När jag var i de tidiga tonåren gick jag igenom en traumatisk konflikt med någon jag stått nära. Konflikten växte och blev svår. Kurator kopplades in – men det gjorde bara saken värre. Efter ett år av bråkande och vad jag upplevde som djupt orättvisa anklagelser mot mig – ja då började jag avsky. Avsky hon som jag en gång tyckt så mycket om. Vi var fiender och i ett block jag gömde på rummet klottrade jag ner allt jag kände. Allt ont jag ville att hen skulle drabbas av. All olycka jag önskade skulle hemsöka henne som hämnd för vad jag utsatts för. Det var hat.
Det gick fyra år. Och om jag någon gång såg henne flammade hatet upp igen. Jag bytte sida på gatan, hon gick långa omvägar för att undvika mig. Om hennes namn kom upp i en konversation blev jag kallsvettig och fick hjärtklappning. Och dagboken fortsatte fyllas av förbannelser mot den som hade kränkt mig.
Det gick fyra år. Och lite till. Men så en tidig lördagsmorgon vaknade jag hudlös och genomskinlig. Jag vet inte vad som föranledde förändringen. Men innan jag ens hunnit öppna ögonen kom tankarna på henne till mig. Och istället för hat kom orden
jag förlåter dig.
Du har aldrig bett mig om förlåtelse. Du kommer inte göra det heller. Kanske vet du inte ens att det vore det rätta? Du visade aldrig att du förstått hur illa du behandlat mig. Hur illa jag for av det du gjorde. Men jag behöver inte vänta på ditt förlåt. Du har inte makten över mina känslor. Varken hatet eller kärleken. Jag valde att förlåta dig för att befria mig själv.
Kanske hade det kunnat stannat där? Kanske hade vi aldrig närmat oss varandra igen. Men av försynen fördes vi en tid därefter ihop i ett sammanhang där ingen av oss var beredd. Ingen kunde fly. Luften var laddad med motvilja och du gjorde allt för att låtsas att du inte sett mig. Vände dig bort, fäste blicken i golvet. Höll armarna i kors över bröstet, nästan som om du höll fast dig själv. Men någonting flög i mig och jag gick istället rakt genom rummet mot dig. Du ryggade tillbaka, nästan strykrädd. Men jag gav dig en hastig, ordlös kram. Jag vågade inte se dig i ögonen, men jag uppfattade att du log mot mig. För första gången sedan vi var barn.
När mamma precis hade dött kom ett brev till mig, utan avsändare. På rosa brevpapper med en omisskännlig handstil. Det innehöll ingen hälsning – bara några rader ur en bok jag tyckte mycket om. Jag visste att det var ifrån dig.
57 svar
Vilken fin text. Ibland går dina texter rakt in i hjärtat. Berörande. Försoning..❤️
Man hoppas så mycket att fler kan se det så…
Det hjälpte mig i alla fall…
❤️
Så fint! ❤️
För två veckor sedan landade jag i att det enda jag kan göra mot min exmans nya partner är att förlåta henne. Hennes uppförande är orimligt, men jag vet ju vilken typ av situation hon befinner sig i och hur desperat man kan bli. Så en tidig morgon testade jag om jag kunde förlåta henne, för att slippa bära det tunga i att vara arg och ledsen. Det gick. Och kanske kommer det komma ett brev, ett telefonsamtal eller ett sms en dag när hon vill dela vad hon varit med om.
❤️ starkt av dig!
Vilken fin text. Jag blev så berörd. Tack. ❤️
🩷
Så fint skrivet om en jobbig tid och om försoning.
Minns första gången jag hörde att förlåtelse inte är en känsla, det är ett beslut. Jag tyckte det var helt galet. Men sedan har det verkligen hjälpt mig. Förlåtelse är lika mycket till för den som förlåter, som den som blir förlåten. När jag känner alla negativa känslor bubbla upp, kan jag påminna mig om att jag har förlåtit. Till slut upphör de negativa känslorna att göra sig påminda. Och den som blivit förlåten behöver inte ens veta om något!
Tack för den kommentaren! Så klokt.
Vad fint skrivet! Sommaren innan jag skulle börja högstadiet hade vi ett jättebråk i mitt tjejgäng, vi som hängt ihop sedan vi var dagisbarn. Det slutade med att de frös ut mig och jag gick tre år på högstadiet utan en enda kompis för det såg de till. Jag kan ganska ofta tänka på hur det hade varit om vi inte hade bråkat, om jag hade haft några vänner sedan dagis som så många verkar ha eller bara någon som vet varifrån jag kommer. Det är en slags sorg men jag vet ju också att allt det som hände där tog mig dit jag är idag och att många av de aktiva valen jag gjorde gällande gymnasium och universitet kanske aldrig hade hänt om jag fortfarande haft de där tjejerna.
Å! Kjenner meg igjen – jeg har ingen venner fra før universitetet. Venninneforhold er ikke så lett, de likner litt på kjærlighetsforhold og kan inneholde både avundsjuka og sjalusi.
Åh jag hade också ett jättefint tjejgäng. Vi var 6 st och ställde upp för varann i vått och torrt. Hela högstadiet och hela gymnasiet men sista kvällen, på balen efter studenten, så blev det ett så onödigt tjafs mellan oss och tyvärr lyckades vi ej reparera det.
Men jag saknar dem SÅ mycket, eller jag saknar oss som grupp. Några av dem har jag sporadisk kontakt med men tänk om vi kunde förlåtit varann och hållt ihop. Det hade varit så magiskt, att ha vänner som känner en och som varit med under så många år när man utvecklas så mycket.
Ibland drömmer jag att jag hör av mig till alla när vi är gamla och grå och att vi har en slags reunion och då börjar ses igen. Delar minnen, skratt, bilder, fyllefest, hångel m.m. Men det är nog bara en dröm…. Om någon av ”rudenbrudarna” läser detta. Jag saknar er!
Jag var med om precis samma sak. Bråk på sommaren som ledde till utfrysning hela högstadiet. Det ledde till att jag hamnade i en djup depression som det tog många, många år att läka från.
Jag har aldrig fått ett förlåt, men en dag kanske jag kan bestämma mig för att förlåta.
Så fint, men blir lite avundsjuk. Istället har min närmsta vän svikit mig och nästan helt försvunnit efter att min mamma dog. Jag känner mig mest arg och bitter men hoppas att jag kan bli av med de känslorna snart, för de äter verkligen upp en.
Från bönen Vår Fader
Förlåt så som vi förlåter dem som står i skuld till oss. Kristendomens kärna
Är 47 år nu och det tog typ 35 år innan jag fattade denna betydelse av förlåtelse. Att jag kan välja att förlåta och att det då är för min egen skull, mitt eget mående. Kändes innan som att jag levde i ett parallellt universum där folk tyckte att det var rimligt att man skulle förlåta hemska saker till höger och vänster för att vara sjysst mot förövaren. Aldrig i helvete. Men när jag fattade att det är för min skull, då klarnade er lite. Kanske är felet att man har samma ord för två olika saker? Förlåt för förövarens skull (om man är kapabel till det) och acceptans för sin egen skull?
Kan man få det ena utan det andra? Det kanske är så att man behöver ge förlåtelsen för att själv nå acceptans. Släppa taget om det som skadat en för att kunna acceptera hur det blev och gå vidare. Svårt!
Jag var så arg på Josefin på högstadiet. I min skrivbok som jag använde för att öva mig att skriva med vänster hand skrev jag sidvis med knotiga bokstäver tillägnade ”Joseful”.
Haha! Förlåt, men det gav mig ett skratt mitt bland tårarna. Kreativt ändå. 😂
♥️ Vilken stark berättelse om starka känslor.
Jag förlät min frånvarande pappa, det bara hände nån gång sen jag fått egna barn. Vi fick i viss mån en relation sen. Sen dog han & det var fruktansvärt. Men hade varit värre om jag inte hunnit förlåta honom.
Angelina Jolie bodde länge granne med Louis Zamperini, 1917-2014, utan att veta något om hans märkliga historia. I Laura Hillebrands bok ”Unbroken : a World War II story of survival, resilience and redemption” som kom 2010, på svenska ”Obruten”, 2012, får vi veta hur han överlevde flygkrasch, hajattacker, svält tills han blir upplockad av japaner, satt i fångläger i åratal och träffar sin plågoande, The Bird. Vad tror ni Louis gör efter kriget?
Ta reda på det, missa inte denna bok! Filmen säkert bra, inte sett den, men bok alltid bäst. Angelina regisserade film om Louis öde och ja, han hann se den innan han dog. Just så här man måste handla för att inte ta skada själv. Många vet inte det, lyckliga är de som mognar och förstår precis som Clara, Louis och många, många fler. – Väldigt stark, berörande, tänkvärd, lärorik berättelse du delar med dig av, Clara!
Så fint skrivet. Kämpar mycket med detta själv, att försöka förlåta några som gjort mig illa. Får jag fråga: är det detta du gått i traumaterapi för? Jag funderar nämligen på att prova det.
❤️
Så fint. Förlåtelse bär sån kraft. Finns mycket att säga om det.
Finns ett uttryck om oförlåtelse/bitthehet som säger liknande: ”Att inte förlåta är som att dricka gift varenda dag och hoppas att den andra personen ska dö”. För oftast är det ju den som blivit utsatt som det påverkar mest- den andre kanske glömt/är opåverkad av det.
Så om man kan komma till den punkten att välja att eller vilja förlåta så hjälper man främst sig själv. Som du skrev ”Jag valde att förlåta dig för att befria mig själv”. Tror det ligger mycket i det. Det betyder inte att handlingarna var okej, att det inte var orättvist eller har sårat, utan det handlar om ens egen frihet och känslor.
För mig har det varit så befriande flertalet gånger att förlåta. Både saker som hände precis i stunden nyss eller saker sen jag var väldigt liten. Saker som sårar en påverkar en. Och det är en sådan ljuv känsla när det får läka.
Ryser. Så viktigt detta. Och vilken oerhörd kraft & stolthet man känner när man plötsligt blir den vuxna i rummet som vågar förlåta. Modigt.
❤️❤️ så fint skrivet. Så svårt livet är ibland. Känner igen mig i dig, en gammal själ i en ung människa. Du är fantastisk på att uttrycka dig. Tack för att du delar. ❤️❤️
Så fint skrivet! Hudlöst, ödmjukt och djupt.
Hej igen! Måste fråga en till sak för jag tänker oerhört mycket på detta och har gjort under lång tid:
I ditt inlägg tolkar jag det ändå som att du fortfarande tycker att personen gjorde DIG mest illa. Och att du nu förlåtit henne, inte tvärtom. Jag kanske tolkar dig fel, men så läste jag det.
Jag känner nämligen precis så med de personer som gjort mig illa, att det är DE som gjort mig illa och att jag behöver förlåta dem för att gå vidare.
Men så tänker jag: Har jag riktigt förlåtit då? Finns det någon ”nästa nivå” av förlåtelse där jag inser att jag kanske var en del av problemet och också borde säga förlåt? Världen är ju sällan svart-vit. JAG borde kanske ta första steget?
Men så flammar hatet upp igen och jag känner att det bara är jag som blivit kränkt, inte tvärtom. Och så är jag igång…
Är det någon som känner igen sig?
Jag känner absolut igen mig, men lite beroende på hur situationen varit kanske man får tänka lite olika.
Om jag gjort något dumt som gör någon annan ledsen som sen i sin tur gör något dumt tycke jag det är relativt lätt att be om ursäkt och då får man ofta en tillbaka.
Men om jag i en orimlig situation brister, sätter en gräns, står upp för mig själv och om det sårar/provocerar motparten som sen agerar ännu mer orimligt så är det inte riktigt samma sak. Motparten kommer tycka det var ditt fel eftersom du var så jobbig, elak, envis eller nått men det är bara ett försök att skifta fokus. Om man i den situationen vet att det var rätt att hålla sin gräns är det vad man behöver säga eller tänka. Victimblaiming tror jag det heter och är sjukt vanligt i dysfunktionella relationer med inslag av psykisk misshandel. Väldigt lätt att lägg skulden på sig själv då, tänka att det faktiskt var ens eget fel, att man började, att om man bara ändrar sig.. Men nej, människor som inte kan respektera din gränser är inte bra för dig.
Ja Nina, tror vi kan vara många som håller med om det du beskriver. Jag vet inte om det är olika nivåer, kanske mer livslånga processer. Det låter ju tråkigt att aldrig komma över något, men kanske är det mer att man ändå inte låter det negativt påverka hela livet. Det är ju omöjligt att verkligen glömma något, i vissa fall är det kanske bra att komma ihåg själva händelsen för att inte hamna i liknande situationer och då är det inte konstigt att känslorna också finns kvar. Jag tycker du låter klok och insiktsfull.
Vänliga hälsningar Maria
Jag känner igen mig i det du skriver, Nina! Och det var också något som jag reflekterade över då jag läste Claras text.
Jag har det så jobbigt med en man nu. Nej ett kräk. Som dolt sitt missbruk och var som dr jekyll och mr hyde. Trodde inte droger kunde förändra en människa så. Han ljuger och är en egoist. Inte ens bjudit på fika utan allt ska gå till droger. Tog 4 möten att upptäcka hans otäcka sidor. Detta är en vuxen man som vill missbruka. Och har förskräcklig kvinnosyn. Jag kommer ju aldrig mer ha med han att göra men han var bara snäll första mötet sedan elak och slog mej också.
Jag var rädd och för snäll. Som jag avskyr honom. Men samtidigt är han ju så skadad i huvudet. Utnyttja mej för att jag är snäll. Inte så rädd längre men besviken och ledsen. Karma till honom. Hoppas han möter kvinnor som kan säga vilket skit han är. Ursäkt om det låter hårt men han är hemsk. Vill inte vara med om detta. Jag vill inte.
Var rädd om din snällhet Mia. Kanske träffar du snart någon som behöver den! Och den mannen lämnar du utanför ditt liv.
Tack fina för svar det värmde. 😊
Jag har funderat mycket över förlåtelse. För många år sedan var jag i ett förhållande som var väldigt destruktivt för mig och flera år efter att det tog slut kunde jag inse nya sätt som det hade brutit ned mig på. Jag har fortfarande kvar en del svårigheter på grund av hur han behandlade mig, till exempel att jag får ångest när jag gråter för att han alltid blev arg på mig när jag grät. Har funderat på om det vore bra för mig att förlåta honom för att själv kunna släppa det hela, men jag har inte kunnat göra det för varje gång jag tänker på det så blir jag istället arg. Jag blir arg på honom för att han behandlade mig så illa och att han aldrig insåg det, aldrig sa förlåt, att han inte lider av det som jag gör. Hur gör man ens för att förlåta någon som inte ”förtjänar” det?
❤️känner igen mig och det är så otroligt knivigt med den där ilskan som bara är som en vägg i en. Och personerna som inte fattar vad de har gjort. Och hur man än gör så kommer de aldrig förstå! Men nu tänker jag: kanske behöver vi låta ilskan vara där? Inte kämpa emot och hetsa fram nån sorts ädlare tillstånd? Alla känslor finns av en anledning och ilskan är ju det i oss som vill skydda och försvara, signalera att fel har begåtts. Den kanske behöver få bli lyssnad på och omfamnad ännu lite mer? Jag har märkt att det som gör att jag fastnar i känslo-och tankemönster mest är när jag börjar bråka med mig själv om hur jag ”borde” eller ”inte borde” känna. Då blir det liksom en förhandling i tankarna utan slut eller vinnare, som bara gör att känslan jag vill bort från blir starkare. Om du fattar? Det som annars nog hjälpt mig mest är insikten om hur viktigt det är att jag förlåter mig själv. Tror detta kan vara relevant för fler än mig: mycket av bitterheten, ilskan och sorgen är, när jag betraktar den närmare, riktad inåt också och inte bara mot den andra personen. Uppblandat med skam är det också. Med tankemönster som ”hur kunde jag låta mig själv bli utsatt för detta” osv. Så kanske kolla av om det kan stämma på nåt sätt för dig också? För mig lossnade mycket med den insikten.❤️
Tack Jagborhär, Maria, Emilia och Elin för era kommentarer! De hjälper mig mycket ska ni veta.
Hej Clara! Ett sånt tänkvärt inlägg. Det är så lurigt och klurigt det här med livet. Jag har så många tankar och beteenden som jag tror är lite konstiga men just förlåtelse har alltid kommit så naturligt för mig, den delen av mig har aldrig känts konstig. Det har på något sätt varit självklart att det varit den bästa vägen framåt för MIG. Kanske har jag inte brytt mig så mycket om hur det känts i den andre/den förlåtna utan det har bara varit ett givet steg för mig för att få må så bra som möjligt.
Det som är klurigare för mig och där jag kan bli livslångt långsint, det är när någon annan blivit utsatt, då känns det liksom som om jag inte har rätt att förlåta. Som att beslutsföreträdet ligger hos den utsatta. Det finns en pappa och en mamma på mina barns skola som en gång ordnade ett kalas där alla i klassen blev hämtade på fritids för att åka på kalas. Alla utom två barn (förstod man efteråt). Mitt barn var bjuden på kalaset och därav har jag hamnat i facket ”inte min ledsenhet/inte min rätt att förlåta”. Jag tänker ofta på dessa föräldrar och önskar så att jag markerat tydligt så fort jag hörde hur de gjort. Men det gjorde jag inte. Och jag blir arg så fort jag hör deras namn och alldeles passivt aggressiv.
Tack för att du väcker våra tankar ibland, jag hoppas våren blir fin för dig!
Du ska så klart inte förlåta men jag tänker att de barn som blev uteslutna kan må bra av ditt stöd. Du är en bra människa so. reagerar fast dina barn inte var utsatta för detta. Så många bryr sig bara om de själva blir utsatta för orättvisor.
Jag har funderat på varför jag gillar att läsa din blogg. Jag är inte intresserad av mode, vi har helt olika stil osv.
När jag läste detta blogginlägg förstod jag plötsligt! Du vågar känna känslor och du har förmågan och modet att titta på dig själv, ifrågasätta dig själv(hälsosamt självtvivel) och arbeta för att förändra ditt beteende. Det är intressant och inspirerande att få följa! Tack!🥰
Att finna kärleken med stort K, med bonusbarn, x & en speciell svärmor satte mitt liv på det hårdaste provet hitintills.
Jag stod stark utåt med stöd från min familj, men inombords gick jag sönder bit för bit.
När min älskade mamma gick bort fick sorgen & saknaden ta platsen inom mig istället.
Jag kände en dag att jag äger inte detta, jag är inte grunden till varför jag inte blir accepterad för den jag är.
I julas 16 år senare kunde jag se allt med andra ögon.
Där & då friade jag till kärleken med stort K & i sommar gifter vi oss ❤️
Kärleken övervinner ❤️
Detta inlägg inspirerade en predikan denna söndag. Min fru Lina predikade i vår församling och läste inlägget i början. https://youtu.be/cndH2NSkEek
Tack för alla dina fina texter Clara!
Så roligt och helt rätt att använda detta inlägg . Kul också att predikan filmades.
Jag har lyssnat nu. Blev så rörd! Vilken ära att få texten uppläst på en söndagsgudstjänst. Och vilken fin predikan Lina höll! Stor kram och hälsa henne från mig
Tack för de fina orden Clara! Vad kul att du lyssnade på min predikan ❤️
Saknar Januari-februari i arkivet 2024 😊
Så fint ❤
Gud så vackert, tack för dina ord!
Och så viktigt budskap. Ilska är fullkomligt dränerande, gör en utmattad och tar sig in i varenda vrå. Att sakta, eller plötsligt, släppa taget om den kan vara en gåva till en själv – snarare än mottagaren av ilskan. Att förlåta för sin egen skull.
Men så fint, blir rörd av din din text och tänker vilken kraft några skrivna ord har.
Fint på så många vis. Förlåtelse är frigörande, men också något av det svåraste vi människor behöver hantera.
Klump i halsen och tårar kommer… att en text kan beröra så….det säger något om dig fina Clara. Tack för insikten att jag har ett val att förlåta – det känns som en skön känsla 💕
Konsten att förlåta har du skrivit om tidigare och jag tog till mig dina ord.
Min mamma gick bort för 9 år sen.
Vi hade en trasslig relation och hade inte pratat ut riktigt när hon dog. När jag satt vid hennes dödsbädd kunde jag förlåta henne och det gjorde att jag kunde släppa taget utan bitterhet.
Jag var inte arg längre och det omvandlades till en fin känsla som gjorde att jag minns hennes goda sidor och de stunder vi hade det roligt tillsammans.
Så fint, för er båda. Jag kämpade länge med starka känslor och oförmåga att förlåta vad jag såg som svek och lögn av en vän. Obehaget avtog inte, men däremot andras förståelse. Tid har svårt att fixa allt. Jag har jobbat mycket på min inställning till det, till personen och allt. Jag har ibland kommit till förlåtelse, och vill så gärna göra det. Jag har nog kommit till förståelse men inte helt till förlåtelse.
Jag har en teori om att hatet och ilskan man känner efter att ha blivit utsatt/kränkt, är en sekundär känsla, som härstammar från att man efter att ha blivit illa behandlad, börjar tvivla på sitt eget värde. Vilket såklart är en helt naturlig reaktion, när någon behandlar en som att man är värdelös är det inte konstigt att man blir osäker på om man kanske faktiskt är det. Man börjar fråga sig: ”varför just jag? VAD hos mig fick någon annan att tycka att jag förtjänade att behandlas så illa? Var det trots allt något hos mig?”.
Och ingen människa är ju perfekt, så det är klart att det alltid går att härleda andras beteende till NÅGONTING hos en själv. Något kan man alltid hitta om man letar efter det. För som sagt, ingen är ju perfekt.
Men betyder det att man förtjänar att bli behandlad med total respektlöshet? Kan det verkligen rättfärdiga den andras beteende? Sällan. Typ 9/10 gånger ligger ansvaret hos varje enskild individ att behandla andra med respekt, det finns nästan inga ursäkter för att ge sig på och attackera en annan människa (den enda ursäkten jag kan komma på är möjligtvis självförsvar, men då är man ju själv egentligen inte den som ”attackerar”).
Anser man sig vara en människa med goda värderingar, då ska man också leva utefter dom även när man av någon anledning stör sig på en annan människa. Annars är man ju bara en svag person, som misslyckas med att ta ansvar för sin egen moral och hela tiden härleder detta till andra. ”Det är ditt fel att jag attackerade dig, för du var jobbig”. Nej! Varje människa har ansvar för hur de väljer att bemöta andra. Men i en destruktiv situation/relation blir det oftast bara en av parterna som känner ansvar för att försöka bete sig och kommunicera på ett konstruktivt sätt, medan den andra tar sig moraliska friheter titt som tätt.
Det jag försöker komma fram till är dock att man trots detta ofta klandrar sig själv efter att ha blivit illa behandlad. Innerst inne är det lätt att man ändå känner att man förtjänade att bli respektlöst behandlad, p.g.a vissa imperfektioner hos en själv. Trots att man kanske lämnat eller inte längre har kontakt med personen, har den fortfarande makten att få en att börja tvivla på sig själv. Och den skammen man fortsatt bär på, omvandlas gärna undermedvetet till ilska och hat.
Så, jag undrar om inte det viktigaste ändå är att förlåta sig själv? Att påminna sig om att ingenting rättfärdigar en attack på en annan människa, vilket alltså även inkluderar en själv. Du är fortfarande lika värdefull, oavsett hur den andra valde att behandla dig. Att den valde att svika allt vad moral och värderingar heter handlade aldrig om dig, utan om dennes svaga karaktär. Du ska inte behöva vara perfekt för att bli behandlad med grundläggande respekt, och dina egna imperfektioner rättfärdigar INTE en attack mot dig. Människor KAN välja att sätta sig ned och prata med varandra på ett konstruktivt sätt om de har ett problem med någon. Väljer de att inte göra det får det stå för dem.
Dethär blev en väldigt lång kommentar. Men avslutningsvis vill jag säga att jag efter flera års tid äntligen kunnat gå vidare efter en fruktansvärd konflikt, där jag själv i efterhand absolut kan se att jag gjorde vissa fel, eller åtminstone inte var en perfekt person varken innan, under eller efter konflikten. MEN, jag VET att jag inte förtjänade påhoppen jag utsattes för. Jag VET att jag verkligen gjorde så gott jag kunde för att kunna vara en så god människa som möjligt i den processen. Och även om det inte var nog för de som valde att för sig själva rättfärdiga helt orimliga beteenden mot mig, så känns det ändå okej såhär i efterhand. För jag vet att jag inte behöver bära på den skammen längre, jag vet att jag inte behöver skämmas över vad jag utsattes för. Och i och med att jag förlåter mig själv om och om igen, och påminner mig om att jag fortfarande är lika värdefull som jag alltid varit, att jag inte hade behövt eller behöver vara perfekt för att förtjäna grundläggande respekt, så bleknar också känslorna inför dessa människor bort. Jag bryr mig helt enkelt inte särskilt mycket om dem längre. De kan inte längre nå mig på samma sätt, och de kan inte längre få mig att tvivla på mitt människovärde på det sättet som de kunde förr. Idag möter jag dem på stan och de är som vem som helst.
Och för varje gång jag möter dem i olika sammanhang, och visar dem vänlighet och omtanke trots att de fortsatt fryser ut och öppet ogillar mig, så blir jag mer och mer trygg i att jag vet vem jag är, att jag är stolt över mig själv, och att jag inte längre behöver deras ursäkter eller ånger för att kunna upprätta mig själv ur sorgen och skammen och fortsätta med mitt liv.