De tre första dagarna i Etiopien spenderade vi med Läkarmissionen, men istället för att bara åka hem efteråt stannade jag och Bertil kvar. Man åker ju inte gärna över halva jordklotet utan att göra det mesta möjliga av resan! Min vän Nicola som jag och Anna drev Yawama of Sweden med i flera år, bor numera i Addis med sin familj och jobbar på UD. Hennes son hade skollov just den här veckan så vi hade planerat in en resa tillsammans!

Nicola hämtade mig och Bertil på hotellet på fredagkvällen och sedan åkte vi hem till hennes hus. Där väntade en supergod grillmiddag på oss. Och efter att ha suttit uppe en lång stund och surrat om allt vi upplevt de senaste dagarna (behövde debriefa en hel del om man säger så) så kraschade vi i säng.

Nästa morgon åt vi frukost, packade ihop vår vandringsutrustning och gick ut i trädgården.

Där vår chaufför väntade på oss i en bil. Vi klämde in oss alla sex i bilen – Bertil åkte i skuffen – och sedan bar det iväg.

Bara att ta sig ut ur Addis morgontrafik tog 1 1/2 timme men sedan var vi på landsbygden. Där körde vi ytterligare några timmar innan vi stannade och plockade upp vår engelsktalande guide Sami. Han kommer från regionen Gurage söder om Addis och kan språket på den plats vi skulle till. I Etiopien talas över åttio olika språk, så det gäller att hitta någon som kan översätta!

Vi körde högre och högre upp, tills vi kom fram till en liten bergsby. Där gjorde bilen plötsligt halt och vi steg ur. Hälsade på packåsnan som skulle göra oss sällskap

Och tog en lunch. Ljummen läsk. Alltid ljummen läsk.

Och injera på ett stort fat att dela allihop.

Efter att vi ätit en sen lunch provianterade vi med lite snacks och en himla massa bläckpennor. Pennor är alltid bra att ta med som present till barn. Funkade lika bra i New Delhi som här!

Vi introducerades sedan för ytterligare en guide som var den som skulle visa oss vägen genom bergen. Vi hade bokat en så kallad community walk – där man går mellan byar och bor med byborna och får se deras traditionella livsstil. Ekoturism i dess finaste form. Men just den här rutten var vi de första turisterna som gick. Pirrigt för samtliga! Sami var den som kunde prata både gurage och engelska och tolka åt oss vad vägvisaren berättade.

Snart började promenaden. Uppför, hela tiden uppför.

För vissa var det mer uppför än för andra.

Vi passerade genom en rar liten by och överallt där vi gick kom byborna ut och vinkade och hälsade. Jag slogs av att det var så likt Sverige på något sätt. Tänker på Gallejaur eller Hängengården i Glommers. Fast timringen är på andra ledden där. Men samma prydliga gårdar, trärena fasad och likadana illröda pelargoner utanför.

Ju längre vi gick desto mer tung-andat blev det. Uppe på 3000 meters höjd.

Men det var så slående vackert överallt med de traditionella husen i den små, otillgängliga byarna. Det enda moderna i den här bilden är en liten solpanel på taket som ger ström till en lampa nattetid.

Vi fick se flera sorters apor längs vägen – och stora rovfåglar som cirklade över skogarna. Overkligt vackert och skönt. Här i trakten finns också leoparder och hyenor, men de slapp vi dock stöta på!

Vi gick ner genom regnskogsliknande terräng och svalkade oss i en flod. Och sedan gick vi upp igen genom så tät vegetation att kläderna hakade i och fastnade.

Men till slut kom vi fram till den första by där vi skulle bo.

Byborna får alltså betalt för att man kommer och hälsar på. Ett välkommet ekonomiskt tillskott för här uppe i bergen är pengar sällsynt. Alla är självförsörjande småbönder och det enda de egentligen har att sälja är kat (som alla tuggar oavbrutet) och enset – ett traditionellt bröd gjort på falsk bananplanta. På det blir man inte särskilt rik.

Vi blev inbjudna till byns finaste hem och fick uppleva en traditionell etiopisk kaffeceremoni. När bönorna rostas i stekpanna, alla får insupa aromerna och kaffet sedan bjuds runt. Att dricka tretår krävs för att vara maximalt artig.

När mörkret föll över byn kände jag tröttheten komma krypande. Men först fick vi en balja vatten och gick iväg bakom ett skynke i skogen och tvättade av oss dagens svett och lort. Jag får alltid ont i magen när jag är ute och reser och inte kan sköta toalettbestyren i lugn och ro. ”Tur att man inte har mens i alla fall” sa jag till Nicola när vi stod där och försökte blaska oss rena efter att ha uträttat behov i ett hål i marken.

Och sedan var det dags att äta middag! En riktig festmåltid. Den traditionella mattan rullades ut på golvet och maten placerades ovanpå. Injera och enset.

Och en kålröra med fermenterat smör som serverades i bananblad.

Tillsammans med den traditionella osten som smakar som en syrligare keso. Vi åt allt vad vi orkade och först när vi gäster ätit färdigt börja husfolket att äta – en ganska obekväm vana för en svensk.

Snart samlades männen i byn bredvid oss och åt och drack araki, tuggade kat och lyssnade på etiopisk musik.

Det var tydligt att vi blivit inbjudna till byns allra finaste hus. Porslinet prydligt uppställt längs de turkosa väggarna och lergolvet täckt av färgglada mattor. Somnade gjorde vi sedan i sovsäckar på madrasser på golvet. Fast jag låg vaken en lång stund och lyssnade på allas andetag och på vinden som slet i taket och tänkte att jag verkligen befann mig mitt ute i ingenstans. Och att ingen skulle kunna komma och hjälpa mig om det hände något. Och det är både läskigt och mysigt på samma gång.

Jag vaknade sedan vid 03.30 av böneutroparen i byn. Vi bodde hemma hos den ortodoxe prästen och han hade tydligen morgonjour. Inom den ortodoxa etiopiska kyrkan sker regelbundna böneutrop och till skillnad från muslimernas ganska koncisa utrop pågår dessa i timmar. Jag gav upp vid sju och steg ut i den soliga morgonen.

Helt overkligt att vakna till den här utsikten och apor fulla träden.

Jag, Bertil och vår guide Sami tog en morgonpromenad upp till kyrkan.

Sjuhundra år gammal är den och där pågick morgonens gudstjänst. En stilla morgon med en sådan otrolig frid. Kommer aldrig att glömma!

Till frukost serverades mer injera men nu också lite vanligt vitt bröd, äggröra och ännu mer enset.

Jag som knappt kan äta svensk frukost hade svårt att få i mig något överhuvud taget. Men det söta teet var ljuvligt och jag drack i stora klunkar.

Efter maten skulle det kraftmätas

och sedan tackade vi för oss och vandrade vidare.

Vår vägvisare ser ni i den stiliga tredelade kostymen, med käpp. Snacka om att bergsvandra med stil!

Vi kom iväg tidigt på morgonen när luften fortfarande var sval och skön. Vårt första stopp var en flod med heligt vatten. Där badade jag fötterna och blötte min sjal att vira kring huvudet.

Blått, klart vatten som slutade i ett vattenfall på 100 meter.

Vi vandrade vidare på små stigar och hälsade på kor, åsnor, getter och deras herdar. Bertil hade en faslig fart och sprang långt före oss andra. Han är som gjord för denna terräng och detta klimat.

Vart vi gick orsakade vi stor uppmärksamhet – särskilt bland barnen som ropade forenji, forejni och skrattade åt oss. Vi överlämnade bläckpennor och bjöd på kakor.

Efter timmar av vandring som bara gick upp, upp, upp kom vi slutligen fram till nästa by. Även här hade de ställt iordning byns finaste hus åt oss. Vi var trötta och svettiga och jag klädde av mig mina klistriga kläder och la mig tillrätta på en madrass i det svala lerhuset. Där låg vi och vilade middag till fridfullt flugsurr och rökelse.

Den här bilden tog jag när jag vaknat upp efter tuppluren, fortfarande loj och trött. Jag tog den för jag tänkte att jag ska skulle minnas den här stunden för alltid. Känslan jag hade just då av att vara på äventyr. Hundra procent levande, lycklig och fri!

När vi piggnat till lite mer tog vi en promenad ner till floden för att bada. Alla hoppade i och lät strömmen suga med dem nedströms i vattnet. Några yngre pojkar från byn följde med oss, kastade sig i från nedhängande kvistar. Men riktigt så modiga var inte vi.

När vi kom tillbakaa till huset igen la jag mig på en filt i eftermiddagssolen och läste Arne Naess och lyssnade på pratet från byborna som samlats på gården.

De hade slaktat en get dagen till ära och jag följde med intresse kvinnornas arbete när de styckade djuret och tog rätt på varje liten del. Alla arbetade sittande på huk på golvet, givetvis utan rinnande vatten eller elektricitet. Kött hackades till färs genom idogt arbete och sedan hackades magsäcken också ner fint i färsen och fick koka med. Allting lagades i kastruller över öppen eld.

Kvällarna är kyliga på höga höjder och vi trängde ihop oss runt brasan medan vi väntade på middagen. Än en gång rullades festmattan fram på golven och maten serverades. Injera, enset, gomen och getfärs med getmage dränkt i rikliga mängder fermenterat smör.

Sedan hände det som absolut INTE får hända när man är ute i ingenstans, flera mil från närmsta affär. Jag fick helt oförberett min mens. Då ville jag bara lägga mig ner och grina. Jag hade redan ont i magen och fick panik av tanken på att blöda som en gris i flera dagar, när jag inte ens hade mensskydd med med mig och skulle vandra långt i hettan utan möjlighet att tvätta mig ordentligt. Som tur var hade Nicola packat bättre och kunde avhjälpa problemet.

Tänkte dock mycket på hur det är för kvinnorna som bor här jämt och hur kämpigt det måste vara kring mensen – men även efter barnafödandet. Avslaget, smärtan, svårigheterna att hålla sig ren och hitta bra mensskydd.

Även denna natt somnade jag gott, sov tungt och vaknade av morgonbönen som ekade över dalen.

Kroppen kändes varm och klistrig efter natten och jag gick lättad ut i den svala morgonen. Svepte en filt om kroppen och en sjal om huvudet och satt och spanade ut över berget där solen långsamt steg. Det var en sån oerhört vacker morgon.

Efter frukosten packade vi ihop och vandrade vidare. Först fick vi gå över floden via en hängbro tillverkad av gamla elkablar. Högt upp i luften gick den och jag som har svindel hade hjärtat i halsgropen. Min apa till son däremot sprang fram och tillbaka och parerade hålen i hängbron som ingenting.

Efter en lång vandring uppåt med vår nya vägvisare stannade vi till på en gård med den mest hänförande utsikten. Bergen längst borta är vulkaner.

Bertil klättrade upp i skuggan i ett avokadoträd

Och vi blev bjudna på kaffe av den äldre kvinna som bodde i huset. Men inte förrän hon först skällt ut sin unge släkting som tagit med sig gäster utan att förvarna. Hon hade ju inget att bjuda på och hade inte hunnit klä på sig! Skrattade för mig själv eftersom det är exakt hur min mormor hade reagerat om jag kommit förbi hennes gård med oanmälda gäster. Gästfrihet är det viktigaste och skam den som inte har något att bjuda på.

Kaffe finns dock alltid och de tog också fram finglasen och bjöd på tej – etiopiskt honungsvin.

Cool mormor i en sweatshirt med MTV-tryck på.

Kanske var detta en av de ljuvligaste stunderna på hela resan. Jag låg i akaciaträdets skugga och blickade över den milsvida utsikten. Hörde det trevliga småpratet, knaprade på en ingefärskaka och såg en stor rovfågel cirkla högt ovanför oss. Vi bjöd tillbaka – på hallonbåtar och sötsyrliga persikorgodisar från Sverige – och det var väldigt oklart om de gillade smaken.

När vi tackat för oss vandrade vi vidare.

Så många fina lerhus. Rolig lösning med att utelämna lera och göra ett kors i fasaden.

Vi passerade diverse byar och luktade på rosenbuskar som växte vid staket.

Stannade till en stund hos en smed som satt och tillverkade diverse knivar.

Tillslut kom vi fram till den sista byn vi skulle besöka. Där väntade de nyfiket på oss!

De hade gjort så fint och prydligt vid eldstaden i huset där vi skulle sova. Det som ser ut som krukor eller kastruller är i själva verket bara hållare för grytan som man sätter ovanpå elden. Tänk att skapa så vackra saker som bara fyller den funktionen? Otroligt fint!

Kaffeceremoni som välkomnande. Med honungsvin till den hågade.

Bakom en halvhög vägg i huset bodde djuren.

Kor, getter, höns och kycklingar. Nattetid är djuren inomhus för att skyddas från rovdjur.

Nicola lutade sig tillbaka och njöt doften av nyrostat kaffe.

Den underbara unga kvinna som bodde i huset med sin familj förberedde drycken åt oss.

Hon hade en flicka som var vild som ett yrväder och påminde mig starkt om Ulf. Välte koppar, klättrade runt och hittade på hyss. Mitt i maten smet dessutom en höna med kycklingar in och rusade runt bland injeran, vilket verkligen bröt isen. Jag kunde inte sluta fnittra.

Av alla familjer vi hälsade på var nog det här den den allra trevligaste. Jag hade så gärna velat stanna längre och fått prata mer med de unga föräldrarna till flickan. Vår guide översatte så gott han kunde våra vänskapliga försök och de ville verkligen prata och berätta!

Men vi behövde så småningom vandra vidare. Vi vinkade hejdå!

Och alla barn flockades och ville bli fotograferade. Här bär mammorna sina småbarn i sjal – precis som jag gjort med mina. Men jag har nog aldrig sett en femåring bära en bebis på det här viset. Såg väldigt gulligt ut!

Nu var den sista, branta vandringen kvar. Vi passerade en get som hade precis samma frisyr som jag har. Tja, snygging!

Och jag fångade en pampig fågel på bild.

Det blev brantare för varje steg och andningen blev allt tyngre.

Snart var vi uppe på 3600 meters höjd och blickade ut över landskapet.

Stolta, nöjda och lortiga personer som vandrat i flera dagar och nu var framme vid slutmålet! Så lycklig över alla möten, all vacker natur och alla roliga samtal. Både med byborna och guiden och med Nicola och hennes familj. Nicola kan så mycket om kulturen och hennes man Mattias kan allt om naturen och det var som att vi hade två extra guider med oss på resan. Vilket minne för livet!

Innan vi reste hem skrev vi i gästböckerna som ska placeras i de olika hus där vi hälsat på. Vi var de första som skrev i dem – men definitivt inte de sista! Hoppas många, många fler tar sig hit och vandrar. Landskapet är fantastiskt och lokalbefolkningen behöver verkligen intäkterna som ekoturismen ger. Vi bokade resan genom Tesfa Tours och där kan man läsa mer om hur upplägget ser ut. Såklart inte ett dugg sponsrat utan bara ett genuint tips till den som planerar en resa till Etiopien någon gång i livet.