I lördags morse var vi sega upp ur sängen. Barnen hade en övernattande kompis och när Folke frågade om de inte kunde få scones till frukost föll jag till föga.
Klart vi ska ha scones!
Bakade ett gäng
Som vi kalasade på
Kalas i kalsong
Sedan hoppade jag i min arbetskläder. Jag skulle nämligen ut och göra lite nytta i min trädgård. Essa tog ut löpsteget.
Ser ni henne? Detta är alltså Essas säkerhetsavstånd till elstängslet i förgrunden. Att border collies är signalkänsliga är årets underdrift. Det räcker med ett enda tillfälle för att de ska vara ärrade för livet.
Någon som inte är ärrad för livet. Han ville absolut kontrollera om elstängslet fortfarande gör lika ont.
Det gjorde det.
Fårmassage
Så här har det sett ut i vår trädgård i vår. Uppgrävda perenner från paradrabatt som måste göras om. Deppigt.
Maskrosor fulla rabatterna och inte en enda nedklippt fjolårsperenn.
Och så här såg det ut när jag rensat rabatterna! Ni förstår att det har varit skräpigt värre.
Sedan kånkade jag fram krukor och fyllde med trädgårdskompost och jord.
Barnen åt rabarber
Och någon försökte mortla rabarber, med varierande framgång.
Jag fick ihop femtontusen steg i trädgården men sedan gick jag in och tog ett bubbelbad med Ulf och vilade. För vid sextiden skulle jag på rep i bönhuset, inför söndagens gudstjänst. Och efter det stoppade jag Ulf i säng för att jag skulle på efterfest till byns cykelfest. Tog inte en enda bild och somnade inte förrän halv två på natten.
Men nästa morgon var det upp med tuppen för att lägga håret på papiljotter, måla mig och och sjunga upp inför gudstjänsten.
Sol och väldigt, väldigt friska vindar!
Utsikten från bönhuset.
Det är roligt att bo i en by med så många engagerade människor som lyckas hålla liv i bönhuset. Så att det inte går samma dystra öde till mötes som så många andra. Det vill säga blir privatbostad eller agerar förråd.
Vilket lovsångsteam det var! Wow!
Och kyrkan fylldes snart med människor. Tycker så mycket om att vara i kyrkan för det är bara då man umgås över åldersgränserna på det här sättet. Vi är ju rätt dåliga på det i Sverige annars. Inte många som bjuder mormor och kompisarna till samma party.
Jag fick så många omslutande, trygga tant- och farbrorskramar och uppmuntrande ord. Det var precis vad jag behövde kände jag.
Min vän Charlotte som är en fena på att organisera och styra upp ledde mötet och projektledde gudstjänsten.
Folke och Ylva-Karin
Barnen dansade till lovsången på scenen och Ulf körde en helt egen dans som gick ut på att bistert stå med armarna i kors och stampa takten försiktigt med foten.
”Strumpan i stenen-dansen” kallades den tydligen.
Jag sjöng med kören och solo på Vår fader och kände att det är SÅ roligt att sjunga i kyrkan! Gör det sällan nu för tiden men förut när jag bodde i stan var jag ju med i lovsångsteamet i min församling och då sjöng jag jämt. Dålig sak med att sjunga sällan är att man blir SÅ HIMLA NERVÖS. Eller jag kände mig inte nervös först men när jag började så blev jag det ändå.
Sedan satt jag och Stina och torkade tårar och snöt oss under gudstjänsten som man gör när det är berörande och fint.
Därpå stundade kyrkfikat. Hembakt bröd, kolakakor och rulltårta. Så gott alltsammans!
Min stora gosse
Den glasartade blicken hos någon som somnat sent och vaknat tidigt och gråtit sig igenom en gudstjänst.
Gullig farmor var där och hälsade på.
Stina var som sagt med
Och Ulrika förstås. Efter att vi fikat och pratat och haft trevligt i ett proppfyllt bönhus begav vi oss hemåt.
Men först ville Bertil plocka hägg åt mig. Häggen blommar för fullt och eftersom det blivit så kallt har våren bromsats in och blomningen förlängts. Ganska skönt när perioden mellan hägg och syren dras ut lite. Så man hinner med.
När vi kom hem åt vi varmkorvslunch, anmälde till sommarens scoutläger, kämpade med att få ihop planeringen för semestern samtidigt som jag försökte hjälpa Ulf att laga sin walkie talkie.
Och så tog jag en söndagspromenad med Elina i telefon. Inte svårt att gå långt när det är så vackert.
När jag kom hem igen firade vi Mors dag och åt tårta på verandan.
Så glad över att ha fått vara mamma i tolv år och ha tre så fina gossar. Det är nästan så att man blir sugen på en fjärde.
Efter fikat kröp vi ner under filtar i soffan och kollade på Historieätarna. Jag är så glad att det nu finns i SVT play. Har längtat efter en repris så att jag får visa mina historieintresserade pojkar. De satt som tända ljus och till och med fyraåringen ville kolla!
Medan Jakob gjorde kväll för pojkarna förflyttade jag mig från en tevesoffa till en annan. Tog nämligen cykeln hem till Stina som hade ordnat mys. Vi skulle se The Chosen på Netflix som är en teveserie om Jesus liv. Den har släppts i tre säsonger men sju är planerade. Och efter vad jag hört ryktas så har den transformerat människors liv! Så peppad på att se. Vi hann tre avsnitt och det verkar väldigt lovande.
Och det var den helgen i bilder, det!
41 svar
Några funderingar såhär på morgonkvisten som du (och andra) kan svara på om ni vill eller låta bli. Jag förstår om det kan upplevas privat och känsligt, men för mig som inte är troende är det intressant. Att du är kristen vet vi och det är helt okej för mig, det stör mig inte. Om Jakob är det eller inte vet vi inte och det behöver vi heller inte veta.
Däremot undrar jag hur du (och andra kristna som känner sig hotade att svara) tänker kring barnen. Jag förstår att det är naturligt när de är små att de växer upp i den kristna gemenskapen som ni som familj skapar åt dem, men senare i livet om de inte längre vill tro, hur skulle det upplevas?
Jag har ju förstått att du inte växte upp i ett kristet hem utan blev det i ungdomen plus att jag inbillar mig att du och Jakob är så toleranta att ni skulle acceptera om era barn väljer andra vägar än ni.
Men jag tycker att frågan är lite intressant (kanske bara jag som tycker det). Nu har jag inga egna barn och har aldrig velat ha det, men jag tänker mig att man som förälder alltid vill sitt barns bästa och gör allt man förmår för att fostra dem till bra människor.
Och om man nu har valt en troende väg i livet (kristen eller annan inriktning) så tänker jag att man önskar att ens barn ska välja samma väg eftersom det är den rätta vägen för en själv. Och om barnen inte gör det kan det leda till slitningar och känsla av misslyckande och katastrof och allt möjligt.
Eller jag vet inte, det beror väl också mycket på ens egen toleransnivå också tänker jag. Och vilken väg barnet väljer. Det kan ju lika gärna handla om missbruk och kriminalitet som man som förälder inte stödjer.
Tankar runt detta, barn och tro och fri vilja osv?
Ha en fin dag allihopa!
Hej Agneta!
Intressanta frågor! Jag har inte själv några barn än, men jag och min man är båda kristna. Han har växt upp i en kristen familj, jag har inte det utan blev troende senare i livet (25-årsåldern ungefär).
Om jag själv får barn i framtiden tänker jag att det blir ganska naturligt att de växer upp i en kristen gemenskap, precis som du skriver. Tron är ju en stor del av våra liv, vi ber, läser bibeln och går till kyrkan. Jag tänker att det är precis som andra värderingar man kan ha som familj som man vill överföra till barnen. Till exempel, om båda föräldrarna är veganer kommer man troligtvis ge barnen vegansk kost, åtminstone tills barnen blir stora nog att uttrycka att de vill något annat. Som du skriver så är ju min önskan att mina barn också kommer att vara kristna, eftersom det är det som jag tror är rätt.
Men jag vill inte heller tvinga dem till något. Jag hoppas verkligen att jag kan ge mina barn frihet att själva tro på vad de vill. Jag vill inte bli en förälder som tvingar mina barn att gå till kyrkan eller något liknande. Men i många fall kan det nog bli slitningar om barnen slutar tro, precis som du skriver. Det kan det ju dock bli av alla möjliga orsaker i en familj. T.ex. om ens föräldrar verkligen vill att man ska ta över familjeföretaget eller bli läkare, och man sedan inte vill det, kan det bli konflikter över det.
Men absolut tror jag det är viktigt som förälder att ge sina barn frihet och verktyg att själv skapa sin egen världsuppfattning och liknande. Även om man så klart försöker vägleda dem till det som man själv tror är sant och rätt. Att bli arg eller ta avstånd från sina barn för att de inte vill dela samma tro som en själv tycker jag är fel. Och jag hoppas och tror inte att jag skulle bli en sådan förälder om jag får barn i framtiden.
Det var i alla fall mina, kanske något osammanhängande, tankar om det hela 🙂
Jag är kristen (Svenska kyrkan) och har lite spridda skurar på mina ungar vad gäller tro. De har varit med i kyrkan när de var små och fått aftonbön och sånt (och förväntas fortfarande gå i kyrkan vid familjehögtider såklart) precis som vi har lärt dem svenska och gott bordsskick. De största, 17 och 20 år, säger sig inte vara kristna.
Jag tänker att det är en del av varje människas utveckling att göra upp med det som föräldrarna förmedlat och bilda sin egen uppfattning om saker. Om vi alla köpt våra förfäders åsikter om saker och fortsatt att göra exakt så som de så skulle världen inte utvecklas särskilt mycket. Svenska, bordsskick och hur människor lever ut sin (ev kristna) tro förändras över tid. Det skulle kännas konstigt om mina barn bara köpte det jag lärt dem rätt av. Kan en sådan tro hålla för påfrestningar na vi alla utsätts för i livet? Och någon slags tro har de nog även om de inte kan säga det till mamma. (Kompisarnas föräldrar påstår att de har ett gott bordsskick också!)
Fast såklart att jag ber för dem allihop och hoppas att deras tro ska växa.
Hej,
för min del är det väldigt enkelt. Precis som i vilken familj som helst så är det vi vuxna som ger förutsättningar barnen när de är små – alltså, de hänger med i sina föräldrars val oavsett om det är att spendera tiden i en shoppinggalleria, på ett fjäll, i tv-soffan eller i en kyrka. Det är en oundviklig del av att växa upp i en familj.
Jag försöker ge mina barn så många ingångar i livet som möjligt, så att de får möjlighet att hitta det de själva tycker om, det som de tror på och som får deras liv att fyllas med glädje och mening.
När det blir äldre hoppas jag och ber att deras lust och nyfikenhet gör att de hamnar precis där de mår som bäst. Och om det inte är på den plats jag valt för MIG spelar det mindre roll än deras lycka och välbefinnande. Det egna valet är det viktigaste.
Vilken intressant fråga Agneta! Jag tänker att vi vuxna alltid väljer saker för våra barn. Går vi INTE i kyrkan med dem är även det en sak vi väljer/valt bort från deras barndom.
Det finns inga ”neutrala” uppväxter och som föräldrar hoppas man ju faktiskt överföra många av sina egna värderingar till sina barn. I mitt fall handlar det om att förstå och sträva efter en större ekonomisk rättvisa i samhället, att respektera olikheter mellan människor, att ha en medvetenhet kring hur olika villkoren är för olika kön. Men dit hör också min gudstro. Sedan får de såklart ändå välja vad de själv vill tycka och tro och hålla med eller mot. Det gör de hela tiden! Det viktigaste är att man är nyfiken på sina barn tror jag – och öppen för deras funderingar.
Haha, alltså stavningen på telefonen. Det ska alltså stå ”om ni känner er manade att svara”, inte hotade!!! Jag har ingen lust eller behov av att hota någon!! 😂😂
En sådan välsignad helg! Herrens ljus lyser verkligen över dig och din familj. 🌸
Det här är nog mina favoritinlägg på bloggen. Sånt mys!
Och otroliga nyheter att historieätarna finns nu på play! Blir sommarens tittande 😀
Vad roligt att du tycker det =) Tack!
Tack för de fina bilderna från Gudstjänsten!! Jag var präst i Tvärålund under ett par år och det är så otroligt roligt att se att bönhuset lever vidare och att ni satsar !! Gud välsigne er i allt ni hittar på!! Sen kan jag säga att ni kommer inte att bli besviken på the chosen! Den är den absolut bäste serien som gjorts om Jesus !! Den är kreativ, genomtänkt, varm, humoristisk och målar bilden av Jesus väldigt mycket ur vanliga människors perspektiv.
Ps om ni vill ha besök av en fd präst (kolla med Inger S och Dessan) så kommer jag gärna (i mån av tid..) och hälsar på er någon gång och predikar Ds
Så roligt att höra Elisabet! Kram
Underbar läsning!!
Vilken underbar helg ni haft🙏Och ännu en färgglad fin klänning, i kyrkan. Ja, visst har det varit friska vindar, lite väl friska men skönt med sol ändå. Önskar dig och er allihop en fin start på veckan☀️
Härligt att se bilderna från bönhuset!
Bara en fråga: den ”Vår Fader” som ni sjöng – är den skriven av Dan Alkenäs och Lars Björksell?
Vi sjöng den som Evelina Gard sjunger, vet inte om det är hon som gjort arret också 🤗
Aha – det var en annan. Säkert också bra.
Blir glad av att läsa det här inlägget. Och tack för tipset om Historieätarna, det låter perfekt att kika på nu när vi är klara med Bäst i Test.
Jag har som Clara inte växt upp med troende föräldrar. Däremot hamnade jag i Trosrörelsen som 19 åring och när jag väl lämnade så var jag fast besluten om att indoktrinering skulle inte mina barn vara med om. Nu fick jag ett barn och vederbörande har fått hänga med till kyrkan så länge hen ville och sedan är det ändå nästan dagliga diskussioner om tro och bibeln mm på hens initiativ. Och emellanåt kommer åsikter som jag tror inte med mitt svar är alltid att det är ok. Men jag säger också att man kan inte se på en bil om den startar om man inte provar…dvs be en bön och se vad som händer. Det kan liksom aldrig bli fel.
Chosen! Så fin bra och stark. Och så fin du är i gult och gråtna ögon!
Kram <3
Trevlig. Hoppas vi får höra mer om Gudstjänst.
Jag tycker att det här var ett helt makalöst inlägg att läsa. Särskilt allt om bönehuset och lovsången. Det ger mersmak, verkligen!
Vad kul att höra =)
Jag gillar hur du beskriver den varma gemenskapen som kan finnas i en kyrka, tror att många som inte är troende / aktiva i någon församling har en annan bild så det är jättefint och viktigt att lyfta fram vilken fantastisk mötesplats och kärleksfull miljö det kan vara. Tack!
Det gör mig jätteglad! Tack för din uppmuntrande kommentar
Jag är inte troende men ändå njuter jag av att läsa detta inlägg. Ditt sätt att skriva och berätta är unikt, Clara. Det känns som att jag är med och upplever det du gör. En fantastisk gemenskap och så mycket omtanke och kärlek. Oavsett vad du skriver om så är det alltid genomtänkt och genuint. Din blogg blir aldrig tråkig. Det är stor variation på dina inlägg men de är alltid ”du”. En fröjd att få ta del av. Tack!
Härmed utnämner jag dig till Sveriges bästa bloggerska. Det finns ingen annan som kan mäta sig med dig.
Nämen! TACK Caroline. Jag blir så jätteglad över dina fina ord och tankar. Tack för att du tar dig tid att skriva och peppa mig. Nu fick jag ännu mer blogglust! KRAM
Tack för att du delar med dig så fint av så mycket. Din blogg är den jag följt allra längst och jag älskar att få ta del av din värld. Extra givande är det att läsa inlägg som just detta, som visar sammanhang jag själv inte har. Visste nog inte ens att ordet bönehus fanns. Och kommentarsfälten alltså, kloka följare med kloka åsikter som ger bloggen ännu mer läsvärde. Sluta aldrig blogga, jag vill läsa din blogg när våra barn blivit stora och flyttat hemifrån och vi är andra men ändå samma.
Är så tacksam för dig och ditt vittnesbörd, Clara, inte bara i det här inlägget utan ofta.
Du är välsignad och din röst/dina texter behövs verkligen, de utgör ett gott alternativ. Tack! ❤️
Och ”The chosen” är verkligen något extra och ja, den förändrar/förvandlar liv (eller det är så klart Gud som förvandlar liv, men han använder absolut den tv-serien). 🤗
Tack för allt du delar med dig av! Så härligt att höra om en gudstjänst ni var med på. Så fint och vackert!
”The chosen” är riktigt bra! Blir bara bättre och bättre för varje avsnitt, tycker jag. Alltid i såna serier tycker jag det är så skört/speciellt när man ska gestalta Jesus i en skådis, men jag tycker dom gör det otroligt bra. Så mycket detaljer som är så vackra och så jag känner Honom. Stort tips för alla att se- kristen eller ej😊
Vilket vackert inlägg! Dels rent visuellt, men också allt det relationella <3
Har också varit så enormt tacksam genom åren över den generationsöverskridande gemenskapen i kyrkan. När jag var tonåring var det så betydelsefullt att ha fler vuxna i mitt liv utöver bara mina föräldrar som brydde sig om mig och var förebilder och tog hand om en när det var svårt att vara tonåring.
Och The Chosen är riktigt sevärd! Lite slow i starten men sättet den gör alla personer så otroligt mänskliga gör den otroligt berörande.
Hej, din fråga är vanlig. Jag kom själv inte ifrån något troende hem men tillägnade mig tron i barnaåren genom att jag INTE ville leva som de gjorde i vår familj. Det var jättesvårt ibland. Naturligtvis fick jag även stå emot mycket spott och spe i skolan kring hur jag kunde vara så dum i huvudet att jag trodde det fanns en Gud.
Jag svarar fortfarande samma sak . Jag tror på Jesus eftersom jag ser att det bär och mitt liv hade blivit ett annat utan min tro- sämre, jag lovar. Tacksam i överflöd vad alla duktiga ledare och kyrkan fått betyda i mitt liv.
Och nu till våra vuxna barn, och din fråga. Ja de är också troende men det är inget vi tvingat fram. En gång frågade jag dem ”Vad var det som gjorde att du/ ni beslutade att också tro på Gud. ”För att det är så bra och för att jag själv upptäckte det” (ungefär så) Man kan nämligen inte ärva en tro bara ett beteende. Det kristna ”beteendet” kan i viss mån ärvas men är inte hållbart. Det kan se kristet ut men den kristna tron i sig är sådan att varje enskild människa själv får möjlighet att ta ställning till omvändelse både vad gäller det lilla och i det stora.
Våra barn har vad jag tror heller inte tagit skada av att gå på en gudstjänst och en fotbollsmatch på samma söndag. Tvärtom. Jag skulle såklart älska mina barn hänga med dem på samma vis oavsett deras tro eller icke tro.
Däremot är det ytterst pinsamt för oss vanliga kristna när (kristna) hulliganer gör bort sig och sen tror den breda massan som aldrig går till kyrkan att det är sådana kristna är. När det i själva mestadels är i en gudstjänst som C berättar och visar ovan (även om vi inte bor i Norrland)
Lika lite som alla som ser och tycker om fotboll är fotbollshuliganer, lika lite är vanliga kristna sekterister som tvingar sina barn i slaveri. Vi alla påverkas av vår uppväxt och att lära sig böner och sånger, att höra att Gud är med och hjälper är såklart inte dåligt/tvärtom!
Ps: För tydlighetens skull har våra barn fått både spela fotboll och gå till kyrkan och massa , massa annat. Sen är jag så glad och tacksam att kunna dela vår tro tillsammans som vuxna idag. Att kunna säga ”Nu ber jag en bön för dig i veckan” Mamma kan du be att min kompis som mår så dåligt blir tröstad. Jag ska prata med hen på fredag” Jag har så innerligt svårt att förstå hur detta skulle kunna vara farligt för en uppväxande generation.
Sen betyder inte det att inte människor farit illa av dumskallar och ovishet genom kyrkans historia men bara för att det finns ett fåtal fotbollshuliganer är det inte dåligt att spela och tycka om fotboll. (Tar exemplet med tanke på söndagens urartade match mellan AIK och Djurgården. )
Gå till kyrkan, se filmen Clara rekommenderade, sätt dig gärna in i den kristna tron så kommer du att få se.
Avslutningsvis behöver vi tänka på vilka som ligger bakom ”Röda korset, Läkare utan gränser” ”Lutherhjälpen frälsningsarmén osv osv Nästan 90 procent av SIDAS bistånd går via från början kristna organisationer grundade av en övertygande tro världen över och människor som gör handling av sin kristna tro och det är ju inte dåligt att få lära sig det redan i unga år.
Det är otroligt märkligt att det i dagens samhälle skall vara kontroversiellt att ge och hjälpa ur kraften som kommer genom en levande tro.
Vänligen, och tack för din nyfikenhet Inga
Ps: Tack C för de underbara bilderna från ert bönehus.
Jag har aldrig blivit så förolämpad som när en person sade att hen skulle be för mig. Vet inte varför – men det kändes hemskt integritetskränkande. OCh då är jag ändå uppväxt i en troende familj.
Det värsta med kristna är den där skenheligheten som många uppbär.
Hej A
Såklart att det finns men alla är inte skenheliga och du kan bli arg (det blir jag med) över människors skenhelighet och övriga dumheter utan att vara arg på Gud (Du kan vara arg på honom också förresten, det tål han )
Väldigt tråkigt men det är bara att säga nej. Om du frågar om du ska bära min matkasse för att hjälpa mig kan jag såklart säga nej tack och det helt utan att bli kränkt. ”Det var snällt men det går bra”
En annan person tänker kanske ”Vem tror hon att jag är , tror inte hon att jag kan bära min matkasse själv . Nu försöker hon leka helgon och hjälpsam” Dvs blir kränkt.
Att bli kränkt över att någon säger får jag be en bön för dig eller kan jag hjälpa dig med det borde inte vara så laddat. Det betyder nog att du inte vill och då kan du säga det bara.
Inte alla kristna är skenheliga , inte alla muslimer är på ett sätt och humanister är heller inte alltid så humana och perfekta. Vi är människor. Det går nog tyvärr inte att vara på denna jorden utan något skav. Men jag uppmuntrar dig att fundera på varför du blir så arg. Ta det som något bra att du lär dig något om dig själv. Allt gott, Inga
Att utifrån erfarenhet tycka att kristna, och särskilt frikyrkliga, är skenheliga är nog inte synonymt med att vara arg på Gud. Jag tror att man lätt blir skenhelig om man är av uppfattningen att man är en av de få som hör till Guds flock och att man därmed kommer till himlen. Resten är ju förtappade stackare… Och att bära någons matkasse är inte samma sak som att be för någon. Inte alls! Det var en synnerligen dålig liknelse. Man ber ju för någon annan för att man vill be Gud förbarma sig över dennes själ. Många frikyrkliga tänker (detta är min erfarenhet efter att ha ”hängt i många frikyrkliga församlingar under större delen av mitt liv) att de är bättre människor eftersom de har ”sitt på det torra” (enkelbiljett till himlen) och därmed kan be för andra.
Jag är inte arg på Gud. varför skulle jag vara det? Jag tror på Gud och men hör inte till någon församling. Jag vill inte utsätta barnen för det liv som ett aktivt församlingsliv innebär. JAg har inte hittat någon församling som är lagom. Alla är extrema.
Jag vill heller inte låta mina barn falla offer för den där retoriken som finns i frikyrkliga församlingar.
Alltid härligt att sjunga, körkänslan är ovärderlig o då och då kan det vara kul med lite soloadrenalin 😄
Körer i kyrkans sammanhang är ofta de bästa och självklart ger det ännu mer om man utövar religionen – där har jag känt mig som en fuskis många gånger 😬
Så mysigt❤️ Och så fina bilder! Historieätarna finns på Youtube (alla säsonger) kan jag förresten tipsa om😊 Det är klart trevligare att kunna se dem på SVT-play dock så jag hoppas alla säsonger hamnar där också så småningom.
Loved your post! Such a beautiful family and place to live. Loved the description of your church service.
Tack, så fint att läsa ditt inlägg!
Så underbart pingstsvep! Bilden när du är ”glasartad” och så vacker, är ljuvlig. Tänker ofta just som du skriver: när sitter jag annars och fikar med en tvååring, 89-åring och diverse medelålders, singlar, personer i missbruk, stressade mammor som gråtit en skvätt, eritreanska pappor med konstifikt flätade döttrar, äldre ensamstående herrar med massor av bildning, syriska mormödrar osv osv – jo, på kyrkkaffet! (Och högmässan innan)
Är så tacksam för detta! Här i förort till Stockholm blir jag ännu mer tacksam än när jag bodde mer på landet eftersom vi också sticker ut från varandra rent socioekonomiskt, inte ett dugg homogena som grupp, eller bakgrund. Men enade i gemenskap kring vår tro. Det är en ynnest!