgåsar och drack te framför teven. Och allt var nästan precis som när jag var liten och kändes lika tryggt och hemtrevligt.

På kvällen bäddade jag åt mig själv i bäddsoffan på övervåningen.

I rummet bredvid sov pojkarna i dubbelsängen och härjade och busade. Inte förrän efter tjugotredje tillsägelsen stillade de sig och somnade. Och jag sov så gott som jag alltid gör här. Helt medvetslös.

Jag var fruktansvärt morgonpigg som liten och ville gärna vakna vid fem. Turligt nog var även min farmor Beda morgonpigg. Så om jag tassade ner i köket fick jag sitta där med henne och äta frukost hur tidigt som helst. Alltid kakor och bullar. Och traditionerna hänger kvar. Morfar hade dukat fram bullar, te och kaffe till pojkarnas frukost.

Sedan ville de pröva farbror Larssons hattsamling. Finns en del att tillgå!

Och efter bullfrukosten kommer den riktiga frukosten. Den med fil och smörgåsar och sånt. Det är två helt olika frukostar och ska på inget sätt heller blandas ihop med lunchen som kommer senare och gärna består av varm mat.

Efter vi ätit åkte vi och satte blommor på farmor och farfars grav.

Sedan gjorde vi en sightseeing i byarna. Bland annat åkte vi till min farfar Bertils barndomshem och spanade på det gamla övergivna ödehuset. Barnen beslutade att de ska bo här när de blir stora. Självförsörjande mitt ute i skogen.

På eftermiddagen tog vi kikaren med oss och gick ned till träsket

Och spanade på sjöfåglar.

Och lekte på skolgården. Att leka på andras skolgårdar är ett särskilt nöje. Gräset är grönare.

Farmors fina lilla hus! Så unikt och eget tack vare färgstarka personligheter och dålig ekonomi som förhindrat att saker renoverats och moderniserats och blivit opersonligt och trist.

På kvällen tog jag med mig pojkarna upp i berget för att spana på utsikten.

Hatt och kikare. Våren har inte kommit så långt uppe i Lappland.

Här blev vi sittande en lång stund. Höga höjder gör något med kroppen. Man blir både andäktig och liksom lite speedad på samma gång.

Så fint att vara med mina storpojkar och filosofera.

Sedan traskade vi hem genom skogen och lekte hela vägen.

Ända tills vi kom till huset och gick in och åt kvällsfika.

Morgonen därpå packade vi ihop och drog ännu längre norrut, till vår sommarstuga. Alltid pirrigt att öppna huset efter vintern och hoppas att inget frusit sönder eller blivit förstört. Som tur var såg allt fint ut! Barnen drog direkt till sin kompis och jag satte igång med ett mysigt projekt – nämligen att städa och organisera tvättstugan

Sedan gick jag en sväng runt gården. Vintern far hårt fram med allt levande.

Och vårfloden var så hög att vägen förvandlats till en strand.

Jag stekte enorma mängder småplättar till middag.

Och tvättade lakan och hängde på tork i vinden.

Tre fina dagar fick vi där – och den sista dagen var det tjugo grader varmt samtidigt som isen precis rivit på sjön. Våren är väldigt, väldigt kort här. I stort sett obefintlig faktiskt.

På hemvägen stannade vi till hos farmor igen och där hade pappa gjort renskav och potatismos så att vi fick i oss lite middag för den långa färden.

Barnen lekte av sig i trädgården för att orka sitta stilla i bilen sista biten.

Och jag fascinerades över att allting inom loppet av två dygn hade slagit ut så fint! Väldigt peppad på att komma hem till Västerbotten och inspektera vårens framsteg på gården.