Efter en evighetsljus sommar känns augustikvällarnas mörker främmande. Klådan som rivit sedan i maj börjar långsamt att ge med sig.

Mörkret sveps om mig som en sammetslen kofta. Det är okej, du kan vila nu. Du missar inget.

Vår trädgård tindrar av ljus som gör det mörka lite mindre hotfullt.

Det behövs nämligen tid att vänja sig till med svärtan igen.

Att minnas hur natt och dag är så tydligt åtskilda. Och att det är helt i sin ordning.