Det enklaste man kan göra för att bli älskad som influencer det är att dela med sig av sitt elände. Folk älskar elände! Är det inte stökiga diskbänkar så är det kärlekssorg, utmattning, depression eller ätstörningar. Tvärtom vad folk tror – att sociala medier kräver att man är perfekt och tillrättalagd – så älskar faktiskt läsarna det andra mer.

Men det kan ge en obehaglig bismak också. Fantastiska konditorn och konstnären My Feldt delar generöst med sig av sin oro, ångest och sina motgångar på sin instagram. Och folk vill bara ha meeeer, meeer, meeer. Hålet hos människor efter att få höra om andras svårigheter är omöjligt att täppa igen. Vissa läsare är som gamar! Och alltid med utropet att “det är såå skönt att slippa allt förljuget och tillrättalagt som man ser hos alla andra profiler”

Men det är inte konstigt att vilja visa upp sin bästa sida för omvärlden. Det är inte falskt och fel. Det är normalt och sunt. Ett sätt att skydda sig själv! Det konstiga är bara att det är så svårt att visa det sårbara i det privata. Jag tror att många människor har ett underskott av nära, ärliga relationer i det privata. Och därför är de som besatta av att kända människor i realtid ska blotta sitt innersta.

Men jag behöver inte se Johanna Bladhs bristningar för att påminnas om hur en riktig kvinnokropp ser ut. Jag ser nakna, valkiga, glada kvinnor varje vecka i omklädningsrummet på gymmet. Jag behöver inte se någons kladdiga kaoshem på sociala medier för att förstå att mitt stökiga hem inte är onormalt. För jag har kompisar som jag blir hembjuden till – även om de inte har städat först. Och jag behöver inte höra allt om någons depression på tiktok – för har vänner som släpper mig så nära, som uppriktigt delar livet med mig utan fasad. Jag får verkligheten i verkligheten. Och det borde fler få! Istället för att kräva det av vilt främmande människor på nätet.

Det är så skevt när influencers ska hetsas att visa upp sitt mest sårbara – bara för att hjälpa andra att må bättre kring sitt mest sårbara. Detta delande av sitt innersta kan nämligen bli väldigt destruktivt. Jag har själv blivit kritiserad för att jag inte bloggar om jobbiga saker i realtid. Min utmattning skrev jag till exempel om först ett halvår efter att jag fått diagnosen. Men det handlar om självbevarelsedrift. Att inte dela med mig av det som gör som ondast när det är färskt. Utan först när jag själv har hanterat det värsta och kan skriva om det mer avgränsat. Och därigenom skydda mig själv.

Så hur får man då mer nära och uppriktiga relationer i verkligheten? Jo, det berättar jag förstås i poddavsnittet…

Om detta fenomen – och mycket mer handlar veckans avsnitt av Wollin & Clara. Ligger inte bakom betalvägg så det är bara att lyssna. Malin fortsätter också sin Schyffert-följetong i podden och så recenserar hon en gudstjänst. Högt och lågt. Precis som vanligt med andra ord.

Ps, förra våren skrev jag ett inlägg som handlar om just läsarnas balanserande effekt på influencern. Hur snälla folk är när man mår dåligt. Hur mycket stöd man får när man är deprimerad, har ångest eller kämpar med ohälsa på annat sätt. Men att balanserandet i kommentarsfältet fortsätter när man väl tagit sig upp ur hålet. Och att känslan då blir att man ska tryckas ner dit igen. Och det är en vidrig upplevelse. Tror att många som konsumerar innehåll från influencers skulle behöva läsa och bli medvetna om detta!