Ett skifte i mitt tänkande som kommit senaste åren – det är att min kropp hela tiden kommunicerar med mig och väntar på att bli hörd! Den försöker berätta för mig vad den behöver och mitt jobb är att lyssna och tolka. För när jag inte lyssnar på de initiala små varningarna så blir de högre och högre. Som ett barn som försöker få sin förälders uppmärksamhet.

Jag förstod det här med kroppen efter min utmattning, när Erica och jag skrev Hjälp, jag är utmattad. För då intervjuade jag experter och pratade med andra drabbade vars kroppar tydligt larmat kring deras stressnivåer. Huvudvärk, tryck över bröstet, smärta i leder. Sömnlöshet eller djup sömn som ändå inte gav återhämtning. Rastlöshet, utslag och krypningar. Kroppen hade larmat och signalerat men istället för att lyssna tog man en alvedon och jobbade vidare. Till slut stängde kroppen ner helt, som ett sista desperat försök. Plötsligt gick det inte att komma ur sängen.

Jag började förstå det här med kroppens kommunikation efter utmattningen. Men det var först efter att jag börjat träna regelbundet som det blev helt verkligt för mig. För nu lever jag i hela min kropp på ett sätt jag inte gjort tidigare. Jag tar den i bruk och bekantar mig med den när jag utmanar mig själv fysiskt. Jag känner hur motion ger lugn både till kropp och själ. Jag är medveten om hur mina fötter känns efter att ha gått långt och hur det stramar i bröstryggen av träningsvärk. Men också hur det värker när jag inte tränat på länge. Hur det känns som cement mellan skulderbladen och hur fogarna genast smärtar. Jag upptäcker snabbare en annalkande förkylning och mensens diffusa molande har blivit något mer verkligt, som dock lindras av träning. Jag märker också hur sömnbrist påverkar mina träningsresultat och hur sötsuget ökar när jag suttit stilla för mycket.

Jag märker en tydligare skillnad på årstider också. Min kropp fullkomligt SKRIKER efter kolhydrater och fett i november och december. Mörkret får den att gå in i något slags nödläge när den vill lagra in kalorier. Men mitt jobb är inte att ge efter helt och äta vad som helst. Däremot varierar jag maten så att kroppen ska känna sig trygg med att den får vad den behöver. Jag äter varm mat som är generöst kryddad. Jag väljer välbekanta smaker från barndomen och lägger till fler mellanmål och fler heta drycker. Men även om det är precis lika kallt och mörkt i januari så känns det genast annorlunda. För då har min kropp hunnit ställa om sig. Sötsuget är lägre och med ljuset som sakta återvänder vill min kropp vill ha kalla smoothies, grönsaker och lättare rätter igen. Och det ger jag den med glädje.

Det är väldigt spännande att börja se kroppen som en vän att lära känna och vara nyfiken på. Inte en fiende eller ett jobbigt bihang. Jag vill ju leva i samklang med mig själv – inte i opposition.