I slutet av femtiotalet bodde min faster Inger några år i Örnsköldsvik. En vår grävde hon upp vitsippor och skickade hem dem till min farmor i Glommersträsk. Vitsippor var inte så vanligt förekommande i Lappland på den tiden – men de överlevde trots allt. Och de spred sig i farmors trädgård. Än idag står de kvar där och blommar så vackert, jag tog den här bilden när jag hälsade på sist.

Så småningom flyttade min faster upp till Kalix. Från farmors täppa grävde hon upp en tuva vitsippor och planterade i sin trädgård. Även där trivdes och bredde blommorna ut sig. Och många år senare tog mamma en tuva vitsippor från min fasters trädgård och planterade ut den hemma i Umeå. Sedan dess blommar hela baksidan till mitt barndomshem i vitt.

Och så en vår för några år sedan grävde jag upp en tuva vitsippor från mammas och pappas trädgård, la dem i en låda och tog med hem till mig. Jag planterade ut blommorna nedanför köksfönstret, så att jag får se dem varje majdag.

Nu lyser de vita stjärnorna i vår trädgård om vårarna. Och jag tycker mycket om att tänka på hur vitsipporna kom hit. Hur resan påbörjades i slutet av femtiotalet, i en kartong som kom med bussen. Och att blommorna vandrat från den ena trädgården till det andra i nästan sjuttio år – för att nu slutligen också få blomma hos mig.

Jag undrar hur många fler platser de kommer att resa till?