Jag har alltid sett mig själv som en Alexander Lucas. En person som har orimligt mycket tur och flyt i livet. Jag tycker alltid att det råkar sig så bra för mig, att folk är så snälla mot just mig och att jag har ett sånt generellt flax. Jag är helt enkelt en grundmurad optimist och det draget har jag ärvt av farsan. Han berättade att han fastnat med den ena skons metallhyskan i den andra skons hälla och sedan ramlat raklång i skogen. Jag och min syster frågade förfärat om han inte gjort sig hemskt illa?
-Nej för fan! I’m a lucky guy! svarade min pappa glatt och triumferande, varpå jag och Anna brast ut i gapskratt. För sån är farsan. Och sån är både jag och Anna. Man är med om den mest osannolika fallolycka, som skulle kunna göra en rasande. Istället är kontentan att man är en lyckosam typ förföljd av framgång eftersom man trots allt inte skadade sig.
Det här är ett personlighetsdrag som hjälpt mig väldigt mycket i livet. Det förstod jag när det försvann. För när jag blev utmattad och deprimerad kände jag plötsligt tvärtom. Istället för att traska runt i den trygga förvissningen om att universum konspirerar för min framgång och vill mig väl, så kände jag mig förföljd av otur och olycka. Den känslan har hängt kvar i många år efter utmattningen, även om jag på de flesta plan börjat hitta tillbaka till min optimism.
Jag är ju varken Alexander Lucas eller otursförföljd. Jag är väl som folk är mest. Men jag har förstått att det inte handlar så mycket om hur man har det utan om hur man tar det. Och när man mår piss är det svårt att ta motgångar på något bra sätt. Man saknar skydd.
Om detta pratar vi mer om i dagens poddavsnitt av Wollin & Clara. Samt Malins rosenraseri. Den finns att lyssna på bakom betalväggen hos Podme!
19 svar
Känner igen mig så mycket i det här! En av sakerna som gjorde mig så ledsen under utmattning/depression var att jag inte kände igen mig själv längre. Jag som brukade vara så optimistisk! Blev jag ledsen eller var lite låg så kunde jag lätt trösta mig själv och det vände snabbt. Jag är också på väg att hitta tillbaka till det nu. Ser fram emot att lyssna på avsnittet!
Fint att höra att du börjar hitta tillbaka! Och tröstande på ett sätt, att veta att det är fler som delar min upplevelse.
Takk for at du beskriver dette Clara. Og påpeker at det tok deg år å komme tilbake. Jeg har nylig hatt behov for å lese litt i Erica og din sin bok igjen. Den har betydd mye for meg!!
Annikken! Hoppas du får må bättre snart och känna tilltro till livet. kram
Tack! Ord jag verkligen mådde bra av att höra just nu. Bekräftar en hel del av mina egna tankar och funderingar.
Fast jag skrattar lite för mig själv också när jag tänker på Alexander Lukas. Jag förstår ju att det är själva turen du menar, och det är väl bara bra om man liknar honom på så sätt. Men hujedamej för hans dryghet! Älskar att läsa serier, speciellt Don Rosa (trots att jag passerat legitim serieläsarålder för läääänge sen), och man kan ju inte påstå att Alexander Lukas framställs som speciellt sympatisk…
Men på den punkten tycker jag inte alls att du verkar likna honom! Som väl är, haha.
Kram
Hahah ja, gud vad länge sen jag tänkte på Alexander Lucas! Vilken stropp!
Haha…håller fullständigt med. Alexander Lucas är verkligen en dryg stropp. !!
Först: hahaha! Jag har sådana kängor där hakarna liksom viker ut sig efter ett tag och stor risk för att ramla likt din pappa. (Men nu har jag klämt till med tång). Vilket härligt drag.
Fint att du börjar hitta tillbaka. Men ja det ligger mycket hur vi hanterar saker och vilka resurser vi har att göra det.
100% igenkänning. Både innan och efter utmattning. Inte riktigt hittat tillbaka till det optimistiska men kanske för jag är mitt i småbarnsåren?
Fick mig o tänka på en gång när jag var barn o gjorde precis samma, fastnade med hällan i den andra kängan o föll framstupa handlöst – bokstavligt eftersom jag bar en födelsedagstårta i händerna. Men både jag o tårtan klarade oss nästan helt oskadda 😁
Oj vad jag känner igen känslan! Föll en gång på trappan med känsliga kakor i handen. Vi klarade oss alla – men i första sjocken funderade jag om jag skulle bry mig mer om välmåendet av mina ben eller om kakorna… Jo sådana värderingar har vi i familjen…
Jag är också så. Världens lyckligaste. Fastän mitt liv kanske är mediokert i andras ögon.
Det är ändå en tillgång att få känna så.
Det gör fick mig att tänka på en psykolog som en gång kommenterade kring “att tänka positivt för att bli lycklig” som var (är?) så poppis ett tag.
Han menade att man drar fel slutsats och att om man ÄR lycklig (eller iaf hyfsat nöjd) har man lätt för att tänka positivt och om man är nedstämd är det väldigt väldigt svårt. Att orsakssambandet är omvänt motför vad självhjälpsböckerna vill få en att tro. Jag tyckte att det var ganska skönt att höra i min depression, att man dessutom inte ska behöva må dåligt för att man inte kan tänka positivt mitt i eländet.
Jag är också en i grunden positiv och optimistisk person, och det kommer ju tillbaka när jag mår bättre!
Precis min erfarenhet också! Fick förlossningsdepression med båda barnen. Med tvåan fattade jag att det var det och fick antidepressiva och blev bra ganska snabbt, men känslan av att inte kunna känna tacksamhet och glädje
… förfärligt var det. Livet gick från färg till svartvitt och jag minns att jag stod i mitt kök och tittade ut men det var en annan gata, ett annat liv och livsglädjen var helt borta. Enda bra med depressionen är att jag såhär tio år senare har ännu lättare att känna tacksamhet än innan depressionen. Och att jag har lite större ödmjukhet inför andra människors utmaningar.
Jag hann nästan explodera av provokation när jag läste “det är alltså inte hur man har det utan man tar det”… för själv jag nämligen mitt i, i en jäkla torktumlare som går på högvarv och känner att jag bara slungas handlöst runt i en soppa av olösbara problem, handfallenhet, otur och orkeslöshet. Men så läste jag det efterföljande “och när man mår piss är det svårt att ta saker på ett bra sätt. Man saknar skydd”… och det var som ett kvitto, dels på hur hur dåligt du måste ha mått och på vilka insikter du förvärvat, och på att det finns några, däribland du, som förstår. Det är inte möjligt att förklara hur det känns medan man är fast där nere på botten, och det är inte möjligt för andra att förstå hur det är, för dem som inte upplevt det. Att det inte handlar om dålig inställning utan om berövad förmåga. Tack för att du satte ord på det!
Jag känner mej otursförföljd. Det är läskigt och jag får ångest. Har lust att typ gå till någon som kan läsa av tarkort eller liknande. Känner mej otrygg. Vill inte ha sådana känslor. Vill känna mej trygg o harmonisk och inte grubbla. 🙈
En äldre släkting var sådan, att allt som hände hen var otur och drabbade just hen och allt drabbade hen på ett extra eländigt sätt. Tyckte hen. Varje motgång var universums extra hårda sätt att straffa just hen. Inget var någonsin bra utan en enda räcka av elände och oförmåga att njuta av något däremellan.
Galet tröttsamt, som att man inte styr något i sitt liv eller att någon drabbas extra hårt av reparationer på bil, på huset osv. Om man inte inser att man kan påverka hälsa och ohälsa genom hur man lever, man kan flytta till något mer lättskött osv.
Precis som många redan skrivit, tack för att du sätter ord på det! Känner verkligen igen mig också. Förlossningsdepression efter nummer två som nu är tre och ett halvt och jag känner igen mig själv mer och mer, men inser också att det är en bit kvar. Försöker då och då öva på att ta in stunden och känna glädje och tacksamhet. Det hjälper ibland😅
Det finns en låt som heter “Sponsored by destiny” av Slagsmålsklubben. Den brukar jag använda för att väcka och jäsa inställningen inför svåra saker såsom examinationer eller olika prestationer på jobbet.
Sponsrad av ödet tror jag på min förmåga att klara av det som kommer min väg och att allting som jag inte verkar klarar ändå klaras av till slut.