Snor halsduken omkring mig. Drar på mössan, dunjackan och de tjocka täckbyxorna. Sticker ner fötterna i mina vinterstövlar och går uy i den gråblå skymningen. Trots att det är skumt finns tillräckligt ledljus för mig att hitta vägen. Fötterna hasar fram i snön för skorna är i storlek 43. Jakob köpte dem när jag var höggravid och inte klarade av något som satt åt eller var svårt att få av sig.

Snön knarrar under sulorna men i övrigt är det tyst. Sådär knäpptyst att jag måste stanna upp och höra efter. Finns det verkligen inget annat ljud? Är jag ensam i världen? Hade någon bara släppt ned mig här ute hade jag blivit rädd av ödsligheten. Men jag blir upprymd. Känner våg efter våg av värme och glädje välla upp i bröstet. Tänk att jag får vara ute här och gå i skymningen för mig själv, på en plats jag älskar. Förundras över det ogenomträngligt grå och frånvaron av konturer, färg och mänsklig närvaro.

Sedan jag pulsat fram en bra bit längs grusvägen viker jag av över myren och går ut på sjön. Isen bär mig utan problem, men jag håller mig ändå där jag bottnar. Jag sätter ena foten framför den andra och för varje steg tränger nya minnen upp. Nya ögonblicksbilder från liknande tillfällen i mitt liv. Det gråvita, färglösa och ensliga är så välbekant och omslutande. Den färg jag förknippar hela barndomen med. Allhelgona i min fasters hus i Kalix. Tidig grå morgon i hennes kök och pappa och jag bredvid varandra på den stoppade kökssoffan. Eller i farmors gungstol med blicken ut genom ett bubbligt fönster. Jag ser ryggtavlan på granntanten. Hon är krokig när hon skjuter sparken framför sig. Eller sju år gammal, på hemväg från skolan med Eva-Marie. Istället för att gå blir vi liggande bredvid varandra i en snödriva. Suger på varsin istapp medan kölden tränger genom bävernylonen.

Jag samlar tacksägelseämnena som små vackra stenar. Tack att jag får leva. Tack att jag får vara här. Tack för allt jag har upplevt och alla som gjort mitt liv så rikt och trygg. Tack att jag får känna så här starkt. Tack att jag orkar gå. Tack att det är snö. Tack att jag lever. Tack att jag lever. Tack att jag lever.

I huvudet formulerar jag tiden fram till jul. Var ska all den här tacksamheten riktas? Pappa och moster ska komma på middag. Och jag tänker åka några dagar till min gamla faster och hälsa på. Jag ska gå i kyrkan. Jag ska träffa en vän som har det tufft. Och jag ska oftare promenera i den grå skymningen. Och känna alla de starka känslorna.