NĂ€r jag var i de tidiga tonĂ„ren gick jag igenom en traumatisk konflikt med nĂ„gon jag stĂ„tt nĂ€ra. Konflikten vĂ€xte och blev svĂ„r. Kurator kopplades in – men det gjorde bara saken vĂ€rre. Efter ett Ă„r av brĂ„kande och vad jag upplevde som djupt orĂ€ttvisa anklagelser mot mig  – ja dĂ„ började jag avsky. Avsky hon som jag en gĂ„ng tyckt sĂ„ mycket om. Vi var fiender och i ett block jag gömde pĂ„ rummet klottrade jag ner allt jag kĂ€nde. Allt ont jag ville att hen skulle drabbas av. All olycka jag önskade skulle hemsöka henne som hĂ€mnd för vad jag utsatts för. Det var hat.

Det gick fyra Är. Och om jag nÄgon gÄng sÄg henne flammade hatet upp igen. Jag bytte sida pÄ gatan, hon gick lÄnga omvÀgar för att undvika mig. Om hennes namn kom upp i en konversation blev jag kallsvettig och fick hjÀrtklappning. Och dagboken fortsatte fyllas av förbannelser mot den som hade krÀnkt mig.

Det gick fyra Är. Och lite till. Men sÄ en tidig lördagsmorgon vaknade jag hudlös och genomskinlig. Jag vet inte vad som föranledde förÀndringen. Men innan jag ens hunnit öppna ögonen kom tankarna pÄ henne till mig. Och istÀllet för hat kom orden

jag förlĂ„ter dig. 

Du har aldrig bett mig om förlÄtelse. Du kommer inte göra det heller. Kanske vet du inte ens att det vore det rÀtta? Du visade aldrig att du förstÄtt hur illa du behandlat mig. Hur illa jag for av det du gjorde. Men jag behöver inte vÀnta pÄ ditt förlÄt. Du har inte makten över mina kÀnslor. Varken hatet eller kÀrleken. Jag valde att förlÄta dig för att befria mig sjÀlv.

Kanske hade det kunnat stannat dÀr? Kanske hade vi aldrig nÀrmat oss varandra igen. Men av försynen fördes vi en tid dÀrefter ihop i ett sammanhang dÀr ingen av oss var beredd. Ingen kunde fly. Luften var laddad med motvilja och du gjorde allt för att lÄtsas att du inte sett mig. VÀnde dig bort, fÀste blicken i golvet. Höll armarna i kors över bröstet, nÀstan som om du höll fast dig sjÀlv. Men nÄgonting flög i mig och jag gick istÀllet rakt genom rummet mot dig. Du ryggade tillbaka, nÀstan strykrÀdd. Men jag gav dig en hastig, ordlös kram. Jag vÄgade inte se dig i ögonen, men jag uppfattade att du log mot mig. För första gÄngen sedan vi var barn.

NĂ€r mamma precis hade dött kom ett brev till mig, utan avsĂ€ndare. PĂ„ rosa brevpapper med en omisskĂ€nnlig handstil. Det innehöll ingen hĂ€lsning – bara nĂ„gra rader ur en bok jag tyckte mycket om. Jag visste att det var ifrĂ„n dig.