Jag har alltid sett mig själv som en Alexander Lucas. En person som har orimligt mycket tur och flyt i livet. Jag tycker alltid att det råkar sig så bra för mig, att folk är så snälla mot just mig och att jag har ett sånt generellt flax. Jag är helt enkelt en grundmurad optimist och det draget har jag ärvt av farsan. Han berättade att han fastnat med den ena skons metallhyskan i den andra skons hälla och sedan ramlat raklång i skogen. Jag och min syster frågade förfärat om han inte gjort sig hemskt illa?

-Nej för fan! I’m a lucky guy! svarade min pappa glatt och triumferande, varpå jag och Anna brast ut i gapskratt. För sån är farsan. Och sån är både jag och Anna. Man är med om den mest osannolika fallolycka, som skulle kunna göra en rasande. Istället är kontentan att man är en lyckosam typ förföljd av framgång eftersom man trots allt inte skadade sig.

Det här är ett personlighetsdrag som hjälpt mig väldigt mycket i livet. Det förstod jag när det försvann. För när jag blev utmattad och deprimerad kände jag plötsligt tvärtom. Istället för att traska runt i den trygga förvissningen om att universum konspirerar för min framgång och vill mig väl, så kände jag mig förföljd av otur och olycka. Den känslan har hängt kvar i många år efter utmattningen, även om jag på de flesta plan börjat hitta tillbaka till min optimism.

Jag är ju varken Alexander Lucas eller otursförföljd. Jag är väl som folk är mest. Men jag har förstått att det inte handlar så mycket om hur man har det utan om hur man tar det. Och när man mår piss är det svårt att ta motgångar på något bra sätt. Man saknar skydd.

Om detta pratar vi mer om i dagens poddavsnitt av Wollin & Clara. Samt Malins rosenraseri. Den finns att lyssna på bakom betalväggen hos Podme!