Att bli förÀlder handlar jÀttemycket om att lÀra sig skjuta upp egna behov för att göra sin plikt och ta hand om nÄgon annans. Man mÄste ignorera sin egen hunger för att först mata barnet som Àr Ànnu hungrigare. Man mÄste uthÀrda trötthet för att ta hand om en nattvaken unge med vÀxtvÀrk. Och ofta fÄr man inte ens gÄ pÄ toaletten nÀr man som mest behöver det. Allt det hÀr Àr förvisso karaktÀrsdanande, men man blir ocksÄ sÀmre pÄ att höra kroppens signaler och varningstecken.

För den som Ă€r utmattad handlar rehabiliteringen vĂ€ldigt mycket om att Ă„teruppta kontakten med kroppens signaler. Börja lĂ€ra sig lyssna pĂ„ vad som sĂ€gs och förstĂ„ signalerna. Inse att huvudvĂ€rk visserligen kan lindras med en ipren men kanske hellre kan förebyggas genom en stunds vila. Och att om man kĂ€nner sig rastlös kan det vara ett tecken pĂ„ att man behöver vila – inte aktivera sig.

Men sedan kommer nÀsta steg i tillfrisknandet och det Àr Ànnu svÄrare. För det handlar om att inte överlyssna pÄ kroppens signaler. TÀnk efter för mycket och lÄta minsta motvilja styra ens liv. För dÄ hamnar man i det andra diket. Vi mÀnniskor Àr ju lata och bekvÀma till vÄr natur och lÄter man de kÀnslorna bestÀmma allting sÄ blir livet till slut vÀldigt inkrökt och litet. Jag har skrivit mer om det hÀr.

Man mĂ„ste öva sig pĂ„ att förstĂ„ skillnaden i kĂ€nslor. KĂ€nner jag ovilja för att jag verkligen Ă€r för trött och behöver vila? Eller kĂ€nner jag bara den ovilja som Ă€r en del av att vara mĂ€nniska – och som kommer lindras sĂ„ fort jag sĂ€tter igĂ„ng?

De bĂ€sta helgerna Ă€r inte de som helt saknar planer och krav. DĂ€r jag kan ligga i sĂ€ngen hela dagen och sluka en teveserie. Jag kan ofta tro att det Ă€r det – sĂ€rskilt nĂ€r jag Ă€r extremt trött. Men i sjĂ€lva verket rĂ€cker det om jag fĂ„r nĂ„gon sĂ„dan timme hĂ€r och var pĂ„ helgen. För annars blir det blir snabbt för mycket av det goda och dĂ„ börjar jag istĂ€llet mĂ„ sĂ€mre. Jag Ă€r ju en person som mĂ„r bĂ€st nĂ€r jag Ă€r aktiv, Ă€ven om jag nĂ€stan alltid kĂ€nner ett initialt motstĂ„nd till att vara det.

NÀr jag analyserar vilka helger som verkligen fyller pÄ kropp och sjÀl Àr detta viktiga bestÄndsdelar

  • Att ha nĂ„gon slags social interaktion utöver familjen – men gĂ€rna med familjen. Kompisar pĂ„ middag, slĂ€kting pĂ„ nĂ„gra timmars besök eller spontanfika hos grannarna.
  • Att ta tag i nĂ„got i hemmet jag inte hinner med i vardagen. Sortera badrumsskĂ„pet, spika upp en tavla, fĂ„ upp en rullgardin som ramlat ner. DĂ„ kĂ€nner jag att jag kommer framĂ„t.
  • Vara utomhus och röra pĂ„ mig. Åka skridskor, rĂ€fsa löv, olja en altan eller ta en sparktur.
  • Ligga och lĂ€sa dagtid. 1-2 timmar varje helg Ă€r en lyx som rĂ€cker lĂ„ngt.
  • GĂ„ till kyrkan. BĂ„de skönt att ta mig tid för det andliga – men ocksĂ„ göra nĂ„got meningsfullt socialt pĂ„ en nivĂ„ som inte drĂ€nerar mig.
  • Laga eller baka nĂ„got extra gott
  • Åtminstone en av kvĂ€llarna krypa ihop tĂ€tt i soffan med de jag Ă€lskar. Plus en skĂ„l med godis.

Att ligga helt stilla i en sĂ€ng hela helgen – det Ă€r en rest frĂ„n nĂ€r jag var akut utmattad. Men det gjorde mig inte piggare, det var bara för att jag inte klarade nĂ„got annat. Och nĂ€r jag tĂ€nker tillbaka pĂ„ Ă„ren innan jag fick barn och ofta spenderade lediga dagar i sĂ€ngen. DĂ„ ser jag att det faktiskt var ganska dĂ„ligt för mig. Att dega överdrivna mĂ€ngder gav bara fritt spelrum för min Ă„ngest. Jag mĂ„r bĂ€st av att överkomma det initiala motstĂ„ndet och faktiskt göra nĂ„gonting.