Jag blir alltid lite ledsen när jag är i Stockholm. Ledsen av min brist på varmare känslor. Inte för att jag måste ha varma känslor för stan – men det är ju ändå vår huvudstad! Och husen och gatorna där är ju lika mycket mina som alla andra svenskars. Jag ser ju att det är väldigt vackert. Jag borde ju också känna en anknytning till Nordiska museet, till Gamla stan, till Skansen, till söder och till Kungliga slottet. Men jag känner ingenting när jag hör en utländsk turist tala om hur vacker vår huvudstad är. Det är som att det inte angår mig överhuvudtaget. Känner mig varken stolt eller glad för jag har ju ändå ingen emotionell knytning till platsen.

Jag bor inte längre i Umeå men känner alltid stolthet när staden får beröm eller utmärker sig. För sitt rika kulturliv och för det politiska engagemanget för jämställdhet och miljö. Jag känner att det har med mig att göra. Jag är en del i det. Jag är också stolt över byn jag bor i. Här är alla stolta! Istället för att tonåringar suckar och pratar om att flytta härifrån så fort som möjligt, pratar många om hur de vill kunna bo kvar. Och sedan jag blev mer engagerad i byn på olika sätt så känner jag också mer kärlek och ansvar för den.

Det gör något med en när man uppskattar platsen man bor på. Det är någonting väldigt fint och en känsla värd att vara rädd om. Men det betyder också att vi måste göra ordentliga försöka att få människor att engagera sig i sin närmiljö. Vi vet ju att varma känslor kan skapas för en person som vi visar kärlek, så samma sak borde rimligtvis gälla för en plats.

Jag tillhörde den första årskull som gick på Midgårdsgymnasiet i Umeå när skolan var nybyggd. Den var i perfekt skick – så fin och ren. Sedan fick någon för sig att klottra i ett trapphus och en lärare frågade oss vad man skulle göra för att få det att upphöra? Jag räckte upp handen och sa något om att man helt enkelt kunde peka ut de skyldiga som idioter så att de fick skämmas. Men min klokare lärare sa att hon trodde att det bästa vore om vi istället kunde öka känslan bland oss elever att skolan är något att vara rädd om. Att vi skulle vara stolta över att gå där och känna att just vi var viktiga för att skolan skulle fortsätta vara i fint skick.

För att känna ansvar för en stad, förort, by eller skola krävs att vi har engagerats i den platsen. Att vi får känna att just vi är viktiga för dess existens. Att vi knyter emotionella band till den och tar ansvar.

Med det sagt så tror jag att jag ska lägga in en charmoffensiv på Stockholm. Inte för Stockholms skull kanske. Men för att det blir roligare för mig. Varje gång jag är där ska jag gå förbi någon vacker plats och öva mig på att tänka att det här är lika mycket mitt att njuta som vilken Stockholmare som helst. Sist övade jag mig på Nordiska museet. Det gick riktigt bra, tycker jag! Nästa gång ska jag öva mig på Gamla stan.