Den här veckan har det varit tvära kast mellan hopp och förtvivlan. Jag har haft så många utmaningar. Med mitt eget psyke, på jobbplanet, med att jonglera alla saker som ansamlats just denna vecka. Och inte minst molande oro för en sjuk närstående. Men nu när jag går in i fredagen känner jag mig så glad och stolt över mig själv. Hur jag lyckades vända skutan!
Tog bland annat ett jättejobbigt samtal jag gruvat mig över. Men förberedde mig och planerade vad jag skulle säga och var lågaffektiv i bemötandet. Och det gick så bra!
Jag har också tränat fem pass. Två tunga styrkepass, ett intervallpass i roddmaskin. Och två skidturer. Men det var nära att det sista inte blev av. För igår när jag läst för barnen på kvällen visade stegräknaren på ynka 2000 steg. Jag hade haft en dag full av motgångar på jobbet och kände mig sur, stressad och ganska ledsen. Så jag tänkte: jag skiter i träningen och mina steg idag och går och lägger mig och ser på film istället. Den här dagen är ändå helt bortkastad!
Men så tänkte jag lite till. På att träningen inte främst handlar om hur roligt det är att träna utan om hur bra det känns efteråt. Och att inte låta det självdestruktiva vinna utan istället stanna upp för att ge mig tid att fatta ett klokare beslut. Så att jag får må bättre på sikt.
Jag bytte om till träningskläder, snörade på mig pjäxorna och en kvart senare var jag i skidspåret.
-Du behöver bara köra ett varv! hojtade jag uppmuntrande till mig själv.
Men så fort jag börjat åka rann ilska och irritation av mig. Glädjen återvände till kroppen och det slutade med fyrtiofem minuters skidåkning. Var som hen helt annan människa när jag kom in igen och klockan bara var nio på kvällen. Så jag gjorde en smoothie, spolade upp ett bad och gjorde en hårinpackning. Strök mig själv på kinden och sa högt till mig sälv
-Nu har du varit snäll. Nu bryter du dåliga, självdestruktiva vanor.
47 svar
Säljer ni fortfarande grönsaker på sommaren och hösten?
Nej, vi odlar bara för husbehov =)
Helt rätt 💚 Vet inte hur många ggr man släpat sig till gym, körövning eller annat där man antingen betalat pengar eller ngn annan förväntar sig att man dyker upp. Och svävat hem efteråt! Bra med egen kindpuss också 💓 Tror det är bra att manifestera och uttala högt när man vill bygga upp sig själv. Trevlig helg nu!
Jaa! Och tänk ändå att det ska vara så svårt att lära sig vad som faktiskt kan hjälpa en att må bättre! Kram
💗
Så starkt jobbat av dig! Heja!
Heja dig!
Du peppade mig precis till att tänka lite snälla tankar till och om mig själv.
Kram
Vad roligt att höra =)
Du är en sån himla fin inspiration i hur man kan guida sig själv till smarta val och goda vanor genom självsnällhet <3
Tack för de glada, snälla orden Mikaela!
Så ska en slipsten dras!!! Heja Cara 🤗
Vad menar du med “dåliga, självdestruktiva vanor”? Varför var “dagen ändå helt bortkastad”? Du hade ju klarat av så mycket hela veckan. Hoppas din närstående snart blir frisk och att du själv kan få må bra alla dagar oavsett hur många steg du tagit. Var rädd om dig!
Tänkte på samma. Själv gick jag och la mig igår vid 21.30, somnade som en stock. Har ägnat veckan åt att ta det lugnt på jobbet,men ändå fått gjort det jag skulle. Det bästa jag åstadkom igår var att plantera om 30 tomatplantor som jag tyvärr bredsått i en vindruveask. Deras rötter var så små… 🙁 Hoppas de klarar sig!
Tack för peppen, var precis det jag behövde för att inte hoppa över träningen idag! 💪🙏
Jag som alltid varit ganska cool och avslappnad, är nu väldigt bekymrad stressad nybakad mamma med dåligt självförtroende…men ska peppa upp mej idag! Tack för påminnelsen❤️
Jag hejar på dig! Kram
Själv tränar jag på motsatsen: att tillåta mig att sjunka ner i soffan med en film och tänka ”det är okej att ha en dålig dag ibland, det blir en ny dag i morgon”. Fastnar alldeles för lätt i att prestera för att känna att jag utnyttjat dagen (särskilt en dålig dag, då måste jag göra något så att den inte är bortkastad: springa en runda trots jag är in i märgen trött, påbörja något praktiskt projekt, göra nytta, bocka av nåt). Det är dåliga, självdestruktiva vanor för mig.
Men alla har vi våra olika utmaningar. En löprunda på kvällen kan också för mig rädda en dålig dag, jag förstår precis din känsla, men alla dagar är den inte det snällaste valet, ibland behöver jag faktiskt vila. Det måste jag lära mig.
Så klokt. Prestation behöver inte vara det snälla valet. Att tillåta sig vara och landa i att vara okej.
BRA TÄNKT! Hoppas att flera inser det. Att köra slut på sig lönar sig inte i längden. Lyd kroppens signaler! Den vet bäst.
Håller med. Har blivit mycket bättre på att läsa av kroppen och vad den vill säga. Det kommer fler dagar 💚 Man måste verkligen inte alltid leverera eller prestera på topp. Ibland är det
Fullt tillräckligt att bara ta sig igenom dagen. Hade nog tyvärr blivit stressad av att hålla reda på antal steg var dag…
Håller med. Åtminstone tillåta sig själv att ha en dålig dag och inte tänka att det är destruktivt att strunta i det femte träningspasset för veckan.
Ja, för vissa. Men för Clara är ju träningen också en effektiv (och vetenskapligt bevisad) medicin mot ångest så då kan det nog bli mer självdestruktivt i längden att skippa träningen. Tycker åtminstone det verkar som att skidglädjen segrade denna gång och jag tror inte alls det handlade om prestation för Clara, snarare återhämtning.
Tack Ylva! Ja, precis så är det!
Ja! Så viktigt. För mig en helt livsviktig lärdom. Det är ok att ha dagar, veckor (år!) där inte allt går som man förväntat. Man får vara snäll mot sig själv ändå.
Oj så mycket igenkänning på den kommentaren! Och det är så lurigt med prestationsångest; för mig kan det till och med omedvetet bli prestation i att vila, ex ”är vilopulsen tillräckligt låg efter en vilodag?”. Det som funkar allra bästa för mig är att vara närvarande i det jag gör, oavsett om det är att träna eller vila. Huvudsaken är att komma ut ur huvudet och ned i kroppen.
Så är det för mig också. Vilade tillräckligt? Åt jag tillräckligt bra? Sov jag tillräckligt? Allt som det kan gå prestation i skapar stress och så är den snurren igång. Mycket bottnar ju i en vilja att göra något som är bra för kroppen, så det blir helt bakvänt när hälsoinsatserna får motsatt effekt.
Men vi är ju olika och det kluriga är att hitta sin egen balans, att lyssna på och förstå sin egen kropp (och hjärna). Att mäta träning och antalet steg funkar till exempel inte alls för mig. Jag förstår att många kan känna sig motiverade av det, men om jag börjar sätta upp mål som jag MÅSTE uppnå slutar det med att jag halv tio på kvällen upptäcker att det fattas x antal steg och ger mig ut, i stället för att varva ner och komma i säng i tid och upp i tid och få tillräckligt med sömn.
Bra skrivet Hanna!
Samma för mig, jag behöver inte nödvändigtvis mer mål och krav på att prestera si eller så mycket. Jag behöver chilla, inte nödvändigtvis i soffan, älskar att använda kroppen. Men mentalt med att ständigt hålla koll på vad jag åstadkommer.
Klokt skrivet Hanna! Det tränar jag också på – skrev ett inlägg om det för en månad sedan ungefär
https://underbaraclaras.se/2024/02/19/ett-initialt-motstand/
och precis som du skriver handlar det om att lära sig att förstå just sina egna utmaningar. Det som är självsnällt för en person är inte automatisk självsnällt för en annan.
Det inlägget minns jag, men det var nyttigt att läsa det igen. Jag har svårt att ligga i soffan (mer än på kvällen efter middagen), och det är inte heller det bästa sättet att få återhämtning för mig – men just nu behöver jag ändå landa där ibland. För att sedan orka resa mig och ta tag i något annat. Ingen självklarhet för någon som är hårt drillad i att aktivitet är den bästa medicinen och att man inte ska känna efter så mycket. Vilken bra sammanfattning din sista mening var!
Skönt att göra sådant som har hängt på dina axlar. Samt lågeffektivt kan fungera väl i vissa sammanhang. SÅ skönt att hitta ett sätt när man känner att stress och ångest rinner av en, =D
Visst är det skönt. Och viktigt!
Åh det är så underbart skönt att skida när man har bra kondition, jag kör skate och stakning. När jag är trött men ändå kanske känner mig uppskruvad i hjärnan så brukar jag säga till mig själv att jag ska bara känna efter, eller jag ska bara kolla föret, jag kan alltid svänga vänster efter 400 meter och åka hem igen, det är helt ok, det kommer flera dagar! Men oj efter några hundra meter så känns det som man flyger och när man har kämpat upp för en backe och sen i hög fart får ränna ner med kittel i magen, helt fantastiskt 😃 “Känna efter” blir oftast 8-10 km och känslan sen när man har badat(bastu), ätit kvällsmål och kryper ner i sängen, I hear you sis 😉
Är väldigt avundsjuk på folk som kan träna sent på kvällen! Direkt efter jobb är jag helt död men runt 20 kan ibland energin komma tillbaka men sker träning då blir det knappt nån sömn pga restless legs och inte heller kommer knoppen till ro. Om man slapp den känsligheten skulle det bli mkt mer träning!
Det är samma sak för mig. Behöver träna på dagtid, allra senast före middagen. För mig är lösningen att jobba deltid, då får jag ihop alla delar av mitt liv bättre, däribland träning
Så mycket pepp till dig! Bra jobbat. Sa till mina elever idag; Ni är fantastiska! Och det är dom. Och du också! ❤️
Väldigt inspirerande och en målbild för mig, stort tack att du delar med dig
Där var du verkligen självsnäll Clara! Jag tycker personligen att det fungerar skitdåligt att vara snäll mot mig själv genom att strunta i saker som är lite jobbiga. Bara för att något känns svårt och jobbigt så betyder det ju inte att det är fel! Visst, det ger en TILLFÄLLIG lättnad (nästan en kick rentav) att skippa träningen, kolla på tv istället för att läsa igenom anteckningarna inför morgondagens föreläsning, beställa hämtmat etc – men i längden blir det självdestruktivt att fastna i en loop där bara snabba belöningar känns kul. Kanske inte i stunden, men över tid sker en försämring av både kroppen och psyket. Att inte svika löften man ger sig själv tror jag är bra för det inre drivet, den där känslan av att vara kapabel och stadig. Det ger mig en kick att känna att jag visst klarar av svåra saker. Om jag hela tiden “tillåter” mig själv att inte prestera blir det ju ingen meningsfull strävan mot någonting längre fram, en belöning jag ska få för det jobb jag har gjort. Belöningen kan vara allt från en kropp som står emot infektioner till ett examensbevis. Om jag bara skulle lyssna på de människor omkring mig som säger “äsch, var lite snäll mot dig själv och lägg dig i soffan med en påse godis!” bidrar det bara till självsabotage.
Det stämmer nog för de flesta. Det svåra är att avläsa sin trötthet, om det är den sorten som mår bra av ett träningspass eller den sorten som gör att ett träningspass förstör även nästa dag för en.
Tack Anna! Du sammanfattar det SÅ otroligt bra! Precis så känner jag också.
God morgon Clara! Hoppas att du får en bra dag.
Jag har följt din blogg sporadiskt i många år. Att jag började berodde på att du presenterade dig som kristen. Många av dina inlägg har varit läsvärda. Men många har jag förvånats över. Kanske det beror på att jag inte alls är intresserad av hur du klär dig, din hår- och hudvård, hur du sminkar dig m.m. i den stilen. Däremot bekymrar det mig att du föredrar att plåga dig kroppsligt för att må bättre efteråt. Tyvärr har vi ingen garanti för att vi lever i morgon. Som kristen tror jag att du har läst Matt. 6: 25-34. Rubriken är: “Gör er inga bekymmer”. De två sista verserna lyder: “Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”
Fast som hon beskriver det låter det inte som att hon plågar sig? Jag tycker det låter som att hon verkligen njuter, både under tiden och efteråt. Att ta hand om sin kropp och sitt liv i bemärkelsen att göra sådant som får en att må bra är inget som går emot den kristna tron, åtminstone inte min. Det som är viktigt är snarare att inte göra saker för att göra någon annan (tex Gud) nöjd, utan istället veta att det man gör varken kommer att göra till eller från på ens människovärde. Gud älskar oss lika mycket oavsett om vi kollar på film eller åker skidor, och genom att vara trygg i den övertygelsen blir det inte en plåga ens att göra sådant som fysiskt eller mentalt tar emot lite. Jag tror Gud unnar oss glädjen i att känna att vi lyckats med något som varit en utmaning. Och de gånger vi inte orkar kan vi ha frid i att även det är okej.
Tack Frida! Nä, inget självplågeri här inte. Kram
Men har du missat Claras glädje över att hennes kropp är starkare och orkar mer? Och hur hon längtar efter skidåkningen? Jag förstår inte vad i hennes inlägg du tolkar som att hon plågar sig själv.
”Sporadiskt” är tveksamt uttryckt då jag ser ditt namn i många av kommentarsfälten här. Upplever även att kommentarerna oftast har något uppfodrande, negativt, motvalls eller på annat sätt kritiskt att säga. Den atmosfären samtliga kommentarer från dig avger – som jag sett hittills – rimmar även illa med sanna kristna värderingar, kan jag tycka.
Tror din tro skulle må bäst av att riktas lite mer inåt Ydrebo, som med så många andra hängivna religiösa.
Den senaste tiden har jag frågat mig själv många gånger om jag alltid måste göra så mycket. Skulle inte mindre vara tillräckligt? Jag har haft mycket att lära mig här <3
Så glad jag blev när jag läste det här! Precis sådär jag också försöker tänka. Att träningen är något annat än bara köra slut på sig. Jag försöker byta ord på det. Jag försöker se på det som rörelse och medicin för min hjärna och kropp ❤️