Jag läser om läget på Gazaremsan och ser bilder omöjliga att få ur huvudet. Upplever total maktlöshet inför den ondska som uppvisas. Och stor oro över hur det som sker där kommer drabba människor som är helt oskyldiga. Som upplever förföljelse på grund av att de är judar. Jag tänker på Ukraina och kriget som är inne på tredje året. Hur en befolkning decimeras och ett land bombas sönder. På en bekant från Ukraina som snart tagit hit hela sin familj, för att hon inte vill offra sina yngre bröder i kriget. Jag tänker på att vi snart kommer ha Donald Trump som president igen. Och hur det kommer påverka Rysslands med en sådan vänligt inställd världsledare. Jag tänker på vår regering som inte gör någonting för klimatet, som varje dag bedriver en politik jag skäms över att kalla svensk. Panikkänslan över att ingen gör något åt klimatet. Ingen som sitter på verklig makt! Och jag ryser av hur få politiker i toppen som har en karaktär som jag kan respektera. Som har en egen tro och övertygelse och inte vänder kappan efter vinden för att vinna opinionen. Jag tänker på klyftorna som ökar mellan fattiga och rika i Sverige och spänningarna som ökar i ett samhälle med stor ojämlikhet. I ett kommentarsfält på instagram, till ett inlägg om samernas nationaldag, ser jag sådant oförblommerat hat att jag blir mållös.

Jag ser reels från profiler på instagram som pratar hälsa, träning och dieter. Ingenting är underbyggt – allt är hittepå gjort för att skrämmas och tjäna pengar. Och ändå vänner och bekanta som likear. Som verkar tro på vad som helst? Som är välutbildade och intelligenta men som köper det rakt av. Det sprids så mycket desinformation och så många som delar den som saknar kritiskt tänkande. Hur man tränar och äter kan tyckas vara en liten fråga. Men det skrämmer mig vad okunskapen i det lilla tyder på.

Jag tänker också på de flickor som jag och Bertil träffade i Addis. Som under de månader sedan vi var där – medan vi firat jul, haft fredagsmys och åkt skridskor – fortfarande bara bär sina eukalyptusgrenar. Upp och ner från Entoto. Nio timmar om dagen, sju dagar i veckan. Utan mat i magen. De bär och bär tills de går sönder och så är livet för miljarder människor runtom i världen.

Och jag tänker på hur sjukt det är att ett inlägg som det här kan tolkas som det minsta kontroversiellt. Eller klassas som naivt godhetsknarkande. Att försvara mänskliga rättigheter, känna oro för miljön och önska redbarhet i politiken. Att det kan anses som ett konfliktsökande positionerande. Jag skäms över att vi hamnat här.