Hur hinner du göra något eget på helger, kvällar och lov? All tid går ju åt till att vara med barnen? skrev läsaren Maria till mig
Jag får den frågan ofta och har alltid reagerat med viss förvåning. På att mammor verkar känna sådan press på att umgås med sina barn hela tiden. Jag minns inte att mamma och pappa var med oss särskilt aktivt när vi var barn. De var däremot hemma och i närheten så att vi kunde vara med dem, vad de nu än gjorde. Om mamma satt i tvättstugan och sydde eller pappa höll på med något i garaget eller lagade mat. De fanns nära fysiskt och var mentalt tillgängliga och alltid intresserade av oss. Men leka fick vi göra själva. Och jag hade en fantastiskt kärleksfull uppväxt!
Har man riktigt små barn behöver man ju passa dem aktivt – men även då har jag hela tiden framhärdat i mina sysslor och intressen och försökt leva så vanligt som möjligt. Jag har haft med barnen när jag laddat tvättmaskinen, vispat en pannkakssmet eller städat. De har varit med mig i odlingen och när jag åkt och handlat mat. Jag har däremot inte suttit och lekt särskilt mycket.
Visst vill jag umgås med mina barn när vi är lediga. Jag frågar om de vill spela kort, rita eller följa med och åka längdskidor. Och om de ber mig att göra något särskilt, så försöker jag att göra det. Men jag ägnar inte hela dagarna åt det. Och om mina barn kommer och klagar på att skärmtiden är slut och på att de inte har något att göra – så ger jag kanske ett par tre förslag på aktiviteter. Men om inget faller dem på läppen så säger jag att de får hjälpa till att vika tvätt, gå ut med komposten, ta Essa på en promenad eller skotta farstubron. Då brukar de drypa av ganska snabbt och hitta något att leka. Eller faktiskt hugga i med en syssla.
Det jag däremot finns är till hands. Vi äter middag ihop. Kvällsfikar och sitter kvar och pratar. Jag skojar och retas med barnen, frågar saker och berättar om mitt eget liv. Fångar in dem i en omfamning och kysser i håret. Jag finns alltid till hands för dem. En kompis som är psykolog sa en gång till mig ”du är så föredömligt ointresserad av dina barn”. Vilket fick mig att först blir lite förnärmad – men sedan glad. Eftersom jag tror att det sätter en stor press på barn, när deras föräldrar är överdrivet intresserade av allt de säger och gör. Barn får trygghet av att vara en del av flocken – men inte av att styra flocken och vara dess huvudfokus.
Det är förstås inget fel på att leka med sina barn, om det är ens stora intresse. Men jag tror att många nutidsmammor håller på att dräpa sig för att det känner att deras barn ska vara deras huvudsakliga umgänge och intresse när de faktiskt inte är det. Och kanske sitter de där fysiskt närvarande men är lååååångt borta i tankarna rent mentalt. Men jag strävar efter att vara närvarande i tankar och hjärta – men fysiskt ägna mig åt att leva ett vanligt liv med sysslor, intressen och aktiviteter som jag alltid har ägnat mig åt. Jag är ju flockledaren! Men ungarna får gärna haka på mig om de vill.
154 svar
Tack för att du satte ord på något som skavt ett tag för mig! Har liksom känt detta men varit osäker på hur jag ska formulera det… det är så lätt att få dåligt samvete för att man inte hittar på nya lekar osv hela tiden. Så ser man folk på instagram som gör sensory-trays och pannkaksporträtt av sina barn och man känner att man aldrig hinner med. Men herregud, min bebis är ju supernöjda med att sitta och titta på när jag diskar eller tvättar. Om det är något som mammor idag inte behöver så är det mer dåligt samvete över saker man inte hinner med…
Tack Clara, jag har samma erfarenhet. Har idag barnbarn och ser hur föräldrarna inte gör annat än att vara uppe i sina barn. På gott och ont.
Mina föräldrar leka inte med mig och mina syskon vad jag minns, men de fanns alltid i närheten. Det kändes tryggt och ”hemma”. Bästa föräldrarna!
Jag önskar det kunde vara så, men mina barn är extremt svåra att låta vara. De bråkar, de ställer till med hyss, de gnäller och har sönder saker. Jag måste liksom åka iväg på grejer med dem och få ut dem ur huset så inte hela huset ska förstöras. jag har verkligen försökt att bara ”låta dem vara”, och det kan funka i korta, korta perioder, men efter en stund händer det något så jag kan aldrig dra igång något större projekt på egen hand tyvärr. Önskar så att jag kunde ha det mer som du.. ( tilläggas bör att mitt ena barn är ett sk ”känslostark” barn som agerar mkt i affekt och vi har massa samtal med psykologer, kuratorer etc.)
Jag tror att det ÄR skillnad om man har barn med npf-diagnoser eller som är väldigt känslostarka och har olika speciella behov. Jämfört med om man har mer ”vanliga” barn. Vet av erfarenhet. Men vet också att många saker kan växa bort med tiden och bli bättre och lättare. Jag hejar på dig och tycker att det är fint att du fortsätter försöka och öva på att de ska kunna göra mer saker själva.
Exakt samma för mig. Plus att när man får en bebis kan man laga mat och ha den på höften typ. När jag fick tvillingar blev det istället lätt att man fick vänta tills de sov. Försöker långsamt flytta positionen av att göra saker när de är vakna.
Bra att ni får hjälp. Antar de utreder adhd på sikt. Vet vad du går igenom
Jag har också haft det som du mycket, då två av tre barn har npf-diagnoser, och nu när de är äldre (de yngsta är 11 och snart 13) så är den svåra biten inte att jag ska få göra det jag vill (tex sy, rita, skriva, se på serier, ta en promenad, baka eller ta en tupplur) utan att jag har FÖR mycket tid att göra sånt för att mina barn helst mest sitter på sina rum framför en skärm, och det är en riktig kamp att få med dom på annat. Också otroligt svårt när ”alla” kompisar också sitter hemma framför datorn.
Jag är riktigt avundsjuk på dig Clara som har barn som faktiskt är aktiva också, och jag märker ju hur bra mina mår av att vara ute i skogen, tälja pinnar att grilla pinnbröd eller korv på, peta i en brasa, eller när vi spelar spel tillsammans. Men den där satans skärmen finns alltid där i bakgrunden och pockar på uppmärksamhet 🫣
Enklast vore förstås att bara gömma undan datorn för all framtid, men då snuvar jag dom på allt vad det ”sociala” livet heter plus ett av deras största intressen (datorspel🤮).
Jag känner igen mig i din beskrivning, har också ett sk känslostarkt barn och mycket bråk mellan syskon. Upplever att min sons lek funkar bättre om jag är delaktig, lite färre utbrott då. Men försöker också se det som något positivt, det är ändå något befriande i att gå upp i ett annat tankemönster, släppa taget om vuxenlivet och bara… leka!
Som jag minns blev de bråkiga syskonen vänner när jag skällde ut båda. Då blev de vi två mot mamma som e dum. Det vara ju vad jag önskade i det läget…
Folk hatar när jag jämför barn och hundar men din text appliceras fint på hundar också. De mår inte bra av att vara i centrum hela tiden det är stressande. Uppfriskande!
Nej, jag vet. Det finns faktiskt stora likheter på det här området! Hundar blir ju hyper när de inte får en tydlig flockkänsla utan tvingas fundera på om hela flockens existens kanske hänger på dem!
Exakt! För mycket ansvar för en liten varelse 🙂
Tack!
Jag är hemma och är föräldraledig nu och försöker göra en grej som är stimulerande för min bebis varje dag (t ex öppna förskolan), en grej som är bara för mig (helt utan bebis) och en grej som är rolig (t ex dansparty köket där min bebis kiknar av skratt). Däremellan så får min bebis hänga med på det jag gör. Lagar mat. Vika tvätt. Gå promenad. Inte gör jag sådant när bebis sover, nej då passar jag på att få egentid på andra sätt! Någon gång hörde jag något i stil med att ”om din bebis tycker det är roligt att se på när du tömmer din diskmaskin så ska du i jössenamn inte gör det när din bebis sover!”. Det är något jag försöker leva efter ☺️
Håller med!! Mitt barn är visserligen 2,5 nu men jag brukar försöka göra hushållssysslor när hon är med så hon får hjälpa till alternativt se att föräldrarna behovet fokusera på sånt ibland. Och när det finns tid när hon är på förskolan eller sover så brukar jag istället försöka vila/bada/läsa/titta på tv om jag inte jobbar dvs. Funkar ju inte med allt men tex gillar hon att hjälpa till med mat/bak, fylla/tömma diskmaskin och tvättmaskin, handla i mataffären
detta har varit en mentalitet som gjort det trivsamt även i min familjekonstellation. jag finns i periferin, men inte i centrum. mer vara Dumbledore än Hermione och Ron om man vill dra en harry potter-parallell. Har skrivit två texter som handlar om det på olika sätt, att liksom mest finnas i bakgrunden som förälder, den här:
https://ulrikanettelblad.se/folket/
och den här:
https://ulrikanettelblad.se/ett-dott-gammalt-aktenskap/
Så fina texter! Ska börja följa dig. Också ensam med tre barn (fast frilansmusiker) , också av uppfattningen att ständigt finnas i bakgrunden som knäckebröd och krossade tomater.
Åh tack, vad glad jag blir! Vad fint vi kämpar på, vi basvaror i skafferiet <3
Har inga småbarn längre men tänkte precis som du när de var yngre 😊
Så fint och klokt skrivet, har upplevt samma sak i min barndom. Tror vi är många som gjort det
Klokt! Mitt ena barn har diagnos inom autismspektrat och jag har aldrig varit någon lekande mamma. Jag hittade att vi kan laga mat och baka tillsammans när barnen var små. Det har varit mycket jobb och är med hans vuxentillvaro, flytta hemifrån och förstå alla delar i ett vuxenliv. Men matlagning flyter på. Den biten fixar han verkligen. Tilläggas aldrig haft problem med mat och smaker som många med diagnos inom spektrat har. Vi hittade vår grej helt enkelt. Det rekommenderas ju att man tränar samspel när ens barn får diagnos inom autismspektrat. Då var jag glad över att matlagning var något vi fann tillsammans. Sen har hans syster varit bra på att leka med honom när han var liten. De har fortfarande rn relation som gör mig tacksam varje dag. Apropå npf perspektivet.
Vilket bra inlägg och jag instämmer helt i det du skriver. Jag finns oftast hemma men har inte lekt överdrivet mycket med mina barn genom åren utan har gjort som du skriver Clara. Mina barn (nu tonåringar alla 3) är aktiva inom flera idrotter och jag ser en del matcher men långt ifrån alla. Det kan jag ofta få en liten gliring ifrån andra mammor att jag inte ser alla matcher. Vissa föräldrar tittar även på barnens träningar vilket känns helknasigt. Jag passar oftast på att träna när mina barn gör det och sen umgås vi över middagen och kan prata om matcherna. Mina barn har vuxit upp till självständiga individer som fixar att åka på cuper på egenhand och har koll på allt som ska tas med på träningar och resor.
Skräcken under de få år jag spelade fotboll var ju papporna som gick på alla träningar och stod och gapade på sina barn och hejade. Tyckte att det var både pinsamt och konstigt och lite obehagligt. Mina föräldrar kom ibland och gav lite stillsamt beröm eller pepp och sedan var det bra med den saken.
Titta på träningar för tonåringar? Låt mig vara tänker jag att jag hade känt som tonåring om mina föräldrar skulle sitta och titta på alla min träningar… (kanske även när jag var yngre än så). När jag var ledare för plast & lek i tonåren så fick inte föräldrarna sitta och titta för det distraherade barnen. Jag var också bordtennistränare i ung ålder ( så tidigt som 13). Hade varit så stressande om det hade suttit fullt med föräldrar och tittat på då…
Fast här vill jag som tränar pojklag i handboll slänga in ett annat perspektiv! Min erfarenhet är att de föräldrar som stannar och tittar på träningar (och faktiskt tittar på annat än telefonen..) är de som med tiden fattar grejen med att vi bygger ett lag tillsammans, att idrotten handlar om så mycket mer än prestation. De får följa den här lilla gruppen av barn som växer tillsammans, vågar utmana sig själva och utvecklas i med och motgång. Barnen lär i sin tur känna även dem, och det är en trygghet för hela gänget. För i ett lag finns det så gott som alltid någon, eller flera, som har det tufft hemma av olika orsaker, eller som har det svårt med kompisar, upplever mobbning i skolan o.s.v. Jag är av åsikten att det aldrig kan finnas för många vuxna kring våra barn och ungdomar i dagens samhälle. Och då menar jag inte att vi alla ska vara tränare, eller för den delen ”leka”. Man ska som förälder absolut inte vråla och försöka coacha sitt egna barn, gubevars! Utan som Clara skriver – vara närvarande, tillgängliga.
Som tränare i ett innebandylag vill jag bara instämma. Det är så fint när man bygger en grupp av barn och vuxna. Man märker också att en del – inte alla – av de barn som aldrig har föräldrar med sig kan verka lite ledsna över det.
Jag är verkligen för att barn ska ha egna platser utan sina föräldrar, men jag vill helt klart uppmana alla att ta chansen att gå på någon träning ibland och någon match. Utan att skrika förstås! Det ger en inblick i barnens värld och utifrån mitt tränarperspektiv så tycker jag att de vuxna som är med ibland också får bättre förståelse för vilket jobb som krävs för att driva runt ett lag.
Jag kan tillägga att min man tränar/har tränat de två äldre barnen. Jag kan titta på en del av deras hemmamatcher men jag åker inte med på någon bortamatch. Och att titta på när tonåringar tränar – det gör jag inte. Det är deras egen värld med kompisar och där vill jag inte lägga mig i. Tilläggas är att vi bor i en liten kommun så vi har bra koll på våra barn o deras lag ändå.
Fast några av tränarna till mina tonårsbarn säger rakt ut att föräldrarna inte får stå och titta på träningar. Matcher javisst men träningarna ska de få vara i fred. Det är ju deras grupp som ska byggas, inte en grupp med tittande föräldrar.
Mina föräldrar var väldig engagerad i framför allt min bordtennis ska jag säga (spelade även fotboll) och var med på majoriteten av tävlingarna, så jag är ju egentligen inte rätt person att säga hur barn som ha oengagerade föräldrar. Mitt eget barn är bara 3,5 så han har ingen aktivitet än. Jag håller med om att det är bra med (och krävs) engagerade föräldrar i föreningslivet (planerar själv att vara det så småningom). Jag är dock inte säker på att föräldrar behöver stå och titta på träningar för det. Men det behöver ju förstås inte vara dåligt. Det beror ju också mycket på hur föräldrarna beter sig. Jag reagerade nog mest på att Sara får gliringar för att hon inte inte ser ALLA matcher. Jag tycker inte man kan kräva det (framför allt inte om barnens pappa dessutom är tränare, det är ju sjukt oförskämt att bete sig så) och tror inte heller att barn blir ledsna för att föräldrarna inte alltid är med.
Mina barn spelar hockey och vi är alltid med på matcher och cuper. Ibland en av oss och ibland hela familjen Det har gett oss en otroligt fin gemenskap med de andra familjerna, massor med tid med barnen och deras vänner och en härligt gemensamt intresse.
Tonåringen älskar att vi är med och tiden man får tillsammans med samtal i bilen är guld värd.
(Sen är det ju tur att vi är många som är med eftersom vi alltid får skjutsa på/peppa/handla extra mellis osv till de som aldrig har med sina föräldrar.)
Jag sa till min bästa vän häromdagen att jag aldrig skulle trott att föräldraskapet skulle ge mig så mycket prestationsångest. Jag har ständigt kval över att jag inte hinner mer, skapar fler minnesvärda upplevelser, magiska semestrar, åker till badhuset oftare etc. Helgerna går åt till städ och tvätt och måsten allt för ofta och jag förstår inte hur andra människor får i hop livet.. Barnen har också kompisar vars föräldrar hela tiden verkar vara stand by för att åka till ett lekland, badhus eller något annat skoj på barnens villkor och det skapar också fler förväntningar hos dem och mer ångest hos mig. Tilläggas att vi har fyra barn i ett stort åldersspann så det är svårt att möta allas behov samtidigt. Känner också igen mig i att om man trotsar allt tjat från barnen och ägnar sig åt sitt eget så bryter värsta kaoset ut som i sin tur skapar mer ångest. Håhåjaja.
Tänk vilken skatt för dina barn att vara fyra syskon! Självklart kan ni inte ge dem lika mycket tid som de som bara har 1-2 barn. Men ni har ju gett dem varandra – och snacka om en värdefull gåva. Jag är övertygad om att ni är de bästa föräldrarna till era barn trots att det känns som att du inte hinner gör allt du vill för dem.
Nu kanske du redan har sysslor åt dina barn men annars vill jag tipsa om att sätta dem i arbete mer! I en stor familj måste alla hjälpas åt och min upplevelse är att de där sysslorna både är bra för sammanhållningen och för att sluta vara så gnällig. Den som gnäller riskerar nämligen mer jobb, haha.
https://underbaraclaras.se/2022/01/15/vad-gor-dina-barn-hemma/
Här har jag skrivit om våra barns sysslor. Det var några år sedan så nu har vi lagt till fler saker, tex snöskottning och att rasta hunden
Tack. Jag har ofta känns mig otillräcklig för att jag tycker det är super tråkigt att sitta och leka men med mig är barnen med vad de vill. Jag stannar upp och lyssnar när de behöver prata (har fyra barn mellan 17 och 3) men att jag självmant sätter mig och leker med dom är pest. Dom är med och handlar, fixar hemma och på gården. Dom är alltid välkomna men sen har dom sina måste sysslor själv som varierat beroende på ålder. Nu känns det mycket bättre <3
Åh, vilket befriande inlägg, tack🙏Jag gör en hel del med barnen, delvis beroende på att två av dem har npf-diagnoser, och jag har haft turen att ha tonåringar som faktiskt vill umgås med mig. Just därför värnar jag egentid, och försöker få in det varje dag. Men jag finns mycket tillgänglig för mina barn, d.v.s de är välkomna att haka på om de vill, när jag tvättar, bakar promenerar osv. Konstigt att det dåliga samvetet ändå tycks slinka med…Det är ju inte meningen att man ska vara med dem hela tiden, och det finns ju som vi alla vet, mycket annat att göra som också är att ta hand om familjen; allt hushållsarbete t. ex.
Tack <3
Väl formulera, som vanligt.
Jag har växt upp med föräldrar som donade med sitt. Minns aldrig att jag beklagade mig över att ha långtråkigt eller behövde hjälp att hitta på nåt. Jag skulle som liten blivit otroligt irriterad om mina föräldrar hela tiden ville va upp i mig. Som att DOM borde göra nåt eget istället. Växte upp på 80- och 90-talet, utan mobil osv. och jag är för evigt djupt tacksam för det. Dagens barn, liksom sina föräldrar, tråkas ut så lätt vad det verkar. Tragiskt och gnälligt. Framför allt hämmande skulle jag tro. Man får i hög grad, med undantag, dom barn(och sen vuxna) man gör dom till.
Tycker det känns sunt såsom du Clara gör! Tror det är så vettiga barn skapas och blir bra vuxna sedan.
(Det säger sig själv att jag nu inte menar alla barn och alla föräldrar, det finns ju en del förnuftigt folk och en del som har särskilda behov.) Min kommentar är generell utifrån att jag varit ett barn och betraktar ofta min omgivning.
Exakt det Anna Wahlgren skrev i Barnaboken. Tänk att gamla sanningar måste upptäckas på nytt av varje generation – alla på sitt sätt.
Dette var et innlegg jeg lett kjente meg igjen i! Om den dårlige samvittigheten kryper innover meg for at jeg har vært for lite sammen med barna en helg, tenker jeg på egen barndom. Den var akkurat som din i så måte: Foreldrene mine lekte aldri med meg, men de var tilgjengelige. Akkurat sånn er jeg som mamma også! Og det er jeg helt OK med, for jeg har ingen dårlige minner fra barndommen med tanke på å måtte underholde meg selv eller henge med i de voksnes sysler. Barna skal tross alt lære å lede flokken, og det gjør de best om de har forbilder for jobben. Det er det vi er som voksne, ikke lekekamerater. Jeg ser også at det funker, for alle våre tre gutter (12, 9 og 4) er flinke til å underholde seg selv og ikke minst til å hjelpe til med alt som trengs både i huset og utendørs med odlinger, dyr og hva enn. Og så spiller vi spill, går tur, ser en film eller annet når anledningen for det byr seg. Alt er jo ikke svart/hvitt.
Hei Clara, jeg er en sånn som leser ofte men kommenterer sjelden, men nå måtte jeg bare skrive noen ord: det er så BRA at du – på din store plattform – skriver akkurat dette, for slike refleksjoner trenger vi mer av. Det er så klokt og du har så rett!
Barn trenger å eksistere i en sammenheng, og vi som er foreldre må våge å være hele, sammensatte mennesker i livene vi lever sammen med dem. I barns øyne tror jeg det svært tidlig skinner utmerket gjennom hva vi faktisk setter pris på og liker å gjøre, og hva vi bare gjør for å være greie eller av plikt. Det må jo være de første tingene der, altså den genuine gleden ved å gjøre noe sammen, som bygger relasjoner og sterke bånd mellom foreldre og barn.
Selv går jeg gjerne på ski og i fjellet med barna og føler genuin lykke på telttur med dem, eller når vi baker og lager mat sammen, eller når vi har en felles oppgave, for eksempel å bære masse ved eller grave opp et blomsterbed. Langtekkelige kortspill og rollelek kan de gjøre med hverandre eller venner i stedet. 🙂 Har heller aldri fulgt dem tett i fritidsaktivitetene deres – selv om jeg selvsagt har vist interesse når de kommer hjem, og gledet meg sammen med dem når de har funnet noe de liker å gjøre.
Jeg tror egentlig dette er en praksis som er grunnleggende viktig for barnas selvfølelse og tilhørighet, men det forundrer meg sånn at det nærmest virker motkulturelt å tenke slik. Har kjent min andel av skam og dårlig samvittighet fordi jeg også sammenlikner meg med andre langt mer deltakende foreldre rundt meg, men nå er barna mine tenåringer og jeg ser dem utvikle seg og ser veldig klart at den dårlige samvittigheten der, den var helt unødvendig. (Må legge til at jeg også har ”normale” barn uten spesielle behov eller diagnoser i noen retning, men den eldste er sensitiv).
Ha en fin dag, og takk for den kloke stemmen ut i offentligheten!
Det är bra om man, som du, kan se sina egna styrkor och inte bara sina tillkortakommanden. Jag personligen tycker verkligen om att leka med barn, jag tycker om sandlådor, lekplatser och kojbyggen. När jag är med och leker så blir det annorlunda än när barn leker med barn, men vi har roligt ihop. Det är en av mina bra egenskaper som jag är glad för. När jag fokuserar på saker blir jag ganska otillgänglig och det tycker jag är en svaghet som jag jobbar med, för att det ska vara roligare att vara med mig när jag håller på med nåt krävande. Jag upplever det som att det viktiga är att man som barn, eller människa, känner sig uppskattad och sedd. Att man inte är i vägen.
Du har ju tre barn och då brukar det per automatik kunna sysselsätta sig själva och så länge de leker tillsammans (eller var och en för sig) så SKA man inte gå in och störa/styra upp/rätta till. (När det inte behövs när egendom eller levande väsen far illa) Barns fria lek ska inte störas av vuxna oavsett om det är en 7 månaders som förnöjsamt plockar med klossar eller mellanstsdiebarn som leker smugglare..
Kunde inte hålla med mer – men nu när mina barn är 14 och snart 17 så är det ju JAG som vill vara med DEM mer 😀
När de var små längtade jag efter att vara ifred, det känns så långt borta nu!
Du har gjort det igen, Clara, drämt till med släggan på spiken! Vi är verkligen inga lekkamrater, betjänter eller allmänna passoppar till våra barn. Vart har det sunda förnuftet tagit vägen? Dalta inte ihjäl barnen för gissa hur det blir när de en dag kommer ut på en arbetsplats? Det, alla intensivt curlande förldrar, riskerar bli en liten mardröm för den som vingklippts redan i hemmet, för att inte tala om vad arbetskamrater, chefer m fl tvingas genomlida. Tills de återuppfostrat telningen som i värsta fall börjar närma sig 25-30 år.
Jag är en mamma med fyra barn alla flickor. Utan att vara riktigt skrytsam vill jag påstå att dom alla blivit riktigt duktiga, men jag brukar alltid säga att jag varit bra på att delegera, Vi har odlat tidig potatis och där har dom alltid varit med på potatiströskan och traktorn alltefter ålder och förmåga Dessutom har jag haft ett heltids treskiftesjobb.Jag tror att dom varit nöjda att få egen tid sen.
Så vi har varit mycket ihop men jag har aldrig lekt med dom.
Hej!
Jag brukar inte kommentera, men jag vill säga att jag är som du. Jag finns till hands för mina barn. Jag har aldrig lekt med dem. Däremot har jag alltid släppt det jag har för händer när de vill att vi läser tillsammans. Mitt råd till andra föräldrar är ”var lagom ointresserad”, det har gett mig självständiga, kompetenta barn. Hanna
Tror barn är olika. Att resonera som du funkar toppen när det finns nån kompis att leka med. Då kan de vara borta i timmar. Men finns inga kompisar så blir det mest att de blir griniga och börjar bråka med varandra eller kommer och ska ha hjälp med saker hela tiden. Då är det lättare att ta med dem och åka iväg till badhuset eller något.
Jag tror också på detta, men hemma hos oss har det varit periodvis svårt att tillämpa, vilket jag tror främst handlar om att barnet inte har några syskon och att det där vi bor inte finns en kultur av att gå ut på gatan o leka. För när jag läser dina inlägg och dina barns lek, Clara, så tycker jag att det tydligt framkommer att dina barn leker oerhört mycket med varandra och andra. Och när de inte gör det kanske det nästan är en gåva att få pyssla lite själv. Så den tiden du inte leker med dem, fylls av tid som andra leker med dem/de leker med varandra.
Har faktiskt två kommentarer till, som jag hänger på samma inlägg.
Förutom att dina barn leker med andra barn, så tycker jag att verkar som att ni har/har haft en hel del vuxenstöd av er omgivning, av personer som varit väldigt barnorienterade. Det ger ju både utrymme som man kan planera för som vuxen, stöd samt också utrymme för att inte ägna sig lika mycket åt sina barn, då deras kvot är fyllt av någon annan.
Min andra kommentar gäller att det verkar som att många tycker att barncentrerad lek är något negativt som vuxen. Men för det första så stämmer ju inte det, barn som leker med vuxna utvecklas positivt av det och relationen stärks ofta mellan barn o vuxen (visar forskning). Dessutom skriver du att du ägnar dig åt lek med dina barn, bara inte all typ av lek. Men barn är ju i utveckling o det är ju inte alltid så lätt styra barns intressen och lek, en 9-månaders som älskar tittut och bli pruttad på magen spelar ju ingen spel med, det säger ju sig självt.
Måste erkänna att jag tänkte på alla inlägg där Clara beskriver hur hennes svärmor, fd förskollärare, kommer över och leker olika lekar med hennes barn, och hur glad Clara varit åt det.
Ja och det är ju ett strålande exempel på precis det jag menar. Någon som ÄLSKAR att leka med barn och till och med valt att arbeta med barn som sitt yrke. Vi har pratat många gånger om detta – att hon inte haft behov av så många hobbys och intressen och att hennes fokus alltid legat på familjelivet. Medan jag alltid haft behov av att hålla på med egna saker för att funka och må bra. Hon är suverän på att leka med barn – Jakobs mormor likaså. Och det är jag oerhört glad över – men det bottnar i deras personliga intressen och inte en ideologi om att det är det bästa för barnet och att det är något man måste göra.
Jag tror vi skriver om olika fenomen, så försöker förtydliga mina kommentarer.
Kommentarer 1 och 2 handlar inte om huruvida man gillar att leka eller ej, utan om att när barns behov av att leka i samspel (som de har), är tillfredsställt av andra barn eller vuxna, då ger det PRIVILEGIET att välja vad man vill göra med sitt barn. Utan syskon, andra engagerade vuxna o lekkompisar, hade dina barn haft andra behov av att du hade lekt med dem, och att inte nämna det ger, anser jag, en konstig utgångspunkt i ditt inlägg.
Kommentar 3 var inte riktat mot dig, utan kommentarsfältet, som verkar ha missat att du inte uttrycker att det skulle vara dåligt/leda till bortskämda barn att leka. Tvärtom leker du med dina barn, skriver du, och forskning visar att det är utmärkt att aktivt samspela o leka barncentrerat med sina barn, både för deras utveckling (språkligt, emotionellt, socialt, kognitivt) och för relationen mellan förälder och barn.
Vi har också bara ett barn och här där vi bor finns det inga jämnåriga som vår dotter kunnat leka med, utan de gånger hon ska leka med någon kompis ska hon alltid skjutsas alternativt kompisen skjutsas hem till oss. Men hon har ändå alltid varit jättebra på att sysselsätta sig själv, trots avsaknaden av syskon och andra barn att leka med i närheten. Vi har heller inte haft särskilt mycket hjälp av andra vuxna, ingen som frivilligt erbjudit sig att komma och leka med henne t ex.
Detta var tajmenfan det finaste jag hört sen jag konfirmerades! Jag har alltid fått ett styng av dåligt samvete när ungarna ville leka med mig men jag har inte tid och jag vill ju inte heller leka. Det här ska jag komma ihåg. Tack Clara!
Exakt min filosofi. Har inga små barn längre, men mina barn har vuxit upp till att bli två dunderkloka tonåringar som dessutom gärna umgås med oss föräldrar, så nåt rätt har vi nog gjort här hemma. Jag var inte en lekande mamma när de var små. Jag avskyr att sitta på golvet eller på nån liten stol och leka. Som tur är så har de haft varandra, kompisar och sig själva att leka med. Jag älskar att ha barnen runt mig, och har gärna bakat, läst eller spelat spel tillsammans med dom. Men att sitta och låtsas mata en docka eller köra runt med en bil på en bilmatta? Herregud nej!
Åh vad skönt att höra fler som jämför barn och hundar! Gör det ständigt, för det är så jäkla bra, men en del människor fattar ingenting av det och tycker inte man är klok…
Men nästan allt är faktiskt detsamma. Jag hade aldrig varit en så pass bra mamma som jag är om jag inte lärt mig av alla dessa hundar genom livet, både innan jag fick barn och efter. Djuren är mina främsta lärare, och mina barn lär sig också massor av våra hundar (och övriga djur)!
Du som skriver böcker – jag skulle önska att du skrev en bok om barnuppfostran. Suktar verkligen efter dessa erfarenheter och tankar. Kanske låter det som något vi lagt bakom oss, böcker om hur vi uppfostrar barn bäst, det är ju ”you do you” som är den sista sanningen, men nej jag tror inte det, jag tror det tillhör den snara framtiden och något vi behöver. Själv har jag nyligen blivit mamma och föräldraträffen på bvc var just en sådan avskräckande och intetsägande session av att samtala med dialogkort för att bekräfta varandras farhågor eller icke-farhågor genom att bolla klichéer med varandra. Jag hade så mycket hellre haft en sexbarnsmamma framför mig som sa ”såhär gör ni bäst”.
Tack!!! Hälsningar från en Sju barns mamma!! Alltså mina egna födda sju barn med samma man. 😊🤗
Det finns redan en sådan bok – Barnaboken av Anna Wahlgren (niobarnsmamma). Men jag kan samtidigt tycka att det vore fantastiskt med en som Clara skrivit, som är mer anpassad efter dagens verklighet. Dock är det så olika beroende på hur barnen är som personer, som framgår av kommentarsfältet till detta inlägg, så det är svårt att göra något som passar alla. Själv har jag haft stor hjälp av att ha nämnda bok att hålla i, och få barnets besynnerliga betenden (trots osv) förklarade och konkreta tips på man kan göra i olika situationer. Mycket annat som är nytt känns det självklart att läsa på om, men föräldraskapet förväntas alla utforma efter eget huvud..? Förr var det kanske mer naturligt att äldre generationer lärde upp de yngre inom detta område, men idag – ve den mamma eller svärmor som lägger sig i hur vi uppfostrar våra barn! Där förväntar vi oss att vi ska vara naturbegåvningar. Egentligen är det en konstig syn, och något som jag tror bidrar till den press som dagens föräldrar ofta känner. Så gärna en bok!
Klokt och vettigt! Jag har heller aldrig varit nån lekmamma utan mina barn har fått hänga med i livet 🙂
Det jag gjorde mycket när barnen var små var att läsa för dem, även långt efter att de lärt sig läsa själva.
Jag tror inte barn mår bra av självuppoffrande föräldrar. Närvarande och intresserade, självklart men det innebär inte lekledare.
Ha det fint allesammans!
Jag har också läst mycket för vårt barn, något min egen mamma också gjorde när jag växte upp.
Älskar den här inställningen till föräldraskapet – väldigt oängslig och kärleksfull! Min mamma pratar alltid om hur hon minsann aldrig lekte med oss barn och nu när mina egna barn är lite större förstår jag vad hon menar.
Mm, föredömligt. Har jobbat med barn i många år o sett så mycket tok i föräldraskap, tänkt att jag ska bli precis som du skriver.
Men jag känner att jag håller på att bli en mamma jag inte vill vara. Jag daltar o fjäskar alldeles för mycket för min älskade 2-åring. Säger ofta ifrån, men lika ofta tar jag den lättaste vägen för jag orkar inte ta fighten.
Kanske blir det lättare på något vis när man har fler än ett barn och de kan leka lite mer med varandra o det blir tydligare med just ”ledarrollen”? Men vet inte om jag orkar dra det tvåbarns-lasset själv med en ständigt arbetande man. Lurigt.
Känner igen mig. Tror det är viktigt att tänka att barn verkligen är olika. Det som går att applicera i en vardag funkar inte alls i en annan. Känner igen mig mycket i detta. Har en viljestark liten och jag orkar inte alltid ta fajten. Väljer mina strider.
Jag tycker om och vill leka med mitt barn, men bara korta stunder om det handlar om inomhuslek. Min kille är otroligt bra på att fortsätta göra det han vill göra nu när han är föräldraledig med henne, men då är han också intresserad av matlagning och att fixa och pyssla med grejer hemma, eller typ åka ut och grilla, liksom aktiva grejer som ändå är ganska lätta att engagera ett barn i. Mina intressen är mer ”passiva”: läsa, skriva, promenera fort (ok inte så passivt men ändå väldigt specifikt), titta på serier/dokumentärer/annat. Såklart kan jag engagera barnet i hushållssysslor som jag behöver göra, men jag har inte hushållssysslor som intresse. Mina intressen är väldigt svåra att inviga en tvååring i utan att göra dem totalt barnanpassade, alltså läsa barnböcker, titta på barnprogram, osv. Därför upplever jag det som extra svårt att fortsätta göra det jag själv gillar. Längtar tills hon blir äldre och kanske tillåter mig att sitta i soffan med en bok medan hon pysslar med sitt. Varje steg närmare detta är en sån frihetskänsla.
Hej! Känner igen mig i din kommentar och vill skicka lite pepp. Plötsligt kommer en dag (om inte allt för länge) när ni ligger skavfötters i soffan under en filt efter jobb och förskola, du med din bok och hon med en bamsetidning. Det är ljuvligt!
Heja dig!
Tack Clara för detta inlägg 🙏 jag har alltid tänkt och levt som du skriver med mina två barn.
Jag känner mig också ibland dålig när jag de som alltid alltid är med dina barn. Men. Vi har en fantastisk relation och detta sättet gör att jag mår bra och kan va den bästa mamman för mina barn.
Du har också fått mig trygg i detta genom det du delar med dig av i din blogg.
Det måste ju inte vara antingen eller. Finns t ex något som heter barnstyrd tid som kan vara värt att googla på. Håller med om att leken är barnas arbete och jag gillar inte heller att leka särskilt mycket men det känns som det blir så mycket antingen eller här. Tror på en sund balans i allt 😌
Håller med dig! Barnets stund tipsar de mycket om på vårt bvc, just att få ha lite odelad uppmärksamhet av föräldrarna varje dag där det är de som får leda och föräldern följa. Det verkar dessutom extra viktigt om man har barn med någon sorts diagnos eller beteendeproblem (i brist på bättre paraplybegrepp). Och ett bra sätt att stärka relationen och anknytning mm. Märker på min treåring att det gör stor skillnad när vi får till det.
Jag har glädjen att ha fått ett litet barnbarn som nu är två år, så jag kan verkligen se och känna skillnaden jämfört med när jag själv hade tre barn födda inom 4,5 år (det är den äldsta som är pappa till lille T). När vi har hand om barnbarnet blir det fokus på honom på ett sätt som jag inte riktigt känner igen från tiden med mina egna små barn – för då hade jag ju hela livet att sköta samtidigt:) Nu har vi lyxen att kunna ägna oss helt och hållet åt den lille, och det är otroligt roligt att få ha detta fokus några timmar med jämna mellanrum. Men det skulle verkligen inte vara en hållbar vardag.
Tack för dessa ord. Precis vad jag tycker och så umgicks också jag och min man med våra barn när de var små. De är nu alla tre väl fungerande vuxna med egna familjer.
Klokt skrivet! Jag har en treåring och en ettåring hemma och treåringen har svårt att leka själv, måste hjälpa henne ofta att komma igång med något osv. Jag kände när hon var liten att jag borde leka med henne jämt, annars fick jag dåligt samvete när hon ville leka med mig. Ettåringen har hängt på sen start och inte haft den tiden att leka med henne och hon leker jättebra själv. Jag undrar hur mycket det var ens eget fel att treåringen inte leker självständigt och hur mycket det är olika personlighet. Tack gode gud har treåringen och ettåringen börjat leka lite mer med varandra. Längtar efter att känna mig friare. Har du sett något av Bluey? där leker föräldrarna med barnen HELA TIDEN.
Hahaha ja. Mina barn ÄLSKAR det. Men ja det är helt galet och orealistiskt! Tror Malin skrev en krönika om det programmet?
Haha, ja Bluey är verkligen orealistiskt!! Men har läst att en hel del föräldrar har det programmet som en målbild av hur de vill vara som föräldrar.
Men tillgängligheten är ju det som är så jobbigt? Women‘s emotional labor – att trösta, fixa, lugna ner, svara på frågor, tjata om läxor … skjutsa till tandläkaren, fotbollen, kompisen. Inventera kläder, fixa fika innan nån blir grinig, ha kvällsmaten klar i tid, köpa present till kalas. Se dammet i hörnet, de smutsiga gympaskorna, de bortglömda badkläderna osv. och känna att jag borde fixa det.
Fasen vad skönt det var att gå till det städade kontoret i fin miljö, välklädd och lite piffad, jobba med tydliga arbetsuppgifter och sen gå på en trevlig lunch. Jobba vidare sen, känna sig effektiv, bli klar och inte ta med sig jobbet hem. I början kändes det typ som meditation, helt otroligt. (Inte alla jobb är sådana såklart, klart lättare utan mycket ansvar och bra chefer).
Kära Clara, så roligt och härligt att läsa det du skriver här. Jag håller med dig till 100 och har själv haft samma inställning och praktiserat den när mina barn var små och växte upp. De är nu i din ålder och har egna små barn. Jag noterar att en del av mitt sätt att va mamma gått i arv till dem vilket gör mig glad och trygg. Jag började plugga på heltid när de var 2, 5 och 7 år och hade barnen hemma på dagarna från 14-tiden. Jag satt ofta vid köksbordet.medan de lekte med varandra och ofta var det kompisar hemma också. Jag pluggade sedan i 8 år varav de sista 5 innebar t0gpendling 10 mil enkel. Det fungerade utmärkt! Jag hsn med barnen, jag fanns oftast där, det var en hel del hrmst6dier och jag kunde ofta styra min tid själv. Barnen har alltid varit med i allt som skall göras hemma, de kunde alltud få små viktiga uppgifter och känna sig behövda för flocken, med stigande ålder även fått egna ansvarsområden. De fick naturligtvis leka så mycket de ville och vi gick på tå för att inte störa och avbryta den så viktiga leken när den var igång. Det resulterade i att alla var riktigt kompetenta att laga mat, tvätta, byta däck, städa, handla mm. mm. När de var 18 var de faktiskt vuxna och kunde ta ansvar som sig bör.
När jag väntade första barnet inspirerades jag bland annat av Anna Wahlgrens Bok ”Barnaboken”, ealdorfpedagogike samt ”arbetets pedagogik”. Jag arbetade på den tiden som förskollärare och kunde jämföra olika familjers sätt att göra med sina barn. Jag hittade mitt. Tillndig kan jag bara önska dig lycka till. Jag tycker du är på helt rätt väg! Det kommer bli bra. Kram till dig i snön i norr från ett regnigt Falkenberg.
Jag tycker det är en onaturlig tanke, att vuxna människor ska sitta på golvet och leka och kanske till och med bli tillsagd av sina barn vad man säga och göra.
Jag har aldrig lekt med mina barn. Däremot läst massor av sagor och böcker för dom. Spelat kort och bordspel.
Vi bodde på landet när barnen växte upp och barnen var mycket med mig vad jag än gjorde på gården, hämta in ved och i arbetet med djuren och i odlingarna.
Likaså inomhus, det var alltid någon unge som ville hjälpa till i köket.
Barnen lekte oftast bra tillsammans, i och med att vi bodde på landet så var dom mycket utomhus. Klättrade i träd, cyklade, snickrade kojor etc. Om vintrarna stod skidorna mot stugväggen och snörika vintrar blev jordkällaren är bra pulkabacke.
Dom växte upp precis innan mobiltelefonen blev var mans egendom. Någon tv hade vi inte.
Meningen med att fostra barn är väl att få dom stå på egna ben och att kunna tänka själva, att få dom självständiga.
Dagens curlande får mig illamående.
Tack Clara för kloka ord.
Till hands, precis så. Frihet, trygghet och utrymme att vara sig själv. <3
Jag fattar inte var alla får sitt sunda förnuft ifrån när det kommer till barnuppfostran. Jag har noll känsla för detta när det kommer till allt. Känns som jag gör fel hela tiden.
Tack, så befriande kommentar. Jag måste dessutom lära om varje gång det blir en ny fas eller konflikt. Gör ständigt samma misstag i förhållande till barnen, i relation till maken, etc. Man kanske lär sig tills man eventuellt får barnbarn?
<3
Håller meeeed. Så svårt att göra rätt! Vad är ens rätt? Facit får man senare.
Det eviga skuldbeläggandet på mammor. Hade en pappa fått samma syrliga kommentar om att han ägnat en hel dag åt att städa köket istället för att ”hitta på något” med barnen? Självklart inte, han hade blivit tokhyllad!
Har själv blivit skuldbelagd för att jag tagit ut min, från arbetsgivaren, betalda friskvårdstimme efter att jag lämnat barn på fritids/förskola eller innan jag hämtat dem. För jag skulle tydligen använda den till en extra timme med barnen enligt somliga.
Och jag känner igen mig i det där att föräldrarna inte lekte med oss barn. Ibland var det någon utflykt, men då oftast med andra familjer. Då fick vi barn leka bäst vi ville och föräldrarna satt och skvallrade med varandra. Väldigt sällan hade vi aktiviteter till vardags bara familjen. Det var vardagsbestyren där vi barn fick roa oss själva medan mamma och pappa donade på med sitt. Ville vi vara med dem fick vi, men det ville vi sällan. Jag läste hellre bok och ritade än hjälpte till med städning, gräsklippning eller biltvätt. Barn idag är så överstimulerade, det ska hända saker hela tiden och vi föräldrar har såna krav på oss att se till att de aldrig blir uttråkade och hålla igång med aktiviteter.
Jag menar inte att man ska neka barnen aktiviteter, men vi kan inte prioritera barnens önskemål först jämt. Då bränner vi föräldrar ut oss och barnen tappar all egen handlingskraft. Det är inte farligt att ha tråkigt ibland!
Intressant! När mitt tredje barn gick på förskolan åkte jag hem en sväng innan jag hämtade. Tog en kopp kaffe och hämtade andan. Sen orkade jag hämta på ett lyssnande och lugnt sätt istället för att bara stressat vilja hem. Den kvarten jag tog mig var bra för alla. Även om man inte ”fick” göra så.
Håller med, många barn har alldeles för mycket fritidsaktiviteter idag och ska vara med på exakt allt som ordnas. Kan t o m vara flera aktiviteter på en och samma kväll. De får ju aldrig tid till återhämtning och att varva ner och sen när inget händer har de tråkigt och vet inte alls vad de ska göra. Det är bara bra att ha lite tråkigt mellan varven!
Kloka tankar! Samtidigt som jag inser att jag ”tvingats” vara lekmamma i väldigt stor utsträckning under mina sju år som förälder hittills då vår äldsta dotter är autistisk. Till en början kunde jag knappt sköta om alla dagliga hushållssysslor här hemma (vilket gav stor stress), än mindre göra saker jag själv tycker om. Men sedan några månader tillbaka har jag verkligen fått resultat av all ”lekträning”. Nu kan hon plötsligt leka med lillasyster långa stunder helt själv, kompromissa vid många konflikter som uppstår m.m. Så nu är det plötsligt istället min tur att träna på att det är ok att göra saker på egen hand en stund 🙂
Vi har det precis tvärtom hemma med ett barn med npf och jag önskar så att vi kunde förändra situationen. Vi är hemma allihopa från att fritids och jobb slutar, kan inte komma iväg någonstans (pga utbrott), måste sysselsätta (pga utbrott), annars följer barnet efter en av oss men helst båda och tjatar och förstör det man håller på med. Har inga hobbies längre, träffar inga andra utan livet är bara dötrist, varje dag bara jag väntar på att få gå och lägga mig (och så börjar det om dagen efter). När vi har varit på familjecentrum och fått hjälp och stöd fick vi tipset att 15 minuter varje dag göra exakt det som barnet önskar och sen låta hen vara själv, men kruxet är att det aldrig räcker. Det är bara skärm eller att vi föräldrar aktiverar som funkar, ibland en kompis. Vi står stand by hela eftermiddagen/kvällen/helgen för att det ska funka hemma.
Första barnet som nu flyttat hemifrån kunde vara med och baka, laga mat, träna och hjälpa till men nu… det vore en önskedröm att ha det som du beskriver.
Relaterar! Har två barn varav ett med adhd. Helt oförmögen att hitta på saker själv. MEN – tänkte jag häromdagen när jag byggde Lego med honom – vad fint att han (och ditt barn!) får föräldrar som ser det behovet och hjälper till där det behövs. Vi NPF-föräldrar behöver inte hålla på och jämföra oss med föräldrar till normtypiska barn. Det ger ingen glädje. Vi får vara jätteledsna över att det blev som det blev, men jag försöker aktivt att inte jämföra mig med andra förälder. Det är svårt och ibland svider det. Ibland gråter jag. Men vi gör ett övermänskligt jobb, och vi kompenserar för det våra föräldrar inte gjorde för oss. Kram ❤️
Så sant, tack!! Mår bara dåligt av att jämföra oss när vi egentligen sliter fast vi inte riktigt orkar❤️
Jag har aldrig varit en bra ”sitta på golvet och leka med bilar med barnen-mamma”. Det här inlägget gav mig faktiskt lite pepp. Jag har kanske inte alltid lekt med barnen men vi har gjort en massa annat tillsammans som är minst lika viktigt.
Jag har heller inget minne av att mina föräldrar lekte med mig. Däremot gjorde vi andra saker tillsammans.
Jag har en fyraåring som älskar när någon vuxen är med och leker. Hans kärleksspråk är lek och när det blir för lite av den varan så blir han svår att ha och göra med. Han säger ofta att han är ledsen för att ingen vill leka med honom. Att umgås på andra vis (läsa, pyssla, cykla vad det nu kan vara) är inte lek enligt honom och fyller inte hans lekbehov. Det är SÅ ledsamt att ha ett barn som varje dag är besviken över bristen på lek. Supersvårt att hantera. Lek är det bästa han vet och vi känner inte några barn i samma ålder
Går han på förskola? Kan ni kanske odla lekkamrater där som kan hänga med hem nån eftermiddag och tvärtom.
Jag bor i ett mindre samhälle så är kanske inte applicerbart om du bor i en stad. Men en dag var det en tjej som i den lokala fb-gruppen efterlyste någon med barn i samma ålder som hennes son för lekträffar. Efter mycket ångest svarade jag (har jättesvårt för kallprat och inte jättelätt för att hitta nya vänner) men vi klickade direkt och våra barn också! Nu ses vi regelbundet. Kan det vara något för dig att testa?
Jag är uppväxt som du, med två tillgängliga föräldrar som inte lekte särskilt. Men jag hade tre syskon att leka med. Mitt barn är endabarn och har i perioder inte haft så många kompisar. Därför har det blivit att han både får delta i våra aktiviteter och vi i hans (alltså leka). Jag tycker dynamiken blir lite annorlunda när familjen består av två vuxna och ett barn.
Jo, får rysningar ibland av hur mycket mina vänner är med sina barn. Pratar, pratar, pratar med dem oupphörligen, allt fokus är på dem så länge de är vakna. Även när föräldrarna för en gångs skull träffar en vän ska barnen med och måste få ständig uppmärksamhet. I desperation sätter man tillslut på Disney+ åt dem och då blir det tillfälliga luckor där man kan prata. Men även då ska barnen regelbundet bryta in för att avhandla det de ser på skärmen ned föräldrarna. Huuur orkar man? (Ska tilläggas att detta inte är barn i tvåårsåldern utan sjuårsåldern).
Har du själv barn?
En sak som jag tänker på ganska mkt är att det är stor skillnad på att bo i stan och på landet. Särskilt med små barn som man inte kan ”släppa iväg” hur som helst. Känns som man blir mer ansvarig för att aktivera barnet i stan (kanske mest inomhus) antingen hemma eller på olika typer av lokaler. På landet/utanför stan finns naturen som liksom alltid bara bjuder in till lek. Så det är skillnad.
Vi bor på landet men vårt barn har aldrig gillat att vara ute själv och leka. Ibland har det gått, men oftast vill hon att någon ska vara ute med henne. Är någon av oss föräldrar ute och grejar på med vårt har hon inga problem att leka själv. Finns inga jämnåriga barn här i närheten som hon kunnat gå ut och leka med heller. Och skulle inte vilja släppa iväg henne t ex upp i skogen alldeles ensam heller.
Precis så
Tror det skapar trygga , kapabla människor♥️👍🥰
Jag tycker det här är väldigt intressant. Som förälder så håller jag med i mycket av det du skrev kring att man inte måste leka. Ofta upplever jag att mina barn leker och hittar på saker själva om jag donar med något. Men sätter jag mig i soffan för att läsa en bok eller något i telefonen eller gud förbjude tar ett telefonsamtal då ska det genast pockas på uppmärksamhet. Jag gillar inte hushållsysslor alls förutom att baka och göra fint med dukningar, pynt. Så det är ingen tid jag uppskattar som egen. Utan det jag längtar efter är läsa bok, skriva, gå promenader, hinna prata med andra vuxna. Men spelar ofta spel, sjunger, läser och samtalar vid måltider/fika med barnen. När barnen var yngre lekte jag mer med dom i parker och hemma. Men nu när de är fyra och åtta leker de tillsammans alt hittar något annat barn att leka med. Planerar också ofta in att utflykter blir något för alla. Spana efter loppisfynd och stanna vid lekplatsen på samma utflykt t ex. Besöka på Skansen: titta på härliga gamla miljöer, djuren och stanna till vid lekplatsen. Försöker planera helgen tillsammans med barnen. Något de vill göra, måsten och något jag vill. Vi tittar också på film tillsammans hela familjen varje vecka. Mysigt och roligt att ha att mötas kring när alla fredagströtta. Det här med balans är viktigt tror jag. Det som är så lustigt är att jag gillar att leka och umgås med barn på ett lekfullt sätt. Jag arbetar på förskola så hela mina dagar innebär att umgås, leka, samtala och lära med barn. Men när jag kommer hem är jag hemskt trött socialt. Jag önskar att mina barn hade fått se sin mamma som jag är på jobbet mer. Samtidigt är jag ju inte lärare hemma. Utan mamma med behov av tid att ladda batterierna.
Tack! Vilken tänkvärd och bra text om föräldrarskap💫
Vilken dröm! Själv hinner jag knappt lämna rummet förrän någon ropar ”Mammaaa!” och vill ha hjälp med något, ska visa något eller får ett vredesutbrott över något. Så antingen får jag avbryta eller skjuta upp det jag tänkte göra eller avvisa barnen gång på gång. Barnen är 7, 5 och 2, och femårigen har en utvecklingsstörning som komplicerar hela familjelivet, ska tilläggas.
Jag trodde att jag skulle vara en precis likadan mamma som du. MEN det finns utmaningar med barn hemma i en väldigt liten lägenhet – vi bor i en tvåa. Vart jag än vänder mig så har dottern, 4 år, mig i ögonvrån vilket gör att hon ständigt påminns om min existens och av ren reflex ropar på mamma. Efter 344 rop så blir jag så jäkla less och uppgiven att jag går in till henne och leker i alla fall. Hon är inget npf-barn men räknas som ett så kallat high need-barn och kan därför få rejäla utbrott om man inte kommer direkt och det är inte alltid man orkar ta det (en gång stod polisen vid lägenhetsdörren efter att hon fått ett bryt).
Jag växte upp i ett före detta byhotell med 10 rum och stor trädgård och mamma och pappa visste högst om vi var inne eller ute. Jag märker också hur mycket lugnare dottern leker själv eller är med och grejar med hushållssysslor när vi är hemma hos mina föräldrar som fortfarande bor i stora huset. Däremot så var jag barn nummer 4 med 8 år upp till äldsta syskonet och det fanns såklart inte mycket tid över till mig när de större skulle köras på aktiviteter osv. Kan då ändå bli lite ledsen när mamma beskriver mig som att jag var så väldigt lättskött och att jag aldrig krävde någon uppmärksamhet som barn – jovisst, men det var ju för att det aldrig fanns någon tid att få! Så det gäller kanske att hitta en balans.
Tack för detta inlägg!
Har äntligen börjat få känna på hur skönt det är när barn kan sysselsätta sig lite längre stunder själva sen min äldsta blev 4 år.
Hans nya grej är Lego och innan dess har det varit ett jullov med mycket pyssel. Han är numera rätt nöjd med att sitta och dona på själv bara man finns i närheten och kan stötta lite när det behövs.
Något jag dock har fått jobba lite med själv för att komma hit är att låta det bli lite stökigt och kladdigt. Jag låter honom ha allt pyssel han vill framme på köksbordet om jag behöver göra annat en stund.
Jag har lärt mig leva med att inredningen kan få sig en touch av glitterlim och att klistermärken inte alltid hamnar där det ska.
Har låtit 2-åringen fått gå lös i betydligt större utsträckning mycket tidigare också. Han har fått ett eget ritbord i vardagsrummet, tyvärr har lite av hans konst även blivit väggmålning, men måla om får vi göra efter småbarnsåren tänker jag.
Menar såklart inte att man ska tillåta dem att gå lös på väggar och möbler, men jag har märkt att jag får en enklare tillvaro när jag tillåter lite mer stök och inte ser dessa kreativa små olyckshändelser som hela världen.
Den här dikten av Henry Parland tänker jag på ibland, och jag tänker att den handlar om vikten av att inte överbeskydda och curla barn, utan lära dem att stå på egna ben:
En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.
Jag sade:
likgiltighet,
litet svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
– då gick hon bort
seende mot jorden.
Något helt annat, jag skulle verkligen tycka det var intressant att läsa om dina måltider under en vecka. Typ allt i minsta detalj från frukost till mellis och kvällsfika. Min pappa åt alltid kvällsfika (från Kalix) och jag vill börja men tror mina barn är för små.
Jag har kommit in i dåliga vanor med skippad frukost och halvdan lunch. Tråkigt att laga middag och skulle behöva sätta en veckomeny. Hur planerar och gör du? Vill veta allt!
Hej Clara.
Mina barn är vuxna nu. Men jag håller med dig till fullo med det där att finnas där. Det jag tycker är ”tokigt” i dagens samhälle är dessa mobiler…. Ser allt för ofta föräldrar som har ögonen i mobilen medan barnen säger – titta mamma/pappa!
Mvh Mia
Läst hela intressanta kommentarsfältet, slås av hur olika villkoren är. Tänker på en kvinna, 80-talist precis som Clara, arbetar heltid liksom maken. Tre barn 10, 8 och 5 år. Oregelbundna arbetstider med sena kvällar och ideliga jobbresor i bådas yrken. Bor lantligt med stora ytor inom- såväl som utomhus. Lägg därtill ett stabilt nätverk av släkt och vänner på båda föräldrarnas sidor. Professionell hjälp på heltid med barn och hushåll. Inga ekonomiska bekymmer. Hur många känner igen sig i detta? – Kanske god idé fundera och kartlägga sin situation, inte jämföra sig alltför mycket med andra. Sänder rosor till alla ni fantastiska som sliter under helt andra villkor. Tiden går, barnen växer upp, situationen förblir inte statisk. Kämpa på i det viktigaste av arbeten, konsten att forma fina människor!
Amen på den
Du tror inte att det delvis fungerar så bra på grund av dina barns personlighet och att de kan leka tillsammans? Nu är mina bara snart tre och lite mer än ett men de är väldigt olika personligheter. Den lille är nöjd själv och kan köra runt fordon på golvet i evigheter men den store behöver hjälp i leken hela tiden. Nu börjar det komma korta stunder där han leker själv men han föredrar att leka med en vuxen alla dagar i veckan. Lillebror är inte så kul att leka med än så länge.
Jag har så svårt för när människor kommer med pekpinnar om hur man ska uppfostra barn. Jag tror stenhårt på att det inte finns något rätt eller fel. Så länge du gör någonting av kärlek till ditt barn så tror jag att det mesta löser sig. Världens bästa Astrid Lindgren sa det SÅ bra: ”ge barnen kärlek, kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv”. Det brukar jag tänka på ibland i min relation till vår son.
Jag tror tyvärr att det finns mycket som kan bli fel – oavsett hur mycket kärlek man känner för sina barn. Önskar att det fanns mer stöd till föräldrar som har svårt med sin föräldraroll ❤️🩹
Mja. Jag tror att man behöver tänka vidare vad man menar med ”fel”. Jag tror många föräldrar idag är rädda att små saker som inte är optimala ska skada deras barn allvarligt eller göra dem till dysfunktionella vuxna. typ ”jag var opedagogisk” eller ”under en period var jag stressad och det var mycket skärmtid” eller vad det nu kan vara. Kanske delvis för att barn idag i högre grad ses som ett frivilligt självförverkligande och då behandlas som ett livsstilsprojekt där man ska göra ”rätt”. Håller med dig Clara om att det finns många smarta verktyg att hantera barn, som passar bra för vissa barn och föräldrar och sämre för andra. Och att olika verktyg och trix och tankemönster kring barnuppfostran kanske sprids mindre mellan generationer idag så man behöver uppfinna hjulet på nytt. Men samtidigt tror jag väldigt många inte behöver oroa sig för hur fel det blir.
Jag möter många i mitt yrke som har växt upp i miljöer där det har blivit väldigt väldigt fel, och det har fått mig att tänka att för en frisk förälder som klarar det basala och inte är farlig för sitt barn finns det många sätt att göra tillräckligt rätt.
Jag brukar tänka att det är bra att skita lite lagom i sina barn – men att det alltid är fel föräldrar som gör det. Och det är fel föräldrar som får panik över att barnen ser för mycket på skärm eller inte äter nog med grönsaker. De som funderar mycket på sina barns välmående och har dåligt samvete är sällan de som har anledning att oroa sig. Mycket av det vi tycker är rätt och fel är ju bara kultur också. Sånt som ligger i tiden – tex att man just nu ska leka med sina barn för att vara en bra förälder.
Min svärmor brukar säga något väldigt klokt kring barnuppfostran ”det kan blir bra på många sätt”. För det kan det ju! Med det inte sagt att inte vissa sätt kan få vissa barn att lida eller känna otrygghet i perioder.
Jag har också flera exempel på föräldrar som inte klarar av sin föräldraroll på ett bra sätt – men som älskar sina barn gränslöst. Som skulle behöva mycket mer stöttning i sitt föräldraskap för att inte barnen ska bli lidande. Kanske blir det för svårt på grund av psykisk ohälsa, egna diagnoser eller trauman från sin egen barndom. Att bara säga att kärleken till barnet omedelbart kommer göra allting bra tycker jag är en otjänst till både föräldrar och barn. Det gör inte allting bra. Men kärleken är förstås den början som krävs!
Absolut håller jag med om att
kärlek inte räcker om annat stöd behövs. Men det jag läser in i
Idas kommentar är nog när det finns klara åsikter om ”rätt och fel” med barn som snarare handlar om olika uppfostringsmetoder som kan vara olika bra för olika familjer. (Typ leka aktivt/finnas mer i bakgrunden som jag tycker ditt inlägg fint berör passar olika familjekonstellationer). Jag tror inte att bara kärlek räcker, däremot tror jag den sortens ”fel” som allvarligt skadar barnens utveckling är på en annan nivå och kräver helt andra sorters insatser än vad som diskuteras i det här kommentarsfältet.
Jag brottas med samma känslor som förälder och är dålig på att leka – MEN – jag vill ge lite perspektiv. Jag hade föräldrar som var kärleksfulla, närvarande och pedagogiska, men jag har vuxit upp med en diffus känsla av att inte vara älskad på djupet. Det som sved mycket och som jag minns idag är att mina föräldrar inte engagerade sig i mina aktiviteter lika mycket som andras föräldrar. De kom på en dansuppvisning eller flera, men ordnade mest så att de inte skulle behöva skjutsa eller vara på plats. En gång sa mamma ”men vi har ju redan sett när ni uppträder”, vilket gjorde ont att höra. Jag var så fruktansvärt avundsjuk på vännerna som hade en förälder med sig varje gång, som faktiskt verkade genuint intresserad. Att umgås med mina föräldrar kändes ofta som att få en lektion snarare än att umgås med någon som vill vara med mig av fri vilja.
Jag måste säga att som en förälder som är väldigt engagerad i barnens aktiviteter och alltid på matcherna osv så ser vi också de där föräldrarna som nästan aldrig är där och vi lider också med de barnen. Jag beklagar din upplevelse!
Det här tycker jag är så överdrivet och skuldbeläggande. Det är väl ändå föräldrar som ordnar med och betalar så att deras barn ska kunna gå på aktiviteter, säkert behöver de skjutsa eller sälja kakor eller något också. Men ändå ska de skuldbeläggas för att de inte står med tindrande ögon och tittar intresserat på varje match också? Herregud. Har du Elin tänkt på att det kanske är för att ni andra föräldrar ALLTID är där och dessutom ”lider med de barnen” som det blir jobbigt för dem och något avvikande att deras föräldrar inte är där?
När jag var barn och spelade fotboll har jag inget minne av att det var viktigt att föräldrarna var med. Det som var viktigt för mig var laget och tränarna. Men om alla andra i laget haft föräldrar som alltid var med hade det säkert känts jobbigt om just mina föräldrar inte varit det. Men det var inte en grej överhuvudtaget, vissa föräldrar engagerade sig mer helt enkelt, blev tränare, skjutsade, för att de hade tid, för att de tyckte det var kul. Men aldrig att de fick de andra barnen att känna att det var så synd om dem som blev skjutsade eller att inte deras föräldrar också var där. Det var en kultur av ett kollektiv, av ett lag och att alla ställde upp efter förmåga. Så tänk på vad ni är med och skapar för kultur.
Fast väldigt få tycker det är kul att skjutsa kl 08 en söndagsmorgon. Eller stå och frysa någonstans långt bort. Men om man tycker barnens idrott är viktig (och det tycker vi den är, enormt viktig, ger både fysisk aktivitet i massor, sammanhållning osv) så måste man offra lite för att den ska bli. Tänk på alla tränare som står där i ur och skur. Ledarna är där helt oavlönade på sin fritid. De föräldrar som bara hela tiden duckar skjutsandet eller aldrig visar engagemang på matcher utan alltid bara gör minsta möjligs är inte roligt. Det innebär ju att man indirekt säger att ni andra får ta ansvar för mitt barn.
Jag förstår vad du menar men det känns sorgligt. I min barndom på 80-90-talen så minns jag det som att föräldrarna turades om att ställa upp med det som behövdes. Säkert skjutsade vissa mer än andra då också, t ex ensamstående mamman utan bil skjutsade ju aldrig. Men vad jag ville säga var att det inte var viktigt för oss barn. Jag minns ärligt talat inte hur mycket mina föräldrar var med, skulle tro att de var med på några cuper och skjutsade när det behövdes, gick på några hemmamatcher. Men jag vet att de inte stod där vid varje match och höll i min vattenflaska och peppade just MIG. Och det behövdes eller förväntades inte heller! Och jag tror inte att de barn vars föräldrar sällan eller aldrig var med kände att deras föräldrar inte älskade dem djupt nog på grund av det. Ingen annan fick dem nämligen att känna så genom medlidsamma blickar.
Sedan är det klart att du som förälder kan störa dig på de andra föräldrar som aldrig ställer upp fast de har möjlighet. Men låt inte det gå ut över barnen. Ta upp det med föräldrar och tränare när inte barnen hör, skriv till de andra föräldrarna, eller stå tillbaka lite och var inte alltid snabb på att ställa upp och alltid vara med, så kanske någon annan får steppa upp. Och du kan få en sovmorgon för en gångs skull. Och ditt barn kanske växer av att göra saker utan dig ibland.
Som lekande farmor 🙂 så tänkte jag på en sak; hur ser ni på trots? När barn är i sina trotsåldrar tycker jag att leken har varit lösningen.
Tycker lekfullheten (och att skämta med sina barn och sig själv) är en otrolig tillgång i föräldraskapet. Det är ju genom den man kan komma förbi situationer som annars skulle haka upp sig fullständigt. Generellt tycker jag att skrattet har en viktig roll och funktion i relationen mellan vuxen och barn.
Visst är det! Humorn har alltid varit mitt bästa vapen både som förälder och i mitt jobb som lärare. Att kunna se det komiska i många knepiga situationer istället för att bli arg hjälper mycket och att leka barn ur trots funkar ofta, tex. att kläderna börjar prata med en när man ska ha på overallen. Men det är klart att man inte alltid orkar det, bara farmor orkar kanske 😉 Det är underbart att vara farmor.
Hej,
Härligt att läsa detta inlägg, håller med dig i allt. 👍🏼
Jag upplever att jag är en bättre förälder nu med tonårsbarn än när de var yngre. Just för att jag fullkomligt avskydde lekandet som jag alltid kände dåligt samvete för.
Men nu, älskar jag att vara med mina barn. Att prata med dem, långa middagar ihop, samtal i bilen eller på en promenad. Se en film ihop. Resa ihop. Följa med på deras aktiviteter och vara engagerad i det. Så nu känner jag en genuin glädje över att dela många upplevelser jämfört med känslan när man satt där på golvet och skulle köra bilarna åt det håll som barnet tyckte var rätt…
Bästa inlägget på länge! ❤️ Känner så igen mig i det du skriver. Hur det var när jag växte upp. Visst lekte säkert min mamma med mig ibland, men det jag minns är att att hon höll till i köket och handarbetade lagade mat, eller bakade, var ute i trädgården och jobbade osv. Och jag hängde på om jag ville. Hjälpte till att baka, lärde mig sticka. Och pappa höll på med sitt. Med honom åkte jag till stranden på sommaren och simhallen på vintern. Eller till skolans skridskobana för att skrinna. Och till biblioteket i stan. Ibland var vi ute och skidade hela familjen. Men däremellan var jag bra på att sysselsätta mig själv. När jag själv fick barn lekte jag naturligtvis mer med henne när hon var liten och behövde det, men hon har alltid varit bra på att underhålla sig själv. Kunde tidigt ta en bok och sitta och bläddra i den och titta på bilderna hur länge som helst. Hon var nöjd med att sitta en bit ifrån mig och pyssla på med något när jag gjorde mina hushållssysslor. Och nu när hon går i lågstadiet ser vi ofta knappt till henne på kvällarna, hon gillar att vara i sitt rum och greja på. Visst händer det att hon plötsligt blir sysslolös om skärmtiden tar slut, men oftast hittar hon då på något snnat att göra eller så kanske vi spelar något spel, tittar på TV tillsammans (något av det mysigaste är just när hela familjen är samlad och tittar på TV eller film). Och vi äter alltid tillsammans. Vi tycker också om att vara ute i naturen och vandra tillsammans, hela familjen. Man måste inte leka halvt ihjäl sig för att barnen ska vara nöjda. ❤️
Det jag menar med att kärlek är det viktigaste man kan ge till sitt barn och att folkvettet kommer av sig själv är att det finns så många sätt man kan vara förälder på och ändå få ett bra resultat. Jag har svårt för skuldbeläggande och pekpinnar från andra. Det räcker gott och väl med att man får det från sig själv. Sedan finns det så klart föräldrar som är helt olämpliga som föräldrar också, men det är en annan sak.
Hej Ida, jag har läst dina kommentarer och jag förstår vad du försöker säga men jag håller inte med.
Självklart finns det många sätt att vara bra förälder på! Det tycker jag är tydligt i både Claras text och i olika kommentarer här. Dock är det inte samma sak som att ALLA sätt är bra sätt att vara förälder på.
Det är heller tyvärr inte sant att ”folkvett kommer av sig självt”. Ett trevligt beteende kommer av både att se hur andra beter sig men faktiskt också av uppfostran.
Båda dessa kommentarer, att alla sätt är bra och att folkvett kommer av sig självt tycker jag är exempel på sätt att gömma sig lite inför sitt eget föräldraskap. Genom att fälla sådana kommentarer så friskriver man sig lite från att man själv har ett ansvar för hur ens barn blir – uppfostran är självklart inte det enda som påverkar barn, men att säga att det inte är en faktor hur barn blir är helt enkelt inte sant. Det är inte så att barn föds med förmågan att säga tack, till exempel, det lär man sig.
Slutligen skriver du att det finns föräldrar som är helt olämpliga, men att det är en helt annan sak. Den formuleringen antyder ett ganska svartvitt sätt att se på föräldraskap. Alltså att alla sätt är bra, tills det är olämpligt. Jag tycker istället att vi behöver se på föräldraskap som gråzoner, från bra till dåligt och massa lägen där emellan. Inte ”allt är bra” och ”olämpligt”. Nej, det finns en hel del bra sätt att vara förälder men också en hel del halvdåliga och därtill en del riktigt kassa.
Men, alla sätt är inte bra. Man måste äga sitt sätt att vara förälder, inte gömma sig bakom tröstande men osanna talesätt som du skriver om. Det tycker jag är att göra sina barn en otjänst.
Åh, jag känner mig så underligt kritiserad av det här. Typ ”om du inte hade suttit och lekt med dina barn, så hade de varit självständiga och nöjda”. Men så har jag också väldigt lätt att ta åt mig av sånt här, och det problemet ligger väl snarast hos mig.
Håller med de som ovan kommenterat att det är lättare att leka/göra annan aktivitet med barnen än att hantera det som uppstår, både i form av materiella skador och humör, om de får härja fritt i hemmet.
Håller också med er som inte heller litar på sunt förnuft/inte automatiskt fattar vad som är rätt.
Jag skrev texten som tröst till alla som INTE suttit och lekt med sina barn. Och som känner sig dåliga för den sakens skull. Tror som sagt inte att det är ett dugg dåligt att leka med sinar barn, men om man som förälder tror att det är vad som krävs för att vara en duktig förälder så kan man släppa den tanken.
Och OM man upplever att ens barn är osjälvständiga och klängiga på en nivå som gör att man själv far illa och inte orkar med som förälder. Då kan det väl vara läge att fundera på hur man kan ändra på det. Men upplever man inga problem så är det ju bara att fortsätta precis som innan. Du är alldeles tillräcklig!
Kram
Tack för ditt svar! <3
Älskar att vara med min dotter, leka med henne, umgås med henne. Har inte ett uns av den där känslan av att jag måste ha egentid. Det kanske är ett toxiskt drag, kanske tröttnar hon när hon blir äldre, kanske blir det en hejdundrande revolt tids nog. Men jag har ETT barn, fick henne ”på äldre dar” och lever ensam med henne. Vi är ett team, en duo, inte en flock.
Vi gör väl alla det bästa vi kan med korten vi har. Föräldraskapet ser olika ut. Vi är olika som personer. Vi vill uppfostra våra barn på olika sätt. Det finns ju inte en formula som funkar för alla, du är expert på dina barn, jag är expert på mitt. Fint inlägg av dig som säkert kan lugna det mammahjärta som relaterar, dock.
Tack för ett bra inlägg!
Jag är inte heller någon lekmamma, men jag skjutsar och lagar mat och kramar och tjatar om läxor och finns där.
Jag har inget behov av planerad ”egen tid” längre. Barnen är nu 15, 12 och 8 och den ”egna tiden” kommer ju automatiskt på ett helt annat sätt än med småbarn.
Vips är alla på träning samtidigt, eller hos någon kompis och då kommer en timme eller två automatiskt.
Nu är jag bara glad om tonåringen vill haka på till gymmet eller klänga runt mig när jag lagar mat, tanken på att tiden med dem är kort och att de snart flugit ut skaver mer än tanken på ”egen tid”.
Ja, bra! Här kommer två exempel på saker som jag tror hänger ihop med det här att barnet ska vara i centrum:
*Många föräldrar tror inte att de kan roa/stimulera/utveckla sina barn tillräckligt bra själva. De har helt enkelt lågt föräldrasjälvförtroende och utgår från att deras barn har det bättre på förskola och fritids.
*Barnet i centrum hänger ihop med skolans utveckling till målstyrd. Alltid ska barnen bedömas och producera. Alla läxor, glosförhör och redovisningar ska dokumenteras i en lärplattform och skickas ut till föräldrar. Allt blir så stort.
Du beskriver mitt föräldraskap! De gånger vi lekt med våra barn är lätt räknade.
Däremot var de mycket med oss i de vardagssysslor som måste göras. Det bästa lillkillen visste var att vara med i tvättstugan. Han hängde tvätt och strök handdukar. I vanliga fall strök jag inte kökshanddukar men för en fyraåring var det svårt att stryka skjortor.
Vi fanns alltid tillgängliga men leka fick de göra själva. Och jag kan inte minnas en enda gång som de klagat över att ha tråkigt och ingenting att göra.
Nu är de vuxna och lever sina egna liv och det har blivit folk av dem trots att vi i stort sett aldrig lekte med dem.
Bra skrivet Clara. Jag har aldrig haft dåligt samvete över att inte ha lekt särskilt mycket med våra barn, är inget bra på det och står för det. Min man och jag har alltid funnits till hands för dem och jag upplever att de känts sig trygga med det. Vi har kanske mer fokuserat på vad vi tyckt varit viktigt i uppfostran. Komma i tid, vara snäll och ärlig mot andra och hjälpa andra. Vår äldsta har en npf-diagnos och skoltiden var tuff för honom så där lades mycket av vår tid. Idag är de vuxna och vi umgås på ett annat sätt som jag älskar.
Tack för ett tänkvärt inlägg! Det får mig att tänka på boken ”Hunt, gather, parent” som utforskar föräldraskap i urfolkskulturer. En aspekt är att de inte leker med sina barn så som vi gör i västvärlden, men istället engagerar dem i vardagens sysslor. Men de använder ofta lekfullhet för att lära och bygga relationen med sina barn. Det är en otroligt intressant och lärorik bok som jag kan rekommendera alla som vill syna det moderna, västerländska sättet att uppfostra barn. Länk: https://www.goodreads.com/book/show/54304028-hunt-gather-parent
Jag tycker det handlar om vad en lägger i begreppet lek.
Den lek som mitt barn kan vara i med sina vänner timme in och timme ut, där fantasin härjar och regler och förhållningssätt förhandlas löpande mellan barn på barns vis – den leken är inte tillgänglig för mig.
Men det som ÄR tillgängligt för mig och sånt som jag gärna, gärna delar med mina barn är sagoberättande, rita, bygga, pyssla, dansa tills vi blir svettiga och låtsas röra oss som olika djur, fantiserade om att snöhögar är berg som vi ska bestiga, utmaningar om att bygga något med exakt alla duplobitarna, utklädning och diverse improvisationsävningar, matlagning (med barn blir det lätt en lek där vid diskbänken eller hur) mm osv.
Alltså vad jag kommer fram till när jag tänker på det är att lekfulla aktiviteter tillsammans med mina barn vill jag visst hinna med. Jag tänker också att föräldraskapande är mycket mer självuppoffrande än vad vi vill erkänna (iaf medan barnen är väldigt små).
Jag vill använda lek för att tanka närhet och bygga anknytning. Jag ser och märker hur leken stärker oss och gör att vi förstår varandra bättre.
Så, jag håller inte helt med dig. Jag älskar också att få läsa en god bok. Men oftast görs det när dom sover.
Jag håller inte med. 😅 Det absolut bästa jag visste som liten var när mamma eller pappa lekte med mig. Jag kan än idag minnas de, ganska få, gånger det hände. Jag fick leka själv, och klarade det såklart bra. Men hade jag fått välja så hade jag lekt med mina föräldrar. Därför försöker jag, så mycket jag kan, leka med min dotter, så mycket hon vill. Jag vill att hon ska minnas mig som en lekfull mamma.
SÅ tacksam över att du lyfter detta. Jag ÄLSKAR att ha mina barn kring mig, flocken samlad, läsa böcker och spela spel med dem men inte att just leka. Ibland känt mig dum för det. Men det är ju inte min ”roll”. Tack för du lyfter detta!
Så bra skrivet Clara! Låt barnen vara en del av flocken men inte leda den, så många skulle må bättre om det lyftes mer. Både barn och vuxna.
Tack. Jag ska kopiera, ta med mig och använda texten i olika sammanhang om det är ok?
Tack! Vi har tre barn tätt i ålder, så de har alltid lekt mycket tillsammans (och bråkat). Tack och lov. Jag var aldrig en lekmamma. Jag kunde läsa, baka, pyssla, fixa matsäck och åka på utflykt, teater eller bio med dem. En gång var en av mina söner ensam med mig och tjatade att vi skulle leka. Jag satte mig på golvet och gjorde ett lamt försök, men då sa han ”du leker ju inte”. ”Jo, men det gör jag ju”. ”Nä, du låtsas bara”. Katching!
Nu har jag barnbarn och kan leka lite, lite mer, men gör hellre annat med dem. Utan dåligt samvete.
Tack för ett så spot on inlägg!! Jag behöver höra det och många med mig. 🙌🏼❤️
Hah, detta påminner mig så mycket om berättelser om idyllen på landet en matades med så mycket av morfar med flera släktingar som gärna såg sig som lite enklare och skönare versioner av oss neurotiska storstadsbor. Berättelser om ungarna som somnade själva av lekfull utmattning oavsett hur högljutt det var runt omkring, om ungarna som knöt sina egna skosnören och högg ved innan de kunde prata, om ungarna som sällan gnällde eller hade tråkigt (på landet finns det alltid något att göra etc.). Men faktum är att det var lika delar sant som det var bullshit. Min mormor – som älskade att chilla men också leka – fick på vårt landställe roa horder med byungar som flockades hos oss för att det var hos oss de fick uppmärksamhet och att en vuxen faktiskt lekte med dem och lyssnade på dem. Det satt jämt lantiskompisar hos oss och käkade middagar inte för att vi var rika utan för att min mamma alltid frågade vad de faktiskt ville äta – och lagade det. Det lästes högt och byggdes kojor, pilbågar och annat kul, allt under ledning av min mamma eller mormor. Ingen av dem hade problem att neka en viss sorts lek eller emellanåt sjasa bort oss barn eller proklamera att nä, idag vill jag bara vara ifred, lek själva. Men det var just därför en sällan aldrig tråkigt som själv – man visste att leken inte var något vuxna snålade med utan en naturlig del av ens uppväxt.
Åh det kliar i mig nu för jag blir av oklar anledning så provocerad av detta.
Kanske för att jag själv är något av en ”lekmamma”, och tycker det är tusen ggr roligare att dra ut på utflykt med barnen än städa huset.
Kanske för att jag blir lite avundsjuk på hur lätt det låter, med enkla (?) barn som roar sig själva och leker, utan att man behöver vakta så att de inte slår ihjäl varandra. Har ett barn som har svårt att leka med andra utan vuxen som är med och styr upp lite.
Kanske är det för att jag har så svårt för när det blir lite, i min mening, bekäftigt och ”så här ska man göra, det här är det rätta”.
Eller för att jag tycker att du slår in öppna dörrar, läser var och varannan dag i mitt flöde om hur tråååkigt det är att leka med sina barn.
Oavsett – provocerad blev jag, så till den grad att jag var tvungen att skriva en indignerad kommentar
🤪
Tack för en alltid intressant och ofta utmanande blogg!
Jag känner på flera sätt likadant som du, jag blir också provocerad och har suttit här och läst alla kommentarer nu medan jag försökt komma på VARFÖR jag blir provocerad.
Jag tror att det är för att jag, precis som du, reagerar på hur enkelt det låter, och hur enkelt det också måste kännas om man har barn som leker själva. Jag har det då inte. Min unge är med mig hela tiden i allt jag gör, ibland bygger vi lego och ibland viker vi tvätt. Men för det mesta tillsammans -f ör att det är vad hon behöver! Jag har fått kämpa så mycket med acceptans kring det, att barn är olika och jag fick ett barn som vill ha vuxennärvaro jämt för det trivs hon med. Jag har tidigare, innan jag hittade den acceptansen, känt mig så irriterad på de som fått barn som redan från start donat på för sig själva i långa stunder. Som någon skrev om sitt barn längre upp i tråden, att hennes lilla bebis kunde sitta och titta på bilder i en bok lääänge och vara så nöjd så. Och då tänker jag bara att det troligtvis har ganska lite med ens föräldraskap att göra, utan mer med barnets personlighet. Barn är på sina sätt oavsett hur vi föräldrar gör, och är din 10 månaders nöjd med att bläddra länge i en bok är det knappast för att du gjort massa saker ”rätt” som förälder.
Mitt förskolebarn har aldrig sprungit ifrån oss eller gjort något farligt när vi varit ute bland folk. Hon sitter lugnt till bords på restaurang i två timmar utan problem. Det går att ha med sig henne precis var som helst utan oro att hon skulle hitta på något som helst bus eller tok. När vi gick i sånggrupp med andra 3-5 åringar var hon den enda som orkade fokusera och stanna kvar i ringen hela stunden som sångstunden höll på, medan de andra barnen blev gnissliga eller fick spring i benen. Men det är ju knappast för att vi föräldrar har dresserat henne till det eller lyckats extra bra med vårt föräldraskap, utan för att det är saker som är enkla för henne. Precis som att vissa barn har enklare för att leka och dona själva medan mammor och pappor grejar i köket.
Sen har såklart föräldraskapet jättemycket att göra med hur barn har det och hur vardagen blir för dem. Vi kan skapa trygghet och tillit, hjälpa till att lösa problem och hjälpa dem med det som är svårt. Men barn har ändå egna personligheter, och det är lätt att glömma bort när man råkar på att ha ett barn som stämmer in på bilden av vad ett ”enkelt barn” är.
Clara – jag förstår ditt inlägg och det låter fint och klokt! Det jag reagerar på är kommentarerna som följer där en efter en deklarerar att ”så här gör jag också och det är sååå bra”, underförstått ”detta är facit eftersom att det funkar för oss och jag är en så himla bra förälder eftersom att jag följer facit” och där har man liksom tappat ödmjukheten och gått in i ett svartvitt tänk om vad som är bra och dåligt föräldraskap.
Tips! Lyssna på senaste avsnittet av podden Fatta Familjen (från fredag 2 februari) där psykologen Stina Hindström beskriver just detta så himla bra i inledningen.
SÅ UNDERBART KLOKT! Precis detta behöver våra barn. Inte att vara satta på piedestal och att allt fokus är på dem hela tiden.
Tänker på alla Astrid Lindgrens underbara filmer där de vuxna finns till hands som en trygghet för barnen. En dag på Saltkråkan är de vuxna med och leker på ’skeppet’.
Har funderat mycket på detta med lek. När jag växte upp var pappa den som lekte med oss medan mamma snarare lagade mat och städade/fixade. Nu ser jag att jag och min man har liknande roller. Och han är så mycket bättre på lek och att tillåta sig att bara vara med barnen! Medan jag ska ”passa på” och städa och fixa parallellt med att jag är med barnen. Vilket oftast inte funkar så bra. Jag tycker inte heller det är så roligt att leka, men funderar på om jag hade kunnat tyckt det var roligt om jag släppt tankar på att jag skulle hinna göra något samtidigt…
Jag är också föredömligt ointresserad av mina barn. Bara det att mina barn inte har uppfattat det än och svansar efter mig 24/7 ändå. Som att försöka ghosta någon som vägrar fatta galoppen.
😂
Fantastiskt bra beskrivning. Så har jag alltid tänkt om föräldraskapet också.
Nu när mina barn är lite större och kan sätta ord på saker sa min 14 årige son – det är så trevlig att bara ha dig hemma, jag vill inte va med dig men ändå 😊
Jag tror det symboliserar tryggheten i att man finns där och alltid gjort.
Både jag och min man har gjort det vi vill och behöver göra och barnen har alltid varit inbjuden att vara med om de vill och de har de ofta velat vara.
När sådana här förväntningar på mammor dyker upp (i samhället, i ens eget huvud) kan man börja med att fråga sig om de även gäller pappor. Om nej, då är det med mycket stor säkerhet ytterligare en sak som handlar om att begränsa kvinnors handlingsutrymme och självständighet.
Har läst hela kommentarsfältet med stort intresse! Funderar mycket på det här och mitt eget föräldraskap. Mina barn är fortfarande små ( nyss fyllda 4 och snart 3) och jag funderar på om det här med att man är ”i bakgrunden” och sysslar med sitt kommer mer med lite äldre barn? För mig är det i alla fall svårt just nu. Barnen leker absolut tillsammans men det blir många bråk och rop på mamma. Sen är det tyvärr så att de leker betydligt bättre själva om bara pappa är hemma, de kräver mer att jag ska vara med (kanske för att jag oftare gör det än min man).
Vi bor i lägenhet i stan och då tycker jag också det blir lite mer så att man får hitta på aktiviteter för barnen på helger, för hemma i lägenheten för många timmar blir det kaos… Och då menar jag inte avancerade grejer men ändå ”barnstyrda” som lekplats eller museum med barnavdelning. Som många skriver måste ju det här också bero på ens barns personligheter (och ens egen😊).
Jag tycker det är kul att leka. Men är nog väldigt barnslig som fortfarande kan uppskatta både att bygga Lego och leka kurragömma. Njuter av att dela lekstunder med barnen men även jobbat hårt på att vi ska kunna hänga i soffan tillsammans och läsa en bok eller pyssla med sitt.
Lagom med lek tycker jag är bäst och kan nog uppleva att vissa koketterar med hur lite de leker med sina barn. Vet inte om det är nåt att vara så vansinnigt stolt över ändå…
Den här texten gör mig så glad och lite sorgsen samtidigt. För det är precis så här jag har föreställt mig att mitt föräldraskap skulle vara.
Jag har ett rörelsehindrat barn som behöver fysiskt stöd i precis alla moment, både att sitta, stå men även att leka. Trots att vi måste bära honom överallt är det som dränerar mest att behöva hitta på lekarna. Iden mån det är möjligt försöker jag att ”ignorera” honom korta stunder. Eller kanske sätta honom i ett hjälpmedel medans jag lagar mat och låta honom lukta, smaka och känna på olika saker. Vi anpassar inte heller alla helgaktiviteter efter honom utan fortsätter göra sånt vi vuxna tycker är kul, som att vandra eller åka skidor. Våra ryggar blir väldigt trötta av att bära men jag tror att entusiasmen smittar. Istället för att vi ska vara mentalt frånvarande på en anpassad barnaktiviteter.