Termometern vid köksfönstret visar -32 grader och termometern på bilen visar -39 ikväll. Så någonstans däromkring håller sig temperaturen utanför stugdörren. Röken står som stelnad sockervadd och det gamla huset jämrar sig i kölden. Det brinner för fullt i husets tre eldstäder.

Jag minns vad min mormor berättade för mig. Om hur hennes snälla mjuka pappa – född på mitten av 1800-talet – värmde filtarna framför eldstaden i barnkammare. Höll upp dem mot kakelugnen och stoppade om syskonen med omsorg. En kärleksfull gest som på den tiden inte ofta visades av en pappa.

Jag minns tidigare jular vi firat här i stugan. Hur kallt det har varit vissa år och hur mormor energiskt spikade upp yllefiltar på väggarna runt min tältsäng. Och sedan bestämt lassade lager efter lager av tunga täcken på mig – så att jag knappt kunde röra mig därunder. Och hur jag drog in huvudet under täcket och bara lämnade en liten glugg att andas genom. Hur tryggt det var att ligga där och höra slamret från de vuxna i köket.

Ikväll bäddade jag syskonbädd på golvet i vårt sovrum i stugan. På hopskjutna madrasser – pojkarna iklädda ullunderställ och tjocksockar. Och sedan de krupit ner under sina täcken vek jag in kanten under tårna, så att ingen kyla kunde leta sig in. Och över alla de inbakade gossarna la jag sedan ytterligare ett stort täcke och tryckte fast det längs madrasskanterna. Sedan blåste jag med min andedräkt varmluft, från magtrakten ner till fötterna. Och när barnen efter mycket fnissande till slut kom till ro, la sig Essa vid fotändan och rullade ihop sig som en lussekatt.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.

Förutom jag då. För jag sitter här i midnattstimman och har eldvakt och skriver till dig.