Att ta med sig sitt barn på en sådan resa som den jag gjort med Läkarmissionen till Etiopien – det är verkligen fantastiskt! Att tillsammans få se, uppleva och lära sig så mycket nytt. Jag var absolut nervös över vad Bertil skulle känna och tänka. Men det hade jag inte behövt vara. För på vissa sätt är det lättare för barn. De finner sig i stunden och tar allting som det kommer, medan mina egna tankar rusar iväg åt alla möjliga jobbiga håll.
En dag under vår vistelse i Addis åkte vi till Entoto som är bergen som huvudstaden ligger vid, på omkring 3000 meters höjd. Vi skulle slå följe med några flickor som arbetar med att samla eukalyptus. De startar tidigt på morgonen innan det blivit varmt och går sedan tre timmar upp på berget. Väl där får de bara plocka det som ligger på marken i skogarna och det brukar ta omkring tre timmar att få ihop till ett lass. När de plockat färdigt ska de packa bördan på ryggen och bära ner den till samhället igen. Det tar också omkring tre timmar till. Betalningen för nio timmars arbete ligger på ca 38 kronor och det räcker inte långt. Arbetet utförs vanligtvis sju dagar i veckan, då ingen ledighet för helgen finns. Det här är förfärande nog ett arbete som många barn ägnar sig åt – och särskilt flickor.

Som Alajsi. Hon är precis lika gammal som Bertil – men istället för att gå i skolan arbetar hon med att plocka eukalyptus. Trots att barnarbete är förbjudet i Etiopien praktiseras det i allra högsta grad.
Läkarmissionen jobbar för att flickor som Alajsi ska få gå i skolan istället för att arbeta. Men det kräver hårda förhandlingar med de som anställt barnen och som anser sig har rätt till deras arbete. Många familjer är också helt beroende av sina barns arbete för att kunna försörja sig. Så det som utifrån ser självklart ut är ingen okomplicerad fråga.
Läkarmissionen har lyckats se till så att Alasji får gå i skolan några timmar i veckan och strider för att utöka skolgången. Hon går nu så ofta hon hinner och hon tycker mycket om att vara där.

Vi hjälptes åt att samla ris

Kånkade och bar så vi blev svettiga.

Men trots att vi var flera som arbetade var vi så mycket mycket långsammare än flickorna.

När riset plockats klart binds det ihop till enorma buntar som de sedan bär på ryggen. Jag och Bertil fick pröva att bära de stora rislassen och flickorna hade väldigt roligt åt hur vi staplade fram och knappt kunde röra oss under bördan.

Överallt i Addis ser man kvinnor och flickor utföra detta hårda arbete. Sneda i ryggen, utnötta höfter och trasiga kroppar efter omänskligt slit.

Så här ska det bara inte behöva gå till! Barn har rätt att gå i skolan – de ska inte arbeta!

En av eukalyptusplockarna den här dagen heter Ababech – och henne fick vi följa med hem. Hon är en ung ensamstående kvinna med åttaåriga tvillingar och en fyraårig pojke. Hon bor i ett litet lerhus med sina barn och ytterligare en familj. Sju personer trängs på omkring tio kvadratmeters yta och Ababech vill inget hellre än att flytta därifrån. Men hon kan inte. Hon har själv aldrig fått gå i skolan och kan inget annat än att bära eukalyptus.

Det här är området där hon bor. I stor fattigdom. Men tack vare Läkarmissionen kan hennes fyraårige pojke i alla fall få barnomsorg medan hon arbetar. Just nu förskola, men snart i vanlig skola. Han får också hjälp med skoluniform, skolavgift och allt annat som behövs för att kunna delta i undervisningen.

Vi bestämde oss för att åka och hälsa på en av de skolor som Läkarmissionen är med och driver i Addis. Entoto Freedom school ligger i ett utsatt område där det bara finns två skolor på 45 000 invånare. Vi togs emot av barnen och rektorn Elisabet. En varm och stark kvinna som vuxit upp i liknande omständigheter och förstår vad barnen som kommer hit behöver. Kärlek, trygghet, omtanke och stabilitet.

Jag frågade vad som fått henne att bli lärare från första början och hon berättade om en snäll fröken hon själv hade haft som barn, som inspirerat henne. Nu arbetar hon sedan många år som rektor för skolan och den största utmaningen beskriver hon som den generella bristen på bildning. Barnen kommer från hem där det inte finns några leksaker, böcker eller vuxna som har tid för dem. Det är med andra ord många saker utöver själva skolämnena som barnen behöver lära sig.

Vi gick runt i alla klassrum för att träffa barnen och delta i undervisningen. De sjöng för oss och sedan fick vi sjunga på svenska för dem. Vi klämde i med Blinka lilla stjärna för kung och fosterland! De ville förstås särskilt veta vad Bertil hette – men eftersom det är nästan omöjligt att uttala på amhariska så blev hans smeknamnet ändå alltid Bebu.

Jag undrade vad barnen vill bli när de blir stora (många vill bli lärare, andra fotbollsspelare eller ingenjörer) och vilka favoritämnena de har i skolan och vad som är extra svårt. Lustigt nog hade nästan alla barn samma favoritämnen: matte och bild!
Här visar jag ett foto hemifrån oss på vintern. Snö är någonting ogreppbart när man aldrig upplevt det förut. Inte ens sett det på bild eller film.

Elisabet berättade att de märkt att barnen som kom till skolan hade svårt att fokusera och var trötta och håglösa. Skolan insåg att många barn inte fick någon frukost – så därför började de införa fria måltider på skolan. Frukost, lunch och mellanmål. För många av barnen som går här är detta allt de får i sig på en vanlig dag. Så skolan fyller en oerhört viktig funktion!

I slöjdsalen hade de pysslat och gjort skapelser av skräp. Kartonger, petflaskor, glassplitter och plåtskrot. Roligt och kreativt!
Det fanns dessutom en klass för barn med särskilda behov och där fokuserade läraren mycket på att uppsöka föräldrarna och hjälpa till att lindra det stigma som det ofta innebär att ha ett barn med funktionsnedsättningar.

Ett litet bibliotek fanns också på skolan, men sektionen för sagor var inte särskilt stor. Däremot fick barnen gärna låna hem böckerna om de ville. För de flesta barn är dessa böcker de enda som de har tillgång till i sin vardag.

Jag slogs verkligen av den värme som fanns hos alla pedagoger och hur de kämpar för barnens bästa. Men också hur svårt det är att räcka till med så knappa resurser. Och Bertil som själv är otroligt skoltrött fick sig en riktig tankeställare av att träffa alla barn. Barn som inget hellre vill än att få gå i skolan och lära sig, istället för att arbeta dagarna i ända.

Han var fascinerad av vad de lekte på rasterna för ringlekar är inte så vanligt hemma på skolgården. Däremot lekte barnen olika varianter av tagen och kurragömma som funkar precis som han är van. Och givetvis spelade alla fotboll!

Enklare lekställningar fanns också – som en rutschkana, några gungor och en gungbräda. Och alla verkade ha kul! Bertil konstaterade att hans egna fröknar hade svimmat av ljudnivån…
Trots de stora behoven åkte vi från skolan med så mycket hopp för de barn som faktisk går där. Men också med insikt i hur många fler som skulle blir hjälpta om det bara fanns fler platser i skolan, fler lärare och större lokaler. Det är sådant som våra pengar kan gå till när vi blir månadsgivare. Jag vet att jag har många bloggläsare som redan ÄR månadsgivare och jag hoppas att ni förstår hur viktigt ert bidrag är.

Jag har mycket mer att berätta om resan och det kommer fler inlägg – jag lovar. Men det roliga är att Bertil också blivit en slags ambassadör i sitt sammanhang. Han fick hålla föredrag för hela skolan när han kom hem och visa allt han varit med om och lärt sig. Många stora insikter för en liten tolvåring att härbärgera!

Och för dig som vill ta steget att BLI månadsgivare till Läkarmissionen, så får du min nya bok Underbara Vinter som en liten tack för ditt beslut. Hoppas att ni är många som vill!
(Alla fina foton i inlägget är tagna av Anna Ledin Wiren. Alla har blivit tillfrågade om sin medverkan)
40 svar
Tack för ett tänkvärt reportage om era upplevelser. Så fint att din son fick vara en del av detta. Nu har jag blivit månadsgivare! Tacksam att du uppmärksammar den verklighet som finns utanför ”bubblan” de flesta av oss i Sverige lever i.
Tack för att du delar detta och bidrar till bättre villkor för dessa människor.
Måste vara givande för er båda, men verkligen roligt för Bertil att han får växa av detta och sprida arbetet och kunskapen till andra. <3
Kommer signa upp, tack för detta viktiga inlägg!
Läser gärna mer om er resa! Stort och smått. Så intressant att läsa om dina tankar och er upplevelse 🤍
I USA ser man en ökning av barnarbete – och av ny lagstiftning som ska tillåta detta. I och med att covid fortsätter att försämra folkhälsan och leder till ökad dödlighet i arbetsför ålder fattas arbetskraft.
https://www.washingtonpost.com/business/2023/10/19/child-labor-violations-2023/
https://amp.theguardian.com/law/2023/may/01/us-surge-efforts-reduce-child-labor-regulations
https://www.newsweek.com/why-are-death-disability-rising-among-young-americans-opinion-1837006
Eländet är närmare än vad man tror. Hur många rundor covid tål era kroppar tror ni? Vet ni ens om hur mycket den sjukdomen ställer till med?
Vilket fint och viktigt inlägg! Väldigt intressant och jag känner igen mycket kring resor jag gjort till Indien i utsatta områden. Att se genom sitt barns ögon öppnar definitivt ens egna på ett nytt sätt.
Tack för att du delar med dig! Underbart att ge dessa erfarenheter till ett svenskt barn, de behöver ju ofta se saker med egna ögon för att kunna relatera.
Skolgången har ju minskat massor pga pandemin, särskilt för flickor, det är verkligen fint att läsa om detta arbete.
Nu har jag blivit månadsgivare! Så fint att få läsa på er resa <3
Det är upplysande att få en personligt insikt i hur ens eget hemska liv är så eftersträvansvärt i någon annans ögon. Bra att du verkar vara medveten om att B kan behöva hjälp att hantera sina känslor för att inte bli kvar med en massa skam- och skuldkänslor över sitt eget privilegierade liv.
En månadsgivare till här! Tack Clara, ditt inlägg var den spark i baken jag behövde. Så lätt att känna hopplöshet som världen ser ut just nu, men just därför är det ju viktigare än någonsin att dra sitt strå till stacken och göra något som kan leda till förbättring. Dags att tända ett ljus istället för att förbanna mörkret.
Tack för en bra text om svårt ämne. Det finns ju så mycket i världen som man vill hjälpa till med, men det är lätt att bli lite överväldigad och handlingsförlamad ibland tycker jag. Nu har jag iallafall adderat Läkarmissionen till min månadsgivarlista.
Så intressant att få en inblick i det här. Tack för ett fint och tankeväckande reportage.
Nu är jag också månadsgivare. Tack för intressant och tankeväckande reportage.
Jag har följt din blogg ett tag och jag vill ge dig lovord för många fina inlägg. Själv är jag nu 80+ och jag tycker att det du skriver passar för alla åldrar. Jag är uppvuxen i en liten by i Skåne och den bykänsla du beskriver känner jag igen. Önskar att mina egna barn och barnbarn skulle få uppleva något liknande. Jag blir också väldigt glad över att du på ett så naturligt sätt skriver om att du är kristen. Blir varm i hjärtat när jag ser bilder från bönhuset i byn och hur olika åldrar kan träffas där och verkar trivas tillsammans. Så fint!
Önskar dig och familjen allt gott!
Vill bara skriva ett stort TACK!
Tack. Fantastiskt fint kärt reportage du och sonen delar med oss. Så härliga positiva livgivande foton du visar.
Blir så glad långt in i själen och mitt hjärta värms. Ett sån underbar motvikt till, allt som sker i vårt närområde, längre bort, vår natur/djur. Det sköra.
Du visar sådan medmänsklighet i praktisk handling och vi andra får vara med på den färgrika resan det tunga arbetet, glädjen i skolan och att flickan kommer gå det mera. Lärarna starka målmedvetna.
Äntligen gick jag med som givare såsom mormor Hanna Augusta och hennes systrar gjorde uppe Stensvattnet.
Tack för sparken i baken hi hi.
Önskar dig och familjen allt gott och Stort Tack igen.
Med vänliga Hälsningar Marie
Du verkar så sympatisk och godhjärtad Clara. Det visar det här inlägget på. Det är skrivet med så stor inlevelse
Jag ställde en fråga till ”Minna”. Får den inte publiceras? Jag undrade hur hon kan vara säker på att det är covid och inte vaccinet som är problemet?
Så fruktansvärt att tänka på dessa barn som arbetar eller går hungriga, och så viktigt arbete Läkarmissionen gör. Tack för inlägget.
Och tack för boken, vilken superbonus!
Tack för ett tänkvärt och fint inlägg. Blev månadsgivare så snart jag läst sista meningen.
Tack så mycket för detta inlägg och sparken i baken att ta tag i att bli månadsgivare. Läkarmissionen gör så viktigt arbete. Var volontär i min ungdom på give a child a family i Sydafrika ( tidigare place of restoration) som läkarmissionen stöttar. 6 månader som förändrade mig. Hjärtat gick både sönder av det man såg o fick vara med om men man fick även vara med i det vackra, hoppet och läkandet och upprättandet .❤️
Jag minns att min skola i Göteborg, via Östhjälpen, var vänskola till en skola i Albaniens huvudstad Tirana. Detta var i slutet av 90-talet. Vi samlade in pengar till Tusen böcker till Albanien. År 2001 fick jag åka dit tillsammans med 12 andra elever och 12 lärare och hälsa på. Året innan hade några albanska barn och lärare hälsat på oss i Göteborg. Det var mycket intressanta upplevelser. Jag fick se biblioteket med de tusen böckerna. Jag fick se den leriga skolgården helt utan gungor eller annat att göra, inga träd, inga bänkar, bara lera. Jag fick se enorma sophögar i gathörnen för sophämtningssystemet hade kollapsat. Men flickan jag bodde hos var långt mycket mer välbeställd än min familj, och något år senare flyttade de till USA. Nu är hon nånslags influencer som säljer stilettklackskor.
Kanske kan Bertils skola bli vänskola med skolan i Addis?
Kan du berätta lite mer om hur ni tänkte kring att ta med Bertil? Var det ett önskemål från honom? Eller var det ni föräldrar som ville att han skulle uppleva ngt annat? Och om han vill, hur han upplevde resan?
Finns ingen bättre utbildning för oss priviligierade än att få åka på sånna här uppdrag som 12-åring. Heja Bertil, eller Bebu, som tog sig an uppgiften med så stort mod och spred detta vidare till sina klasskamrater❤️💪🏻
Tack för att du gav mig en spark i baken för att bli månadsgivare. Och att få din fina bok på köpet känns som en lyxig julklapp till mig själv. TACK!
Jag kollade in läkarmissionens gåvoshop och har gett en gåva till Stoppa barnslaveriet i Etiopien.💝
Hur blir jag månadsgivare från Australien? Går den ens?
Fin insats från dig Clara. Men jag undrar lite vad eucalyptusgrenarna används till? Är det för att elda med till matlagning etc? I så fall kunde vi i västvärlden hjälpa dem att skaffa sol-el i stället, så arbetet med att hämta ved försvinner från agendan. Så finns mer tid för barnens skolgång!
Ja precis. Det är privatpersoner (som i regel är lika fattiga som de som plockar kvistarna) som köper och eldar med dem. Och visst vore det bra om de kunde få solpaneler istället! Men för de flesta är det en helt orimlig lyx. Däremot såg jag tex i Kenya att många hade det på sina hustak. Dock var det tydligt att det var hos de som hade lite mer pengar att röra sig med
Menade förstås inte solpaneler på taket utan enklare anordningar baserade på solenergi. Se länken nedan om ”sol-spisen” (solar cooker)🌞
https://www.youtube.com/watch?v=SzCLv36SOo4
Men den drivs väl också av en solpanel? Även om den inte sitter på taket? Låter för övrigt som en fantastisk uppfinning! Solpaneler i alla former är ju bra för bristen på el gör det ju också väldigt svårt att tex läsa läxor och sånt som behöver ske kvällstid.
Jag tror solenergin tas tillvara direkt i denna spis ja, fantastisk uppfinning om den fungerar så som det visas i filmen. Och jag tänker att vi i den rika världen kunde hjälpa till att finansiera även den här typen av medel för att underlätta vardagen så att tid för skolgång kan frigöras.
Det finns faktiskt en hel del sådana projekt! Vet att tex Bixia som jag jobbar med har ett sådant =) har bloggat om det här
https://underbaraclaras.se/2019/02/20/el-for-en-battre-varld/
Så fint inlägg! Och jag vill bara flika in att jag inte tycker man ska välja 150 kr i månaden, utan i så fall 200 kr. Man får nämligen skattereduktion på 25% om man ger minst 200 kr per tillfälle, minst 2000 kr/år. Mer pengar till läkarmissionen, men lika mycket för givaren 🙂
Oj så fint att läsa och se! I synnerhet när du lyfter arbetet så varmt och varken bilder eller text ger en ton av whitesaviourism som det alltför lätt blir fråga om i inlägg efter sådana här biståndsresor. Särskilt berörande att du och Bertil gjorde detta tillsammans. Tack!
Vilken upplevelse för både dig och Bertil, fantastiskt fint att få läsa om er resa. Nu har jag blivit månadsgivare!
Nu har jag blivit månadsgivare! Behöver jag uppge uppgifter någon annanstans för att få boken? Så otroligt generöst av dig!
Har blivit månadsgivare nu 🌸
Bilden av Alajsi nästan dubbelvikt med det enorma lasset på ryggen gjorde det sjukt lätt att bli månadsgivare.
Hej Clara! Jag blev månadsgivare efter att ha läst dit fantastiska reportage. Nu sitter jag och längtar efter att din bok ska dimpa ner i lådan lagom till jul. Vet du hur prognosen för det ser ut? Klurar på om jag missat att anmäla mig någonstans eller om det helt enkelt är fördröjning på det hela? Med vänlig hälsning, Ida
Jag väntar också, har för mig det stod rätt lång väntetid när jag anmälde mig, 5-6 veckor. Men har inte heller fått någon bekräftelse någonstans, annat än att jag blivit just månadsgivare.