Nu ska jag berätta mer om min och Bertils resa till Etiopien med Läkarmissionen, men först har jag en hälsning! Efter alla år jag samarbetat med Läkarmissionen så kan de nu se att de månadsgivare som kommer härifrån tillhör de allra mest givmilda. Många av er ger också större summor än genomsnittet och stannar kvar som givare länge. Jag visste redan att jag har de bästa läsarna – medvetna, empatiska och med stort intresse och engagemang för omvärlden – men det här är ännu ett bevis på den saken. Så TACK! Blir så stolt.

När man tar med sig en tolvåring på en sådan här resa så väcks det många frågor och funderingar som förälder. Hur ärligt kan man berätta om vad som pågår i världen? Hur uppriktigt kan man prata om de fasor som människor utsätts för? Jag har i mitt föräldraskap alltid försökt vara öppen och tala klarspråk och tänkt att det ändå alltid är bättre att kommunicera än att hålla tyst.

När vi var i Addis fick vi frågan om att åka till Red light district för att få en uppfattning om vad som pågår där. Men också att hälsa på ett boende för kvinnor som fallit offer för trafficking och sexhandel. Det fick mig att fundera lite extra. Kan man verkligen exponera en tolvåring för något sådant? Är det ansvarsfullt verkligen? Och efter lite betänketid gjorde jag bedömningen att det faktiskt var både rätt och viktigt.

Stora områden med plåtskjul förvandlas nattetid till blinkande infernon i Addis. Vi körde gata upp och gata ner och överallt stod det folk och hängde. Drogpåverkade, hemlösa, sexköpare och prostituerade. Är dörren till plåtskjulet öppen betyder det att det är ledigt för nya kunder. Är dörren stängd betyder det att någon annan redan är där. I det små plåtskjulen finns inte mycket mer än en säng – men det är också allt som behövs.

Den svartaste stunden på resan var att börja se vidde av alla unga kvinnor som utnyttjas. Se hopplösheten men också känna raseriet mot männen som utnyttjar dem. När vi kom tillbaka till hotellet den kvällen hade jag och Bertil mycket att prata om.

Dagen därpå besökte vi hjälpcentret Deborah, som tar hand om kvinnor som har lämnat sexhandeln. Det ligger mitt i de fattigaste området i Addis, bakom höga portar och murar med ståltråd. Innanför finns en trygg liten oas, ett hus med rum för omkring 20 kvinnor. Där de kan bo, få mat, trygghet och omsorg. Och framförallt förutsättningar för att lära sig ett yrke som kan ge dem en bättre framtid.

(Alla kvinnor som varit traffickingoffer är anonymiserade i det här inlägget och förekommer inte på bild).

Vi hade med oss tårta och läsk att bjuda på och fick i vår tur uppleva en traditionell etiopisk kaffeceremoni. Samtidigt fick jag möjligheten att prata med flickorna lite mer och höra deras historier.

Bakgrunder är snarlika. Det handlar oftast om fattiga unga kvinnor som flytt från landsbygden på grund av krig och oroligheter och kommit till Addis i hopp om ett bättre liv. Men arbetstillfällena är få och arbetslösheten stor, så många kvinnor hamnar istället i prostitution. Faller offer för människohandlare som håller dem fångna och säljer dem som varor. Om kvinnorna försöker ta sig därifrån får de veta att de har skulder att betala av först. Skulder som förstås bara växer ju längre de stannar. Kvinnorna är ofta helt ensamma och utlämnade till sin slavhandlare – och hemmavid vet familjerna ingenting om vad som har hänt dem.

Precis så var situationen för den unga kvinnan på bilden här ovanför. Men tack vara Deborahcentret så lever hon ett nytt liv.

På Deborah får kvinnorna läkarvård, hjälp med eventuella missbruk som han ha uppstått av livet på gatan och även hjälp med terapi för sina trauman. På centret bor de tillsammans med en trygg husmor som är mer som en mamma. De bor också med andra unga kvinnor som gått igenom liknande saker och därför kan dela erfarenheter. De äter ihop, handarbetar, umgås, ber, hjälps åt i hushållet och får lära sig ett yrke.

På centret träffade vi också Mekedes som kom dit i treårsåldern. Hennes föräldrar mördades inför hennes ögon och hon överlevde genom att springa till skogs, där regeringsstyrkor så småningom hittade henne. När hon först kom till Addis så pratade och kommunicerade hon överhuvud taget inte. Men idag är hon sex år gammal och har tjugo storasystrar på Deborahcentret. Hon går i skolan, får omsorg av trygga vuxna och hon får äta sig mätt. Mekedes och Bertil fann varandra omedelbart och började leka och spela fotboll i trädgården.

Trots alla sorgliga berättelser jag fick höra blev jag glad av besöket på centret. En trygg liten oas mitt i smutsen och kaoset. Jag slogs också över den värme, medmänsklighet och omtanke jag mötte hos alla som jobbade med dessa kvinnor. Som oförtrutet kämpar på med att förbättra deras liv.

Läkarmissionens i Addis jobbar uppsökande mot dessa kvinnor, men det är ett svårt arbete. Människohandlare håller uppsikt över kvinnorna och om socialarbetare från Deborah-centret lyckas få kontakt med någon så är hennes mobilnummer i regel avstängt när de ringer nästa dag. Och att vinna flickornas förtroende är en utmaning. Allra mest effektivt har det visat sig vara när kvinnor som själva lämnat prostitution jobbar uppsökande mot andra utsatta. Något som många kvinnor på centret också gör.

En avgörande faktor för de unga kvinnornas möjlighet att få ett nytt liv är förstås att lära sig ett yrke. Medan de bor på Deborah kan de arbetsträna eller utbilda sig. Några jobbade som receptionister på hotell eller som servitriser. Andra lärde sig att klippa hår eller sy kläder. Och utanför centret känner ingen till deras förflutna. De får en chans till en nystart.

Läkarmissionen stöttar många projekt där outbildade kvinnor kan lära sig ett yrke. Bland annat besökte vi en skola där man utbildar i sömnad. Yirgalem är sylärare som undervisat här i många år och som brinner för att lära ut hantverket. En varmare människa har jag nog aldrig tidigare stött på! Hon sprudlade och skrattade och höll hov i sysalen. Och när jag frågade henne om utmaningarna sa hon att det inte fanns några. Allting var roligt. Men sedan tillade hon ändå.

-Det svåra är att hålla fokus. Många kommer hit och bär på tuffa upplevelser. Eller har med sig sina barn som behöver passas medan de själva försöker lära sig någonting svårt och utmanande.

Den här unga mamman får tack vare Läkarmissionen chansen att lära sig ett yrke. Men eftersom hon saknar barnomsorg följer hennes dotter med till skolan.

I huset bredvid finns dock en förskola som Läkarmissionen är med och finansierar. Men den behöver byggas ut så att den kan ta emot fler barn. När vi var där höll de faktist på att bygga ett helt nytt hus för de olika verksamheterna – med hjälpcenter för hemlösa ungdomar på en av våningar och utbildning inom slöjd och hantverk på de andra. Och förstås plats för en större förskola.

Jag och Bertil beundrade hantverket och Bertil fick en fin liten plånbok i present, med mönster av den Etiopiska flaggan.

Det fantastiska är att när man hjälper en kvinna så hjälper hon fler. Kvinnor som får utbildning och möjlighet till försörjning sprider sitt ljus och kunskap över långt fler än sig själva. Varje investerad krona ger så mycket tillbaka, men det behövs mer! Mer barnomsorg. Mer utbildning. Mer uppsökande verksamheter för att hjälpa dem som saknar hopp. Det är där vi som månadsgivare kommer in.

När vi kom hem hade Bertil först en redovisning för hela skolan – men sedan också en för sin klass. Där visade han bilder och berättade bland annat det han fått lära sig om hur kvinnor utnyttjas världen över – och hur vi kan bidra till att göra det bättre för dem. Så stolt över honom!

Och om du blir månadsgivare till Läkarmissionen så får du mitt pussel Vinterstad som ett litet tack för ditt beslut och din viktiga insats.

Bli givare här.