
Snor halsduken omkring mig. Drar på mössan, dunjackan och de tjocka täckbyxorna. Sticker ner fötterna i mina vinterstövlar och går uy i den gråblå skymningen. Trots att det är skumt finns tillräckligt ledljus för mig att hitta vägen. Fötterna hasar fram i snön för skorna är i storlek 43. Jakob köpte dem när jag var höggravid och inte klarade av något som satt åt eller var svårt att få av sig.
Snön knarrar under sulorna men i övrigt är det tyst. Sådär knäpptyst att jag måste stanna upp och höra efter. Finns det verkligen inget annat ljud? Är jag ensam i världen? Hade någon bara släppt ned mig här ute hade jag blivit rädd av ödsligheten. Men jag blir upprymd. Känner våg efter våg av värme och glädje välla upp i bröstet. Tänk att jag får vara ute här och gå i skymningen för mig själv, på en plats jag älskar. Förundras över det ogenomträngligt grå och frånvaron av konturer, färg och mänsklig närvaro.
Sedan jag pulsat fram en bra bit längs grusvägen viker jag av över myren och går ut på sjön. Isen bär mig utan problem, men jag håller mig ändå där jag bottnar. Jag sätter ena foten framför den andra och för varje steg tränger nya minnen upp. Nya ögonblicksbilder från liknande tillfällen i mitt liv. Det gråvita, färglösa och ensliga är så välbekant och omslutande. Den färg jag förknippar hela barndomen med. Allhelgona i min fasters hus i Kalix. Tidig grå morgon i hennes kök och pappa och jag bredvid varandra på den stoppade kökssoffan. Eller i farmors gungstol med blicken ut genom ett bubbligt fönster. Jag ser ryggtavlan på granntanten. Hon är krokig när hon skjuter sparken framför sig. Eller sju år gammal, på hemväg från skolan med Eva-Marie. Istället för att gå blir vi liggande bredvid varandra i en snödriva. Suger på varsin istapp medan kölden tränger genom bävernylonen.
Jag samlar tacksägelseämnena som små vackra stenar. Tack att jag får leva. Tack att jag får vara här. Tack för allt jag har upplevt och alla som gjort mitt liv så rikt och trygg. Tack att jag får känna så här starkt. Tack att jag orkar gå. Tack att det är snö. Tack att jag lever. Tack att jag lever. Tack att jag lever.
I huvudet formulerar jag tiden fram till jul. Var ska all den här tacksamheten riktas? Pappa och moster ska komma på middag. Och jag tänker åka några dagar till min gamla faster och hälsa på. Jag ska gå i kyrkan. Jag ska träffa en vän som har det tufft. Och jag ska oftare promenera i den grå skymningen. Och känna alla de starka känslorna.
18 svar
Jag säger tack till dig för att du formulerar det jag själv känner. Tacksamheter och saknad
Kram fina du
❤️
Tack för att du delar med dig och för att du är så skicklig på att återge stämningar, i både ord och bild. Dina reflektioner hjälper mig att hitta mina.
Jag kan bara hålla med!
Hälsningar från en annan Eva
Tack att den här bloggen finns som sätter ord på det stora i det lilla ❤️
Tänker att jag delar så lika minnen. Tänker att jag också är ett barn som vuxit upp i naturen året runt alla väder, där ligger kraften där laddar man.Stolt & stark, med alla nyanser i känsloregistret!
Tack Clara. Dina ord lyser upp vägen.
Helt underbar text!
Älskar att läsa det du skriver. Att livet kan vara så bra att det går att härbärgera alla starka känslor. Din förmåga att dela med dig på ett sätt som känns för den som läser. Tack 🙏 .
Så fint du skriver och alla vackra bilder! Att känna tacksamhet och att kunna se det stora i det lilla är stort. Jag riktar främst min tacksamhet till Gud som gett mig livet och förmågan att uppleva det som händer av både glädje och sorg (inte alltid lätt.)❤🙏
Det är ju fantastiskt att du har så mycket att vara tacksam för. När det känns svårt i livet, som det gör ibland så kan jag dock känna det som ett krav att vara tacksam. Ibland kan ju livet faktiskt vara svårt och det ska man också ge sig tillåtelse att känna. Att känna alla känslor till fullo tror jag är viktigt. Men tacksamhet är fint.
När jag hade förlossningsdepression så kunde jag inte känna ngn tacksamhet, ens för det som var fint i livet. Det var fruktansvärt. Fick antidepressiva och blev rätt snabbt okej igen, men kommer aldrig glömma känslan av att inte orka leva. Önskar INGEN den känslan, men så här med perspektiv så var det en erfarenhet som jag bär med mig i livet och som gör att jag har rätt lätt att känna tacksamhet, nu när livets vedermödor återigen är på normalskalan.
Tack för dina fina ord. Du har en fantastisk förmåga att uttrycka dig och sätter liksom ord på ens egna tankar. Jag håller med om att det verkligen är viktigt att stanna upp och se det stora i det lilla, och känna tacksamhet för allt man får vara med om. Att sedan gå vidare i tanken och som du ställa sig själv frågan: Vart ska all den här tacksamheten riktas? får bli min ledstjärna fram till jul.
Allt gott önskar jag dig!
Så underbart fint, och sant 💖
Hej Clara!
För ungefär en vecka sedan satte jag en sats glögg enligt receptet från din nya bok (❤️). När jag rörde om idag smakade jag lite och den är väldigt stark. Alltså stark av alkohol. Stämmer det eller är jag helt ute och cyklar?
Hälsningar Frida
Gråblå skymningar ❤️
Jag läser din blogg varje dag och älskar det du skriver. Det är så många gånger jag velat Gilla/Hjärta dina inlägg då jag har svårt för att formulera en bra kommentar men nu ska jag äntligen ge mig på ett försök. Jag känner igen mig i dina reflektioner. Du sätter ord på det jag själv har svårt att beskriva. Och du fångar dagen, vardag som helg, på ett så otroligt fint sätt. Dina texter når verkligen hjärtat och jag blir både rörd och inspirerad av att läsa om ditt liv, ditt driv, din syn på livet och din klokskap. Tack🌷 Nu väntar jag spänt på din bok Underbara vinter som jag nyligen beställt och ser så mycket fram emot att inspireras av än mer😊
❤️❄️