Vaknar vid sju av Ulf som vill krypa ner i sängen och kolla på mina gullisar. Lyfter på duntäcket och låter kalla fingrar fara efter kroppen och räkna de utstående födelsemärkena. Tappar räkningen och börjar om igen. Han myser in sig med brösten som två gosedjur och jag känner oxytocinet susa runt. Känsla av att min mjuka kropp och mina hängiga bröst är värmen som de tankar närhet ifrån. Och att jag tankar tillbaka från barnen.
Hör storbarnen stöka på nedervåningen och leta ullkalsonger och slalomhjälmar. Jag tar på mig morgonrocken och tofflorna och går ner i köket. Drar fram en emaljkastrull och häller upp en liter mjölk. Några matskedar socker och kakao. Medan chokladen den blir varm brer jag smörgåsar och lägger i påsar och delar upp kakorna i två högar. Storpojken skulle ha knytis med pojkarna i sin klass, så han får extra mycket matsäck.
Snart är de på väg hela familjen. Jakob skjutsar Ulf på sin spark. Storbarnen har varsin egen spark och Folke har dessutom skranan i släptåg. Essa springer efter, lycklig av att få hänga med flocken. Det är friluftsdag idag. Slalom och pulkaåkning.
När huset blivit tyst och jag städat bort frukosten tar jag med mig en kaffekopp och går tillbaka till sängen. Dricker den andaktsfullt innan jag öppnar min dator och skriver det här.
Snart börjar min dag på riktigt. Ska bara ta en stund med mig själv först.
19 svar
Så fint beskrivet om din morgon. Hoppas att du får en bra dag.
Åh vilken fin beskrivning. <3 Blev lite nostalgisk till våra friluftsdagar i småskolan.
Tills jag mindes hur mycket jag hatade att åka skridskor (som typ var det enda vi gjorde) – få ner fötterna i de där trånga åbäkena med raggsockor på kändes alltid som en förlorad kamp. Sedan stapla ut på isen, ramla, slå sig, bli tacklad, frysa, ramla igen, ge upp och åka tillbaka för att grinandes av utmattning få hjälp av en kompis att dra av skridskorna. Momentum från kompisens kamp mot skridskon resulterar i att hon far in i isrinkens sarg och nästan bryter nacken. Sedan hjälper jag henne av med skridskorna eftersom vi utkämpar det här kriget tillsammans, och scenariot upprepas med mig som också gör en halvnelson med skridskon i famnen.
I alla fall, hoppas att barnen får en underbar friluftsdag! 🙂
Jag hade så roligt åt din livfulla beskrivning av kampen med skridskorna, Emma, tack för att du delade med dig! 😀
Så underbart härligt det låter. Så enkelt! Så kan det också vara att ha tre barn. Tre pojkar. Jag vet, jag har det också. Dom är vuxna nu men vi har nära relationer och jag tankar fortfarande kärlek från dom och deras familjer. Inte minst de små kopior som har kommit. Livets lycka!
Min son älskar också tuttarna som gosedjur. Vill säga hej till dem varje morgon dvs klappa på dem, krama dem och säga “hej hej utte”. Han är 2 år och jag har börjat känna att det kanske är konstigt att han gör så. Om inte annat kännt mig ensam i mitt umgänge med att fortfarande amma en tvååring. Så jag blir så glad när du skriver detta om Ulf, hur han fortfarande hämtar gos från brösten. Samt när du skrev om er amningsresa som höll på några år. Gör att jag känner mig lite mindre ensam i det!
Jag har också en tvååring som gosar med brösten. Jag ammar inte längre men hon nyper, drar och knådar i dem för att komma till ro. Har konstant blåmärken men det är det värt.
Jag har en sexåring som kramar och säger hejdå till mina bröst varje morgon 🙈
Känner igen mig i det du skriver Camilla!
Ammar också min tvååring fortfarande, och han vill gärna hålla en hand på “amne” när han sitter i famnen. Känner verkligen hur han laddar värme och närhet av det (även om det kan kännas lite jobbigt när vi är bland andra, mest för att jag inte orkar med deras åsikter om det).
Åh! Jag förstår verkligen frågeställningen. Men det gör mig också ledsen att den ens ska behöva existera. Att bröst är så sexualiserade att de anses tillhöra männen mer än de tillhör barnen som ska få mat ifrån dem. Så till den grad att man som mamma ska vara orolig för barnens beteende. Det behöver du INTE vara Camilla!
Brösten tillhör varken män eller barn. De tillhör väl ändå den de sitter på?
Du är inte ensam! Hos oss ammas barn i flera år och ingen tycker det är något märkligt med det. De allra flesta i vår kultur diar tills de är mellan 4-6 år gamla, någonstans i den åldern slutar alla barn av sig själva. Så har naturen ordnat det. Amma du din lilla unge i frid. En gåva från Moder Natur till er båda två för hela livet. Om någon tycker illa vara be dem sköta sitt. Själv fick jag höra mycken smörja från folk som inte hade med saken att göra när jag ammade min första unge här i Sverige (vi är en blandfamilj med påbrå från längst opp i norra Sverige och Västafrika). Som tur var hade jag min egen mor och far till stöd.
Ett vet jag att en unge som ammas länge och får den oersättliga närheten (och näringen) blir en unge som klarar många smällar i livet för grundtryggheten och kärleken finns där vad som än händer. Måste säga att jag blev förvånad av hur kort tid mödrar ammar sina barn i Sverige och att många tvingar ett förtvivlat barn att sluta dia innan ungen själv vill, rakt emot naturens ordning. (Vet naturligtvis att somliga kvinnor inte kan amma sin unge, det går ändå men modersbröstet är ett speciellt paradis för varje liten som får di)
Du skriver så fantastiskt. Jag svepa med i det mjuka och fina du beskriver. Hur du beskriver vardagen för att jag uppskattar den så mycket mer! Det är ju de små stunderna som räknas.
Tack det var fint sagt =)
Jag skulle inte låta min femåring ta på mina bröst, det känner jag mig inte alls bekväm med. Däremot ammade jag henne till nästan två års ålder. Så mer att man själv sätter gränser för sin kropp, har inte med män att göra för mig.
Går utmärkt att kramas och hålla handen också.
Självklart ska man som förälder sätta gränser kring sin kropp om man är obekväm. Men det var ju inte vad det handlade om här. Uppfattade att Camilla kände oro för att det kändes konstigt typ i “samhällets ögon”.
Ja precis, har omedvetet slutat amma eller låta mitt barn klappa på bröstet innanför tröjan när andra än närmaste familjen ser. Sen säger jag ganska ofta nej, när jag själv inte vill. Men känns tråkigt att jag begränsar mig och mitt barn från något som vi båda vill pga rädsla för vad andra ska tycka.
Min dotter har mina armhålor som snuttefilt och brukar också känna på ett av mina utstående födelsemärken som hon kallar ”ploppen”. Hon är fem år och behovet av snutte har minskat men ibland på natten kommer det en liten hand och gosar in sig i ena armhålan. Ska det vara maxat gos är det båda armhålorna som gäller. Tyvärr blir det svårt för mig att sova då men jag kommer ju sakna det när den tiden är förbi.
Så otroligt fin text! Vardagens ögonblick, mjukhet och mening!
Håller så med om att det är synd att bröst, amning och fysisk närhet sexualiseras så i vårt samhälle. Självklart ska alla känna efter sina egna gränser, men se bara hur mycket och länge andra primater är nära sina ungar.
Är dessutom övertygad om att en hel del stress i samhället, sorg och så vidare skulle lindras om det fanns mer av trygg vardagsnärhet för många vuxna. Det gör trots allt viktiga saker med vårt nervsystem det här med beröring!
Livet va. Vidunderligt och fullkomligt i all sin vardagliga enkelhet.
Kommentarerna om amning får mig att tänka på min egen tillblivelse som förälder. Hade väl inga bestämda åsikter om något kring barn, mer än att det nog skulle bli arbetssamt. Sedan fick jag mitt barn och någon slags avgrund mot mig själv som urmänniska öppnade sig, på ett väldigt fint sätt. Det var som att min kropp och alla mina sinnen plötsligt existerade enbart för att tillfredsställa mitt lilla barn. På ett sådant fokuserat och självklart sätt. Och det innebar (och gör fortfarande) massor med närhet; bärande, ammande, samsovande. Jag underkastar mig mitt barn fullkomligt, och jag vill inget hellre. Och med denna “insikt” så blir jag rent av illa berörd av föräldrar som sovtränar sina barn, som inte ens vill testa amning för att “det nog inte är ens grej”, eller på andra sätt sätter sina vuxna behov före barnets. Jag inser att det kan finnas goda skäl till både sovträning och att avstå amning, verkligen. Men jag kan inte komma ifrån denna (fula? präktiga?) känsla; att vissa vuxna verkar upptagna av att tillgodose sina egna behov i första hand.
För att knyta åter till ditt inlägg: jag blir varm och mjuk av den kärleksfulla beskrivningen av en vanlig och alldeles underbar morgon i några små och stora människors liv. Tack!