Hur hinner du göra något eget på helger, kvällar och lov? All tid går ju åt till att vara med barnen? skrev läsaren Maria till mig

Jag får den frågan ofta och har alltid reagerat med viss förvåning. På att mammor verkar känna sådan press på att umgås med sina barn hela tiden. Jag minns inte att mamma och pappa var med oss särskilt aktivt när vi var barn. De var däremot hemma och i närheten så att vi kunde vara med dem, vad de nu än gjorde. Om mamma satt i tvättstugan och sydde eller pappa höll på med något i garaget eller lagade mat. De fanns nära fysiskt och var mentalt tillgängliga och alltid intresserade av oss. Men leka fick vi göra själva. Och jag hade en fantastiskt kärleksfull uppväxt!

Har man riktigt små barn behöver man ju passa dem aktivt – men även då har jag hela tiden framhärdat i mina sysslor och intressen och försökt leva så vanligt som möjligt. Jag har haft med barnen när jag laddat tvättmaskinen, vispat en pannkakssmet eller städat. De har varit med mig i odlingen och när jag åkt och handlat mat. Jag har däremot inte suttit och lekt särskilt mycket.

Visst vill jag umgås med mina barn när vi är lediga. Jag frågar om de vill spela kort, rita eller följa med och åka längdskidor. Och om de ber mig att göra något särskilt, så försöker jag att göra det. Men jag ägnar inte hela dagarna åt det. Och om mina barn kommer och klagar på att skärmtiden är slut och på att de inte har något att göra – så ger jag kanske ett par tre förslag på aktiviteter. Men om inget faller dem på läppen så säger jag att de får hjälpa till att vika tvätt, gå ut med komposten, ta Essa på en promenad eller skotta farstubron. Då brukar de drypa av ganska snabbt och hitta något att leka. Eller faktiskt hugga i med en syssla.

Det jag däremot finns är till hands. Vi äter middag ihop. Kvällsfikar och sitter kvar och pratar. Jag skojar och retas med barnen, frågar saker och berättar om mitt eget liv. Fångar in dem i en omfamning och kysser i håret. Jag finns alltid till hands för dem. En kompis som är psykolog sa en gång till mig ”du är så föredömligt ointresserad av dina barn”. Vilket fick mig att först blir lite förnärmad – men sedan glad. Eftersom jag tror att det sätter en stor press på barn, när deras föräldrar är överdrivet intresserade av allt de säger och gör. Barn får trygghet av att vara en del av flocken – men inte av att styra flocken och vara dess huvudfokus.

Det är förstås inget fel på att leka med sina barn, om det är ens stora intresse. Men jag tror att många nutidsmammor håller på att dräpa sig för att det känner att deras barn ska vara deras huvudsakliga umgänge och intresse när de faktiskt inte är det. Och kanske sitter de där fysiskt närvarande men är lååååångt borta i tankarna rent mentalt. Men jag strävar efter att vara närvarande i tankar och hjärta – men fysiskt ägna mig åt att leva ett vanligt liv med sysslor, intressen och aktiviteter som jag alltid har ägnat mig åt. Jag är ju flockledaren! Men ungarna får gärna haka på mig om de vill.