Det enklaste man kan göra för att bli älskad som influencer det är att dela med sig av sitt elände. Folk älskar elände! Är det inte stökiga diskbänkar så är det kärlekssorg, utmattning, depression eller ätstörningar. Tvärtom vad folk tror – att sociala medier kräver att man är perfekt och tillrättalagd – så älskar faktiskt läsarna det andra mer.
Men det kan ge en obehaglig bismak också. Fantastiska konditorn och konstnären My Feldt delar generöst med sig av sin oro, ångest och sina motgångar på sin instagram. Och folk vill bara ha meeeer, meeer, meeer. Hålet hos människor efter att få höra om andras svårigheter är omöjligt att täppa igen. Vissa läsare är som gamar! Och alltid med utropet att ”det är såå skönt att slippa allt förljuget och tillrättalagt som man ser hos alla andra profiler”
Men det är inte konstigt att vilja visa upp sin bästa sida för omvärlden. Det är inte falskt och fel. Det är normalt och sunt. Ett sätt att skydda sig själv! Det konstiga är bara att det är så svårt att visa det sårbara i det privata. Jag tror att många människor har ett underskott av nära, ärliga relationer i det privata. Och därför är de som besatta av att kända människor i realtid ska blotta sitt innersta.
Men jag behöver inte se Johanna Bladhs bristningar för att påminnas om hur en riktig kvinnokropp ser ut. Jag ser nakna, valkiga, glada kvinnor varje vecka i omklädningsrummet på gymmet. Jag behöver inte se någons kladdiga kaoshem på sociala medier för att förstå att mitt stökiga hem inte är onormalt. För jag har kompisar som jag blir hembjuden till – även om de inte har städat först. Och jag behöver inte höra allt om någons depression på tiktok – för har vänner som släpper mig så nära, som uppriktigt delar livet med mig utan fasad. Jag får verkligheten i verkligheten. Och det borde fler få! Istället för att kräva det av vilt främmande människor på nätet.
Det är så skevt när influencers ska hetsas att visa upp sitt mest sårbara – bara för att hjälpa andra att må bättre kring sitt mest sårbara. Detta delande av sitt innersta kan nämligen bli väldigt destruktivt. Jag har själv blivit kritiserad för att jag inte bloggar om jobbiga saker i realtid. Min utmattning skrev jag till exempel om först ett halvår efter att jag fått diagnosen. Men det handlar om självbevarelsedrift. Att inte dela med mig av det som gör som ondast när det är färskt. Utan först när jag själv har hanterat det värsta och kan skriva om det mer avgränsat. Och därigenom skydda mig själv.
Så hur får man då mer nära och uppriktiga relationer i verkligheten? Jo, det berättar jag förstås i poddavsnittet…
Om detta fenomen – och mycket mer handlar veckans avsnitt av Wollin & Clara. Ligger inte bakom betalvägg så det är bara att lyssna. Malin fortsätter också sin Schyffert-följetong i podden och så recenserar hon en gudstjänst. Högt och lågt. Precis som vanligt med andra ord.
Ps, förra våren skrev jag ett inlägg som handlar om just läsarnas balanserande effekt på influencern. Hur snälla folk är när man mår dåligt. Hur mycket stöd man får när man är deprimerad, har ångest eller kämpar med ohälsa på annat sätt. Men att balanserandet i kommentarsfältet fortsätter när man väl tagit sig upp ur hålet. Och att känslan då blir att man ska tryckas ner dit igen. Och det är en vidrig upplevelse. Tror att många som konsumerar innehåll från influencers skulle behöva läsa och bli medvetna om detta!
66 svar
Intressant reflektion! Fick mig att tänka på detta klippet:
https://www.youtube.com/watch?v=fZP78OnvJBk
Verkligheten – framtidens sociala media!
Jag kan absolut förstå det du skriver ur ditt perspektiv, en influensers perspektiv. Men jag tycker du är väl hård mot dina följare. Personligen har jag gott om vänner som jag delar verkligheten med men tycker ändå det blir tråkigt när man i bloggar bara beskriver hur duktig/rätt/snygg/cool/inne/präktig man är (obs, så har jag aldrig uppfattat dig) Det är väl ganska mänskligt att vi tycker om att se att andra har det rörigt ibland och att alla andra inte är perfekta? Ta tex en roman som handlar om perfekta människor som alltid är duktiga, hur länge skulle vi orka läsa den och vad skulle det ge?
Håller med dig! Perfekt blir ointressant i längden.
Jag tycker självklart att man ska skriva om både upp och nedgångar. Någon som visar upp en perfekt fasad är ju ointressant. Men den här hungern bland många läsare – den glupande aptiten av att bara se mer och mer och mer av den som delar det svåra. Den är osund. Eller driften är inte osund – vara sättet att tillfredsställa den. På djupet behöver ju vi människor speglad oss i varandra hela tiden.
Varför blir fokuset här på läsarnas hunger? Jag upplever det otroligt osunt av influencersatt dela med sig av precis allt elände. Du nämnde My Feldt här……alla med lite vett och sans kan väl se att hon håller på att driva sig själv in i en avgrund. Konstigt nog är det förbjudet i hennes community att säga att hon behöver ”slow down”. Hon fattar urusla beslut som inte bara påverkar henne själv utan också familj. Hennes trogna följare bara uppmuntrar detta och verkar uppleva det som käckt.
Ingen människa är skyddad från utmattning när den slår till.
Lyssna på podden! Du får svar på dina frågor där. Vi pratar om precis det här som du lyfter
”Alla men vett och sans kan väl se att hon håller på att driva sig själv in i en avgrund”. Otroligt magstarkt av dig att uttala dig om en individs hela psykiska hälsa, sociala stöd och individuella behov utifrån vad du ser denna person dela med sig av på IG (om du nu inte är hennes närmaste vän och psykolog). Och det handlar inte om att jag önskar försvara just My utan att jag är otroligt trött på att personer diagnosticerar och dömer andra människor utifrån en alldeles otillräcklig bild. Det sker HELA TIDEN både på internet och verkligheten. ”Hen kan inte vara deprimerad pga xxx” ”Hen kommer bli utbränd pga xxx”. Det är ytterst få som med stor säkerhet kan förutspå psykisk ohälsa och sjukdom och framför allt skulle ingen yrkesprofesionell göra det innan man tagit del av personens egen ofiltrerade berättelse inklusive riskfaktorer, familjestöd, andra sjukdomar osv.
Lika jobbigt som det är att bli dömd till sjukdom, som My som alla redan satt utbränddiagnos på (utan att vara psykiatrer/psykologer), så är det jobbigt för den som utåt sett både i verkligheten och i sociala medier får höra att man inte kan ha självmordstankar/ångest/depression pga ”du är ju så glad och lyckad”.
Jag önskar ett slut på detta. Att i välmening fråga sina nära hur de mår är rimlig. Att diagnosticera människor till höger och vänster är det inte.
Ja då fattar jag bättre hur du menar Clara! Tror jag läser för få bloggar för att ha någon överblick men det där hyenabeteendet att gotta sig i andras smärta som du beskriver låter ju inte sunt!
Bra skrivet! Allt som utnyttjas för mycket blir fel i längden det jag tror Clara menar med att lägga fokus på läsarens intresse av elände är att bloggaren märker att det ”säljer” och ger trafik. Vilket resulterar i att man skapar mer av just det ämnet på bekostnad av sig själv. Så i längden kanske man som influenser delar med sig av för mycket av en själv och för tidigt. Risken finns att det bara rullar på utan att man inser att man inte behöver dela med sig av allt som är svårt, även om det finns ett stort intresse av att läsa om det. Men för några år sen var det ju mer tabu att prata om sånt och när det släppte så hade väl ingen riktigt lärt sig eller tänkt på ”var går min gräns?”. Bra att Clara lyfter den diskussionen.
Jag tror också en del av intresset för att läsa om det skaviga och jobbiga, de mörka och det operfekta, kommer från att perfektion är så himla tråkigt.
Men det betyder ju inte nödvändigtvis att det är sunt att visa upp sina mörkaste sidor, i alla situationer. En del av det mänskliga kanske delas bättre i en roman än i ett instagramkonto?
Sen tror jag iofs att det blir en rätt snäv bild av verkligheten om man enbart använder sitt eget kompisgäng för att spegla sig. Ibland kanske man varit med om saker som inte är helt vanliga – då kan det vara otroligt skönt att hitta människor med samma erfarenheter online. Dock kanske egentligen hellre genom att man går med i en förening där man är på ”samma nivå” än bara följer en person?
Jag har själv delat kring en mycket stigmatiserad och ovanlig erfanheter i några olika format (gästat poddar och dylikt) och vet att det gjort väldigt stor skillnad för andra människor. Men det är ju inte samma sak att dela en erfaret vid enstaka tillfällen som att bli influenser och visa upp det mest privata dagligen.
Rent krasst har ju psykisk ohälsa blivit en kassako för influensers (men givetvis ej för vanligt folk)
Jag håller helt med dig Monika, det är hårt mot följarna att tänka att man behöver suga i sig av andras elände för att må bättre själv. Nej Clara nu är du ute och cyklar, det finns behov av ett mellanting där man får se flera nyanser i en människas liv. Annars kan vi ju lika gärna följa en AI-genererad robot på Instagram. Isabella löwengrip försökte ju med det, gick väl sådär?
Jag tycker att du ska lyssna på avsnittet! Det handlar inte om att läsarna är fel ute. Eller influencerna heller, egentligen. Det handlar om ett djupt mänskligt behov som jag tror att vi försöker stilla på fel sätt.
Håller med! Tycker du drar på alldeles för stora växlar när du antar att det skulle handla om att folk saknar verkliga relationer. Det tror jag relativt sällan är fallet. Verkligheten bor vi alla i. Dessutom tycker jag det är stor skillnad på att dela med sig av en stökig diskbänk och en depression. Jag tror dock du har helt rätt i att det finns influencers som känner press på att dela med sig mer och mer och att skapa content av det privata, men det gäller ju allt från depressioner och förlossningar till nakenbilder.
Så sant, så sant!
Åh vad bra skrivet! Jag tror också att många saknar den nära relationen, jag märker själv att jag är otroligt beroende av att ha människor nära mig som VILL dela med sig av sitt värsta för att må bra, att inte känna mig ensam i misären som finns emellanåt. Sociala medier kan inte fylla det hålet, man vill som du säger bara ha mer, mer, mer, för det kommer ju aldrig riktigt nära på samma sätt…
Precis så!
Det kan ju vara tvärtom också? Att man inte vill ha den där jättenära, förtrogna relationen med flera vänner, att man kanske har den med en person eller ingen. Kanske vill man hellre se elände på håll, istället för att dränkas i det och vara terapeut åt släkt, familj och vänner? Då kan ju influenser-eländet spela en roll, för det väljer man bort när man inte vill ha det mer. Bara en tanke.
Håller helt med! För mig är instagram en positiv plats med inspiration & relationer. Där hänger jag när jag vill må bra.
Jag vill inte veta människors innersta negativa känslor som jag inte känner, de tynger mig. Har avföljt influencers som lägger ut bilder när de gråter, berättar om sin ångest eller ska vara ”mer verkliga” etc, förstår verkligen inte grejen… Det finns väl ingen som längre tror att instagram är en persons hela verklighet?
Hmm, håller inte med. Majoriteten av det som finns på instagram är ju ändå perfekt och polerat. På en annan nivå än att ”visa sin bästa sida” som man ju gör när man bjuder hem folk eller när man är på jobbet. Instagram är ju en dopad version av det. Dom med snyggast hem som också är proffs på att fota och styla det på ett snyggt sätt, det är det man matas med. Som snygga som är proffs på smink och på filma/fota sig syns mest. Till och med dom vars grej är att vara kroppspositiva är det på ett bildskönt sätt. Det är mil ifrån hur människor är som jag träffar i mitt verkliga liv. Därför är det SÅ skönt när man ser någon visa något annat på instagram. För då mår jag bättre- när jag kollar på instagram. Det är på sätt och vis orelaterat till mitt verkliga liv.
Försökte häromdagen leta inspiration till att renovera vår tvättstuga, allt jag kunde hitta var perfekta rum, med vackra shakerinspirerade skåp, marockanska golv och blomvaser(!) där smutstvätten i ett normalt hem brukar ligga. Kände mig så misslyckad, så fint blir det ju aldrig hos mig! Och gick då till jobbet och pratade med en kollega som tittade på bilderna och skrattade högt och sa ”men Matilda, VILL du ens ha det så?” Hon hade ju rätt, jag vill ju ha lite normal inspiration på en nivå som är möjlig för mig att uppnå, och det hittar jag inte!
Så slutsatsen är att problemet är att majoriteten som syns på instagram är rika inredningsproffs och det känns inte bra hos oss vanliga medelmåttor, trots att man har vänner som kan ta ned en på jorden 🙂 Och att då se att, hon verkar ju må skit -det blir som ett plåster på såren…
Jag tvivlar inte på att det är SKÖNT för dig att se att folk på nätet mår skit. Frågan handlar om vad som är rimligt och riktigt för den som ska stå där och se till att DU mår bättre? Som du säger var det ju din kollega IRL som sa något du kunde relatera till i slutändan. Så var det verkligen rimlig tvättstugeinspiration du behövde? Eller var det bara en avcheckning med en verklig person?
Njaa men man kanske faktiskt blir mer inspirerad av en tvättstuga som är rimlig. Typ den enda som gör såna inlägg om sin praktiska, normala (och utmärkta) tvättstuga är ju du själv. Och jag tänker att det finns en orsak att det älskas. Och inte blottar du ju direkt ditt mörkaste när du gör det heller.
Jag tänker att det som ansågs vara inspiration för ett par decennier sen ofta var mycket mer realtisitikt.
T ex kanske ditt inlägg om att käka mer grönsaker känns mer inspirerande än Gabriella Joss fruktfat, för att de känns uppnåeligt.
Det jag vill är att kunna gå in på instagram utan att känna mig värdelös och behöva gråta ut hos en kollega 🙂 När det är så polerat som det till stor del är så är det inte nyttigt för mig att titta på, och jag kan givetvis låta bli att kolla på instagram men det jag hade önskat är att det man hittar på instagram inte är så uppskruvat. Att jag sett mina vänners stökiga tvättstugor/ celluliter och valkar är en sak men det tar inte bort den dåliga känslan jag får av att kolla på instagram.
Om My bara visat alla otroligga handmålade blommor och tapeter utan att samtidigt visa vad det kostar hade det varit outhärdligt! OCH jag tror dessutom att det hade varit outhärdligt för HENNE att bara visa det fina (men det är såklart en spekulation 🙂 ) Även om det uppenbarligen finns baksidor med att vara öppen och visa sårbarhet….
Min slutsats är alltså:
Jag uppskattar när influenserna är sårbara. För mig handlar det inte om att jag inte får verkligheten i verkligheten. Utan att det gör Instagram mindre tillrättalagt. Jag tror att det faktum att folk nu delar psykisk ohälsa, ofrivillig barnlöshet, sjukdomar osv live och ofiltrerat är bra, att det gör det lättare för läsare att kunna dela sina erfarenheter- i verkligheten.
Sedan är det ett bra råd till en influenser- vissa delar säkert mer än vad som är bra för dom.
Tycker det är intressant att så många upplever att de känner sig värdelösa (förstår att det kanske är ett förstärkt ordval) av att se andra som har en mer perfekt tillvaro på olika sätt. Visst kan man bli avundsjuk, ledsen att man inte har samma möjlighet att tex inreda sitt badrum eller vad det nu kan vara. Men att känna sig värdelös eller mindre bra som människa på grund av det? Undrar varför det är så? Själv känner jag mig värdelös när mina fulaste sidor visar sig, när jag utmattad efter en sjukdag med två barn och till slut skriker och skäller tex. Då kommer känslan av värdelöshet, varför orkar inte jag vara en mer tålmodig mamma tex? Men att se folk som har mer statusprylar eller finare inredning, får mig ärligt talat mest att skratta inombords för att jag tycker att det är så otroligt överdrivet. Att folk ens orkar göra sitt liv så perfekt, renovera till förbannelse och flyga kors och tvärs över jorden i någon slags jakt på status och perfektion. Vad är det för tomrum som de försöker fylla undrar jag. Tänker att ingen ska behöva känna sig värdelös för en sån sak som att någon har ett vackrare hus eller dyrare bil. Önskar att fler kunde se förbi den där fasaden och att alla dessa fasader inte skulle framkalla känslor av värdelöshet ❤️
Jamen VERKLIGEN!
Alltså. Skönhet. Inredning. Att jämt ha ett perfekt välstädat hem. Jag tänker att det måste ta OCEAANER av tid!!
Fine att en del har det som intresse, många gillar att fixa fint hemma och en del finner stor tillfredsställelse i att dutta med hyn och göra sin *hudvårdsrutin* i tusen miljoner steg. Och såklart blir det snyggt, man blir snyggare, kanske tycker en del att man får *högre status*, vad vet jag.
Men hur kul? Hur kul och meningsfullt är det att ägna timmar av sina dagar åt såna här (ursäkta) ytliga saker?
Nä kom igen. Det är inget värdelöst med att ha en rörig tvättstuga, ett osminkat ansikte, det är ett tecken på att du har RIMLIGARE saker för dig.
Hellre rynkor och lite skit i hörnen än att slänga bort stora delar av livet på sånt som i grunden är oviktigt och kanske till och med lite ohälsosamt.
(obs, såklart man kan ha dessa saker som intresse och må bra av det, då blir det väl viktigt i guess, vänder mig främst till såna som Matilda som mår dåligt av att se andras perfektion)
Hej hej!
Jag är en av de som har shakerskåp (nåja, jag hämtade faktiskt min inspiration från Tjolöholm) i vårt badrum/tvättstuga. Visst har jag ett instagramkonto och blomvaser i badrummet. För det gör MITT liv roligare.
Ibland tycker jag att vi glömmer att vi är vuxna och faktiskt kan påverka vilka som påverkar oss. Själv följer jag till exempel inga traditonella influencers för deras liv och inredningssmak intresserar mig inte särskilt. Konton som bara delar kroppspositivt innehåll följer jag inte längre heller, för har man hängt med i 2 veckor blir det mesta repetition.
Jag förstår din frustration över att inte hitta rätt inspiration till din tvättstuga. Men ska den riktas mot någon bör det väl vara plattformarnas logik; de är ju de som premierar populärt innehåll.
Jag trodde länge att jag behövde mer vardagsrealism på internet, men det visade sig vara tvärtom. När jag lämnade en mängd grupper på Facebook (typ heja livet) och avföljde en mängd konton på samma tema, blev jag mycket mindre lättretlig och har mer empati för mina vänners problem.
Så jag håller inte med dig. Vad gör det dig att andra har blomvaser i sina tvättstugor om det gör deras vardag lite mer uthärdlig?
Jag har inget emot att det finns folk med snittblommor i tvättstugan (även om utvecklingen att varenda vrå av hemmet ska vara perfekt in i minsta detalj det är en del av överkonsumtionen som förstör vår planet). Det jag önskar är att det var lite mindre tillrättalagt, varenda bild måste inte vara perfekt! Även de som inte har kommunens snyggaste tvättstuga kan med att fota och visa upp den. Att influenserna visar både fint och fult, pratar om sånt de är bra OCH dåliga på. Vissa gör det men majoriteten inte, mer än i undantagsfall.
Helt enig vad gäller överkonsumtion. Själv har jag bara egenodlade eller torkade, så på den punkten behöver du inte oroa dig.
Men det finns ju MÄNGDER av konton som visar upp vardagsbilder? Antingen letar du på fel ställen, eller så följer du fel personer. Det behöver nödvändigtvis inte vara fel på personerna du följer.
Influencers som gråter i live, berättar om sjukdomar de har själv och i sin släkt känns gränslösa. Avföljer då.
Att jämföra influencers skrivande på bloggar med litteraturen är orimligt. Litteraturen är tidlös och har som uppgift att skildra hur det är att vara människa. Att läsa en blogg, följa en influencer är något helt annat. Det är två helt ojämförbara saker att göra.
Varför då? Kan inte en blogg handla om hur det är att vara människa?
Vad spännande! Jag tänker att det finns väldigt olika sorters bloggar (och andra influencerkanaler, men jag tar mest del av bloggar). Flera, ja de flesta av de bloggar jag läser har någon form av litterär ansats och ett berättande med tanke bakom. De använder bloggen som format för att skapa textkonst om vad det är att vara människa.
Jag tänker att det kräver stor yrkesskicklighet för att nå ut till en bred läsarkrets. Balansen mellan att dela med sig, bjuda in läsaren och samtidigt värna om sitt och familjens privatliv… utan att det direkt märks.
Du är fenomenal på det!!! Som läsare tycker man sig känna er så väl… men när man tänker efter inser man att vi egentligen inte vet något om familjen. Proffsigt!
MEN däremot tycker jag inte att man kan döma läsaren -det beror väl väldigt mycket på vilken läsargrupp man vill ha och vänder sig till?
Om jag köper ett inredningsmagasin vill jag ha inspiration, inte stökiga rum.
Henrik Wahlström är väldigt öppen med sin bipolaritet på Instagram och jag tror på riktigt att han gör skillnad i samhället.
Läser jag en hobbyinriktad tidning (exempelvis Ridsport) vill jag läsa både nyheter, andras hästlivsvardag och inspirerande artiklar.
I bloggar vill jag läsa om vardagsbredden. Bli inspirerad, se vardagsrealism och gärna bli ifrågasatt. Just nu är du den enda influenser jag hittat som lyckas med det.
Det finns ju någon typ av skillnad mellan t ex Henrik Wahlström och kommersielliseringrn av elände som t ex när någon ska gråta ut över sin alkolisersde morfar i Hela Sverige bakar.
Sen sysslar ju Henrik med något som är större än bara han själv.
Snyft och katastrof säljer. Det är ju bara att kolla på närmaste lösnummersäljande tidning. Eller nyhetsprogram. Folk som mist anhöriga under dramatiska former eller varit med om andra katastrofer får en mikrofon under näsan och förväntas tala om hur det känns innan blodet och tårarna slutat rinna. Hyenamentalitet!
Precis! Lyxfällan och andra program finns ju av en anledning… intet nytt under solen.
Det här får mig att tänka på hur TRÖTT jag kan bli på detta: Att man som influencer/poddare/komiker/radioprogramledare etc verkar kunna tjäna väääldigt mycket av folkets gillande genom att bre ut sina tillkortakommanden. Jag hör hela tiden hur det pratas målande om typ att vända på dygnet, äta tårta till middag, få parkeringsböter jämt, vara bakfull på jobbet, gå runt med maskor på strumpbyxorna samt tokig keps på stan bla bla bla bla. Som att det är nånting lite bold och härligt att vara sådär pajig – men det är tvärtom det tråkigaste du kan vara idag! Fattar inte varför folk verkar älska sånt. Jag blir bara provocerad, haha. Blev t.ex. jävligt triggad när en 40+ radioprogramledare sa ” men jag har vuxit klart!” som ursäkt till att leva på godis och lightläsk. Haha.
Jag lyssnade på poddavsnittet, mycket intressant, men det kändes fortfarande oklart vad exakt det var som skavde! Jag gick även in på Mys instagram för att försöka förstå ämnet. Utifrån verkar det som att My vill dela med sig av hennes varierande erfarenheter, bra och dåliga. Så förstår inte om du är arg för att My hade behovet att dela med sig av det dåliga? Att det finns elaka troll i kommentarsfälten? Eller är de en generell ilska kring att alla läsare är ”gamar” som uppskattar när influencers delar med sig om ett mörkare ämne?
Oavsett så känner jag en stor tacksamhet till att du, Klara, hyffsat friskt delat med dig av dina erfarenheter kring utmattningssyndrom och det är hela anledningen till att jag fann din blogg och numera fortsätter att läsa den periodvis. Sedan om du anser att det är gam-beteende att (bland annat) jag uppskattat att du delat med dig av dina tankar om ditt utmattningssyndrom, vet jag inte. Men som läsare har det för mig handlat mer om att jag kände mig mindre ensam i min egen utmattning, genom att kunna relatera till dina blogginlägg om ämnet. Jag har bra, nära relationer och alla var superstöttande och fina (tack och lov) men det fanns ändå ett behov att känna att man inte var ensam, att kunna relatera till någon som känner likadant. För ingen av mina närstående hade varit eller var utmattade, så oavsett hur bra det var att gå till psykolog och ha fina vänner/familj, så har konton (som ditt) och andra media-personligheter, som öppet pratat om sina erfarenheter, hjälpt mig.
Nackdelen med att dela med sig rakt ut i offentligheten, är att man inte vet vem som kommer läsa inlägget och kanske ge en elak kommentar. Men det fina är väl om det du skriver faktiskt hjälper en annan människa?
Så det borde väl finnas en positiv sida till att ni influencers bestämmer er för att dela med er av dåliga tider. Varför skriver man annars sådana blogginlägg eller instagram-posts?
Komplicerat ämne och personligen hade jag svårt att förstå vart din ilska kring ämnet var riktat.
Jag har lite svårt att förstå det här inlägget. Hur blir man som influencer hetsad att visa upp sitt mest sårbara? Väljer man inte själv vad man delar med sig av? Som läsare är det ju intressant att få läsa om något som är hyfsat verklighetsnära. Att skriva om sina innersta tankar och svårigheter är ett val som jag ändå tänker att influencern själv får stå för. Jag förstår att det är en ständig balansgång kring hur mycket man vill lämna ut sig själv. Och att folk tycker att det är intressant att få läsa om personliga saker. Jag kan tycka att det är lite orättvist mot läsarna att tolka det så. Dock förstår jag att det såklart finns otrevliga läsare som skriver dumheter och så, vilket aldrig är acceptabelt. Upplevelsen av att folk aldrig får nog av att läsa om elände tänker jag mig kanske handlar om att folk upplever elände ibland i sina egna liv? Det är igenkänning helt enkelt, och det är väl rätt mänskligt att folk vill ha det mer än något helt tillrättalagt? För övrigt är jag en trogen följare av din fina blogg, men just det här inlägget hänger jag inte helt med på.
Lyssna på podden! Där utvecklar jag hur jag menar =)
Vet inte om jag helt håller med. Pratade med en förälder till ett barn som går i mitt barns klass häromdagen. Hon klagade över att det sällan hinns plockas undan efter frukosten innan det är dags att gå till skolan och att disken ofta står kvar på bordet när dom kommer hem på eftermiddagen. Alltid tänkt att dom är väldigt uppstyrda jämfört med min familj så det var skönt att höra att andra också har det stressigt på morgonen! Kanske är fel att känna sig mindre misslyckad bara för att någon annan inte heller räcker till? Nu har man ju inte möjligheten att gå in och anonymt kommentera hennes ”erkännande” på en blogg eller Instagram, vilket kanske är den stora skillnaden? Att följdfrågorna som skulle kunna uppstå efter ett sådan ”erkännande” inte riktigt funkar att ställa IRL. Ingen ursäkt att vara en gränslös följare till en influenser men kanske kommentarerna och diskussion som följer ett ”avslöjande” blir mer ärlig, folk frågar och kommenterar vad dom egentligen tänker? Är det oartigt eller bara ärligt och leder till en intressantare diskussion?
Kanske alla ens närmsta kompisar lyckades gå igenom x antal graviditet utan en enda hudbristning men man själv ser ut som en rynkig tiger på magen så hittar man en influenser som generöst delar med sig av deras liknande erfarenheter och man finner någon som antingen kan komma med en ny infallsvinkel, sätter ord på ens tankar eller så är det bara skönt att någon har haft exakt samma ”resa” som en själv. Tycker inte det är så fel… Man hade ju inte gått fram till en främling på badhuset och frågat om eller hur dom har förlikat sig med sin lösa hud på magen efter att fått barn bara för att dom råkar stå i duschen bredvid?
Jag tror du misstolkade mig. Det föräldern till ditt barns klasskompis sa är ju precis det som jag menar behövs! Men i ännu högre utsträckning i verkligheten – istället för att vi desperat letar efter det på nätet.
Jag tror inte heller att det är bra eller rätt att influencers bara visar upp perfekt tillagda bilder hela tiden. Men nu är vi liksom på väg till den andra ytterligheten. Och jag tror faktiskt att det kan vara skadligt att allt för generöst dela med sig av sitt mående/misslyckanden precis när det är som jobbigast. Att ha ett visst mått av distans till det man publicerar på sociala medier – det tror jag är nyttigt. Men svårt när så många följare bara vill ha mer och mer av den sidan.
Jag önskar det kunde vara mer pepp mellan oss som kommenterar. Men det är det ju ibland. Helt slut denna vecka pga hälsoproblem och tvn la av. Men behövs som tur är bara ny box. Vill inte missa om det kommer kristna filmer om Jesus. Hoppas. Nu blir det ca 10 plus stockholm. Ljuvligt. Glad påsk och tack för bra blogg.
🐣🐤🐥🐣🐤🐥
Det djupt osunda i det här är det du skrev att när den deprimerade influencern tagit sig upp ur hålet sen liksom försöker tryckas tillbaka dit av sina läsare. Då kan det ju inte finnas någon välmening i det stöd dom visar under den svåra perioden, dom gör en till ett offer och vill för sin egen skull bara att man ska fortsätta må dåligt. Det är ju destruktivt och respektlöst på ett helt vansinnigt sätt.
Det finns säkert ett behov hos många att ta del av andras elände. Behovet av att dela med sig av sitt elände är säkert lika stort. En del tar del av andras liv på gott och ont, medans andra delar med sig av sitt liv på gott och ont. Jag tror nödvändigt vis inte att dessa behov har någonting att göra med hur ens relationer och privatliv ser ut.
Ja!!! Jag inser hur priviligierad jag är som också får verkligheten i verkligheten. Jag har inte alls behovet av att läsa om influencers som delar med sig av sina jobbiga stunder i livet. Visst kan det vara skönt att se att man inte är ensam, det är skönt att se att alla ”perfekta” människor också kämpar med det vardagliga. Men jag har inte ett skriande behov av det. Jag har många vänner som jag är öppen och transparent med, och som är det mot mig tillbaka. Vi delar utbrändhet, jobbigt småbarnsliv, relationsproblem etc. med varandra. Vi speglar oss i varandra. Jag inser att det nog inte är alla som har den förmånen. Det borde vara alla förunnat. Kanske det är större risk att man blir ett nättroll om man inte får möjligheten att dela sitt operfekta liv med nära vänner, utanför sociala medier.
Hmmm jag satte Mys konto på paus för det blev för mycket för mig. Själv har jag häcken full i verkligheten så det blev självbevarelsedriften som satte in. Du har all rätt att dela vad du vill och det är väl därför man hänger kvar här år efter år.
Jag tänker att ”den perfekta fasaden” lockar betraktaren in i en fantasi av att det finns något riktigt mörkt bakom. Det är ett klassiskt tema egentligen och som influenser vill man kanske släppa igenom saker för att inte passa in i det temat. Att man associerar till det kan bero på allt från personliga iakttagelser om ett perfekt hem från ens barndom, som man i efterhand fått reda på var mycket dysfunktionellt. Eller bara ett klassiskt tema i en roman eller liknande, med just en perfekt fasad med något riktig hemsk hemlighet.
Men ni bloggare måste ju tjäna på att dela med er av svårigheter
Ni får fler följare och så får ni väl fler trevliga kommentarerfrån folk som tycker synd om er? Jag förstår inte vilka nackdelarna är med att dela med sig av svårigheter..
Jag är kanske fel person att säga detta, eftersom jag inte har så stor vänkrets, men jag tänker att det inte nödvändigtvis behöver hjälpa att ha relationer fulla av verklighet, för de verkliga relationerna och de man följer i sociala medier osv spelar i helt olika ligor. Jag tänker att influensers och mediapersonligheter ändå har en annan funktion för många, de blir ju ändå upphöjda på något sätt, trots att de flesta rent intellektuellt fattar att de bara är vanligt folk. Ändå blir de liksom en måttstock för för livet, man beundrar ju deras talanger, det är väl därför man följer i första hand. Men jag tänker att många inte bara beundrar utan också jämför sig, och då blir det väl skönt när de man ofrivilligt ser som perfekta (för att det är så det kan verka i det märkliga format soc med är) visar det operfekta.
Vet inte om det här made any sense alls. Menmen. Att hetsa misär ut någon håller jag såklart med om är galet, men tänker att det inte behöver bero på verklighetsbrist utan snarare en skev syn på kända människor, som jag själv helt klart också har om jag inte anstränger mig.
Jag har tidigare haft ett Instagramkonto med spartips. Det kom ut mitt eget behov att bli ultra-sparsam efter sjukdom, utförsäkran och arbetslöshet. Det var också ungefär så mycket som jag berättade om min situation, mitt fokus låg helt på spartips och billig mat mm. Mer ville jag inte dela med mig och jag framträdde aldrig som person. Ju mer kontot växte desto mer ”krav” kom det på någon slags total transparens om mitt liv. Helt sjukt! Det var en av orsakerna till att jag la ner kontot. Begriper mig varken på folks önskan att gotta sig i andras problem, eller influencers som slår mynt av det.
Jag tror att det kan verka som att fler tycker om ”elände-inlägg” för att det ofta är fler som kommenterar då men det tror jag i många fall kan handla om att man känner ett ansvar att stötta den som skrivit om något svårt. ( Jag som själv är kroniskt sjuk tycker mest om att scrolla bland mysiga bilder/inlägg och känner mig snarare nedtyngd när mörkare ämnen lyfts, även om det ibland kan kännas positivt att känna igen sig i vissas livserfarenheter. Dock kommenterar jag oftare när någon skriver om något svårt/tungt/sorgligt för att jag känner att jag borde göra det, dvs för att visa stöd. Jag tänker att personen som skrivit inlägget vill ha det (stödjande kommentarer) när den nu lämnar ut sig. Jag får aktivt påminna mig om att inte lägga det ansvaret på mig själv eftersom jag har en mycket låg energinivå, samtidigt som jag ju gärna vill visa stöd. Numera kompromissar jag ofta genom att skicka några hjärtan, vilket inte tar lika mycket kraft men ändå visar att man känner med personen tänker jag. (Nu handlat min kommentar mest om det du tar upp angående när influencers berättar om trauman för sina följare).
Jag tror absolut att mänskliga relationer blir uppfuckade av för mycket digital kommunikation, och att det blir mer blodtörstigt och liksom avstängt. Det verkar gälla även relationen bloggare och läsare. Helt plötsligt buntas alla som vill läsa om svåra saker ihop till ett gäng som inte har några vänner eller ett liv. Det finns troligtvis massa olika anledningar till att folk inte bara vill läsa om det som är perfekt, eller inte kan låta bli snaskiga saker. Min erfarenhet är att det som ibland låter helt galet i tex mejl sällan är det när man träffar personen live eller pratar med dem i telefon. Det finns såååå många saker som försvinner i skriftlig kommunikation. Spelar ingen roll hur bra någon skriver, det finns ändå nyanser som går förlorade när man inte ser människan framför sig tycker jag.
Jag har förundrats över influencers som ”tar med sig” följare exempelvis på en ”nu ska du få veta om cancern spritt sig”- möte med läkaren. Nästa steg är väl att sända i realtid. Eller det kanske dom gör redan redan. Obegripligt för mig att skydda sig själv så lite.
Litt utenfor emnet, men jeg synes generelt det er litt sårt at du så lett snakker negativt om andre mennesker generelt/influencere spesielt i podden. Tenker at dere som er kristne bør ha ekstra høy standard for hvordan snakke om andre mennesker? Skal man ikke ha Jesus som forbilde? Det kjennes hvertfall som dårlig reklame for «dere kristne» når jeg stadig hører negativ omtale av andre, og synes det er så fint med dem som klarer lukke munnen når man ikke har noe godt å si. (eller klarer man kanskje ikke ha en podcast gående uten å snakke ned andre nå for tiden?)
Jag tänker att när man själv har det svårt i livet så söker man stöd från likasinnade. Både i verkligheten som på nätet. När någon skriver/berättar om ett svårt ämne som förlust, sjukdom, barnlöshet, missfall, utmattning, depression, separation så får den influencern säkert en massa nya läsare som hittar forumet av just den anledningen. Jag tror inte att det handlar om att frossa i någons elände utan mer om att känna sig mindre ensam. Även om man har fina vänner i det verkliga livet så kan det vara en befrielse att möta någon som har varit med om just det där som en själv har, och som kan vara svårt för andra att förstå. När en influencer går vidare i livet kan det hända att läsarna är kvar i sitt elände. Fortfarande sjuka, barnlösa, utmattade och deprimerade. Och då kanske en tappar följare som istället söker sig till andra forum. Till skillnad från relationerna i verkligheten så är de nätbaserade ganska flyktiga.
Lady Dahmer skrev intressant om det där, när hon gick ner i vikt. Hon fick många kommentarer från människor som kände sig besvikna på henne, trots att hon inte skrivit något om sin viktnedgång, eller börjat tipsa till höger och vänster. Och hon förstod det. Ibland formas gemenskaper kring svårigheter, att någon lämnar den kan göra ont, när man själv är kvar. Det kanske inte är så sympatiskt att vilja ha kvar någon i samma svåra situation som man själv är, men nog ganska mänskligt, och något man får räkna med att möta på, både digitalt och i verkligheten. Och är kanske lite en annan variant från när man som vänner eller partners utvecklas åt olika håll, och till slut skiljs åt.
Nu spinner jag vidare här, lite OT, men psykologi är alltid intressant. Jag jobbade tidigare på en arbetsplats som lades ner, så vi var ett stort gäng i ungefär samma yrkesroll som blev av med jobbet på samma gång. Det var ett otroligt stöd i det läget att vi var många i samma sits, ingen behövde känna att den blev uppsagd för att den var dålig, även om det såklart alltid är en törn för självförtroendet att bli arbetslös. Folk höll kontakten digitalt och irl, sågs på aw, stöttade varandra osv. ”Så skönt att inte vara ensam i detta, så skönt att prata med nån som förstår hur det är”, var ett mantra som upprepades. Sen började folk ta sig vidare i livet, få nya jobb, nån började plugga. En del blev väldigt peppade av ta del av andras vändning och ”framgångshistorier”. Andra blev knäckta av att andra gick vidare, kände sig ännu sämre för att de fortfarande var arbetslösa eller satt på nåt pissigt vikariat. Min fd kollega sa vid ett tillfälle: ”Jag vet att det gör mig till en kass människa, men jag mår dåligt av varje uppdatering på linkedin där nån jublar över sina nya tjänst, jag orkar inte gå på våra aw:s, jag klarar inte av att förhålla mig till deras framsteg och glädje även om är det småsint av mig”.
Här var ju skillnaden att kollegan bara var tyst och inte gav utlopp för sin frustration på sociala medier, detta hade ju också en bas i verkligheten. Men jag tänker att kärnan åtminstone i en del fall kanske finns i detta. Sen tenderar ju alla människor tyvärr att förvandlas till avarter av sig själva på nätet.
Mycket intressant inlägg tycker jag.
Ok, inte alla människor men många 🙂 Och sorry kapande av ämne!
Jag tror ofta folk glömmer bort att två saker kan vara sanna samtidigt. Det kan absolut vara en sund självbevarelsedrift att INTE dela med sig om allt sitt elände utan fokusera på det fina och glädjande, men samtidigt kan det fylla en otroligt viktigt funktion både för personen som vågar dela med sig och vara sårbar inför andra och de som tar emot. Som alltid tror jag det handlar om balans. Alla typer av beteenden kan ses på ett slags kontinuum där de kan dra åt det en hållet eller det andra – sunt eller osunt. Samma gäller med att visa sig sårbar. Jag jobbar som psykolog och brukar ofta tänka i termer av överskott och underskott. Först just den här människan framför mig, är att visa sig sårbar ett underskottsbeteende som hen ska må bra av mer utav eller ett överskottsbeteende där personen kanske tenderar att blotta sig själv känslomässigt och sedan få ångest över det i efterhand?
Nu läser jag endast den här bloggen så jag har ingen erfarenhet av (och skulle inte följa) en blogg mest fylld av ”elände”. Jag dras inte heller till filmer, böcker eller TV-serier som har för mycket inslag av mänsklig misär eller ohälsa. Jag är högst medveten om att det finns överallt så klart, men jag väljer inte aktivt att ”konsumera” det för nöjes skull. Vill hellre bli inspirerad av något upplyftande, positivt och hoppfullt när jag ska läsa eller se något en tisdagskväll.
Och även om jag själv haft svåra perioder i livet har det aldrig fallit mig in att söka efter likasinnade på nätet (förmodligen beroende på 50+-åldern). Om jag vill dela något som är svårt med någon så har jag den stora lyckan att ha personer i min verklighet att diskutera med. Men om jag däremot varit 20-30 nu och inte haft någon vän eller familj – vem vet? Kanske hade jag sökt och längtat efter en gemenskap med en influencer som jag kände/trodde upplever samma sak?
Är det här beteendet hos följare släkt med det som till slut gjorde att prinsessan Diana dog i den där Paris-tunneln? Att folk stannar vid en olycka och mobilfilmar? En del verkar ju bli som besatta av ta del av andras skilsmässor, olyckor, misslyckanden, ja olycka generellt. Ju värre, desto bättre. Särskilt om det drabbar någon som man upplever som egentligen privilegierad. På 90-talet sålde det lösnummer för kvällstidningarna och gav Diana sympati, i vår tid genererar det klick, lajks och sympati för influencers. Skillnaden är väl att influencers själva delar idag medan Diana var tvungen att liera sig med pressen för att få ut sin historia, få en plattform. Vad hade delats på hennes Insta om hon haft ett konto?
Diana är ju bara ett exempel, men jag upplever att många kända människor delar mer eller mindre gränslösa saker på internet nuförtiden och får belöning för det via följare. Är vi alla gamar som konsumerar eller dras till detta? Varför fängslas vi människor av eller känner lust att kommentera (okända men) kända människors sjukdom, äktenskapsproblem eller sex-videos? Tänker på uppståndelsen världen över runt prinsessan Kate alldeles nyligen. Eller våra grannars för den delen. ”Byn” är ju stor nuförtiden, inbegriper typ hela världen. Det måste vara något grundläggande mänskligt, tänker jag.
Ju äldre jag blir desto mer fascineras jag av hur märkliga djur vi människor är. Vi kan så mycket, vet så mycket, men det verkar också vara en väldigt tunn fernissa av civilisation och moral som täcker primitiva instinkter och behov som vi, fortfarande efter 200.00 års evolution, inte riktigt kan kontrollera i nuet. Att tänka långsiktigt verkar inte vara vår grej. Snabb tillfredsställelse trumfar oftast hållbara fördelar på lång sikt. Kanske kämpar vi fåfängt mot vår ursprungliga design och det tar 200.000 år till innan vi verkligen fattar vad vi ställer till med, för planeten, för de mellanmänskliga relationerna på den? Jag uppskattar i alla fall verkligen ditt försök att snabba på den processen, Clara 🙂
Skulle någon kunna hjälpa mig och berätta: Vilken tid i avsnittet pratar Clara om just det här? Började lyssna men har så svårt för liksom tidsslösande poddar, det handlade länge om om helt oviktiga grejer som vilket stolsnummer hennes kompis satt i på en föreställning hon sett. Jag försökte hoppa framåt men kunde inte hitta just denna diskussion…
Jag är med den här kommentaren hundra procent off nu, men skriver den ändå. Jag har ett barn med npf och det är ruggigt slitigt, men inte på nivån att hon inte går i skolan eller klarar sociala relationer etc. På det stora hela går det bra. Men hon är arg och orolig ofta och vi behöver stötta upp i det vardagliga som att natta henne fortfarande (hon är 12), packa hennes träningsväska, städa hennes rum, etc. Mycket kontakt med skolan om att hon lämnar lektioner, inte jobbar som hon ska, etc. Mycket konflikter hemma.
Till saken. Jag har länge tänkt att jag skulle önska att du Clara hade något motsvarande i din familj att dela med dig av. Det jag läser på nätet är ofta mycket värre: hemmasittare, sjukskrivning, allvarlig psykisk ohälsa. Det gör mig bara livrädd. Jag skulle vilja läsa om npf-familjer där det funkar i det stora hela men där vardagslivet ändå är tyngre och kanske tråkigare än man hade hoppats på.
Jag pratar massor med vänner om detta och delar min vardag oförblommerat med dem (och de med mig). Men du skriver bra och är klok, så jag önskar detta iallafall. Fast att jag inte vet om du alls delar utmaningen, och fast att jag förstår integritetsperspektivet. Jag läser bara din blogg, så då riktas önskningen hit.
Tack för god läsning, alltid!
Jag förstår precis vad du menar, jag har sett beteendet.
Intressant! Det är verkl en konsumtion, det är därför ord som ”gapar efter”, ”slukar” etc passar så bra in. Vi proppar i oss det med hull och hår och sen så skiter vi ut det.
Tänkte på 2 saker! Dels, jag skulle vilja dra det så långt som att säga att det inte bara är det vi annars fått ur relationer som vi konsumerar, utan vi konsumerar liksom livet självt. På alla plan, upplevelsen liksom. Jag tänkte på det, även om man följer de man mår bra av, hur mkt kring det är inte centrerat till just inspiration? Men vad hände med min egen inspiration? Varför har jag behovet av att uppleva livet genom en skärm när jag kan göra det genom mitt eget liv? Jag var aldrig ett inspirationsfattigt/fantasilöst barn, ändå verkar jag numera stilla (mätta;)) det där behovet via sociala medier. Det är liksom allt, det är folk som dukar fint, folk som bjuder hem vänner, folk som pratar om intressanta saker, folk som springer marathon. Och grejen är, jag tror inte att det så mkt handlar om att man tappat förmågan, eller att det är en lite högre tröskel att inhämta inspiration ur sitt eget liv, utan jag tror snarare att det här är en konsekvens av det faktum att många numera har ett sådant behov av att stänga av. Man är trött/överstimulerad/stressad/deppig/alienerad/känner hopplöshet. Och när man stänger av, då tillgriper man mobilen och slipper uppleva inte det egna livet. Men, parallellt med behovet att stänga av finns också alla de där andra behoven kvar –> vi försöker tillfredsställa dem medan vi stänger av. Det är därför vi konsumerar andras liv, alla aspekter av dem och nt bara vänskapsaspekten, via sociala medier.
Andra reflektionen: det där med skiter ut, haha. För det är verkl det vi gör. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men vi behandlar det annorlunda när vi får den där informationen via internet, vs när vi får den från det ”riktiga livet”. (Jag antar att det har delvis med förlusten av sensoriskt stimuli att göra, att vi behöver den för att trigga empati-delarna i hjärnan). Och det gäller intressant nog också inte bara när vi får den från influencers, utan när vi får den från personer vi är bekanta med, som vi har en ”verklig” relation till, fast via internet. Det fäster sig inte alls lika starkt i mig iaf! Jag blir mkt mer konsument än jag blir medmänniska, på ett sätt jag inte blir i motsatt situation. Det fäster sig liksom inte riktigt i en. Snarare är det väl så att det gör en avtrubbad. Och jag kan inte låta bli att tänka att den där konsumtionsinställningen/avtrubbningen inför andra människor, som man ”tränar upp” via internet, säkerligen smittar över till verkliga vardagen också…
Är 24, verkl try and error-generationen som liksom vuxit upp med det här. Och medan det för mig visserligen medfört (stora!!) fördelar så känner jag mer och mer hur det påverkar mig, att det stjäl mitt liv. Och insikten hjälper inte, är totalt oförmögen att frigöra mig från det. Svårt när det är så intrasslat i alla aspekter av livet och svårt när man är trött/överstimulerad, aka har behovet av att stänga av. (Även om man raderar skiten (insta, tiktok, fb etc). Man börjar klicka in och ut från smhi/aftonbladet/wikipedia istället då för beteendet är redan befäst.) Ni andra, typ du, Clara, kan åtminstone vända er till er egen livserfarenhet, försöka gå tillbaka till det där lite. Det kan inte jag, jag måste försöka finna (för mig) ny mark under fötterna, ksk tom skapa den