
I söndags hade vi kalas för Ulf som fyllde fem. Vårt underbara lilla yrväder! Jag tänker ibland på när Ulf var som vildast och gjorde en massa hyss och jag delade med mig av dem på bloggen. Då hände det att folk muttrade om dålig uppfostran och att vi kommer få problem med den ungen när han blir större…
Jag är glad att jag då var en trygg trebarnsmamma, som inte oroades av idiotiska kommentarer. För det visade sig att hans företagsamhet i livet bara är en tillgång. Han åker skidor som om han aldrig har gjort annat, på badhuset simmar han två meter ner till botten och hämtar upp saker. Han bygget svåra legosatser utan hjälp och pysslar de mest fantastiska, detaljerade pärlplattor.
Den tidigt utvecklade motoriken som gjorde att han pillade in airpods i borrhål, klättrade upp på brandstegar och superlimmade Jakobs börs, är samma motorik som gjort att han kunnat klä på sig själv utan hjälp i flera års tid. Han är lugn och trygg och snäll! Det var aldrig hårdare tag som behövdes – det var bara ett ovanligt företagsamt och kreativt barn som behövde växa ikapp sig själv. Det säger jag inte som mammaskryt (okejdå, kanske lite) utan mest som tröst för den som just nu har ett yrväder hemma som folk skakar på huvudet åt.

Kalashögen!

Hela familjens lilla maskot

Ständigt med skidmedaljen på magen! Ville inleda kalaset med att öppna paketen, så då fick han förstås det!

Han är himla förtjust i pysselböcker av alla slag.

Och hade också önskat sig en radiostyrd robot. Så det fixade Jakob!

Jag matchade prickigt med prickigt.

Och eftersom jag haft så mycket jobb senaste tiden blev det köpesfika. Prinsesstårta och punschrullar. Men också resterna från vår påsklive dagen innan. Susannes blodapelsinkaka gjorde succé!

Vi fikade och hurrade och lekte.
Och nu har jag inga småbarn längre. För en femåring är väl inget småbarn? Snyft och puh på samma gång. Saknar redan småbarnstiden, men tänker också med stooor lättnad på att jag har den bakom mig.
50 svar
Så sant som det är sagt! Ungar som pillar& grejar behöver man i regel inte oroa sig över! Det är de som är stilla & aldrig klättrar som man kan behöva peppa!
Mina barn är nu 14, 12, 9 och 5,5 år. Som tur är är de tre av dom fortfarande väldigt gosiga så jag får mängder av kramar. Den yngsta kallas dessutom fortfarande för ”bäbis” trots att hon börjar förskoleklass i höst 🙈
Jag håller med. Barn mår bra att vara nyfikna och att utforska. Barn är inte födda för att bara sitta still.❤️🤩
Jo och nej. Var själv ett stillt barn och alla ville ”peppa” mig och förklarade att det var bättra att vara ”brakigt” och klättra på trä och inte sitta still och vara tråkig. Allt jag lärde mig, var att jag är fel. Men även stilla barnen har rätt att vara som de är.
Håller helt med. Stilla barn är också ett sätt. Inget alarmerande.
Tänker att barn kan få vara som de är, en del nyfikna och företagsamma, andra försiktiga och iakttagande. Varför ska man alltid ”peppa” barn åt något håll?
Malin – tycker att din kommentar är så bra! Låt alla vara som de är! Alla är unika och behövs – vi måste lära dem att de är bra precis som de är, utan justering! Hur ska man annars kunna älska sig själv, om man känner att man inte duger, precis som man är?
Från en som kallades ”alldeles för stökig” och hade en tvillingsyrra som kallades ”alldeles för försiktig”, jag håller verkligen med. Ofta fick vi frågan om hur två tvillingsystrar kan vara så olika, men egentligen är det inte konstigt alls. Alla människor, så även enäggstvillingar, är sina egna personer med ett medfött temperament och personliga erfarenheter, och så formas personligheten. Och tänk så bra det är! Tänk om både jag och min syrra hade dundrat på och busat lika mycket, vilket kaos det skulle ha varit 🤣
Min syrra är en mer introvert person medan jag är extrovert. Jag är den som gärna tar risker medan hon är mer eftertänksam. Jag är mycket mer beroende av henne, medan hon är mer självständig. Hon har gett mig så mycket trygghet genom hela mitt liv. Så bra att vi har personligheter som kompletterar varandra!
Jag jobbar själv med barn och jag vill hellre se hur man kan få alla barn att blomstra på sitt sätt. Den som inte är bekväm med att stå i centrum (som min syrra när hon var liten) ska få uppgifter där de kan hålla sig i bakgrunden, och om de sen skulle vilja ta mer plats, då är det bara att köra! Men ingen ska behöva tvingas till det.
Och de som är som jag var/är, såna som gärna tar ledarroll och älskar att vara uppmärksamhetens centrum ska aldrig behöva höra att de ska tona ner sina personligheter!
Det som är däremot kan vara ett problem med att vara den som alltid tar ledarroll, är att alla andra alltid förväntar sig att man ska vara det, och när man väl har hamnat i den rollen är den svår att ta sig ur. Det kan vara väldigt utmattande, så det gäller att hålla koll på ledar-barnen och vara där för att stötta dem om de behöver ta alldeles för mycket ansvar. Och det gäller även för vuxna med denna personlighet.
När man är mitt i småbarnsåren är det svårt och tro man kommer sakna den? Alltså visst jag kommer sakna goset men vi har ingen avlastning så trött jämt och blir mer skärm än vad jag vill för att orka med. Mycket bus och tjat. Just nu längtar jag till minsta är 2 år så man kan börja göra roligare saker ihop. Som det är nu så är det svårt att få 18 månaders nöjd om jag tex bakar med 3 halvtåringen, stress jämt. Eller tex pyssel, drar ner allt. Allt påskpynt är på alla platser förutom där de ska vara osv. Tittar man på sociala medier så ser alla ut att ha så mysigt.
Sociala medier visar de där FEM sekunderna då alla barn ser harmoniska ut, kom ihåg det! De flesta har väl härj och stök och dammigt i hörnorna (förutsatt att man inte har en nanny och en städerska…).
Mitt tips: sluta titta på sociala medier. Och sänk kraven på dig själv för guds skull! Vilken fantastisk mamma du är som ändå tar dig tid att baka och pyssla med dina barn ♥️ småbarnstiden är inget att skoja om. Vi är också där, noll avlastning (typ, kanske en gång varannan månad). Och jag tycker det är ok att vara trött! Att tillåta sig själv att känna efter. Att tänka att ”jag gör så gott jag kan och det är fan i mig inte lite utan gott nog”.
Det är väl inte noll avlastning? En gång varannan månad låter som en dröm..
Åh Mia, känner verkligen igen mig där! Utifrån dina barns åldrar verkar ni också ha två yrväder nära i ålder hemma. Våra är nu 3,5 respektibe snart 5 år och kan bara instämma i att det blir bättre med tiden. Just den fasen ni är i nu tyckte jag faktiskt själv var lite extra jobbig – försökte man hitta på något konstruktivt med storasyster var lilleman konstant missnöjd. Noll avlastning, trots och tandsprickning – kan inte säga att jag njöt av småbarnstiden just då. Men med tiden har de kunnat leka mer och mer med varandra, så nu känns dagarna lite mindre jobbiga. Angående skärmtid testade vi faktiskt för en tid sedan att ta bort iPads helt och bara låta dem se på TV morgon och kväll. Det passade helt enkelt bra in i fasen vi är i just nu (förstår om skärmarna kan hjälpa er nu dock!). Barnen leker ännu mer med varandra, konflikterna minskar något och de blir mer påhittiga när det gäller att sysselsätta sig själva. (Hemmet ser ut därefter dagtid förstås). Så håll ut!
Tack för pepp! Hade en extra tuff dag igår när jag skrev och kände mig bara ledsen. För jag vill så gärna ha mysig påsk med barnen och så blev så lite som tänkt dagarna som nu varit. Älskar dom till tusen men ja vissa dagar är jag bara mer sliten så då längtar jag tills de är äldre och vi kan ha mera roligt alla tillsammans. Hoppas på lite äggmålning, bakning med äldre (nu är ju mannen ledig med) och äggjakt nu i dagarna. Sen ska vi iväg till släkten ☺️ Hoppas ni får en fin påsk!
Haha, min farmor – verkligen strängt religiös, men uppvuxen med elva syskon utanför Ö-vik – brukade säga om busiga barn: „Det är bra om det är fart i dom, då blir det nånting av dom.“
Tänk bara på Emil i Lönneberga han blev ju typ kommunalråd!
Grattis fina Ulf!
Tycker fikat ser fantastiskt fin ut, märkte inte ens att det var köpfika för den var lagd på så fina fat.
Jag har med tacksamhet och tröstekänsla i bröstet många gånger tänkt på Ulfs upptåg när min egen galning härjat som värst 😅 och varit lite avundsjuk på att man kanske tar det lite bättre som förälder när det är ens tredje och inte ens första som är så galen att Emil, Dennis och Pippi skulle kunna ta inspiration…vi har just firat 4-årsdag och ser inte slutet på alla galenskaper riktigt än. Men får se vad vi säger om ett år!
Det är verkligen så att människors egenskaper inte är uteslutande positiva eller negativa – de bara passar bättre eller sämre i olika åldrar och livssituationer. Min nu 14-åriga son var extremt jobbig i förskoleålder; trotsig, gapig och osammarbetsvillig med en vilja av stål. Sen började han skolan och visade sig vara självgående, driven, strukturerad och mogen för sin ålder. Plötsligt var allt det jobbiga som bortblåst.
Exakt samma här! Jag tror att jag kommenterade på inlägget om alla hans påhitt. Min dotter var likadan då och även nu (avancerat pysssel och Lego, cyklade utan stödhjul när hon var 4, åker skridskor och skidor bättre än många betydligt större barn osv). Det blir verkligen bra!
Jag saknar småbarnstiden. Det är så mycket kärlek. Jobbigt, men skönt att vara upptagen av barnen tycker jag, meningsfullt och fint. Visst romantiserar jag, visst var jag trött i bland. Vi hade också noll avlastning.
Tonåringar är så himla mycket jobbigare tycker jag. Främst för att det blir mer tjat och negativt. Eller negativt, men de vill ju bort. Inte hela tiden, men ofta.
Egoistiskt, men jag kände mig så älskad när de var små. Var upptagen av saker som var viktiga på riktigt.
Men alla är olika, barn som vuxen. Håller hårt i min åttaåring. Skulle så vansinnigt gärna få göra allt igen.
Underbar unge verkar det som. Alla dina pojkar förresten! Enda smolken tycker jag är att du inte hinner baka en massa till kalasen föt jag gillar dina recept! Hoppas på fler barn som man får följa på din blogg!
Min mamma var också mycket företagsam som barn och min mormor hävdade (sådär 50 år senare) att hennes mantra hade varit: henne blir det en bra vuxen av. Och det fick hon både rätt i och kanske lite tröst av. ☺️
Själv har jag ett relativt lugnt och försiktigt barn och mycket riktigt är han sen med det mesta i utvecklingen och behöver peppas för att våga testa nya saker. Det är både en välsignelse och en frustration. Skönt såklart att jag inte behövt vara orolig att han ska ramla utför trapporna som 1,5-åring för han backade alltid. Men också sjukt frustrerande när vi åker till badhuset och jag nästan inte får i honom i poolen trots att jag vet att om jag får honom att våga skulle han ha jätteroligt men går jag på för hårt blir han skrämd och allt går åt skogen.
Hej Giggi!
Jag hade också en sådan försiktig blomma och igenkänning på simhallsläget. Hon läser nu till läkare och klarar av vad som helst😊
Grattis Ulf!
Och tack för ”this too shall pass” med yrväder till barn. Vårt fyller 5 om några veckor men lugnet är långt bort. Vi flyger med ett tag till!
Har många gånger läst om hans bus och tänkt att precis så är det hos oss; vår lilla trea, lilla sladdisen som är 6 och 9 år yngre än syskonen, har gjort allt bus de aldrig gjorde och mer därtill! Också väldigt motorisk; cyklade utan stödhjul när hon var 3, simmar och dyker som Ulf och älskar nu att åka slalom. Samtidigt så vältalig, så smart med 1000 frågor innan jag knappt hunnit öppna ögonen. Just nu vill hon inte växa mer då hon tycker att hon är ett precis LAGOM stort barn och jag måste nog hålla med om att 4-5 årsåldern är härlig 🙂
Varje ålder har sin charm. Så klart kan jag ibland sakna småbarnsåren. Vår son är nu 12, fyller 13 i slutet av juli. Men det är också skönt med ett större barn som är mindre beroende av en som förälder, eller beroende av föräldrarna på ett helt annat sätt än ett mindre barn. Vår son har genomgående varit rätt lugn som person, även när han var mindre. Inte hittat på så mycket bus och rackartyg. Han har dock ändå varit tidig i sin motoriska utveckling. Han lärde sig gå, hoppa, springa tidigt. Han lärde sig cykla snabbt efter att bara ha tränat med stång bakpå cykeln som jag höll i några få gånger. Simma lärde Han sig också snabbt. Det är ju så olika från barn till barn hur dom utvecklas och beroende på vilka förutsättningar just det barnet har. Egentligen känns det fel att prata om att ett barn utvecklas tidigt och ett annat sent. Men nu har jag ju gjort det i alla fall…
Vilket fint kalas ni ordnade för Ulf. Tack för fin läsning och fina bilder.
Tycker man är småbarn upp till 7-8 typ. Beroende på situationen iofs. Men inte är man ett stort barn som 5? 😉 Oavsett – grattis! En sådan kalasunge!
Haha åh vad jag känner samma här 😆
Haha, höll på att säga att din syn på barn och barnuppfostran har inspirerat mig till hur jag varit med min son, men så kom jag på att min son är vuxen och att jag redan var färdig med väldigt mycket när du fick Berti, så jag får nog bara konstatera att jag är på samma barnlinje som du 😉
Min tanke var att om min son får lov att vara sig själv så mycket som möjligt som barn så blir det lättare också som vuxen. Och då blir det mesta lättare. Livet är svårt nog som det är.
Man bara älskar Ulf! Han verkar vara en klok liten kille. Med stor humor och många roligheter på lur. Vad månne det bli av denna kille? 🙂
Vilken härlig färgskala det är i bilderna!
Ska försöka komma ihåg din prick-matchning när jag står och döglor in i garderoben framöver, tyckte det var ett himla bra tips.
Har tre år kvar av småbarnstiden och ser verkligen fram emot det som kommer efter, både för att det kan va ”lite mycket” nu men också för att det ska bli så himla spännande att följa dem när de växer upp och blir större. Har en liten sång-och-dans-människa, en annan liten med en faslig massa spring i bena och så en lite större som påminner om det du beskriver med Ulf. Men framförallt är jag mest bara glad att de är så omsorgsfulla, snälla och glada i varandra ❤️
Jag är så glad att barnbarnen kommer med jämna mellanrum. Det innebär att jag har roligt varje dag. Alltid någon av dem som vill hälsa på. Att jag o min man har det bästa sällskapet på utlandsresor. Sen vill dom sova över flera gånger i veckan. Jag lever verkligen det bästa livet med barn. Mysigt oxå att få gosa med bebis.
Min 1,5 åring påminner om Ulf på det sättet. När jag väntade honom plöjde jag igenom ditt bloggarkiv och skrattade högt åt allt du skrev om Ulf och hans upptåg. Tror det faktiskt hjälpt mig att själv uppskatta och se humorn i det när jag hittar mina små ägodelar i nespressomaskien, airpodsen i elementet, eller när elen i hela lägenheten går pga av att han lagt ner skedar med jordnötssmör i brödrosten innan jag ska använda den. Har också mycket mer förståelse för det där att man inte hinner se allt även om man tycker att man bara tittar bort i några sekunder i taget…
Bästa tipset från dig är också att sysselsätta honom med hushållssysslor, det älskar han! Även om det går långsamt och blir stökigare. Så tack för allt det!
Jag tycker det är riktigt kul med en tonåring, det trodde jag inte men det är mycket spännande att se utvecklingen och hur frigörandet tar sig uttryck. Med barn tycker jag att det genomgående ”aldrig blivit som jag tänkt mig”, varken på högtider, vardagsmiddagar, semestrar etc – på gott och ont. Det är verkligen så utvecklande,
jobbigt, härligt och ångestladdat på en och samma gång. Man kan bara göra så gott man kan och försöka åka med på den vilda resan!
Vilket fint kalas för ert lilla yrväder! En kalasrelaterad fråga till dig eller kanske någon klok läsare därute: Har du någon tumregel för hur mycket fika som behövs till ett kalas? Har för mig att du skrev något om det för ett tag sedan, att du var orolig att det skulle vara för mycket/för lite inför Bertils dop (eller om det var första födelsedagen?) men att du numera är veteran. Just nu planerar jag själv mitt första barndop och skulle verkligen uppskatta råd från en kalasveteran! Tycker det är så svårt att veta hur mycket som behövs av allt fikabröd. Skräcken är ju att det blir för lite!
Du får väl helt enkelt räkna med att de flesta tar en av varje, några ska ha en till och ett fåtal proppar fickorna fulla? 🙂
Grattis Ulf 🎉 Min 3,5åring är överallt, hittar på allt möjligt tok och låter som en hel dagisgrupp på egen hand. Det svåraste är att syskonen (11 och 12) blir vansinniga på honom. Tips på att främja goda syskonrelationer mottages tacksamt 😅
Jag brukar påminna mina stora barn om att de själva har varit exakt lika jobbiga 3,5-åringar en gång i tiden…😅 Och bekräfta att det är okej att tycka lillebror är asjobbig men man behöver inte nödvändigtvis ge uttryck för det inför honom, för det trissar bara upp stämningen och allt blir värre. Samt förklara att det enda som är jobbigare än att ha en 3,5-årig lillebrorsa nog är att själv vara den 3,5-åriga lillebrorsan..
Och så lite storasyskon-fördelar när lillebror gått o lagt sig, typ filmkväll och chips med mor och far – det bygger upp en tålamodsbank hos de stora på sikt upplever jag 😊
Så underbart inlägg! Klart man kan sakna småbarnsåren men det är en fantastisk resa att se sina barn utvecklas och växa upp. Och klart Ulf är tidig för sin ålder, han tar ju efter bröderna! Samma hände här, tre år mellan mina killar, lillebrorsan drog alfabetet på engelska när han var två, cyklade utan stång eller stödhjul när han var tre, uttryckte sig så vuxet att folk hoppade till. Berättade att ”jag klättrar upp och tar en tablett” när han var två. Och drog fram köksstolen, klättrade upp på diskbänken, tog fram burken med vitamintabletter som vi ställt utan räckhåll för barnen, tog en tablett och klättrade ner.
Men åhh, det går så fort!
Jag saknar ihjäl mig efter Ulfs kreativa tokigheter. ♥️
Jag har följt dina inlägg om Ulfs upptåg och uppskattat dem mycket då det är hög igenkänning på hur min yngsta är!
Jag har en av varje, en försiktig och en framåt!
Det är utmaningar med båda, men ser redan att den yngre har en betydligt mer självständig ådra, även om det vid 2,5 års ålder yttrar sig i mycket frustration då han inte riktigt kan allt han vill, men det känns skönt att det finns hopp om att det faller på plats på ett bra sätt så småningom!
Grattis Ulf!
Grattis Ulf!!! Vår minsta kille fyllde också fem år nu i mars. Det är en ljuvlig ålder!
Vårt yngsta barnbarn är som Ulf i kvadrat 🙂 Men samtidigt så väldigt intelligent och lösningsorienterad. Tänker logiskt och är väldigt social. Precis som hennes far (vår son) var som liten. Det blev en ansvarstagande och social man av honom, så jag förväntar mig samma av lillan <3
Grattis Ulf!
Och så klokt.
Som mamma till två makalösa yrväder har jag haft Emils trygga mamma Alma i tankarna. När folk förfärades över ”hyss” ända bort till Mariannelund såg hon alla de egenskaper som gjorde Emil till den pojke som räddade livet på Alfred, gjorde vardagen roligare för alla och skulle växa upp och förändra världen och stå upp för både människor och djur. Heja Alma, heja dig och heja alla andra som förstår att ”hårdare tag” sällan leder till någon vidare utveckling.
Glad Påsk och hurra för femåringen!
Åh, det är ju varenda unges rättighet att ha en mamma som är stolt över den! Även föräldrar till barn som upp i skolålder inte alls alltid uppfattas som lugna och snälla…
Köpefika är underskattat. Jag kunde tidigare inte tänka mig att bjuda på något annat än hembakat, men anammade något inlägg du gjorde för flera år sedan, med just köpefika fint upplagt. Vilken befrielse!
Nu bakar vi om vi vill och har tid, men prestigen har jag släppt 🙂
Detta ger mig sådant hopp. Min lille är bara halvåret men man kan verkligen säga att jag redan ser samma drag i honom. Så otroligt busig, livlig och tidig motoriskt. Jag tittar på jämnåriga bebisar med förundran hur de snällt ligger och betraktar omgivningen, medan min bebis inte vill sitta still en sekund. Kan bli avundsjuk på andras gos, men hoppas han vill gosa mer när han blir äldre
Så fint skrivet om kreativa yrväder som behöver tid och trygghet för att växa ikapp sig själva!
Hej, Du har lämnat småbarnstiden. Tänk snart fixar han oxå middag .
Han verkar kreativ, minsta barnet. Somliga barn är vildare än andra när de är små. Alltså man måste hålla koll hela tiden.Barn av idag är för passiva larmar förskollärare. Har dåligt med basal motorik. Försvårar inlärningsen i skolan.
Finns barn som inte kanslå kullerbyttor.
För att utvecklas behöver barn åla,krypa springa hoppa klättra i träd
Att barn är ”väldigt rörliga” är ju ett behov detas kropp , inklusive hjärna har.
Min mans mamma fick hålla honom i hundkoppel när han var 2-3 år o han skulle gå ut med sin mor. Som vuxen är han en väldigt lugn person. Kanske självklara saker… Som barn hittade han på många ”hyss”. Skulle sova middag. Smet ut genom fönstret. Fick för sig att han skulle starta traktorn. De bodde på en gård – Han startade traktorn och körde in den i lagårdsväggen. Det fick en vuxen se. Så då var det slut med att själv köra traktor.han var i förskoleåldern.