Världen sämsta träningsråd att ge till någon som inte rör på sig är sånt som att “ta trapporna istället för hissen” eller “parkera långt från affären”. Jag har själv gjort mig skyldig till den sortens råd men först på senare tid förstått hur uselt det är. För vem fasen vill få ett råd som gör livet jobbigare? Tränar man ingenting är väl livet nog jobbigt ändå!
Den som tar trapporna eller bär matkassar långt får ju inte heller någon kick. Ingen endorfinrusch slår till av att ha gått 150 meter extra med tunga matkassar. Ingen känner ett lyckligt lugn i kroppen efter att ha gått i trapporna. Nej man blir bara svettig, arg och påmind om vilken dålig form man är i.
Först när jag blev vältränad började dessa råd om vardagsmotion vara relevanta för mig. Jag parkerar nu gärna långt bort från affären och tänker att 150 meter med tunga matkassar bara är bra. Och jag tar gärna cykeln till gymmet i byn, eftersom jag ser det som uppvärmning inför mitt pass. Men att behöva ta cykeln till gymmet om gymmet känns som ett straff? Det hade varit svårsmält. Den enda anledningen till att de där tipsen om vardagsmotion funkar för mig nu är för att jag redan känner mig stark. Och det är det som är det luriga med träning. Det är så svårt att komma igång – men sedan blir träningen en otroligt positiv spiral. Den som tränar blir troligtvis mer aktiv även i sin vardag, vilket gör den ännu starkare och friskare.
Men om inte det här är ett bra råd till en otränad person som vill börja röra på sig mer – vad kan då vara det? Vad i hela friden kan vara motiverande för en utarbetad mamma som har noll energi och helst vill ligga i en soffa och peta sig i naveln? Ja, min bästa gissning är egentid. Att träning ger egentid. En lucka i tiden befriad från kraven från familj, hem och arbete. När man svettas och stånkar kan man faktiskt inte tänka på allt annat. Och efteråt i omklädningsrummet, när man duschar och byter om och rullar ny deo i armhålorna. Då känner man sig nästan mer ledig och fridfull än man gör på semestern.
Efter en startsträcka på flera år tycker jag nu att det är njutning att få smita hemifrån en stökig lördagsförmiddag. När frukostdisken står kvar på bordet, barnen rastlöst klättrar på väggarna och jag ser tvättberget torna upp sig. Att lämna skiten och cykla till gymmet och BARA ägna tid åt mig. Det är vardagslyx och inte ett straff. Och som en bonus orkar jag också bära matkassarna långt.
74 svar
Tack! Briljant tänkt och formulerat!
Hälsningar soffpotatisen
Helt rätt tänkt!👍👍
Spot on!
Det är så sant, först när man själv orkar och kan och framförallt fått känna endorfinkicken efter träning som man tänker “Yes, de bor på 6 våningen och jag får liksom lite gratis träning idag”. Ibland när jag sitter i bil längs en längre väg och ser någon cykla tänker jag nuförtiden “åh, han har långt kvar, vilken lyckost”. Imorgon ska jag styrketräna, jag längtar så!
Alltså du!!
Du har ju helt rätt. Wow och tack!
Precis så! Klockrent formulerat!!!
I Pred 2:11 läser jag: “Men så vände jag blicken mot allt jag hade utfört, mot all den möda jag haft. Och allt var tomhet, ett jagande efter vind. Det fanns ingen vinst under solen.” En undran, skänker ditt bloggande lugn, ro och glädje, en inre frid?
Japp det gör den! Och motivation! Och igenkännande! Och en känsla av gemenskap! Och ett frö till en plan och därmed hopp! Inte så illa pinkat. Att längta/vilja något = liv(slust) och verkligen inget tomt jagande efter vind.
Jag förstår att du vill försvara bloggandet. Men det skadar inte att uttrycka sig mer seriöst.
Det kan visst skada att känna sig tvungen att uttrycka sig seriöst hela tiden. Och vem har tolkningsföreträde kring vad som är seriöst förresten?
Mvh blivande präst ☺️
Nåja, det skadar inte heller att hålla sina pekpinnar för sig själv.
Vad intressant! Handlar det inte om mening från första början? Tänker att det där citatet kan appliceras på allt som inte känns meningsfullt från början. För känns det meningsfullt blir det mer som citatet ur Boye; “nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Att lägga mycket tid på något som är viktigt ger ju en väldig meningsfullhet åt livet. Oavsett om det är träning, bloggande eller andra goda gärningar.
”Den vise” (=Predikaren) ser livet i vitögat och ser allt nattsvart. Så är det för många av oss alltemellanåt. Ljuspunkterna är svåra att hitta, men de finns, vilket också ”den vise” konstaterar när han skriver: ”Det finns för människan ingenting gott förutom att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda. Jag har insett att detta är en Guds gåva”.
Det är väl precis det som Clara genom sin blogg hjälper oss med, alltså att finna glädje mitt i all möda. Det är åtminstone så jag upplever det, men vi är ju olika.
Skänker läsandet dig lugn, ro, glädje och inre frid? Eller borde du rent av stänga ner webläsaren själv?
När ska Må Bra fånga upp dig som skribent??
Det är precis som du beskriver.
Jag sätter inte foten på ett gym men sysslar med konditionsträning. För 6 år sen var jag orörlig. Jag kunde spytt på ”skit-råd” som dina exempel. Nu joggar jag. Jag behövde UT, bort, och det är min egentid sen dess. Ingen kan ju säga heller att man inte ”får” jogga, på det sätt som det kan komma kommentarer om man latar sig på soffan. Det är acceptabelt att ge sig ut. Och jag cyklar gärna till affären om jag inte ska handla mycket. 8 km, enkel väg…
Håller med! Tror att det är en anledning till att åka på träningsresa också. En av få accepterade anledningar för en mamma att åka iväg själv en vecka…
Verkligen användbara insikter om träning. Tack!
Ja precis så var det för mig. Tränade typ noll innan jag fick barn men med tvillingar så insåg jag att det var bästa egentiden. Nu har jag hittat Ashtanga yoga som jag både blir stark och mer lugnat sinne av och nu yogar jag ca 5ggr i veckan oftast innan jobbet och barnen är så vana vid det att de antingen gör sig klara själva och går till skolan eller om jag yogar hemma så sköter de sig själva. Min mamma tränade typ aldrig så har ingen förebild där och gjorde i princip det mesta hushållsarbetet och där tänkte jag inte hamna. Min man som springer eller yogar varje morgon har nu även på sommaren börjat få med barnen på springturer vilket är extra bonus för då får jag även vara själv hemma. Trodde aldrig jag skulle träna regelbundet men det sjuka är att jag känner exakt samma motstånd varje gång jag vaknar och min syster som läst Anders Hansen berättade att hjärnan är konstruerad för att få oss att spara energi så den jobbar helt emot oss för att få oss att träna. Så himla idiotiskt men hjälper mig att veta. I ett sommarprat för massa år sedan var det en som pratade så sjukt roligt om träning och att hennes råd var att byta om till träningskläder blixtsnabbt den dag/tid som man bestämt i förväg innan man började hitta på alla ursäkter för det är så motigt att ta av sig träningskläder utan att ha tränat. Det har funkat på mig. Jag antingen rullar ut yogamattan kvällen innan om jag ska yoga hemma för vill inte på morgonen rulla ihop den utan att ha yogat alternativt packar hela träningsväskan med dator och allt för att gå direkt till jobbet för Sanna sak där vill inte packa upp den utan att ha tränat.
Åh, minns du vilket sommarprat det var?
Kanske Martina Haags Vinterprat från 2014?
https://sverigesradio.se/avsnitt/291185
Ja precis det var det! Älskade när hon var borta i 10 min sitt första pass och familjen bara ”va har du redan tränat” och så kom hon igång
Det ligger verkligen mycket i det du säger Clara!
Ligga i soffan ger kanske lite mer energi en liten stund, men vill man ha mer energi så är det regelbunden träning som gäller. Det taskiga är att det tar ett tag innan träningen faktiskt ger energin – när jag började träna som 30-nånting tog det ett par månaders envishet innan jag började få tillbaka. Det svåra är verkligen att ta sig över den uppförsbacken – sen är det mycket enklare att se både träning och vardagsmotion med positiva ögon!
Jag tränar ganska mycket men tycker inte så kul. Har tränat många år och jag får verkligen prata mig till träningen vafje gång. Men min stora motivation till att träna är faktiskt att hålla mig smal och snygg. Sen kommer ju alla hälsofördelar på köper. Men om jag ska vara ärlig är vara smal högst på listan. Men forskningen säger ju att träning är ju typ noll i att hålla sig smal och bränna kalorier. Det är ju i princip bara vad du stoppar i dig. Så nu när jag börjat gå upp i vikt känner jag att det blir så jäkla motigt, som att det inte är nån idé😂
Det är ok att tycka det är tråkigt med träning. Jag vet att det är provocerande för många, blev nästan ovän med en kollega då jag i fikarummet avslöjande att jag hatade all träning. Han kunde inte sluta tjata om att ”det gäller bara att hitta något man tycker är kul”. Well Janne, jag har testat det mesta. Jag tycker det är svintråkigt att träna. Jag tränar ändå. Spinning, fan va jobbigt det är. Men jag gör det. Trots tråkigt. För att det är bra att få upp pulsen ibland. För att jag mår bättre.
Så det sämsta träningsrådet jag fått är just ”du måste bara hitta något du tycker är roligt”. Allt måste inte vara roligt hela tiden.
Kolla in Bodygroove. Dans! Med groove! Det faktiskt roligt. På riktigt. Tycker jag 😉
Precis så, jag har i princip aldrig lust att gå till gymmet men jag gör det flera gånger i veckan ändå. För att jag vill må så som jag gör om jag har tränat. För att jag är såpass gammal ( 60+ ) att min kropp behöver all hjälp den kan få för att jag ska kunna fortsätta göra andra saker som jag älskar att göra. För att jag mycket hellre är gammal och stark än gammal och svag.
Ja, jag håller med! Jag tänker att man får vara nöjd när man får något gjort, oavsett om det är en promenad, spinningpass eller något annat. Jag hittade faktiskt Vibesappen via någon här i kommentarsfältet för säkert 2 år sedan och det funkar så bra för mig. Hemmaträning som jag kan göra när ungarna sover eller leker, det blev den lägsta tröskeln för mig. Och så är det både korta och långa pass, så man kan känna vad man är sugen på. Ofta är det kul när man kommit igång och ibland känns det bara bra efter. Det är också skönt att se några som man vet har bättre kondition än en själv,stånka och svettas 🙂
Jag förstår vad du menar och håller med om egentiden. Men det bygger på att man har en vettig partner att dela arbetsbördan hemma med. För om disken står kvar, ungarna börjar bli hungriga (och partnern har inte börjat förbereda lunch), kläder ska strykas inför kalaset senare etc etc i all oändlighet blir träningen ingen egentid. Jag tror det största problemet för många kvinnor är just detta, att de lever med någon som inte tar sitt ansvar, och då blir träningen bara ytterligare en grej på den jävligt långa att göra-listan. Jag har haft tur som hittat en vettig partner, men känner så många män som inte fattat grejen.
Exakt så eller att de ringer /messar och undrar vart man är och när man kommer hem. Då blir tiden på gymmet något man ska skynda sig att göra för att hinna hem och ingen stund för avkoppling och sig själv.
Eller om man är ensamstående. Men jag brukar motivera mig med att jag blir en gladare mamma och att hushållssysslorna känns lättare om jag tränar.
Man har väl inte ”tur” om man hittar en vettig partner, det är väl ett aktivt val vem man väljer att dela sitt liv med?
Är geniunt intresserad av varför man väljer att dela liv och barn med en man som inte tar ansvar hemma. Fanns det få att välja på? Upptäcktes det först efterhand? Vet man om bristen men är ok med det? Andra orsaker?
Fast det vet man väl inte innan? Det är ju när man fått barn som det visar sig och då är det ju genast mer komplicerat att lämna.
Det kan nog märkas tidigt i ett förhållande om man VILL se det vill säga. Tycker ofta att folk har så bråttom med att skaffa barn, de kan ju omöjligtvis lärt känna sin partner ordentligt innan utan är fortfarande i förälskelsestadiet. Har kompisar som gått in i förhållanden där personer i deras omgivning snabbt konstaterat att här råder det brist på jämställdhet och inte minst respekt för den andres behov. Man ska dock inte underskatta vissa personers behov av att vara ”offer” och hela tiden gnälla och klaga på sin partners brister.
Alltså jag har inga barn men har ändå lämnat förhållanden där jag fått dra hela ansvaret för hemmet. Det krävs inte barn för att upptäcka det! Det är ju inte som att en pappa bara plötsligt SLUTAR ta hand om disken när det kommer en unge i huset. Sannolikheten att de ska BÖRJA ta hand om disken om de aldrig gjort det tidigare är dock minimal tänker jag.
Håller inte med. Och det finns ganska bra stöd i forskning för att många förhållanden blir mer ojämställda när barn kommer in i bilden. Med barn kommer helt nya uppgifter i familjen/hemmet som inte fanns innan. Och i en helt annan kvantitet. Som till exempel emotionellt/socialt ansvar för barnens välmående, plåstra om, trösta, peppa. Kontakter med sjukvård, omsorg, kompisar, kompisars föräldrar m.m. Dessutom ökar behovet av städning och tvätt något så in i h…vete. Innan barn dammsög vi varannan vecka. På sin höjd. Nu skulle vi behöva dammsuga varje dag. Barnen behöver en miljon saker som ska införskaffas och underhållas, skor, kläder, hjälmar m.m. Tyvärr så är det svårt att förutse hur ens partner kommer att agera kring detta även om en är hyfsat jämställda innan barn. Jag tycker att ett ganska bra mått på jämställdhet är att båda i förhållandet har lika mycket fritid/egen tid.
Jag träffade en som jag blev så sjukt kåt på. Tyckte han luktade godare än allt annat och ville typ ligga hela tiden. Allt annat blev liksom underordnat 😕
Det är svårt att veta från början hur någon blir när en fått barn.
Hjälper att läsa sånt här! insikter från båda synvinklarna, blir trovärdigt och man vill prova att hamna där.
Jag delar din analys från början till slut. Dom (ibland) välmenta råden till soffpotatisar är så ologiska. Nä, klart ingen som är överviktig och svag har lust att gå 5 extra trappor för att få sin dos av vardagsmotion. Eller vanka utmed en landsväg för att handla.
Jag var i mitt livs sämsta form när jag började på ett väldigt tryggt gym. Kom knappt upp på träningscykeln. Minns hur svettig, obekväm och andfådd jag var. Det gick över på några gånger. Och nu älskar jag gymmet och känslan efteråt.
Och precis som för alla andra gjorde mig gymträningen starkare, piggare, gladare och numera går jag oftast kring 10 000 steg om dagen och tagit upp dansen igen.
Japp, helt sant!
Min man säger alltid ”tack för träningspasset” när han varit och tränat. Båda vet att det är sjukt värt att ge varandra den tiden, man får det tillbaka i energi, glädje och hälsa.☺️
Jag är väl undantaget som bekräftar regeln då. Även när jag inte tränade tog jag alltid trapporna och cyklade till affär och jobb. (Men jag skulle iofs aldrig parkera extra långt bort eller gå av bussen en hållplats för tidigt.)
Nu när jag tränar får jag inga endorfiner utan det är något man måste genomlida. Och efteråt kommer extrastraffet, att duscha.
Att duscha ja! Fy vad tråkigt! Håller helt med dig där. Jag kostar på mig att strunta i det ibland efter träning. Det kommer ju en ny duschchans nästa dag. Snällt mot miljön också ju 🙂
100%!
Jag hatar att svettas, det är så äckligt att känna svetten rinna i ansiktet! Tyvärr är det värsta jag vet att behöva duscha så det blir ju bara värre ju längre träningspasset pågår…
I flera år tränade jag bara i vatten för då var övergången till dusch lite mindre jobbig.
Jag håller inte med. Om man har svårt att ta sig till gymmet och få till träning över huvudet taget så är den fysiska aktivitet man får till i vardagen bättre än ingenting alls. Sänka kraven på vad som är träning. För jag tror också att om man ens ska kunna komma igång får det inte kännas oöverstigligt från början.
Just så. Sänk kraven på träning. Tänk att all rörelse/träning är bättre än ingen rörelse/träning alls.
Och rörelse/träning är inte alltid något man ser fram emot. Inte för mig i alla fall. Men efteråt känns det skönt.
Jag får inte heller till träningen och då är vardagsmotionen min räddning som ändå håller mig i rimlig form. 🙂
Samma för mig faktiskt, tränar inte men tar gärna trapporna och tycker inte det är så jobbigt. Har aldrig tyckt att måttlig rörelse är jobbig.
Men då är nog tipset inte riktat till er. Dvs ni som redan håller på med vardagsmotion. Utan den som gör absolut ingenting och vill komma igång.
Och då tänker jag att om man inte rör på sig i vardagen är ju steget ännu större att faktiskt ta sig till gymmet. Så fram för mer vardagsmotion, att faktiskt ta den där trappan istället för hissen. Nånstans måste man ju börja.
Jag tränar inte nånting nästan, men ser nu framför mig hur härligt det hade varit att sätta sig i lugnet i bastun efter att ha simmat 1000 meter. Det ska jag banne mig göra nästa vecka, tack för målbilden! ❤️
Godt skrevet!
Ville bare si at det er aldri for sent å begynne å trene!
I en alder av 60 hadde jeg ikke satt min fot inne på et treningssenter, men nå noen år etterpå har jeg fått stor glede av å trene, og jeg har fått en mye sterkere, smidigere, mjukere og rank kropp! Det er ikke alltid jeg gleder meg på forhånd, men når jeg er igang så bare elsker jeg det!
Håller helt med. Ett annat sämsta träningsråd är det här med att “hitta något du tycker är kul!”. Alltså sorry, men träning KOMMER inte vara kul varenda gång. Det är lite mer som att använda tandtråd varje dag eller göra matlådor varje söndag. Inte så kul jämt, men den långsiktiga belöningen är betydelsefull. Och bäst av allt är att träningen kan bli en vana som är helt automatiserad, du kör dina pass utan att tänka eftersom det är sådant du helt enkelt bara GÖR. Jag bestämde mig för att inte tycka eller känna något särskilt om min träning de första månaderna, det var bara en uppgift jag skulle genomföra oavsett motivationsnivå. Minns att jag också använde ett citat från den populära boken “1%-metoden” som handlar om att bygga vanor: Det är viktigare att vara en person som aldrig missar ett träningspass än att varje träningspass ska vara perfekt. Nu tränar jag av bara farten för att det är en del av mina vardagar. Låter kanske inte riktigt klokt men det är helt sant.
Eller så kan man ju bara sluta ge råd till andra… Oftast har de ju inte ens bett om dem.
Jag är innerligt leds på allt prat om träning precis överallt. Som en sekt. På jobbet, på nätet, med kompisar… Jag blir så fruktansvärt obstinat och vägrar börja träna. Spelar ingen roll att jag blir tjock och grinig och ful. Ett billigt pris för att vara den som vägrade gå med i sekten 😝
Jag håller med dig K. Varför prata om träning hela tiden? Antingen tränar man eller så gör man inte det. Jag älskar att promenera och njuter av det. Åh, vad du är duktig säger folk när de möter en. Nej jag är inte duktig, jag gör det för att jag älskar det. Jag rör på mig, jag lyssnar på fågelsång, tittar på fina träd, havet osv. Bästa tiden på hela dagen.
Håller med! Det kan vara tröttsamt när alla omkring pratar om träning, rörelse, pulsklockor, maratons, utrustning osv osv. Speciellt om det kommer i samma andetag som något om duktighet, prestation, dieter, vikt osv. Då blir jag också obstinat! De människor som bara tränar på; går sin promenad, går på sitt pass en gång i veckan, utan att konstant prata om det eller lägga ut Runkeeper-pass på fb är fasiken värda en eloge! Eller de som gör såsom Clara gör i det här inlägget, reflekterar mer på djupet över varför det är svårt att motivera sig till något som i längden är bra.
Helt sant! Verkligen på pricken!
Du skriver så klokt och inspirerande om träning, tycker jag. Det har under åren varit till stor hjälp för mig som (såklart) misslyckats med att gå från 0 till 100 med träning efter utmattning. Årets mål är 3 stabila pass i veckan, förra året var målet 2 per vecka. Så skönt att känna sig starkare och att kunna lita på sin ork igen.
Jag förväntar mig att en blivande präst (se Saras inlägg) är seriös med allt vad det innebär. Jag har tittat på Google och synonymer till seriös https://www.synonymer.se/sv-syn/seri%C3%B6s När jag läst kommentarerna till mitt inlägg ser jag att om jag inte håller med eller är undrande ska jag hålla tyst. Beror det på att ni känner er träffade? Jag tycker att man gott kan använda ett vårdat språk och inte slang, svordomar eller andra kraftuttryck som argument. Den som anser sig ha tolkningsföreträde underkänner alla andras åsikter. Enligt er går det inte att anföra olika åsikter eftersom var och en som påstår något därmed gör anspråk på ett absolut tolkningsföreträde.
Är inte problemet att du går in i kommentarerna i ett inlägg på en blogg som har funnits i väldigt många år, och sedan frågar du om personen som skriver bloggen får ut något av det? Tror nog att svaret är att om hon inte fått ut något av det, så skulle bloggen inte längre finnas. Det jag läser in i bibelcitatet som du använder är att jobbet hon gör med bloggen inte är värt något – bara tomhet och jagande efter något som ändå inte kan fångas. Om det är så du ser på bloggen – gör då något annat som du tycker är värt din tid. Om du tycker att hon ska göra något annat för att hon är en praktiserande kristen – fundera lite på dina egna fördomar och åsikter.
Tyvärr verkar du inte alls förstå mina inlägg. Om du har en Bibel kan jag rekommendera att du läser hela Predikarens bok. Då kanske du förstår vad jag menar. Hela Predikaren handlar om att även de mest värdefulla insatser ger flyktiga resultat. Varför inte fråga Clara? Hon kanske förstår. För övrigt har ni som tycker att jag ska hålla tyst missat frågan jag ställde i mitt första inlägg. Den var ställd till Clara. “En undran, skänker ditt bloggande lugn, ro och glädje, en inre frid?”
Jag tror att din fråga uppfattades som oförskämd, helt enkelt. Och att det är hela problemet. Det är ju en fråga som implicerar att man INTE känner så. För annars skulle man väl inte fråga? Eller vad menar du egentligen med den?
Känner du dig nöjd är det ju helt OK. Min avsikt är inte att vara oförskämd. Det är mig helt främmande att vara.
Förstår verkligen fortfarande inte frågan. Berätta gärna mer vad du menar och vad du egentligen undrar över?
Tror att nån leker med en AI i kommentarsfältet 🤪
Bästa Clara! Jag tror inte att det här är rätt forum att fortsätta vårt samtal. Det är så många andra som lägger sig i och har åsikter. Om du skickar mig ett mail kan vi fortsätta där. Ha en bra dag!
Jag känner mig inte träffad på något sätt. Däremot håller jag inte med dig. Tycker att det är ironiskt att du uttrycker dig kritiskt i ett kommentarsfält samtidigt som du inte kan hantera att andra är kritiska till din kommentar. De har väl rätt att tycka något på samma sätt som du tycker något.
Naturligtvis ingår det i åsiktsfriheten att påstå att jag är en robot (AI). Men jag tycker inte att det för diskussionen framåt och det är svårt att delta i ett meningsutbyte på sådana villkor. Vilket slags kritik ingår i ett resonemang av värde?
Det är så himla sant.
Men att komma över den tröskel tar tid.. och låt den få göra det skulle jag säga. T ex öka stegmäl från 2000/dag till 3000… succesivt öka på.
Det är så värt det sen, att man får mer energi, mer ork, blir gladare och piggare. Bättre sömn…och så vidare.
Det tog mig över ett halvår att vara “bra” igång så att säga..men det är så skönt att vara stark och veta att hålla igång, vardagsmotion och något styrke/motions pass per vecka påverkar hela mig till det positiva!
Du beskriver det SÅ himla bra, hur tufft det är för den som inte kommit igång.
Älskar din blogg! ❤️
Det som fick mig sugen på att röra på mig var att gå ut med skräp varje dag. Vi fick aldrig till en bra lösning på papper/kartong så det stod alltid framme och det var Så tillfredsställande att varje dag slänga skräp i återvinningen och i komposten. Det var liksom fint! Sen när den dagliga korta promenaden var igång så va det enkelt att gradvis öka distansen.
Nu har jag en dum hälsporre som gör att jag fått pausa promenader, men gymmar å andra sidan 3 ggr I veckan.
Kan varmt rekommendera stötvågsbehandling mot hälsporre @Erika Krook 😊
Man ska se träningen som en vardagsrutin. Lycks är något man gör ibland. Och då är det lätt att prioritera bort träningen, om man bara ser det som nå lycks. Samma som att borsta tänderna, äta mat. Det är en rutin som man bara gör.
Hej Ydrebo.
Ditt problem är att du är alldeles för formell och opersonlig för detta forum. Bara för att man använder slang är man inte respektlös utan slang kan bidra till att göra språket mer personligt och levande. Eftersom du är överdrivet formell framstår du som en AI vare sig du är det eller inte. Om du mår psykiskt dåligt föreslår jag att du vänder dig till en diakon i stället för att skriva kryptiska meddelanden här. Hoppas du mår bättre snart