Startar dagen med ett besök hos tandläkaren. Det slår mig hur många olika besök man måste göra när man har tre barn. Två har tandställning vilket gör att vi är där och justerar var och varannan vecka. Nu har det varit operation också med förkontroller, efterkontroller och allt vad det innebär. Behöver man träffa en specialist är det till att ta ledigt en halvdag för att åka in till stan och göra det. Ett barn behöver träffa optikern regelbundet vilket innebär att ta ledigt och åka in till stan ytterligare en halvdag. Sedan går glasögonen sönder och behöver repareras och för att de ska bli rätt inställda igen måste man upprepa proceduren.
Sedan utvecklingssamtal och föräldramöten för alla barn. Fyra-fem per termin blir det ju. Och har man sedan barn med extra behov krävs ju fler möten för utredningar osv. Därutöver alla egna kontroller jag går på. Tandläkaren, kolla mina sköldkörtelvärden regelbundet, mammografi, cellprov. Och såklart vabben ovanpå det. Och då har jag inte räknat in att jag själv också blir sjuk mellan varven.
Tacksam till tusen förstås över sjukvård, skola och allting såntdär livsviktigt. Men ibland undrar jag när det är meningen att man ska hinna jobba med tanke på att varje dag bryts upp av något möte och inbokad tid som inte är jobbrelaterat? Känner väldigt stor respekt för alla som har barn som behöver assistans, regelbunden medicinering eller annan omfattande specialhjälp som innebär att föräldrarna har konstant jour. Det är ju som att ha ett helt extra heltidsarbete, men oavlönat och med oreglerad arbetstid.
Nu ska jag i alla fall sent omsider dra igång min arbetsdag. Susanne kommer hit och vi har ett roligt jobb vi ska göra. Är så glad åt att få jobba med mina vänner. Bättre kan man inte ha det!
64 svar
Så sant!
Tacksam för att du nämner dem som har barn med assistans. De har det just nu extra tungt eftersom kommunerna tolkar ett beslut felaktigt. Föräldraansvarsavdrag ska inte längre göras, utan det ska göras ett schablonavdrag (går inte in mer på det). Kommunerna ser sin chans att spara pengar och drar nu av dubbla tiden från behoven. Dessutom är man petig – det är föräldrars ansvar att stoppa skeden med mat i munnen på barn som inte kan äta själva, men det krävs ju ingen tid för att tugga och svälja maten, så att mata ett barn beräknas bara ta ett antal sekunder per sked, så en matning som tar 30 minuter beräknas bara ta 5 minuter. Det finns ingen assistent som accepterar de villkoren.
Förstår att det är uppror inom handikapporganisationerna. Och föräldrarna – ja de slits i stycken. Även om de tar tjänstledigt utan lön för att det nu inte går att få assistenter så kan de kan ju inte jobba den tid barnen tuggar och sväljer.
Jag som är arbetsterapeut blir helt galen när jag hör sånt här. Hur F*N tänker dem?? Hur är det meningen att man ska klara detta? Vad blir det för livskvalitet på det?
Och Claras inlägg överlag, känner igen mig till 100% och ställer mig just den frågan nästan varje dag. När är det meningen att man ska hinna jobba? Är det meningen att det ska se ut såhär? Det korta svaret är nej. Det är det inte. Älskar uttrycket ”It takes a village to raise a child”
Ja många semesterdagar har gått till tandställningen. En resa på 11 mil enkel väg för kontroll. När somrarna sen kom var många dagar slut och semestern kortad. I 6 års tid. Men fina tänder har ju ungen nu! 😃
Oj, får man inte vabba för besök hos tandläkaren? Det trodde jag. 🙈
Jo, det får man så det var ju synd att K tog sina semesterdagar till det.
Men självklart ringde jag ju försäkringskassan och frågade innan jag slösade 6 års sommar på tandis. Tandställning gills inte för vab. Kul ändå att så många tror att jag bara tagit semester i onödan.. 😅
Gills inte för barn över 12 alltså.
Nix!
Jodå, det får man 👍
Det får man: https://www.forsakringskassan.se/privatperson/foralder/vard-av-barn-vab
Inte om barnet är 12. Klart jag kollade det först! 🤪
Ja, sådant är livet. Vi har ett barn och jag undrar ofta hur dom med flera barn över huvud taget hinner med allt. Då har du ju inte räknat med handling, matlagning, tvätt samt att man helst ska hinna med att sova någon gång också. Tänkvärt och bra skrivet av dig i alla fall.
*Att man helst ska hinna med och sova någon gång också 🤣🤣🤣
Och så har vi alla som behöver täcka upp på arbetsplatser för sådan frånvaro, samt extra ledigheter under lov, helgdagar, storhelger m.m… Nej det är inte lätt att få allt att gå ihop.
Jaa all respekt i världen för föräldrar till barn med extra behov (av vård mm). Ett sådant hästjobb. Skäms över att vi som samhälle inte avlastar mer, med assistans etc.
Har 2 barn med flera diagnoser, haft full vårdbidrag i många många år. Har oändligt många vårdbesök, kliniker och annat att synka. Det är verkligen ett pussel – men jag tackar min lyckliga stjärna för den hjälp vi får, hur fantastiskt Sverige är och hur vi ändå lyckas leva ett bra liv. Mitt ansvar är större och kräver mer än för föräldrar som inte har en försvårande situation. Men känner mig tacksam, lyckligt lottad och ödmjuk för den uppgift jag fått. Det är bara att hugga i, klappa sig själv på axeln en extra gång, hitta små pauser och njuta av allt vi har. I svåra situationer är vi oerhört privilegierade. ⭐️💝
Vilken fin inställning du har till ditt/erat liv trots att ni har fler utmaningar än många andra 😍
Exakt samma situation och känsla 😊 två funktionsvarierade barn och så tacksam för vården & avlastningsboende. Andra vuxna som bryr som en ens barn är fanimej det finaste som finns❤️ Det är ett jävla jobb att bara få till en vardag men på nåt vänster går det och så står man där till tilltuffsad & trött men nöjd med sig själv! Heja oss och heja vården!
JAA! Känner mig hörd! Har tre barn, ett med kronisk sjukdom och intellektuell funktionsnedsättning. Och det är alldeles för mycket. Skulle räcka till med de vanliga ”utmaningarna” som glasögon, tandregleringar och allergier. Och ALLT skall man veta och göra själv eftersom det knappt finns personal som kan hjälpa längre. Det är ju SÅ LÄTT via appen/nätsidan osv (ironi..) Klart man förstår att det är jobb med tre barn. Men jag kunde aldrig föreställa mig vad det innebar i tid.
Hatar att vara den nu…
Först: Jag har ingen aning om hur det är att leva med de förutsättningar som ni har, men jag hör att det är utmanande och kämpigt (och säkert också otroligt kärleksfullt och roligt).
Själv har jag ett barn med allergier. En vanlig ”utmaning”, inte ens en riktig utmaning låter det som, enligt dig.
Men oj, vad dessa allergier ställt vårt liv på ända. De första åren med en allergi-unge var för mig traumatiska. Och det bär jag med mig i föräldraskapet hela tiden. Beredskapen, oron, smärtan och lidandet hos mitt barn, det eviga detektivarbetet bland symptom och innehållslistor. Ett barn som nästan aldrig mådde bra sina första år, två föräldrar som haft allt annat än en normal tillvaro med sitt barn.
Och så får jag så ofta höra ”jaha, är det bara allergi”och ”skönt att det inte är något allvarligt”. Minns också när jag fick kommentaren ”jaha – det är alltså på riktigt?!” när jag berättade om hur vi har det. Som om allergi är något påhittat eller något som bara finns så där på sidan av medan man lever sitt vanliga liv.
Ja, två barn är nog ungefär vad som hinns med om båda föräldrarna jobbar i ganska låsta jobb (dvs svårt att styra sin tid, jobba hemifrån osv).
”Det är ju som att ha ett helt extra heltidsarbete, men oavlönat och med oreglerad arbetstid.”
Glöm nu inte bort att det är arbetare som tar emot Era barn på sin arbetstid. Tänker att det inte kan göras på kvälls- eller natteid. När hade du tänkt att de ska arbeta så det funkar för dig? Blev lite ledsen då jag läste.
Tror du missuppfattade mitt inlägg. Jag efterfrågar inte mer barnomsorg eller på andra tider. Konstaterar bara att det är svårt att hinna arbeta när allt annat som är livet tar så mycket tid.
Åh tack för ditt svar! Förstår bättre nu.
Ser att nån här skriver att de tagit ut semesterdagar för tandläkarbesök. Jag vill bara tipsa för de som eventuellt missat att man får vabba för besök hos sjukvården. Guld värt när man har tandställningsbarn. Eller barn som av andra anledningar behöver besöka sjukvården ofta. Går ju att ta ut så lite som enstaka timmar för t ex ett tandläkarbesöka till hel/halvdagar om barnet tex ska opereras.
Fast det är väldigt svårt att få vabba för barn äldre än 12 år. För då förväntas de uppenbarligen klara av sjukvården själva…
Barnet i fråga var 12 när vi började. Så då är det kört.
Hej! Inte kopplat till det här inlägget. Gillade din julkalender väldigt mycket förra året! Skulle vara underbart om det kom en liknande i år igen! ♥️
Det gör det definitivt! =)
🥳😍🙏
Ja så är det verkligen och utöver det äts kvällarna upp av aktiviteter, vanlig läxläsning och sånt. Jag har i alla fall effektiviserat lite genom att få tvillingar som går i samma klass och därför har samma läxor och möten – den aspekten är verkligen en USP för tvillingföräldraskap!
Har hört usp, men aldrig googlat det. Tänkte spontant att det betyder typ useful super power 😂 ganska nära ändå! (Unique selling point, om någon annan inte heller visste).
Useful super power tycker jag att vi tar istället, det lät ju mycket roligare!
Jag vill, som en annan kommentator i tråden, slå ett slag för oss som täckt upp för kollegors vabb etc under alla år. Det är inte lätt att arbeta på små arbetsplatser med bara ett par kollegor och så har en eller båda flera barn med många sjukdagar. Konstant osäkerhet kring vad jobbdagen kommer att innehålla då någon av dem är borta flera dagar varje vecka oktober-mars.
Sen får man själv barn och andra får täcka upp – de som är yngre och de med vuxna barn. Och sådär håller det på. Tycker lite synd om de som aldrig får barn, det får täcka upp konstant hela sitt arbetsliv. Men förhoppningsvis är de ju hjälpta i slutändan av att nya människor fötts som kan ta hand om dem på ålderdomshemmet, i sjukvården etc.
Man får framförallt av hela hjärtat hoppas att de har en vettig arbetsgivare som rättvist lyfter de som täcker upp för vabb o.s.v. Istället för att tyst ställa medarbetare mot varandra och tillåta missnöje och bitterhet gro i leden.
Förälder är man dygnet runt, barn blir sjuka, behöver tandställning och glasögon etc. Är ju inte som att man har så mycket att välja på.. Tro mig, som ensamstående mamma är man tacksam ut i fingerspetsarna över kollegor som ställer upp, men man kanske inte riktigt har tid och kraft att uttrycka det. Det rimliga är att chefen visar uppskattning och uppmuntran över utfört värv!
Tyvärr har man ju oftast inte en sådan arbetsgivare. För eftersom man självklart får och ska vabba när barnen är sjuka så får ju inte vi som inte vabbar lyftas på något som helst sätt…..och inte får man knysta om att det skulle vara jobbigt. Jag har barn som fantastiskt nog begåvats med ett immunförsvar som inte är av denna världen, vilket jag givetvis är otroligt tacksam för. Men nog har det varit tufft många gånger när jag fick jobba över och inte kom hem förrän till mina barns läggdags för att kollegan vabbade tre dagar i veckan.
Tre dagar på en vecka låter helt rimligt. Svårt för din kollega aft göra annorlunda.
En vecka javisst. En vecka då och då, också javisst. Men vecka efter vecka efter vecka, på rad? Det blev jobbigt, förlåt mig. Och nej, chefen satte inte in vikarie, utan det underförstådda var att om man sa emot och inte täckte upp så var man emot att man får vabba……vilket jag såklart inte är.
Jag tillhör dem som ständigt får täcka upp på jobbet. Jag har inga barn och kommer aldrig att ha det. Så jag är den som alltid får ställa upp, täcka upp och ställa in egna planer pga vabb och sånt.
Jag förstår att det måste vara frustrerande och ganska jobbigt. Men det är ju barnen som föds nu som kommer ta hand om dig när du blir gammal. Som kommer stå för omsorg, vård och andra viktiga samhällsfunktioner. Extra viktiga om man inte har några barn som kommer finnas där och (förhoppningsvis) ställa upp för en.
Jag har arbetat i äldreomsorgen i många år, både kommunalt och privat och så illa som det är (och ser ingen ljusning i sikte) önskar i alla fall jag att jag dör knall och fall så jag slipper det eländet.
Att äldreomsorgen har sådana problem, iaf här uppe i Västerbotten, är ju för att vi har så låg arbetslöshet. Det är männskobrist helt enkelt. Det finns inte nog med folk att anställa, och man får vara glad åt de nan lyckas få, vare sig de är personligt lämpliga eller inte. Skola, vård och omsorg slåss om samma människor, som är för få från början. Och så behöver vi ju folk därutöver som inte jobbar åt kommunen utan stat och näringsliv, så att vi får in några skattepengar till allt kommunerna ska bekosta.
Att det ser ut såhär beror på att vi under flera decennier fött färre och färre barn.
De äldre blir nu allt fler, vi har färre som jobbar och skattar, och de äldre idag har tyngre vårdbehov eftersom andelen riktigt gamla blir allt större (40-talisterna). Så färre människor ska sköta fler, med större behov.
Höj lönen så vi får fler som vill jobba kan man säga. 5000 kr mer rakt av till alla i äldreomsorgen. Men då vill de i vården, socialsekreterarna, förskolelärarna, städarna etc ha motsvarande höjning. Testa att räkna ut hur mycket större statsbudgeten skulle bli om vi tex höjde lönen med 5000 för alla med lön på under 25 000 i offentlig sektor…
Återinföra de skatter som togs bort under alliansregeringen skulle ge ett något bättre utgångsläge, men svenska folket har röstat för en borgerlig majoritet i riksdagen i snart 20 år så uppenbarligen vill majoriteten av alla svenskar ha det som det är nu.
Dessutom är som sagt inte pengarna det största problemet. Problemet är att vi är få och blir allt färre. Vi behöver fler arbetskraftsinvandrare men helst skulle de behöva rekryteras direkt in i omsorgen, alltså handplockas utifrån färdigheter – gärna tala engelska från början, helst ha vårdvana. Vi har inte folk som kan lära upp alla från 0. Och att ta emot fler flyktingar, och då menar jag de som har störst behov av asyl – barn, gamla, sjuka – löser inte heller problemet.
Vad händer om du säger nej då? Kan inte chefen ta in en vikarie?
Är det möjligt att ta upp detta med din arbetsgivare? Eller facket? Låter ändå orimligt att du ska behöva jobba extra och ställa in dina fritidsaktiviteter för att någon annan vabbar! Dessutom inte bra för den som är förälder och hela tiden mår dåligt över att sabba för andra men inte har något val.
Får du ersättning för extra arbete? Arbetsgivaren betalar ju inte lön för den som vabbar så då utnyttjar man situationen låter det som om inte den som går in får rimligt betalt.
Har man dessutom ett jobb som inte är flexibelt eller kan utföras hemifrån, och där varje frånvaro blir oerhört kännbar för kollegor som redan är för få, då ska man dessutom addera ett ständigt dåligt samvete varje gång man måste vabba eller gå tidigare.
Det du beskriver med utvecklingssamtal, tandläkartidet m.m. tänker jag ingår i föräldraskapet och att det måste vara enormt mycket lättare att få ihop vardagspusslet med ett fritt jobb utan fasta arbetstider?
Men helt ärligt så begriper jag inte hur föräldrar som är 4-5 barn (eller ännu fler) HINNER med allt?! Åtminstone inte de som samtidigt jobbar utanför hemmet.
Här är en! Och nej det är inte lätt! Jag skulle väl säga att det blir inte två heltider totalt iaf. Men vårt (skatte)system i Sverige är inte gjort för att vara hemma. Man klarar sig inte på EN lön (inte de flesta iaf). Vårt system bygger på att båda jobbar och att ANDRA tar hand om ens barn. Jag tycker det är lite sorgligt att det inte är
möjligt med större valfrihet där. Att fler skulle kunna välja att vara hemma för att faktiskt kunna ta hand om sina egna barn. Jag har funderat på det här med utmattningssyndromen som drabbar många i vårt land. Och i synnerhet kvinnor. Jag hade gärna sett forskning/jämförelse med andra liknande länder men där det är mer vanligt att en förälder är hemma. Har de lika stor andel utbrända? Min gissning är att de inte har det. Vårt system i Sverige där man ska göra ALLT; prestera på jobb OCH vara mamma/pappa, gör föräldrar och i synnerhet mammor sjuka… Det är vad jag tror. Jag hade gärna sett forskning på saken. Jag är inte så övertygad om att vårt sätt är det bästa…
En barnfri till här som också har fått täcka upp mycket för kollegor. Jag har dock riktat min maktlöshet över bristen på hållbarhet (har både täckt upp för vabbande kollegor och kollegor som är sjukskrivna för utmattning) mot min chef och argumenterat för att hen inte kan se en ensamstående småbarnsförälder som jobbar heltid som en heltidsresurs utan räkna med att kollegan max kommer att vara där halva tiden = vid nyanställningar behöver man anställa dubbelt så många av dem som vi kan räkna med är borta mycket, annars kommer vi andra snart att vara sjukskrivna. Tyckte så synd om min vabbande kollega som kände sig taskig mot oss andra som fick täcka upp! Vabb rår man inte för men att som verksamhet anställa för få och förvänta sig att de ska kunna jobba mer än vad som är realistiskt, det rår verksamhetschefer och ledning för! Och det är dem vi ska ifrågasätta, inte dem som vabbar (även om det absolut tär på en att få täcka upp om och om igen).
En så klok kommentarer! Jag förstår absolut att det måste vara frustrerande med vabbande kollegor men skulden ska ju helt klart hamna på styrningen, inte på hon som måste vara hemma med sjuka barn ❤️
Ja självklart är det tufft, inget snack om den saken. Det jag menar är att jag inte tror det är gynnsamt att pysa den frustrationen över kollegan som har mycket frånvaro, eller gå och vänta på tack från densamme. Det är en ledarskapsfråga. Jag vabbar mycket pga är själv med tre barn. Det är en jäkla stress i sig, men en sits jag är i och som är min att ta ansvar för. Hur kollegorna drabbas av mitt vabbande kan jag inte ta på mig, det är min chefs ansvar.
Jag har ett barn med diabetes. Och ett barn utan. Som föräldrar krävs det oerhört mycket arbete av oss att ta hand om vårt barns sjukdom dygnet runt, alla dagar om året utöver alla de saker som ingår i ”vanligt” föräldraskap. Planering, uppvak pga lågt eller högt blodsocker på natten, kontakt med skolan, vården, peppa mitt barn som sörjer sin sjukdom, ja listan är lång. Så jag blev glad och tacksam över ditt inlägg Clara! Vi sliter dygnet om för att skapa ett gott liv åt vårt barn och ja, idag känner jag mig lite mallig – vilket jobb vi diabetesföräldrar gör! Heja oss!
Den här terminen har jag varit på 16 vårdbesök, vabbat hemma en dag, varit med sjukt barn på sjukhus åtta dagar och imorgon gör vi vårdbesök nr 17, tre timmar är bokade. Utöver detta en enorm mängd administration. Puh! Har inte heller hunnit jobba så som planerat och vill inte tänka på ekonomin.
Som taget ur mitt liv 😉 fyra barn varav en med diabetes typ 1
DET är om något ett heltidsjobb utan betalning och aldrig semester, inte ens ett dygn om året 😅
Men allt går och det blir vardag.
Jag jobbar 60% och min man 100% men vi lyckas än så länge hålla skeppet flytande. Njuter av mina lediga dagar, det gör jag verkligen ! Men det är verkligen som du skriver, alltid något inplanerat 😅
Jag tänker ofta på hur knepigt allt sånt här måste vara för föräldrar med mer låsta jobb, som jobbar som lärare, i vården, i byggbranschen osv. För mig med kontorsarbete, flextid, kan jobba hemifrån delvis osv underlättar det så enormt i detta livspussel. Igår ett läkarbesök med tonåringen på morgonen, kom till kontoret vid kl 10 men det jobbar jag ju bara igen en annan dag. Imorgon installation av ny tvättmaskin under dagen, då jobbar någon av oss hemifrån bara. Och sen tvättarna man hinner fixa mellan mötena när man jobbar hemifrån osv. Guld värt.
Ja, det är inte lätt att få vardagen att flyta på utan diverse avbrott när man har barn. I ditt inlägg här känns det som om du är ensam om ansvaret, vilket jag förstår att du inte är. Så allt hänger ju inte på dig.
Dessutom har jag förstått att du har ganska god hjälp av åtminstonde en äldre släkting.
Jag tänker på dem som är ensamstående och utan släktingar i närheten som kan rycka in, och ändå ska fixa samma vardagspussel. Och som en del här skriver… har barn med speciella behov.
Där kan man verkligen undra hur hen ska hinna jobba?
Hej!
Här kommer några nördiga kommentarer från en tandläkare.
1. Man kan vabba för tandläkarbesök om barnet är 12-15 år, tandläkaren (eller läkaren) behöver då bara skriva ett intyg om att föräldern måste följa med. Vilket är rimligt om t.ex. en 12-åring ska åka 11 mil enkel väg för att kolla tandställningen.
2. Det finns studier just på tandställningars effektivitet, där man räknat med föräldrars arbetsfrånvaro, resekostnad och behov av korrigeringar. Där har man kommit fram till att de som sitter fast (alltså antingen ”räls” som man kallar det eller gomplattor för att göra överkäken bredare) är bättre just för att de kräver mindre att föräldrar, färre justeringar och bättre för alla inblandade. Det är delvis därför som man inom tandvården inte har så många avtagbara tandställningar på barn i just låg/mellanstadieåldern utan ibland väntar tills de är äldre och kan sköta en del av tandläkarbesöken själv.
Intressant!
Mitt barn fick dra ut två tänder men sen fick beskedet att hon inte skulle få någon tandställning. De bedömde att bettet var tillräckligt bra och justering skulle vara för att det skulle se snyggt ut och det fick man bekosta själv om man hade råd. Att det är trångt och snett nertill och nu glest upptill vetkade inte spela någon roll. Så så ser det ut nu i besparingstider och regionerna har dålig ekonomi och prioriterar. Själv fick jag räls för att mina tänder skulle se bra ut men det var andra tider och jag cyklade själv till tandläkaren. Nu slipper vi iaf ta ledigt för tandställningen då…
Fortsätter på tandställningsspåret här… Är det bara jag som tycker det går inflation i tandställningar? Ser att Cia här ovan gärna skulle vilja ha tandställning för sitt barn av estetiska skäl och själv känner jag tvärtom, att jag önskar att ”vackra” tandrader skulle vara mindre viktigt. Naturligtvis ska man ha tandställning om det gör att man slipper problem. Men att uppåt 30% (snabb googling) behöver tandställning?
Min egen upplevelse av att ha tandställning (som tonåring) är att jag aldrig i livet skulle göra om det, om jag fick leva om mitt liv. Så mycket smärta under så många års tid för att det ”kanske kan bli problem senare, fast vi vet inte riktigt”. Då nekade jag ändå käkoperation eftersom jag inte tycker man ska operera något friskt. Min man hade tandställning en kort period som barn men valde att avbryta för att han hade så ont. Så hans tänder är lite sneda och vinda men de fungerar bra och han är ursnygg ändå (partisk åsikt).
Jag tycker mest att det är fantastiskt med vabb i det här landet. Vi har en viss form av välfärd kvar om vi jämför. Vi har fred. Och den skola som jag undervisar i är otroligt bra. Mina tre barns skolor likaså.
Vi har tre barn. Och helt inflexibelt jobb. Lärare. (Har lov, men skulle gärna byta det mot flexibilitet!) Min man arbetar relativt mycket, med viss flexibilitet. Våra barn har varit ganska friska. Tack. Men tandläkare, glasögon och annat absolut. Vi har aldrig hjälp. Vi klarar det bra. Det får pussla och tas en sak i taget. Vabb och hämtning har jag sett som en ynnest. Konstigt egentligen för jag är inte alltid så positiv lagd annars;)
Kan tänka mig att barn med funktionsvariationer, att där är det nåt helt annat. Respekt för det!
Även om du är lärare så kan du ha semestertjänst. Är ju inte lika flexibelt som vissa andra jobb men bättre än ferietjänst plus att det inte är massa kvällsjobb.
Önskar jag kunde skriva som dig att ha barn i bra skolor. Här hemma är vi två lärare, har två barn varav en är hemmasittare på heltid sen några veckor och en har varit men går nu i studio så har minskat frånvaron. Det är inte lätt att få ihop livet då…. Därför är jag glad att mannen har valt att ha semestertjänst. 😊 När man fick vabba såg jag de dagarna som bonusdagar ❤️
Hej,
Svårt. Jo vabb är guld tycker jag. Oftast, ibland fel dagar absolut. Men i perspektiv och vad som är viktigast-lätt.
Det verkar svårt just med hemmasittande. Jobbigt.
Jag föredrar nog ändå ferietjänst framför semestertjänst. Som lärare. Är ju ändå så styrd, som fasligt många andra, absolut.
Arbetat hemma med andra projekt kopplade till jobb en dag i veckan. Det är min gulddag. Kan slänga in tvätt, handla på vägen hem efter lämning. Först springa en kortis efter lämning. Sedan jobba. Dricka kaffe i tystnad 10 min och bara stirra rakt fram.
Tänker på de som jobbar hemma, med full agenda absolut. Men i lite tystnad och kanske få in lite annat i farten. Att lämna barn och sen komma hem och styra upp några minuter. Som Clara t ex, tänker att det är en ynnest. Men gillar att ingå mitt jobbsammanhang några dagar i veckan. Men den klyschiga balansen och lite omväxling. En önskan.
Många artiklar nu i början a SvD om att känna ”förundran” och att flytta fokus från sig själv till kollektivet för högre grad av välmående. Intressant med svårt i en tid av individualism . Det får bli en annan story😉 Allt gott!
Tack, jag är också så tacksam Clara!
Jag tycker inte att det är rimligt att normen är att man är två föräldrar som jobbar heltid samtidigt som man roddar allting som ingår i föräldraskapet och hushållet. När ska man hinna leva och umgås, undrar jag.
Jag har gått i väggen pga barn med npf. Tre gånger. Jag kommer antagligen inte att komma tillbaka till jobb förrän barnen är stora om äns det då kroppen troligen tagit skada. Så detta känns igen. Nej jag är ensamstående så ingen som kan avlösa mig.