När jag gick i sexan var jag i min mest outhärdliga fjortisperiod. Skränig, brådmogen, killfixerad och konstant i bråk med olika tjejkompisar. En av mina högsta önskningar under den här tiden var att få en prenumeration på Frida eller Veckorevyn. Något som min vanligtvis väldigt tillåtande och liberala mamma sa tvärnej till, med motiveringen att de bara innehöll skräp och att jag dessutom var för ung. Jag minns att jag blev rasande över att min mamma inte tillät det som kompisarnas mammor tillät. Och den här motviljan hindrade förstås inte att jag köpte tidningarna ändå och läste hemma hos en kompis.
När jag som vuxen tänker tillbaka på det här blir jag bara glad. Frida och VR var ju episk skit och absolut inget som jag skulle önskat att min egen tweeniedotter läste. Heja morsan! känner jag bara. Jag tycker att många vuxna idag är så flata inför sina tweenies och tonåringar. Så ovilliga att vara just vuxna och istället försöka vara vänner till varje pris. Men man ska inte vara vän med sina barn – de ska ha sina egna vänner! Man ska vara förälder, för det finns det ingen annan som kan vara. Snäll, kärleksfull och vänskaplig. Men fortfarande en förälder.
Jag hade ganska få regler som tonåring, men det som mamma och pappa väl sa nej till minns jag verkligen. Det blev stora och viktiga saker i mitt liv. För tonåringar lyssnar på sina föräldrar även om det kanske inte verkar så.
Om man är kritisk till att ens ungar spelar våldsamma spel, titta på depraverade youtubers, eller har en hudvårdsrutin när de är elva år gamla. Så finns alltid risken att de istället gör det i smyg. Men meningen är inte att man helt ska omöjliggöra dessa saker. Utan att själva signalen är viktig. Det här är våra värderingar. Så här beter vi oss i vår familj. Sedan kommer tweenies och tonåringar alltid att testa gränserna, och det är helt i sin ordning. Men då måste det ju först finnas gränser att förhålla sig till!
När det gäller alkohol och unga vet vi ju hur otroligt viktig hemmiljön är:
”Forskning visar att de som blir bjudna på alkohol hemma oftare dricker mer. Om det är tillåtet att dricka hemma kan det uppfattas som att ens föräldrar tycker att det är okej att göra det utanför hemmet också. Vuxnas inställning till alkohol påverkar också hur mycket deras tonåringar dricker. Unga som inte får prova alkohol hemma dricker mindre mängder alkohol och mer sällan än de som blir bjudna på alkohol hemma ”
Källa Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning
Vad vi gör hemma påverkar vad våra barn gör borta. Och det är viktigt att det åtminstone finns några regler och värderingar som man är tydlig kring. Men med det menar jag inte att man ska förbjuda för förbjudandets skull. Jag tycker generellt att man ska ha få förbud och säga ja till mycket. För annars kommer familjelivet bara handla om att korrigera och skälla när det blir fel. Eller så orkar man inte se till att reglerna man själv satt upp efterlevs och då har man underminerat sitt eget ledarskap.
När jag inte fick Frida och VeckoRevyn av mamma skaffade pappa en annan prenumeration till mig. På vad undrar du? Jo på tidningen Ordfront! HAHAHA! En samhälls- och kulturdebatterande tidskskrift med vänsterprofil. Så bisarrt, knäppt och underbart att ge Ordfront till en tonårig tjej. Jag läste missnöjt och förstod inte mycket – men jag läste i alla fall. Och sommaren mellan sexan och sjuan fick min syster boken Fittstim i födelsedagspresent. Den snodde jag och slukade. Och så gick jag från fjollig fjortis fixerad vid killarnas bekräftelse. Till att bli nyväckt feminist, med en alternativ klädstil som lånade hem böcker om suffragetterna och 68-rörelsen.
Se, så bra det kan bli med en matsked moralism i rättan tid!
127 svar
Kanoners Clara!! Instämmer till fullo.
Nej man skall inte vara vän, eller kompis vill jag hellre kalla det, med sina barn. Man skall vara förälder. En annan sak som lite hör samman med detta och som jag upplevt på nära håll är att mammor, som blir änkor kan börja se sin son (om de har någon) som en partner. Att sonen på något sätt blir en ersättning för mannen de mist. Det är lika tokigt det som att man är vän med sina barn. Mammor är mammor alltid även om de blir ensamma, alltså förälder.
Så galet viktigt! Tack för att du belyser ett otroligt relevant problemområde 💪
Tack för det här inlägget! Precis som du skriver, så är det så viktigt att vara just förälder och våga sätta gränser. Det mår alla bättre av. Idag upplever jag att många är väldigt vilse i sitt föräldraskap (vilket nog alla är ibland ska sägas) och exempelvis tror att gränser/att säga till är av ondo och att man i allt ska ha en dialog med sina barn. Vad hände med sunt förnuft, tänker jag ofta. Barn är inte små vuxna, de är just barn. Med behov av vårt stöd och tydlighet, med deras bästa för ögonen och med kärlek såklart. Men gränslösheten hjälper ingen, det skapar bara kaos. Det är orättvist att kräva att de ska kunna sånt som vuxna ska klara, som att välja i allt, klara av att behärska sig av sig själva osv.
Så tack för att du tar upp detta, återigen som motvikt till andra diskussionsforum.
Håller med dig L! Jag tycker många ser sina barn som små vuxna. Som jämlikar. Det är de inte. Det går inte att säga ”ja men hon vill ju göra ditt och datt….” Föräldrar måste vägleda och inte vara rädda för att säga hur saker är.
Hejja hejja!
Med kärlek från en moraltant som var det från 4 år ålder.
Hahah gud min mamma förbjöd också Frida! Så glad jag är för det nu.
Tycker det är en sådan flathet så det inte är klokt med barnen idag. Mitt äldsta är 10 år. Hon är den enda som inte har Tiktok av hennes kompisar. Allas föräldrars största rädsla verkar vara att deras barn ska ”hamna utanför” för sådanna grejjer. Kan säga att mitt barn, inte för att skryta men är super populär bland vänner trots att hon varken har tiktok, snapchat eller whatsapp eller instagram. Barn bryr sig mycket mindre än man tror. Det rör heller inte henne i ryggen att hon inte har tiktok för vi har förklarat precis varför hon inte får ha det. Hon var också sist med mobil ( fick min gamla iphone 5 när hon fyllde 10 år). Ingen av hennes kompisar bryr sig om det heller trots att dom själva har både 11, 12. Hon är trygg med sig själv och det är väl det som attract kompisar? Eller inte vet jag. Men blir så himla less att föräldrar har som argument att deras barn bara måste ha tiktok för att annars får barnet inga kompisar.
Ja, men jag håller verkligen med dig gällande detta! För alla som gillar att hänvisa till vetenskap: vuxenvärlden behöver lära barn vad som är rätt och vad som är fel. Det kommer inte av sig självt. Gällande det du skriver om här funderar jag på något som vi som fick våra barn 1996-2000 misslyckades helt med. Vi hade ingen aning om vilken björntjänst vi gjorde våra barn då de fick hänga med den tekniska utvecklingen, men vi har haft anledning att många gånger be om ursäkt. Flera forskare som ligger i framkant har ett bra tag flaggat för hur många av funktionerna i smarta telefoner påverkar våra barn. Cal Newport pratar om det här (hoppas att alla föräldrar kollar):
https://www.youtube.com/watch?v=VN5lrKMeAOs
Min 11-åring får inte heller ha TikTok eller Snapchat. Hon är dock lite mer irriterad på mig över det 😅 Men jag har tillräckligt skäl för att hålla på det. Hon har också kompisar ändå. Supersocial och driven! Jag är hård på de grejer jag tycker är viktiga, i övriga frågor är jag mer liberal och vi kan diskutera och komma fram till saker ihop.
Min 11-åring har WhatsApp men inte Snapchat el TikTok. Men vad är dina argument att inte ha Snapchat? Jag känner att jag inte har tillräckligt bra koll där för att argumentera. Hon menar på att det ju är en chattfunktion motsvarande sms och WhatsApp och att man ju kan ha ett låst konto och bara släppa in de personer som vi tillsammans har stämt av. Tar gärna emot tips!
Anna: Dick-picks är det ingen som bett om men de kommer ändå. På snap. Jag har inte snap och inte mina barn heller (så jag har inte koll på alla funktioner) men jag vet alltför mycket skit som sker via snap och jag tror det är mycket svårare att undvika hamna/få skit där om man väl öppnat den dörren. Det är väldigt mycket skit som sker via snap. Jag ser ingen anledning till att tillåta det i stället för whats ap. Stå stark! Du gör rätt tycker jag!
Tänk vad många barn som skulle må så mycket bättre psykiskt om de slapp ha egen mobil från alldeles för unga år. Varför ska en 8åring ha mobil? Slutar med hudrutin som 11-åring då. Vi måste skydda våra barn från det elände som sociala medier faktiskt medför. Att vara utan är nog en betydligt mindre riskfaktor är att vara med. Tänker även på polisens ord om att, ”när du ger ditt barn en mobil, så ger du dem tillgång till hela världen, men du ger även hela världen tillgång till ditt barn”. Skrämmande och sant.
L: Håller helt med. Min 11-åring har en viktelefon. Nokia! 😄 Då kan man ringa och sms:a. Det är väl det som de behöver?! Så även om polisens ord är väldigt bra och sanna så är de inte tillämpbara på viktelefoner (alltså inte smartphone)
Jag både instämmer och inte med kommentarerna i fältet… alla barn, familjer och situationer är olika och därför är det inte vettigt att förfasa sig och tycka så mycket om hur andra gör utifrån hur man själv uppfattar det … det är så mycket man inte vet om andras barn och deras liv och så mycket andra inte vet om oss. Det är också så att olika barn i samma familj kan behöva olika saker och olika gränser. Jag har både vuxna barn och små barn och alla är de olika personligheter, olika svårigheter, olika styrkor och behov . Ett barn har t ex autism och adhd och det syns inte på hen. Jag ser barn som är väldigt självständiga och använder mobilen för att navigera i trafiken och underhålla sig på pendeltåget hem från skolan i ung ålder. Det skulle aldrig fungera för mina barn men jag är övertygad om att de föräldrarna gör vad som är rätt för deras barn och familj. Precis som jag gör det som är bäst för mina.
Svårt att betala för fikan eller köpa bussbiljett utan smartphone dock. Finns många appar man behöver i sitt dagliga liv som tonåring idag.
Jag är en sådan förälder som oroar mig för att mitt barn ska bli utanför. Håller emot än så länge, men kan verkligen få ångest vid tanken på att jag ”förstör” för henne, som inte har samma tillgång till internet och sociala medier som många andra. De är bara 9 år!! Jag vill ge henne tillgång till all digital smörja lika litet som jag skulle skicka ut henne på stan mitt i natten… Hade önskat att fler föräldrar i vår närhet varit restriktiva, men vi är verkligen i minoritet.
Hannah: Ja vi är minoritet! Men håll emot tycker jag. Så länge det går! Sannolikheten att ditt barn tar ”skada” är mycket lägre anser jag om du håller emot än om du ger efter. Du förstör inte för henne, du skyddar henne på ett vettigt sätt! Det är inte meningen att ett barn ska konsumera allt möjligt helt fritt. Lyssna på/läs Anders Hansens Skärmhjärnan så får du mer råg i ryggen också! 💪 och även hans bok Depphjärnan borde alla ta del av!
Jag var ett sånt där barn som brydde sig mycket mer än man tror. Min mamma förbjöd sånt hon inte gillade och jag kände mig utelämnad, ensam och konstig. Det är min stora skräck att mitt barn ska behöva känna på samma sätt och därför har jag tillåtit mer än jag egentligen velat. Jag har pratat om det och satt gränser, men inte förbjudit helt för jag kunde se när han var en av de få som inte fick samma som de andra att han skruvade sig och försökte dölja det. Att säga att barn bryr sig mindre än man tror är ju bara hjälpsamt för de barn som inte blir påverkade. Jag tror det vore mer hjälpsamt med fler vuxna som samverkar än att statuera exempel med sitt eget barn. Men grattis till att det funkar för er! Verkligen! Jag önskar detsamma för fler familjer.
Ja det kluriga med barn är ju att lyckas ha så bra kontakt och att barnet har sånt förtroende för föräldern att man har möjlighet att avgöra vad just det barnet behöver. Barnet kanske behöver strikta regler. Eller mår dåligt av det. Det svåra är att behålla kontakten med barnet upp i tonåren och hela tiden göra avvägningar. Att fråga sig- Vad behöver mitt barn just nu. Det är inte alltid det man först tror.
Ha ha ha Ordfront! Ljuvligt! Jag tror nog minsann den satte spår ändå. Du är bäst Clara! <3
Jag hade mängder med regler som barn/tonåring och bröt såklart mot varenda en. Men i slutändan har jag ändå varit glad över tydliga ramar. I slutändan hade mamma och pappa rätt fast jag såklart skulle göra revolt. Det hör till.
Jag har själv växt upp med att man fick smaka vin och sprit hemma för att inte lovkas av det ute. Det gjorde tidigt att jag tog avstånd för överdrifter. Inte alls samma sak som att få dricka hemma.
Nu har jag ett barn i övre tonåren som snart fyller 18. Jag har gjort samma sak där. Fick smaka starksprit på tesked för ett år sedan och bara spottade och fräste. Aldrig mer! Hur fasen kan folk dricka sånt här? Sa vederbörande spontant. Nu dricks det väldigt litet i detta hemmet så det blir inte av hemkulturen heller.
Sen tänker jag att vissa barn är svårare att ha regler för än andra. Att vissa barn helt enkelt är födda med en lägre grad of compliance, mer kicksökande etc. Självklart kanske DE behöver regler mest, men det är inte lätt att ständigt utmanas i sitt föräldraskap. Bra inlägg!
Så sant! Jag är helt övertygad om att vi föds med vissa mönster/personligheter och det säger ju forskningen också. Sen påverkas vi också av vår uppväxt och erfarenheter men grunden finns ändå där. Här är Enneagrammet ett otroligt bra verktyg för att förstå sig själv och andra. Jag har haft så stor hjälp av det och önskar bara att jag hittat det tidigare.
Tack Marie, vilken underbar blogg du har
Den lättaste devisen är ju att det i tonåren (utifrån hur hjärnan utvecklas och psykologiska processer sker) är meningen att man ska bryta sig fri, och då behöver det ju finnas gränser att bryta sig fri från. Det är betydligt svårare att skapa sina egna gränser som tonåring, tvärtemot ”naturens gång”. Hjärnan i tonåren satsar nämligen mer på gas än broms, vilket ju är bra i det stora hela med tanke på att man ska bryta sig fri från familj och byta stad/umgänge/hitta yrke/hitta sig själv eller vad man nu behöver göra för livsomvälvande beslut och då måste man ju vara lite risktagande.
Ps. Många ungdomar lyssnar mycket på andra vuxna, så det är ju också på sin plats med lite moralism överallt gentemot tonåringar.
Du borde skriva en bok om föräldring och barn, jag tycker du har en väldigt hälsosamt förhållande till det, det är väldigt rar. Att skiva om det genom att skriva olika historier om din familj och samtidigt väva in texter som den här, plus fina bilder. En annan text som var guldvärt var posten där du skrev att du inte leker med dina barn så mycket. Pärlan! Jag sparade den.
Håller med om att man inte ska ha alltför många strikta regler. Men det innebär att prioritera, och alla familjer prioriterar inte samma saker. Säkert finns alltför många barn som överhuvudtaget har för lite regler, men att ett visst barn tillåts göra något behöver inte betyda att hen saknar regler. Vissa barn behöver också regler för sånt som andra barn överhuvudtaget inte kommit på tanken att vilja eller göra.
Klokt! Ofta får man ju bara ögonblicksbilder av folks liv och det är lätt att förfasa sig.
Jag håller med! Jag tycker att det är viktigt att sätta stopp för en del saker, som man känner i hela kroppen inte är bra för ens barn/tonåring. Min snart 10-åriga son får till exempel inte titta på youtube längre, för att han blir närmast manisk när han ger sig in i den världen. Han kan inte reglera sitt tittande och blir arg och vresig när han inte får titta, vilket slutade med att jag helt enkelt förbjöd Youtube. Det kom INGET gott ur det. Plus att han tittade på skräp och konton som inte direkt var uppbyggliga på något sätt. Jag känner samma sak för hans youtube som din mamma kände för tjejtidningarna 😅 Betyder det att han aldrig tittar hos kompisar? Jag vet att han gör det, men hemma hos oss är det youtube-fritt iallafall. Han är såklart inte glad över detta, och alla hans kompisar får ju titta, men jag tror att han kommer att förstå som vuxen. Kanske 😅 Jag hör ofta andra föräldrar klaga på vad deras barn konsumerar, och jag förstår att det inte är lätt att säga nej när alla kompisarna får. Det är naturligt att vilja att barnen har ett sammanhang som de känner sig delaktiga i. Men ibland tror jag att både vuxna och barn mår bra av att sätta gränser för vad man accepterar i hemmet och inom familjen. Det är ok tycker jag att visa barnen att man har moraliska principer.
När det gäller ”alla får” kan det löna sig att kommunicera med ”allas” föräldrar. Hemma klagades det på att ”alla” får se på Wednesday som går på netflix. Det visade sig att ”alla” var 4/14. Det räcker att barnet känner 2-3 som får, för att det skall uppleva att ”alla” får.
Jag är verkligen en nej-sägare till mycket, ibland för att det är lättare än att sätta sig in i saker, men oftast för att vissa saker helt enkelt inte är lämpliga för vissa åldrar och/eller barn. Gällande Wednesday – när vår dotter ville se den serien sa vi nej och hävdade åldersgränsen. När hon fortsatte tjata vecka efter vecka och uttryckte att ”alla” sett den så kollade jag trailern och vi föräldrar jämkade det till att vi skulle titta på den tillsammans på jullovet. Hur det kom sig så såg vi första avsnittet någon adventskväll och sen blev vi fast alla tre och slukade hela säsongen innan jullovet ens kom. Om något känns olämpligt men man inte riktigt vet så kan man ju titta tillsammans. Om det faktiskt ÄR olämpligt så får man bryta och hänvisa till varför man inte anser det lämpligt men det kan också visa sig att det blir en härligt/spännande/kul upplevelse för hela familjen.
Det tror jag är viktigare än många förbud, att man faktiskt tittar på det barnen tittar på och kan prata om det.
Tack för pepp till en tonårsförälder. Barnen gör ju verkligen inte alltid som man säger och de fattar ingenting när man försöker säga hur det var när man själv var ung… Jag hoppas ju att en del av de saker jag tjatar om faktiskt fastnar. Sådant som jag tycker är viktigt.
Ååh vad bra inlägg. Och hjälp vad jag fasar för barnens tonår! Är inte långt kvar dit mer, och känner mig ganska vilsen. Upplever att barnens kompisars föräldrar har andra värderingar än jag, och har annorlunda gränser redan nu. Känner mig tills vidare trygg, men kommer ju att uppkomma så enormt mycket fler saker att ta ställning till senare. Och har man en 3-åring är det okej med tusen regler, men som i inlägget, med en tonåring fungerar det inte. Hur skall man göra för att få en tonåring att våga stå upp mot sina kompisar och inte falla för grupptryck? Att fatta beslut, inte baserat på ångest och rädsla att göra fel, utan följa sin inre moralkompass som i inlägget tidigare?
Där tänker jag att det iaf är skönt att kunna skylla på sina föräldrar 🙂 Man behöver inte stå för vissa gränser själv utan kan faktiskt bara hänvisa till saker man inte får pga mamma o pappa. Jag inbillar mig iaf att det kan va en bra sak med gränser- att man inte behöver ta ansvar själv utan får lite hjälp med gränssättning gentemot sin omgivning just av sina föräldrar
Jag har alltid fört en uppriktig dialog med mitt barn så att han förstår varför jag resonerar som jag gör. Han har inte alltid gillat resultatet men har kunnat förstå att jag har tagit beslut av omsorg om honom och av omsorg för vår relation. Inte vet jag om det är därför hans tonårstid har varit så enkel men ingenting av allt jag oroade mig för har infriats och jag är stolt och glad över att han ger starkt uttryck för personlig integritet och behov av och uppskattning för familjen. Kompisarnas tryck har inte lyckats påverka honom så som de gjorde med mig när jag var ung. I höst fyller han 18 år och jag är så tacksam över att det gick så bra att vara tonårsmamma.
Vilka kloka föräldrar! <3
Bra skrivet! Känner mig ibland som en riktigt uråldrig morsa till min 9-åring och 5-åring. Jag förbjöd youtube när den äldsta var i 6-årsåldern med argumentet ”det förstör din hjärna”, mest för att jag ärligt talat tror det gör det, men också lite för att skrämmas. Så mycket skit (ryska småtjejer som satt och öppnade paket i 10000kr-klassen 🤯) i så galet snabba klipp så jag såg noll vits med att låta henne fortsätta. Det knorrades precis i början men har sedan dess aldrig ifrågasatts. Samma med mobil, jag ser på riktigt ingen vits med att hon ska ha en egen än. Och ännu mindre sugen blir jag när jag ser barn i hennes ålder helt uppslukade i mobilen. Tycker det är helt orimligt att lägga ansvaret att reglera sin hjärnas kicksökeri på så små barn när vi vuxna inte ens kan styra det.
Som du säger, det är vår uppgift att vara lite obekväma för att göra det vi tror är bäst för våra barn. Förhoppningsvis förstår de någon gång i framtiden !
Det är ju vetenskapligt bevisat att youtube förstör barnens hjärnor. Du har helt rätt!
Jag håller med om kloka tankar och måste bara berätta att jag kom i kontakt med Ordfront hos en pojkväns mamma och pappa när jag var tjugo och jag såg väldigt mycket upp till dem. När det tog slut med killen fortsatte jag med tidningen och många många många böcker från förlaget också. Jag prenumererade i säkert fem år, innan jag sa upp den. Fortfarande är jag tacksam för dessa ”svärföräldrar” som också introducerade mig till medelhavsmat, en del friluftsliv, glaskonst och lyxen i att inreda ett rum som bibliotek…. De var toppen på så många sätt!
Jag instämmer i det du skriver om att det är viktigt att våga sätta gränser som förälder. Att prata med sitt barn/ungdom om olika saker, vad som är rätt och fel. Det motsatta är också precis lika viktigt , alltså att lyssna när ens barn/ungdom pratar och kommer med sina tankar och åsikter. Ömsesidig respekt mellan förälder och barn/ungdom tror jag starkt på.
Jaa, detta! Föräldrar som vågar vara föräldrar, I salute you! Även här är en stenåldersmorsa som säger nej till sånt som ”alla andra” får göra, av den enkla orsaken att det är jag som är mamman och det är min roll att sätta gränser och ramar. Att guida mina barn genom livet. Det innebär att jag också får hantera en hel del besvikelse och motargument, något som ju bitvis är SKITJOBBIGT, men det går man liksom stå ut med. Något jag reflekterat över är hur många av mina barns kompisar som har en förmåga att tjata, alltså nåt så djävulskt?! Jag blir matt, en 10-åring måste (iaf i min värld) kunna hantera att få ett nej, utan att automatiskt börja försöka tjata sig till ett ja? Argumentera för sin sak, absolut! Men det här ”snällasnällakomigensjysstakanviintefå”-gnället… Det har motsatt effekt på mig, och det har mina barn förstått för länge sen 😅
Jag har också tänkt ibland på hur vissa barn tjatar väldigt mycket, och tänker att det måste väl ha blivit så för att de lärt sig att det, åtminstone ibland, kanske till och med ofta, lönar sig.
Här hemma lönar det sig inte, vilket mina barn lärt sig från unga år. Så, de tjatar inget, och som du säger, ibland kan vi diskutera om det med olika argument, men det är ju något annat,
Jag fick inte heller läsa Frida! Totalt sexfixerat tyckte min mamma, ja det var väl till viss del sant. När jag gick i högstadiet började jag prenumerera på Darling, någon som minns? Det blev min tröskel in till en annan långt mer spännande värld, ljusår bortom högstadieskolans trånga korridorer ♥️
Jag håller med om det du skriver i stort. Jag tror också på att sätta gränser och våga visa vad man själv tycker är rätt och fel. Man kan inte skydda barn från allt men man kan visa vad man själv tycker och tänker. Sen tror jag det allra viktigaste är att vara närvarande som förälder. Fånga upp, lyssna och vara där. Kropp och själ hade ett jättebra avsnitt som handlar om barn och integritet, apropå appar/mobiler.
https://sverigesradio.se/avsnitt/tonarsforalder-koll-eller-kontroll
Jaaa Darling 😭 min räddare i högstadiet
Darling! Så hette den!
Satt just och tänkte på tidningen som var allt annat än skit men vad fasen hette den?!?! Tack Anna för att du mindes!
En till som slukade fittstim och sedan även en riktig våldtäktsman 🙋🏻♀️
Man ska förvänta sig saker av barnen och hålla fast vid saker som är viktiga. Tills barnen var typ 13 år, eller det andra 15 år, så var det så enkelt för mig och oss som föräldrar. Skärmar, tider, allt gick att styra- älskade det😊 Jag tänkte typ ”vad är svårt?” Tji fick jag! Hjälp vad svårt. Och vad de utmanar. Har en karamell på 8 år kvar. Säkert olika i olika familjer. Vi var kanske bra på mindre barn, men ursla på tonåringar. Klen tröst, men alltid nåt: frigörelsen är hälsosam. Saknar mina fogliga barn, även om det säkert är orättvist.
Spännande att läsa det här inlägget efter att ha sett Anders Hansens serie om personlighet på SVT där det är ganska tydligt att ca 50% av personligheten beror på gener och 50% på slumpen.
Men klart att vi föräldrar kan påverka våra barn ändå och förhoppningsvis hjälpa dem att hitta sig själva. Framförallt kanske vi kan hjälpa dem att navigera kring sin självkänsla.
JAAA!!!
jag är också uppvuxen med föräldrar som förbjöd Frida och veckorevyn! Såååå tacksam för det som vuxen!
Jag hör ”ofta” min vänner med äldre barn säga ”men hen ville inte” när det är helt rimliga saker exempelvis följa med nånstans eller fixa nåt enkelt. Som att jag hade haft ett val? 😅
Jag fick läsa både Veckorevyn och Frida. Älskade tidningarna och upplever inte att det har tagit någon som helst skada på mig. Hur anser ni att det skulle ha påverkat en negativt som vuxen?
Samma här! Jag fick en prenumeration på Veckorevyn i födelsedagspresent och skulle säga att det gått rätt bra för mig ändå… Vet inte hur det är idag, men på den tiden innehöll den ändå läsvärda artiklar. Frida var väl mest skvaller som jag minns det.
Jag minns det som att Veckorevyn hade långa ingående artiklar om samtida kulturfenomen. Filmrecensioner och intervjuer med aktuella kändisar och andra kulturpersonligheter, mode och mönster till kläder man kunde sy själv, bla av gamla loppisdukar. Jag gillade den, men all kulturkonsumtion mår bra av kritiskt tänkande, och det är viktigt att lära ungdomar tror jag. Jag var dock obstinat redan då och ifrågasatte det mesta. 🙂
Ja just det – klädmönster fanns ju med! 🙂
Men kritiskt tänkande är definitivt viktigt och en färdighet man behöver underhålla genom hela livet, särskilt i takt med att medier utvecklas och blir ”smartare”.
Dock skulle jag knappast skylla på Veckorevyn om jag hamnat snett i livet eller fått galna värderingar. ^^
Saker jag minns: Bantning i varje nummer. Testa om du har hängiga bröst med penntricket. Hur många kalorier innehåller sperma (som tjejerna ska svälja?). Otroligt mycket om sex på ett väldigt konstigt och opassande sätt för en tolvåring. Inne och utelistor, listor på fula, töntiga och sämst klädda. Etc etc etc. Kan nog inte komma på någonting som var vettigt i dessa tidningar på nittiotalet.
Veckorevyns målgrupp var knappast tolvåringar.
Och som sagt, kritiskt tänkande kommer man långt med och fick lära sig i skolan även på den tiden. Att bara tillåta tillrättalagd politiskt korrekt lektyr gynnar ju knappast ett reflekterande och kritiskt förhållningssätt…
Men det var ju precis det jag skrev? Min mamma tyckte ju att jag var för ung. Och för övrigt tycker jag sånt skräpinnehåll inte heller passar för äldre tjejer.
Svar till Clara: Det kan vara så att VR förändrades beroende på vem som var chefredaktör. Jag läste tidningen på 80talet, så det var ju inte samma period som du läste den och jag var också äldre. Det låter ruggigt det du beskriver. Du var ju också yngre. När jag var 12 läste jag Starlet, min häst och kalle anka. Starlet var inget mina föräldrar gillade, men vi blev aldrig förbjudna att läsa någonting. Man uppfattade ändå föräldrarnas värderingar och har övertagit vissa. Dock hade jag redan som barn andra politiska åsikter än mina föräldrar. Jag är nog ändå mest tacksam för den frihet vi fick.
Det här handlar ju helt om när man läste Veckorevyn, som har en lång historia och varit helt olika sorts tidningar. Går inte att jämföra.
Håller med dig. Tycker det är speciellt viktigt också när det gäller sexuella relationer och vad som är okej i vilken ålder. Det kan vara en hjälp för, särskilt unga tjejer, att kunna säga, ”Jag får inte för mina föräldrar” tror jag när de inte riktigt våga säga att de inte känner sig bekväm.
Men JA! Jag och min man diskuterade senast igår hur en familj i vår närhet behandlar sitt barn som en bästa kompis och inte tar föräldrarollen. Det barnet får äta glass varje dag, se hur mycket hen vill på tv/mobil/ipad och behöver aldrig hjälpa till med något hemma. När ett av våra barn har träffat deras barn blir vårt barn som förbytt och tycker det är jättejobbigt att vi har begränsningar kring basala saker hemma.
I min yrkesroll träffar jag även många ungdomar som söker sina första jobb och det är vanligt att föräldrar antingen har skickat in ansökan eller mailar mig och talar gott om sitt barn. Det är helt sjukt! Har även reflekterar över när barn ska sälja typ kakor/toapapper/whatever till förening eller klass, nuförtiden drar föräldrarna ofta det lasset? I min generation gick vi själva runt och knackade dörr och ringde släktingar och bekanta. Jag vägrar av princip att köpa om inte ungdomen själv frågar mig.
Jag har samma regel! Alla som har släpat sig ut och kommer till min dörr köper jag av oavsett vad det är de säljer, och om något syskonbarn eller barn till bekanta är i säljartagen vet de att enda chansen är om de själva utför jobbet.
Nyfiken fråga men skulle någon med Npf ha en chans att få jobb /praktik hos er?
Nu tänker jag mest på dem med add som kan vara lite oföretagsamma /blyga.
Men mycket duktiga innom områden som intresserar dem.
Intressant fråga!
Hmm, så otroligt svårt ämne det här. Mina föräldrar var ganska stränga, minns att jag inte ens fick se filmen ”Hajen” när jag var 11-12 år men det resulterade ju i att jag såg den hos en kompis istället. Alla pratade ju om den i skolan! Det är bara ETT exempel på vad jag inte fick göra men som var tillåtet hos kompisar. Nu är jag själv tonårsförälder och balanserar ständigt mellan vad som är tillåtet och inte.
Och jag skulle fortfarande köpa veckorevyn om den fanns kvar.
Mitt sätt att koppla av. Ytlighet och inget att ta på allvar men ändå kul. Älskar tidningar och få drömma mej bort.
Anna: jag håller helt med dig i att det viktigaste i föräldraskapet är närvaro. Du skriver det så bra, att fånga upp, lyssna och vara där. Genom det kan man ju också både samtala och visa vad man själv tycker är rätt och fel. Jag tänker också att man som förälder ibland får välja sina strider. Vår son får ofta rätt mycket skärmtid, men i gengäld så sköter han skolan, läxor, går på sina träningar osv. Sedan kan ”regler” så klart förändras över tid. Det funkar ju dåligt att ha samma regler för ett litet barn som för en tonåring.
Jag tror att en del har svårt att sätta gränser för att de blandar ihop att vara en auktoritet med att vara auktoritär.
Jag läste också dessa tidningar och blev nu lite nyfiken vad som var skadligt. Eller var det bara grejen, att det fanns ett nej?
Är också uppväxt där vi fick smaka på alkohol hemma och både jag och min syster drack betydligt mindre än våra vänner där det var förbjudet. Vår pappa förklarade hur viktigt det var att dricka långsamt och bara sånt man tyckte om och om det någon gång gick över styr, så var det viktigaste: ÅK HEM.
Det resulterade istället till att mina föräldrar vid några tillfällen också fick ta emot några vänner som inte vågade åka hem. Han ringde då upp deras föräldrar och förklarade läget.
När jag flyttat hemifrån och var på stan vid en utekväll, och vid ett av de mycket få tillfällena i mitt liv, fick i mig alldeles för mycket… då ringde jag hem till mina föräldrar, som hämtade mig på stan och körde hem mig till min lägenhet. Kommunikation om vad som är bra och vad som kan gå fel är också bra att ha som förälder. Mina barn är 25 nu.
Håller med kommunikation är det viktigaste. Vi har inte så mycket regler men hela tiden en pågående dialog om vad som händer på sociala medier tex. Förbudsföäldrsrna för det finns en högljudd sån grupp på skolan som tror de har koll på dina 14 åringar, de har i själva verket noll koll. Deras ungar är sjövilda på snapchatt tex, det kan min unge visa och så pratar vi om vad som absolut inte är ok beteende!!! De andra föräldrarna vet uppenbarligen inte alls vad deras ungar pysslar med.
Jag tolkar det som att grejen är att våga sätta gränser om du som förälder tror att något kan vara skadligt för ditt barn. Och att Frida och VR bara användes för att exemplifiera det. Men det kan lika gärna handla om sociala medier, skräckfilm, godis, aktiviteter (jag hade tex en klasskompis vars föräldrar förbjöd henne att rida för att de tyckte det verkade farligt), beteenden, umgänge, ekonomi etc
Nu ser jag att det är några stycken som kommenterat att de minsann inte for illa av att smaka alkohol hemma. Men att komma med personliga anekdoter ogiltigförklarar inte den forskning som finns! Ungefär som att säga ”inte alla män” eller ”amen min mormor rökte två paket cigg om dagen och blev 94 år”.
Men det ena behöver väl inte motsäga det andra? Man kan ju ha en annan erfarenhet på ett personligt plan utan att vilja ogiltigförklara forskningen, man behöver kanske inte läsa in ett näbbigt ”minsann” i kommentarerna ovan.
Jag är också en person som fick smaka alkohol hemma och för mig funkade det på så vis att det tog bort spänningen och mystiken, jag visste ju hur det smakade, och det blev framför allt lättare att säga nej och förhålla sig till hetsen när jag hade en hum: Nej, det där dricker jag inte, jag gillar xx. Jag var inte världens coolaste eller självsäkraste tonåring, så att jag kunde slänga mig med lite kunskap om viner (på en extremt basal nivå förstås) och kände till en del drinkar och sorters alkohol gjorde att jag kände mig lite mer självsäker och mindre ”töntig” i sammanhang där det dracks mycket (och kanske också sågs på det sättet, sånt är ju viktigt i den åldern). Kändes också mycket ”säkrare” att (som under gymnasiet, när alla ju drack på fester och middagar men inte fick gå på systemet) ibland få med en flaska vin hemifrån att dela med en kompis än att ta till det folk hivade upp som man inte alltid visste var det kom från.
Jag har full respekt för forskning, men det finns ju alltid av undantag. Och i ett kommentarsfält tycker jag de berättelserna kan få finnas som motpoler så länge ingen propsar på att göra dem till allenarådande sanningar. Jag säger inte att det här funkar för alla (för det gör det bevisligen inte) och kan se det tveksamma men för mig och min tonårspersonlighet gjorde det det.
Tack Anna, du skriver precis vad jag tänkte.
Här kommer ett alternativ som jag önskar att fler föräldrar visste om/vågade prova.
Våra killar, snart 9 och 12 har varsin ny Nokia. Alltså inga smartphones utan en mobil som det går att ringa till, sms:a till och spela snake på. De kostar några hundralappar att köpa (inte hela världen om de skulle försvinna) har batteritid på typ 3 veckor och har ramlat i golvet hur många gånger som helst utan att gå sönder.
Om de är nöjda? Nja. De köper våra argument men särskilt den äldre sonen önskar sig en smartphone. Om de är ensamma om denna lösning? Ja tyvärr. Om vi tror att det här har varit bra för dem? Hundra procent.
Tänk bara på att de träffar andra barn med andra telefoner så att ni har en dialog om vad man kan stöta på på nätet. Upplever ibland att föräldrar tror att en lösning innebär att barnen inte tar del av det andra barn gör.
Jag hoppas att det ena inte utesluter det andra ☺️ Jag kan prata med mina barn om hur man ska bete sig på nätet utan att ge henne en mobil, för precis som du (och Clara) skriver så kommer barnen ändå att testa saker. Men ju senare de får ”fri tillgång” desto med har jag förhoppningsvis lyckats lära dem om hur man bäst hanterar ex sociala medier.
Jo, de har begränsad datatid hemma och vi har absolut mycket diskussioner kring vad man kan stöta på ute på nätet.
Men det gör mig på riktigt dyster att gå in i mellanstadiets korridor på morgnarna och se ALLA barn utom ett, vara zombiefierat bakom en skärm tills att telefonerna måste stoppas undan och skoldagen ta sin början. Endast ett barn som vill spralla, fånga sina kompisars uppmärksamhet och vara närvarande istället för att mata hjärnan med TikTok… 💔
Heja Stormamnan! 👍👍
Ann-Mari: Ja precis så! Här används också Nokia! Den fyller den funktionen som barn i den åldern har. Jag förstår inte varför föräldrar väljer att ge smartphone till inte särskilt gamla barn.
Vi fick prenumerera i olika perioder på Frida, Julia, OKEJ och Kalle Anka! Vi älskade det och tror inte vi blev alltför skeva av detta 😉
Roligt minne dock är den gången mamma trodde hon köpte ett ”bilspel” till oss, där man körde bil och tävlade. Det var alltså GTA (Grand Theft Auto) hon hade köpt. Hon blev lagom förvånad när hon kom in och vi gick runt och sköt folk som passerade i spelet. Nåja, även det gick att smälta.
Det går alldeles utmärkt att vara bästa vän med sina barn så länge som att de även respekterar att man även är föräldrer och måste sätta regler. Alla barn kanske inte har lika lätt att få vänner och då är vänskapen med en förälder väldigt viktigt. Att de barnen också får uppleva saker och göra saker som de inte har möjlighet att göra om de inte har kompisar. Min dotter är min bästa vän och jag hennes, vi kan prata om precis allt och vi är supertajta utan att mitt föräldraskap blir påverkat. Mitt jobb som mamma är ju att stötta henne i hennes väg till att bli en ansvarsfull vuxen. Ibland gå brevid, ibland bakom och ibland vara den som tar emot henne när hon faller.
Så blev jag uppfostrad av min mamma och min mamma av min mormor så i alla generationer så har mor och dotterrelationen varit otroligt stark, men aldrig någonsin på ett kvävande eller för slappt sätt.
Meningen Vi kan prata om allt, ger mig kli i kroppen. Att kunna prata om allt med sitt barn anser jag inte är sunt. Har jobbat med barn o ungdomar där deras förälder (mammor i dessa fall) pratat med dem om allt och de har inte mått bra. Finns mycket jag anser att föräldrar inte ska kunna prata om med sina barn som ex sexliv, personliga problem (finns undantag) med mera. Saker som man pratar med och får stöd av just bästa vänner inte sina barn.
Jag håller med. Jag tycker absolut inte att barn ska höra allting som försiggår i sina föräldrars huvud. Vänskap kräver att man är jämnbördiga – men det är man aldrig med ett barn och ska heller inte vara. Med ökad ålder kan det förstås förändras och som vuxen blir relationen givetvis annorlunda och mer vänskapslik. Men jag tycker fortfarande inte att något barn ska behöva vara sin mammas närmsta bundsförvant.
Samtidigt tror jag vi får sansa oss lite och inte bara utgå ifrån våra egna fördomar, åsikter och erfarenheter – tror inte alls Jessica menar att hon pratar om sex, droger och alkohol med sitt barn när hon skriver att de pratar om allt, och det hoppas jag du och Clara inte heller tror? Ingenstans skriver Jessica att hon pratar om olämpliga ämnen med sitt barn. Finns en gräns hur mycket man kan övertolka och hårddra, och tycker nog ni nått den.
Att säga att man pratar om allt med sitt barn och att ni tolkar det som problematiskt, ja det kanske säger mer om er än om Jessica.
Kanske är det en begreppsförvirring kring vad som är vänskap och vad som är föräldraskap?
Jag och mina närmsta vänner pratar huvudsakligen om saker som är direkt olämpliga att ta med sina egna barn och tonåringar: Typ konflikter och tjafs inom parrelationen och kring andra relationer i ens liv. Hur man ska hantera sitt föräldraskap, syskon som krånglar, uppfostran, sex, ångest, sjukdomar, ilska, PMS, skvaller, tvivel kring tron och saker som rör ens personliga utveckling. Det som för mig kännetecknar en riktig vänskap är just detta förbehållslösa sätt att våga ösa ur sitt innersta till en jämnbördiga person.
Ifall vi pratar om saker som att gå på stan ihop, se på film, lyssna på vad som händer i ungdomarnas liv och vara en trygg famn när de fått hjärtat krossat – då är det ju bara helt vanligt föräldraskap vi pratar om. Där ingår det att vara vänskaplig och lyssnande utan att döma. Och även att dela små bitar av sig själv för att bygga relation. Men dessa bitar ska vara små och relativt ofarliga, så att det inte är något som barnet/ungdomen sedan ska gå runt och bära på.
Mina barn ska INTE höra allting som mina vänner får höra. Det är mitt jobb som vuxen att ta det med andra vuxna som inte är i beroendeställning till mig. Därav särskiljningen mellan vänskap och föräldraskap.
Självklart är det ju så man pratar med vissa av sina vänner, men kanske inte med alla? Jag förstår hur du menar med att man kan vara mer filterlös med sina vänner.
Dock tror jag inte någon vettig förälder (vilket de flesta av oss ändå är) väljer att vara filterlös med sina barn även om man anser sig ha en väldigt nära relation. Man kan prata om allt men på ett åldersanpassat sätt, sen har man ju sitt föräldraskap att förhålla sig till också.
Gör inte samma särskiljning som du mellan föräldraskap och vänskap, tycker absolut man kan vara vän med sitt barn på ett sätt som går utöver vanligt föräldraskap.
Sen är jag definitivt inte filterlös med alla mina vänner utan endast ett fåtal, och har inga problem att inte vara filterlös med mina barn och övriga vänner heller även om vi i stort sett kan prata om ”allt”.
Vet du vad det tror och hoppas jag inte hin menar heller. Jag skriver att jag får kli i kroppen av meningen ”vi kan prata om precis allt” eftersom den meningen säger ju precis allt. Tror att vuxna ska tänka på hur man uttrycker sig. Har träffat flera barn och ungdomar som fått uppleva detta så det händer tyvärr alldeles för ofta. Tolkning eller inte så får jag kli i hela mig av meningen och vad som verkligen menas med allt vet bara den som skrev. Men allt betyder ju hur som allt.
Förlåt, men jag förstår inte hur orden ”vi kan prata om precis allt” ska kunna tolkas på något annat sätt..? 🤣
Oj, okej? Jag vet hur många som helst som uttrycker sig så – och jag vet precis vad de menar! Men absolut, vi är alla olika och det är olika hur bokstavligt vi tolkar sånt som sägs 🙂 jag känner mig i alla fall inte ett dugg orolig för varken mig själv eller vänner och bekanta som uttrycker att de kan ”prata om allt” med sina barn (även om man då kanske borde tydliggöra med ”inom rimliga gränser” och ”anpassat efter ålder” )
Jag tolkar det som att vi kan prata om allt som mitt barn vill ta upp med mig, dels att barnet vill prata med mej, dels att för mig finns det inga ämnen som är tabu. Men då är barnet utgångspunkten i samtalet. Jag lyssnar om barnet har funderingar kring sex, alkohol, droger, kompisproblem och kan reflektera över det på ett allmänt plan. Inte att jag berättar om min ångest, mitt sexliv osv.
Jag hakar på att man kan snälltolka uttrycket och tyckte J;s kommentar om att barnet ska kunna känna att det kan prata om allt med föräldern, utifrån sitt perspektiv. Men kanske finns det snyggare sätt att uttrycka sig.
För mig har ”prata om allt” aldrig någonsin en filterlös och bokstavlig betydelse, inte i vänskapsrelationer heller. En av mina närmaste vänner är en man, som nyligen sa just ”det är så skönt att vi kan prata om allt” men det gör vi ju verkligen inte in i minsta privata detalj, jag vet till exempel inga detaljer om hans och hans frus sexliv och det är jag tacksam för.
Jag växte upp med den där mamman som tillät typ allt. Hon var så otroligt liberal jämfört med min kompisars präktiga mammor. Kompisarna flydde hem till mig för att läsa Frida-tidningar, äta kalaspuffar och kolla på våldsfilmer haha.
Hon censurerade knappt och skyddade mig från lite men vi var en öppen familj där man kunde prata om allt. Jag är så tacksam för min barndom och min mamma! Hon var 10 år yngre än andra föräldrar och 60-talist. I dag kan jag se att Vecko Revyn och Frida-tidningarna var sjukt problematiska, men det lyckades jag klura ut på egen hand eftersom jag uppfostrades till en fritt tänkande och ifrågasättande individ. Jag vet ju inte hur jag hade blivit om jag hade haft någon av de andra mer reglerande mammorna. Jag tycker inte att de gjorde fel! Men jag är ändå så otroligt glad över att jag fick testa och göra så mycket mer än mina vänner.
Idag är jag själv förälder och förbjuder och moraliserar mycket än vad min mamma gjorde. Jag tänker att det kan bli bra på båda sätten, det blev ju folk av mig också.
Haha, alltså detta är verkligen så otroligt underhållande att läsa!! Har nog aldrig varit med om osäkrare föräldrar än i detta kommentarsfält! Tycker det genomsyras av total ängslighet från de allra flesta, och alla söker stöd hos varandra ”jaa, de tycker jag med! De reglerna har vi med!” ”Mina barn har ingen mobil” ” Mina barn har aldrig fått se på tv!” Ursäkta men det blir lite komiskt till slut! Moraltantsparadiset nr 1. Varför måste ni ha regler för allt? Vad är ni rädda för? Har ni ingen kommunikation med era barn? Lär dem kritiskt tänkande och låt dem t ex läsa vilka tidningar de vill, förstår inte alls problemet?
Barn över 10 år är inte som svampar som suger upp allt de ser, hör och läser och tar det för en sanning, de lär sig reflektera och argumentera i dagens skola redan vid denna ålder och vet vad som är rätt och fel. Jag läste vartenda nummer av både Veckorevyn, Solo, Frida, OCH Darling OCH Ordfront magasin (samt var medlem i bokklubben under många år). Introducerades inte till vare sig Ordfront eller VR av vare sig föräldrar eller pojkvänners föräldrar utan valde helt själv. Det roligaste var att ringa sina kompisar och skratta åt de mest patetiska artiklarna i t ex VR, mycket underhållande! Och nej, vi behövde definitivt ingen vuxen som förklarade för oss vad som var bra och dåligt i dessa tidningar (för självklart fanns det både och).
Dessutom: visst vet ni att flera av de journalister och skribenter som skrev Fittstim även var verksamma i tjejtidningar som VR och Frida? Bara en liten påminnelse…
Nej hörni, ägna livet åt nåt viktigt istället för att sätta upp alla möjliga menlösa regler (t ex ”jag vägrar köpa om inte ungdomen själv frågar mig”), ger bara intrycket av en otroligt ängslig och osäker människa. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att sätta upp såna begränsningar, du har ju ingen aning om anledningen till att det är så?
Give your kids some credit! De är så mycket bättre och klokare än du tror!
Nu är det avgjort – du vinner tävlingen som skönast förälder. Din t-shirt kommer med posten.
Tack – så glad för detta pris! 😉
Grattis Clara för oskönast kommentar!
Din t-shirt kommer med posten.
Jag gillar inte t-shits. Men skicka gärna någon form av huvudbonad!
Dumstrut? Neej förlåt, nu kanske JAG var lite taskig – men kunde inte låta bli! 😉
Tänkte spontant på en gloria…men det räknas kanske inte?
Åh nej tänkte inte på det alls när jag skrev, att en t-shirt inte tillräckligt vintage.
Huvudbonaden får vara lite småblommig eller gulligt rutig, underbar precis som du.
Undrar om du tycker att du är en god förebild för barn/ungdomar när du bemöter någon som inte har exakt din åsikt och atgumenterar sakligt för sin ståndpunkt med härskartekniken förlöjligande? 🧐
När jag går igenom alla kommentarer du lämnat här under åren (och det är många) så hittar jag ideliga nålstick och otrevligheter. Hur trevlig var din egen kommentar till det här inlägget tex? Där kan man ju verkligen prata om härskartekniker.
Men jag låter dig alltid hållas. Det betyder dock inte att jag tänker acceptera att DU av alla människor ska anklaga mig för att ha en trist ton. Jag söker aldrig upp dig för att kommentera något negativt om ditt liv eller dina åsikter. Det är DU som söker dig hit och pyser ut din irritation.
Att vara raljant över människor som är osäkra och söker stöd ger inte heller intrycket av att vara trygg och superstabil 🙂 Det verkar skitjobbigt att vara förälder, give them some credit i att de gör så gott de kan och får de hjälp av att resonera med varandr är väl det jättebra, om alternativet är att de ska lyssna blint på någon som buffeldundrar in med en självupplevd tvärsanning. Sätt upp lite gränser för dig själv när det rycker i nedtryckarnerven vet jag! Ha en fin dag!
Var det moralism eller bara intellektuell stimulans du fick, egentligen? 🙂
En perfekt kombination skulle jag säga 😉
Självutnämnda experter förnekar sig aldrig. Tänk att det alltid är dem som inga tonåringar uppfostrat som vet hur det bäst ska göras! Precis samma sak som de som bäst vet hur trotsigs tre-åringar ska hanteras eller hur man får bebisar att somna i egen säng är de som inte haft barn i den åldern! 😅
Var är gillaknappen!!? ☺️
En matsked moralism 3 gånger dagligen eller vid behov i samband med måltid, skulle jag vilja tillägga! Äter man inte tillsammans får man förlägga intaget till andra tidpunkter som passar bättre. – Hemmiljön alltid viktig. Hur får man då till den där fina miljön för sig och sin familj? Inte genom att leka blindbock när man väljer partner och blivande pappa/ mamma till sina barn. Varför sex och samlevnad, borde inte fokus ligga på samlevnad och sex. Viss skillnad det! Önskar Clara skulle skriva något om hur man gjuter grunden till en fin familj. Många i kommentarsfälten vill ha det som Clara. Byggnadsplan fram! Alla kan inte göra precis som Clara, men inspiration, reflexion och tankar blir nog många glada över att få. Noggrant välja partner, veta vad man vill, veta vad man gör och veta vad man faktiskt måste välja bort också. Vid 21 år kunde Clara det eftersom hon gifte sig då (om jag inte läst fel). Det där var några få byggstenar till livsprojektet Bygga Familj. Många fler finns, vilka kan det vara? Något för läsarna att fundera över?
Det är skönt att vi kan vara olika i våra föräldraskap men ändå vara bra föräldrar. Jag tror inte på att tala illa om andra familjers vanor och rutiner bara för att vi gör annorlunda i vår familj. Jag har inte många regler men tror på att dialoger med mina barn hjälper dem att hitta ett förnuftigt regelverk. Jag har en dotter i nedre 20-årsåldern och två i tonåren samt en nyfödd. Mina devis är att döttrarna ska känna sig trygga att berätta allt för mig, även sådant som gått snett och tro mig, det har gått snett ibland. Dock har även det som blivit tokigt gått att få rätt på när de berättat och bett om hjälp och stöd. Tjejerna har TikTok och äldsta kollade på youtube från att det fortfarande var färskt. Hon har haft svårigheter med bl.a. ätstörningar i sina tonår men det hade även jag i min ungdom, och min mamma på 40-talet. Vi lever i ett ätstört samhälle och jag tror inte att det hjälper att begränsa tillgången till veckotidningar eller sociala medier. Det ligger på en mycket mer strukturell nivå. Min dotter pluggar till ssk och har inte degraderats av tillgång till youtube. De två andra tjejerna använder TikTok i processen att skapa sig själva. Jag själv uttryckte mig genom pennan. Både TikTok och pennor är ju kommunikativa verktyg som ger uttryck för språkliga handlingar. Vi har en gemensam snap-grupp i familjen och det är härligt att ta del av bilder från barnens och deras pojkvänners liv.
Mycket bra! Min mamma hade inte heller många regler. Men när jag ville skaffa konto på Lunarstorm sade hon nej. Och eftersom hon knappt sade nej till någonting så accepterade jag det.
Så jäkla viktigt!!! Jag har precis den diskussionen med min blivande tioåring. Nej du får inte ha snapchat, men du får skicka sms med kompisarna i klassen. Och ja, jag vet att andra familjer kan ha andra regler. Nej du får inte ha insta, men vi kan scrolla tillsammans ibland. Och du får hur mycket Kamratposten och böcker om puberteten du vill och du får fråga vad som helst. Och just det, här är Anne på Grönkulla och Kulla Gulla också.
Bra text Clara. Jag växte väl upp under en sten men jag hade noll intresse för det som stod i tjejtidningarna eller annat som hörde tonåren till. Det var helt obegripligt. Så mina föräldrar behövde i princip inte ta ställning till några regler alls. Så kan det också vara.
Men något jag lägger märke till idag är att mina tonåringar har bra koll på sociala medier och är kritiska till vad de ser och hör på nätet, till skillnad från mor-och farföräldrarna i 70-årsåldern. Ungdomarna idag använder inte sina namn/ foto och annat privat på nätet lika mycket. I alla fall de som finns i mina barns skolor. Min uppfattning är att i många fall är ungdomarna bättre anpassade till vår tid än äldre generationer. Det kanske är en slags revolt, att inte synas och lämna så många digitala spår? Men självklart ska det finnas regler och uppfostran som ger trygghet och skyddar dem.
Vilken bra text! Stor igenkänning.
Har hela tiden begränsat barnens skärmanvändande väldigt.
Har nu en 13- åring hemma och helt plötsligt känner jag att det blir svårare att begränsa användandet så mycket som jag skulle vilja. ”Ingen” annan har begränsad mobilanvändning, ”alla” andra har Snapchat o.s.v. Ni som vet ni vet:)
Vår överenskommelse har varit att han får ha snapchat, men han vet om att vi föräldrar går in och kollar ibland. Har förbjudit honom att ha kontakt med vissa, för språket som förekommer från vissa.. är som att de släpps helt lösa och agerar precis som de känner för. Nära förbjud hemma hos oss i dagsläget, men inte helt lätt, då det verkligen är det sätt som de håller kontakt med många av sina vänner genom.
Ja, det ÄR så barn och ungdomar håller kontakt idag, och hindrar vi dem för mycket finns alltid en risk att de hamnar utanför. Har väl varit så i alla tider att föräldrar är skeptiska till ”nymodigheter”, men så funkar det i dagens samhälle och det kommer inte att minska. Det är vi vuxna som ligger efter 🙂De pratar om ”nät och etikett” i skolan också, vad som är ok och inte, så barnen har mer koll än vi tror. Rekommenderar Elza Dunkels för forskningsbaserad information om barn/ungdomar och skärmar!
Anser du att ditt barn är pålitligt? Har han enligt dig sunda värderingar? Tycker du han kan skilja på rätt och fel? Har ni en nära relation på så sätt att du vet vad han tycker om saker och ting, vad han gillar att göra, vilka som är hans vänner? I så fall skulle jag lita på hans omdöme vad gäller sociala medier!
T: Här finns också en något större dotter som vill ha snap men vi har sagt nej. Jag tror att det är mycket svårt att värja sig när man väl är där inne. Det är inte så lätt att undvika skiten. Och kan jag bespara henne dick-picks och andra otrevligheter ett tag till så gör jag det. Det är otroligt många brott som sker över snap. Det finns andra sätt att kommunicera på.
För er som är intresserade av forskning kring barn och skärmar rekommenderar jag Elza Dunkels
Men da mener du jo at det er en rett og en feil måte, og at din måte er den eneste rette. Jeg tror man kan lese Topp og fortsatt bli både feminist og bra. Du har en noe ovenfraogned holdning.
Visa mig var i texten jag har sagt att MITT sätt är det enda rätta sättet?
Vill börja med disclaimern att jag inte har barn så är det sagt 😏
Min mamma var oerhört liberal, förstår jag nu på senare år, mot både mig och mitt syskon. Vi fick se skräckfilm, Arkiv X på tv, läsa Frida och VR. Spela tv-spel m våldsinslag. Tror inte ens hon hade koll på allt man konsumerade gällande musik/film/litteratur. Hon var ”lagomt ointresserad” av oss barn helt enkelt (men jag kände ändå att hon fanns där). Tycker personligen detta oängsliga har berikat mig, att man inte har en snäv bild av världen, ser inte saker svart eller vitt utan lärt mig nyansera från tidig ålder. Det var mycket som skavde i tjejtidningarna men man kunde inte sätta ord på det. Det i sig gjorde att jag sökte mig mot Flickan och skulden, Fittstim osv. Så olika vägar kan ändå leda mot samma ståndpunkter.
Med detta sagt förfäras jag också av TikTok och att mitt syskonbarn (nyss fyllda 9) har fått en egen mobil (har dock vett på att inte lägga mig i där). Dessa snabba snabba klipp som ger en annan stresspåslag deluxe. Men tänker också vad vet vi? Om 30 år kanske vi skakar på huvudet åt begränsad skärmtid hemmavid på samma sätt man nu gör åt videovåldsdebatten på 80-talet.
Min mamma var också så! Både mamma och pappa och det har berikat mig massor. Minns att jag tex fick se så mycket konstiga vuxenfilmer med dem, som om jag idag skulle vilja se med mina barn känns otrooooligt opassande haha. Då blir jag sur på mig själv vid insikten! Vill inte vara överbeskyddande.
Men tror det var därför det blev så viktigt och starkt när mamma väl satte ner foten. Då fattade jag att det var allvar
Clara! Det hade varit så intressant att höra dig reflektera över Anders Hansens Depphjärnan!
Sedan tänker jag att föräldrar borde se ”Dokument inifrån: Rör inte min sup” den finns på Youtube. För att reflektera kring alkohol och barn.
Mina barn har alltid haft tillgång till Kamratposten, den tycker jag är läsvärd ända upp i tonåren. Dottern hade tidningen Julia ett tag. Den höll för min granskning, och går inte ens att jämföra med Frida och Veckorevyn som jag själv läste i samma ålder…
Gällande Tiktok, Snapchat o.s.v. vet barnen exakt vad jag och deras pappa tycker (gillar inte alls), men eftersom vi låter barnen själva spara ihop till och betala sina mobiltelefoner (vi står bara för abonnemanget) så är det svårt att hindra dem. Nu är de 13 och 17 år, så de börjar ju bli självständiga på riktigt, i synnerhet 17-åringen.
Hursomhelst tänker jag att så länge vi är tydliga med vad vi tycker, så måste de ändå ta sina egna beslut. Förhoppningsvis är det väl något av våra värderingar som fastnar.
Jag håller med om det du skriver i inlägget och upplever både privat och i min yrkesroll som förskollärare att det finns en stor vilsenhet bland föräldrar och ett stoooort behov av gränssättning och ramar.
Det jag däremot inte gillar är när alla vi som är så duktiga kommenterar om hur bra vi är och hur dåliga alla andra är och hur andra föräldrar borde göra. Jag tror det är fel väg att gå.
Jag är övertygad om att de flesta föräldrar gör så gott dom kan och vill det allra bästa för sina barn.
Jag tänker därför att det finns ett stort behov av att prata om de här frågorna på ett mindre moraliserande sätt, hitta forum där föräldrar kan få stöd i sin roll och stärkas i sitt eget föräldraskap och få praktiska tips på hur gränssättning skulle kunna gå till även när barnet gör motstånd i olika åldrar.
En bok med många bra handfasta tips som jag rekommenderar är denna ” Fem gånger mer kärlek : forskning och praktiska råd för ett fungerande familjeliv : en bok till föräldrar med barn mellan 2 och 12 år” av Martin Foster.
Vilken klok och nyanserad kommentar, jag håller med dig!
Det där med tidningsprenumerationer var viktigt när man var barn och ungdom. Jag önskade mig Kalle Anka som barn och fick istället Bamse då det enligt min mor var en bättre tidning. Kanske var den kapitalistiska farbror Joakim som var problemet eller att hon ville pracka på mig Bamses moralkakor. Lusläste istället Kalle Anka hemma hos en kompis så fort jag fick möjlighet. Sen när mellanstadiet började var Bamse givetvis hopplöst barnsligt och jag bad mamma om att få byta till Frida vilket hon sa blankt nej till, det fick bli Kamratposten. Samma motivering och jag lustläste Frida hemma hos samma kompis som tidigare hade Kalle Anka prenumeration. Kamratposten var dock ganska bra ändå, läste flitigt ”kropp och knopp” frågorna. Högstadiet kom och då var givetvis Kamratposten barnsligt och då dök det upp ett visst feministiskt intresse bland alla mina kompisar samt en helt ny tidning som jag suktade efter att prenumerera på, Darling. Gick till mamma igen och hon sa att jag ”För första gången bad om en vettig prenumeration som hon kunde tänka sig att godkänna”. Darling var en feministisk tidning som jag minns som otroligt bra. Så kanske var det någon slags vänstervriden feministisk anda hon försökte uppfostra mig till.
Förstår mammas poäng med exempelvis Frida och VR eller andra tjejtidningar som fanns på den tiden, de var ju helt fruktansvärda. Men mina barn älskar Kalle Anka fortfarande så det tycker jag absolut de ska få läsa hur mycket de vill.
Haha, jag smygläste också Vecko Revyn hos kompisar (mina föräldrar gav mig en prenumeration på Illustrerad Vetenskap istället ;).
Som nybliven 14-åring rakade jag armarna en dag för att jag sett en annan tjej i klassen göra det. Min mamma upptäckte det och började STORSKRATTA, ”men hahahahaha vad har du gjoooort, gööör man så nu för tiden??”…Jag gjorde aldrig det igen.
Tack för påminnelsen! Ska tänka på detta när mina barn blir större.
Åh nu kommer jag ihåg när jag var 14-åring och fick för mig att raka armarna. Varför gjorde man det? Så himla märkligt egentligen. Men å andra sidan var det många på högstadiet som rakade av sig ögonbrynen och målade dit dem eller noppade ögonbrynen till små supertunna streck så att de såg konstant förvånade ut, den trenden skippade jag iallafall.
Bra rutet! Man uppfostrar ju inte alltid för stunden man är i utan för hur barnen kommer se tillbaka på sin uppfostran senare i livet. Så brukar jag tänka. Ibland måste jag även säga det högt: nu är ju jag sin förälder och föräldrars uppgift är att ta hand om sina barn och sätta gränser för saker föräldrarna anser dåliga för sina barn. Det hjälper mig och ger mig styrka när jag måste sätta gränser mina barn inte gillar.