Fann en sådan underbar klänning på loppis häromsistens. Känns som en riktig präktig frikyrkoklänning från förr, men egentligen är det bara en åttiotalstrasa. Med smock i midjan, spetskrage och gulliga vita manchetter.

Det bästa? Att den är skön som en pyjamas ungefär. Generellt skulle jag säga att åttiotalskläder som imiterar fyrtiotal är min favoritgenre. Man får de fina snitten men i lite skönare tygval och snitt.

Jag har verkligen fått ett nyväckt intresse för loppiskläder i och med att jag gått ner till (ungefär) den vikt jag haft större delen av mitt vuxenliv. Jag har ALLTID föredragit att handla mina kläder second hand men under de år jag vägde mer så var det inte lika roligt längre. Svårt att hitta saker som satt bra, jobbigt med passformen och jag som redan i mig själv är för stor för många vintagekläder (178 cm långa kvinnor med rejäl axelbredd och 41 i skor har inte varit så vanligt genom historien) fick det inte enklare med extra kilon på kroppen. Så då var det lättare att handla nyproduktion, även om inte heller det kändes särskilt kul. Kläder gick från passion till ett nödvändigt ont och mina dar som modebloggare kändes väldigt långt borta.

Men nu är det kul igen! Fast andra utmaningar har uppkommit. Jag märker hur skev min kroppsuppfattning är efter att ha fött tre barn och gått upp och ner i vikt och sedan börjat styrketräna. Jag har liksom inte fått kläm på mig själv. Bröstkorgen är bredare efter tre graviditeter. Höfterna likaså. Brösten sitter längre ner, mina axlar och ryggmuskler har vuxit av all styrketräning. Huden är mjukare och lösare över hela kroppen och rumpan har klättrat uppåt och ökat en storlek. Jag lägger inte någon värdering i det. Det är bara ovant. Och när jag plockar kläder på second hand så är hälften för stort och hälften för litet och jag står där allt mer snurrig.

Det är som att jag måste lära känna kroppen på nytt. Och just idag övar jag på min kroppskännedom i en klänning som är from.