Det började imorse med att jag tog fram pojkarnas scoutskjortor för att fästa alla nya märken. Det gick otroligt långsamt, men jag kunde inte med att skynda mig. Det var något med det välbekant mammiga – syskrin i knät och knappnålar i mungipan – som kändes allt för hemtrevligt och välbekant.
Jag satt där i soffan och sydde och lyssnade på en ljudbok och på övervåningen byggde barnen lego. Försjunkna i en sällsam arbetsro, utan minsta rastlöshet i kroppen. Märks att de varit bortresta länge och behöver landa.
När Jakob slutat jobbet och kunde passa Ulf tog jag med mig storbarnen och två kompisar och packade SUP:ar, flytvästar och matsäck. Det var så skönt att åka ut i sommarkvällen – termometern visade 25 grader – och barnen flamsade som de värsta fnitterfior. Deras ljusa röster ekade över den spegelblanka sjön och jag såg ner på mina fötter. Såg att det var mammas som stod stadigt där i gräset. Och det var mammas handryggar som vilade på ratten när jag körde hem igen. Samma synliga senor och blodådror.
När vi kom tillbaka stannade jag ute och hängde badkläder, vattnade blommor och plockade in hallon. Och när jag till slut gick in hade Bertil börjat packa för lägret. Med skarpa taklamporna tända sprang han av och an med kåsor, söljor och ullkalsonger. Halvliggandes i sängen fortsatte jag att fästa scoutmärken och försöka lyssna på ljudbok. Samtidigt som jag med mobilens ficklampa inkilad under hakan lyste på mitt arbete och hojtade åt pojkarna att sluta hoppa i sängen.
Hela tiden kände jag mig precis som min mamma. När hon var 37 år gammal, vattnade blommor hela sommarkvällarna, bar våra badväskor och fållade våra kjolsömmar. Och hojtade åt oss att sluta hoppa i sängen. Den känslan är varm och betryggande. Ger ett absolut lugn i bröstet.
Men sedan var det som om en iskall hand kramade mitt hjärta, när det slog mig att hon bara var 47 när hon blev sjuk. Och att det är tio år bort för mig. Och att man inte kan förutsätta någonting här i livet, utan bara vara glad för det man får. Och visst är jag glad för det jag fått. Men mammor ska inte bli sjuka vid 47 och inte dö ifrån sina barn. Det är en orättvisa jag inte kan förlika mig med. Och plötsligt är det skrämmande att känna mig precis som min mamma.
75 svar
Aj. Och ja. Min mamma dog när hon var 42 år. Och jag tittar på mina händer, mina fötter, mitt ansikte mer och mer likt min mamma för varje år som går..
Jag har följt din blogg sedan du tog suddiga selfies i en garderob. Jag minns hur din sorg och saknad över din mamma berörde mig.
Iår, förstod jag plötsligt och tyvärr allt allt allt du skrivit om. 💔
Tack, för att du är så bra på att lyfta det fina och det viktiga, utan att förneka verkligheten ens när den är rent förjävlig.
Tack, för din ytterst sällsynta sundhet ♥️
Brukar inte kommentera i vanliga fall, men har flera gånger tänkt att vissa inlägg i din blogg nästan ger samma känsla som om jag hade lyssnat på ett musikstycke. Till exempel inlägget här ovan, det finns något poetiskt och musikaliskt över det. Så vackert!
❤️❤️❤️
Berörande och vackert skrivet! Så fint också att läsarna delar med sig i kommentarsfältet!
Vänder mig ofta om i spegeln, eller snuddar vid en rörelse, eller ett uttryck som när min mammas arv ❤️. 69 år & alldeles för kort, men också så långt att spåren & minnen efter en älskad mamma lever kvar så djupt i familjen som saknar henne. 5 år i år & varje dag finns du i våra hjärtan mamma ❤️
Min fina lilla mamma har precis somnat in, och det är så fruktansvärt sorgligt, jobbigt och orättvist. Jag är så ledsen.
Jag beklagar din förlust <3 så fruktansvärt!
Åh Clara, så fint och sorligt.
Jag önskar av hela mitt hjärta att mammor inte ska bli sjuka och dö i så tidig ålder.
Kram till dig ❤️
(Första gången jag kommenterar här, men detta inlägget berörde mig så starkt, har tänkt på det innan, hur ledsamt det är att din mamma inte finns 😢)
Närmar mig 50 och har barn som är, eller snart blir, tonåringar. Kan ibland känna lättnad över att jag blivit åtminstone så här gammal, att barnen och vi vuxna fått leva och ha hälsan. Ingen vet vad som kommer men jag vet i alla fall att jag lever nu och barnen också, och de har fått ha sina föräldrar kvar så här långt. Förhoppningsvis lääänge till.
Jag hade verkligen tänkt motstå denna kommentar för det är inte min sak, och tusen andra borde skrivit det. Så ser jag att ingen har det och ja osv. Men; du och din syster går väl på tidigarelagda mammografier och har ev gjort en ärftlighetsutredning? Eller åtminstone blivit erbjudna det ♥️ Kram.
Livet. Så sårbart emellan. Men jag är så lycklig för dig att du minns. Det är värdefullt.
Jag var 11 år när min mamma dog i cancer på 36 års ålder. Jag är nu 45 år gammal, mina barn 20 och 17. Jag har levt längre än henne, klarat av fostra barn med att ta modell av andra kvinnor i min närhet. Och med hjälp av min pappa, som offrade sitt eget liv för åratal för att ta vår familj vidare i livet.
Minns ännu dagen då jag stod vid graven vid 37 års åldern och tänkte att jag överlevt henne. Men hon fick inte ens fira sina 40 år, inte se sina barn välja yrke, bilda familj och inte lära känna sina barnbarn.
Mest ledsamt är det att jag minns så lite av henne. Hon var sjuk så många år att jag undrar ofta hur var hon på riktigt. Skrattade hon mycket förr eller hur såg hennes leende ut på riktigt, utan smärta. Jag vill minna nånting annat också än bara grå skinn och fallande hår samt smärtan i hela kroppen. De bra minnerna är så få från tidig barndom.
Men jag har några kläder kvar av mamman och de bär jag mig med stolthet. Hon var stilig och köpte plagg som tål år. Vissa får tänka att jag är konstig som använder min mammas kläder från 80-talet, men det är inte konstigare än att köpa gamla kläder från loppis. Men det är för mig ett sätt hålla mamman nära då andra minnerna är svagare.
Man lever vidare, men man glömmer aldrig..
❤️❤️❤️
Du skriver så fint! Precis som du saknar jag min mamma så oerhört. Jag är tyvärr inte alls lik henne, men jag önskar att jag hade hälften av hennes egenskaper. Hennes leende, värmen som strålade. Hennes slitna arbetshänder som visade hur mycket hon älskade oss.
Så fin timing.
Jag förlorade min mamma för sju år sedan, när jag var tjugo och hon femtiofem. Jag kommer också ofta på mig själv att se mammas händer i mina egna, eller att jag på något sätt känner hennes rörelser i mina. Något i hur hon – och nu jag – ofta strök sig över halsen och hakan i eftertänksamhet. Något i hur hon – och nu jag – styr och ställer och fixar och trixar för att vardagen för mig själv och andra ska flyta på.
Idag skulle varit hennes 63:dje födelsedag, om hon fått leva.
Jag hoppades att både du och jag och alla andra i kommentarsfältet får leva rika och långa liv!
Har mist en förälder. Dock min pappa som gick bort likt en blixt från klar himmel i april förra året. 69 år gammal. Jag känner mig snuvad på ca 20 år med honom då jag såg framför mig att han skulle bli 90+ som farmor och farfar.
Jag saknar att få dela nya upptäckter i släktforskning, få berätta om roliga saker barnbarnen sagt och gjort, få bli förhörd på frågor från På spåret och Melodikrysset.
Vil bare sende en klem, for ord blir fattige.
Så vackert, fullt av liv och samtidigt vemodigt och sorgligt. Att få känna igen sig i dem man älskar och ibland inte längre har hos oss. Det påminner mig om hur viktigt det är att ta tillvara på allt. Livet, dig själv,släkt och vänner . Leva. Nu. I stunden.
Tänker på allt du delar i din blogg. Om någon verkligen lever sitt liv väl så är det väl du. Du verkar ta vara på alla möjliga dyrbara stunder.
Ingen vet ju hur långt liv vi får.
Min man brukar påminna mig att det står i Bibeln att vi inte ska oroa oss. Det står visst lika många gånger som dagar på året.
Men det är lättare sagt än gjort ibland.
Du har inspirerat mig mer än en gång. Och denna sommar då inget blev som tänkt har jag tillbringat mycket tid i sängen och sakta men säkert fått lyfta blicken uppåt och framåt. Träna upp min kondition mm.
Mitt mål är att börja njuta mer här och nu. Tillåta mig själv vila och trevliga upplevelser. Att redan nästa sommar börja åka till den plats där jag tillbringade mina barndomssomrar och ge både mig och mina barn trevliga minnesrika upplevelser. Från en plats jag älskar och där jag finner vila och ro till både kropp och själ.
Jag har många år glömt mig själv till förmån för andra men det är inte hållbart i längden.
Det du skrev från din mormor och morfars stuga fick mig att tänka till. Tack!
Lev väl!
Lyssnade på en låt imorse som jag inte tänkt på på många år, Say goodnight, not goodbye med Beth Nielsen Chapman. Kanske kan ge tröst. Mening. Eller reta kräkreflexen. Antingen tycker man den är fin eller smörig gissar jag. Jag tycker den är fin.
Så berörande och så fint skrivit. Tack 🙏 för att du delar. En granne till oss miste sin mamma alldeles för tidigt. Hon sa till mig: Hos oss spar vi inte längre på älgfilen. Dom hade lärt sig att inte skjuta upp saker utan att göra det dom ville. Imorgon kan det vara för sent.
Så otroligt vackert och berörande, också något som får mig att skatta mig mycket, mycket lyckligt lottad!
När jag var 31 år gammal och en varm augusti eftermiddag satt i gräset och öppnade posten med mina döttrar som då var tre och ett år sittandes i den lilla blå plaskpoolen bredvid, så fick jag beskedet att jag hade livmoderhalscancer och att operation skulle ske inom en vecka.
Jag kommer ihåg att jag tittade länge, länge på mina barns små solbruna kroppar, den blå högsommarhimlen, hur deras små kläder hängde på tork på strecket, kände hur mjukt gräset var under mina fötter, hur bäcken porlande sådär stillsamt som den alltid gjorde på slutet av en varm och torr sommar och det enda jag tänkte om och om igen var att jag kan inte dö nu, mina barn är så små och det här får inte hända.
22 år senare så minns jag den stunden som om den var igår, tacksamheten inför att jag fick leva vidare och se mina döttrar växa upp till två fantastiska människor är något jag känner varje dag.
Jeg kjenner igjen. Alt. Men jeg dør ikke det året jeg ble 50 selv om mamma gjorde det. Det kommer 10 år til og der er jeg nå. Jeg har blitt 60 år, jeg er frisk og sterk, jeg kan ta med mine barnebarn på stranden selv om mamma ikke ble bestemor. Det kjennes ut som en naturlov ble opphevet og som hver eneste dag jeg lever er en ekstra bonus.
Precis så. Ser min mammas händer, känner hur hon kände, tror jag. Min mamma blev inte heller gammal, 51 år. Jag har inget facit, jag är vilsen men tacksam över att jag är äldre än hon blev. Tacksam över mina underbara barn, min fantastiska man, mitt liv. Önskar att mamma hade fått vara med❤️
❤️
Tack för att du skriver om sorgen så vackert och öppet. Jag beklagar, trots att det gått så lång tid. <3
Åh. Vilket inlägg. Min lilla mamma somnade in igår. 4000 km från mig och bara 67 år fyllda.
❤️🙏
<3
Varm kram i sorgen, Maria!
Jag läser och blir rörd men även tacksam. För fem år sen gick jag igenom en bröstcancer behandling. Jag hade en form av bröstcancer, kände inte innan alls till att det fanns olika former, her2positiv, som många kvinnor dog i, innan läkemedlet herceptin fanns. Jag sitter och här finns en stund till på jorden för mina unga vuxna barn som fortfarande behöver mig. Innan, jag trodde att jag var osårbar, att en sådan som jag inte kunde bli sjuk. Jag gick på mammografi av plikt, inte av nödvändighet tänkte jag. Livet är så skört och bräckliga.
Finaste Clara❤️
❤️💔
Precis samma känsla har jag. Min mamma blev sjuk när hon var 50 och dog när hon var 53. Lämnade efter sig 10 ungar varav den yngsta bara var 9 år.
Nu för tiden tänker jag ofta hur mycket tid jag var kvar (fyllde 40 precis) om jag går i mammas fotspår och när jag hör folks ålder och de är äldre än mamma var så tänker jag alltid att aha, den personen är x år mer än mamma fick bli.
Svårt när mammor dör alldeles för tidigt.
Min pappa har precis dött, och det är otroligt tomt och sorgligt. Men du som är kristen måste väl se allt på ett annat sätt. Sorgligt, men att ni bara fortsätter sen där bakom molnen. Jag vet inte vad jag tror.
Men fina du! Åhhh. Blir så berörd av din text att jag gråter. Så sant. Livet….Så vackert, ibland arbetsamt, och ibland fruktansvärt stenhårt! Ibland känner man att mammor ens kan dö, borde förbjudas! Men så tar man ett djupt andetag, och hoppas att allt vilar i någon slags ro. En vit fjäder singlar långsamt i det blåa. Och en varm öppen hand, tar emot oss…..
PS, första bildens blåa färger var helt sagolika tillsammans!
Kram från en annan mamma som minns sin mamma med knappnålar i munnen!
Förstår precis vad du menar. För varje dag som går så ser jag att jag blir allt mer lik min mamma. Och jag har en annan rädsla. Min mamma blev gammal, men hon blev dement. Nu börjar jag snart bli gammal och nu är jag rädd för att bli dement. En av de mest förnedrande sjukdomar som finns. Ingen glädje i att bli gammal heller, om du inte ens är medveten om det.
Åh Clara, det måste ju inte bli så en gång till.
Vilken gåva att du på många sätt är lik din mamma! Och bär med dig henne, inte bara i generna, utan i allt det hon gav dig under era många år tillsammans. Jag läste en filosofi en gång, som jag tycker säger något sant. Att vi blir till i relation till dem och det vi har omkring oss. Vi ger av oss själva och får av de andra när vi är med andra människor. Så när någon dör försvinner något av dig själv, allt du gett den personen. Men allt som den personen gett dig lever kvar i dig.
Vad vackert ❤️ Tack från en med cancersjuk pappa. Allt han gett lever kvar hos mig och många andra. ❤️
Åh Clara, att läsa din text är som att läsa om mig själv. Min älskade mamma dog också i cancer, endast 52 år gammal och jag själv var 17. Idag är jag 36, har två fantastiska barn och gift med mitt livs stora kärlek. Känner mig också som min egen mamma på så många sätt, och saknar henne varje dag. Det känns som om det var igår hon gick bort (fast det på torsdag är 19 år sedan!). Jag har ingen åldersnoja, älskar att bli äldre, att få vara mamma och trygg i mig själv. Sen kommer den där iskalla handen ibland och kramar om mitt hjärta också, när rädslan för den där jävla sjukdomen och livets förgänglighet infinner sig. Min mormor dog i cancer när min mamma var 24, sen dog min mamma när jag var 17 och jag undrar i mitt stilla sinne hur gamla mina barn kommer vara när jag dör. Jag hoppas att de kommer vara minst 50 och gråter när tankarna kommer. Och samtidigt njuter jag av varje dag, för just här och nu är jag och vi friska och får leva gott. Men det är verkligen inte lätt att hitta balansen mellan dessa tankar <3
TACK för att du delar med dig! Jag har följt din blogg i så många år och du har alltid fått mig att känna mig mindre ensam i sorgen. Och så otroligt mycket glädje, inspiration, värme och skratt din blogg skänkt mig genom åren! Trots att jag aldrig träffat dig känns det som att komma hem till en kär vän när jag läser din blogg varje dag, varmt, tryggt och roligt! Här kan jag vara mig själv, både skratta, gråta och reflektera. Följer några få andra bloggar men landar alltid i att det är här hos dig jag känner mig som mest hemma, och där känslan alltid är så otroligt genuin. Tänker ofta på ditt fantastiska vinterprat också, och alla kloka ord du delat här genom åren. Jag hoppas att du alltid kommer finna glädje i att skriva här och dela det du vill med oss följare, det berikar och ger oss så otroligt mycket <3
All kärlek till dig!
Åh, jag förstår din känsla så väl! Det är både tryggt, konstigt och läskigt på samma gång <3
Åh ❤️
Å Clara, så sorgligt och vackert på samma gång. Det kunde nästan ha varit jag som skrev… tänker också så mycket på min mamma och hur jag liknar henne mer för var dag. Detaljer i kroppen, tonläget när man ropar på barnen. Att odla luktärter som hon gjorde.
Jag är bara några år ifrån att komma ikapp hennes ålder när hon dog. Alldeles för ung för att lämna livet. Undrar hur det kommer att kännas att ”passera” hennes ålder hon var då. Att gå om…
Tack för att du skriver!
Nej, det är en orättvisa ingen ska behöva förlika sig med ❤️
❤️
Vad fint det låter att känna igen sig så i sin mamma, det har jag aldrig gjort, vi är så olika som personer, i intressen, göromål, man kan bli. Och skrämmande och sorgligt att din mamma blev sjuk och dog så tidigt. Min mamma lever fortfarande, 93 år gammal, men tyvärr har jag inte mycket gemenskap med henne. Tänk så olika det kan vara.
Samma sak här. Jag förstår precis det du sörjer. Kram.
Hej Klara!
Jag är en sån där mamma som blev sjuk på liknande sätt som din mamma när jag var 48. Nu är jag 53 och livet har återgått till det ”normala” tack vare fin sjukvård och världens bästa familj. Jag skämmer bort mina barn å det grövsta de sista åren de bor hemma. Älskar när kompisar sover över och jag får baka scones till frukost och sedan köra till fotbollsturnering i ösregn. Det är livet!!! Älskar även att läsa din fina blogg som gör mig så varm i hjärtat. Skickar dig varma mammakramar och ber att livet är snällt mot dig, för du har fått din dos av elände som anhörig. Så det så!
All kärlek till dig.
Sån igenkänning på detta inlägg. Min mamma dog när hon var 48 år. Själv har jag bara några år kvar innan jag når den åldern och tar verkligen inget för givet. Jag kan väl inte påstå att jag lever mina dagar som om de vore mina sista men jag tänker på att uppskatta de små sakerna i livet och är glad att mina barn nu har passerat åldern som jag själv var när min mamma dog.
Kram.
Förstår precis din känsla! Min mamma blev sjuk när hon var 47 o dog 49 år gammal i cancer. Min lillasyster dog 33 år gammal även hon i cancer. Jag har fyllt 47 år. Livet är osäkert och jag kan bara ta vara på varje dag och hoppas på att jag är den som klarar mig. Jag tänker inte på det varje dag men det sitter i bakhuvudet. För det känns som att leva på lånad tid!
❤
Clara – ett så oerhört vackert och känslosamt inlägg.
Med tårar rinnande nerför mina kinder känner jag igen mig, tar in vartenda ord och blir trots allt lugn och mjuk i själen och är glad åt det jag fått
Många vänliga hälsningar och stort tack💕
Den orättvisan borde inte få finnas!
Vilket oerhört vackert inlägg. Det du beskriver känner jag så väl igen i min egen familj. Som du skriver, man får vara glad för det man får. <3
❤️
Tankar som behöver kramar.
/Mimmi
Relaterar. Min mamma blev sjuk när hon var 50, och dog fem år senare. Jag fyller 50 nästa gång jag fyller år. Jag gör mitt bästa för att leva nu, och inte vänta till sen, och vara tacksam för alla dagar som är.
❤️nej, mammor ska inte dö från sina barn. Och det ska inte den här lilla mamman heller❤️
Precis så. Jag ser en glimt av min mamma när jag går snabbt förbi en spegel ibland. Det har gått 23 år nu sen hon dog, och jag räknar också på första cancer-omgången, andra och sen den sista. Men sorgen. Att den var både djup och lång, det visste man inte. Det kanske var bra.
❤️ Jag läser detta när jag tagit upp telefonen för att försöka fly en dundrande klimatångest, alltså inte en som i ”lite dåligt samvete”, eller ”ojoj hur ska det gå”, utan en som känns fysiskt i kroppen. Min lilla dotter bredvid mig i sängen. Trots att det är så svårt är ju det du skriver sant, man kan inte förutsätta något här i livet. Man kan bara vara glad för det man får. Och samtidigt så svårt att förlika sig, man vill ju bara skydda sig själv och dem som står en nära, från alla typer av sorg och smärta. Den mekanismen är svår att bortse från.
Ida, känner du till Rebellmammorna, som samlar mammor och allierade för klimatmanifestationer, den gemenskapen tror jag skulle vara något för dig.
Kolla också in Kali Andersson och Frida Hylander som är klimatpsykologer. Kram
Minnen av din mamma, lugn i bröstet och tacksamhet till livet – fint ändå. Det är så sorgligt med livets förgänglighet. Kärlekens pris, själva vetskapen och verkligen i att behöva förlora människor vi älskar, att kärleken liksom inte skulle finnas lika starkt om inte risken för förlust var verklig. Det har hjälpt mig på nåt vis, att det är en del av dealen på nåt vis. Och det är ju lite lurigt det där när man skriver/pratar om riktigt hemska saker och så kommer nån och ger ett försök till tröst eller vad det nu är man vil ge men kan det hjälpa så använd den. Känns den osann eller störig så strunta i den såklart.
Godnatt och hoppas du får drömma söta drömmar.
Åh! Jag förlorade också min mamma när jag var ung (19) och hon var 60. Visst är det något med att känna att tiden är knapp, och att risken finns att livet inte blir långt. Att inte med tillförsikt och lugn pensionsspara och tänka på att bli gammal, utan bli äldre med en större portion oro än många andra som inte har samma erfarenhet.
Hur som helst är det fint att de där mammorna finns med på axeln och gör sig påminda genom oss själva och våra beteenden när de inte finns här
med oss på jorden.
Har inte själv kunnat sätta ord på den där känslan, men exakt så är det ju…tack❤
❤️
På pricken. Den där känslan alltså.. Tack för att du beskriver den så bra.
Åh, min mamma delar din historia och känsla för att dö bort lite grann tror jag. Hon var strax över 20 när min morfar blev sjuk och gick bort i cancer. När hon hade ”överlevt” den ålder som var morfars sista år i livet firade vi med champagne för att hon kände en lättnad och tacksamhet över att få leva
Vilket underbart liv du ger dina pojkar…och livet kan vara så fruktansvärt orättvist. Kram
Skickar ett riktigt stort hjärta till dig Clara! Du skriver så fantastiskt. Närheten till familjemedlemmarna som inte lever längre. Den närheten som gör att de alltid kan vara med oss. Och skräcken i den där jävla döden. För visst är det den jävla döden när den tar mammor.
💚
Tack för det vackra Clara. Ibland är det svårt att förstå att man är den vuxna nu tycker jag. Att nu är det man själv som gör betydelsen. Gör barndomsminnena och tryggheten.
Så stolt hon hade varit över dig.
Hej Clara
Du skriver så fint.
För ett tag sedan skrev jag en kommentar om ett missfall jag genomgick precis då. Du svarade så fint ❤️ Inte långt efter blev jag gravid igen och i helgen hade vi hela tjocka släkten här för namngivning av barnet som nu är 6 månader.
När jag läser ditt inlägg här lyser din mammas kärlek till sina döttrar igenom, och din kärlek till dina pojkar – och min kärlek till mina barn känns extra mycket i bröstkorgen.
Jag önskar dig ett kärleksfullt liv!
Tror också Claras mamma skulle varit superstolt över både Clara och hennes syster!
Bra inställning att vara glad för det man fått (innebär inte att vara nöjd eller att inte få känna sorg eller ilska över mörkret).
Så fint och berörande du har skrivit. Om Livet, det underbara, det oförutsägbara, det vackra och sköra, gåvan och gåtan som vi får. Långt eller kort, omöjligt att veta. Bara att omfamna livet och leva i nuet.
Tack för att du delar med dig av dina tankar.
Ja, vad säger man! Tröstkram…….