I söndags hade vi kalas för Ulf som fyllde fem. Vårt underbara lilla yrväder! Jag tänker ibland på när Ulf var som vildast och gjorde en massa hyss och jag delade med mig av dem på bloggen. Då hände det att folk muttrade om dålig uppfostran och att vi kommer få problem med den ungen när han blir större…

Jag är glad att jag då var en trygg trebarnsmamma, som inte oroades av idiotiska kommentarer. För det visade sig att hans företagsamhet i livet bara är en tillgång. Han åker skidor som om han aldrig har gjort annat, på badhuset simmar han två meter ner till botten och hämtar upp saker. Han bygget svåra legosatser utan hjälp och pysslar de mest fantastiska, detaljerade pärlplattor.

Den tidigt utvecklade motoriken som gjorde att han pillade in airpods i borrhål, klättrade upp på brandstegar och superlimmade Jakobs börs, är samma motorik som gjort att han kunnat klä på sig själv utan hjälp i flera års tid. Han är lugn och trygg och snäll! Det var aldrig hårdare tag som behövdes – det var bara ett ovanligt företagsamt och kreativt barn som behövde växa ikapp sig själv. Det säger jag inte som mammaskryt (okejdå, kanske lite) utan mest som tröst för den som just nu har ett yrväder hemma som folk skakar på huvudet åt.

Kalashögen!

Hela familjens lilla maskot

Ständigt med skidmedaljen på magen! Ville inleda kalaset med att öppna paketen, så då fick han förstås det!

Han är himla förtjust i pysselböcker av alla slag.

Och hade också önskat sig en radiostyrd robot. Så det fixade Jakob!

Jag matchade prickigt med prickigt.

Och eftersom jag haft så mycket jobb senaste tiden blev det köpesfika. Prinsesstårta och punschrullar. Men också resterna från vår påsklive dagen innan. Susannes blodapelsinkaka gjorde succé!

Vi fikade och hurrade och lekte.

Och nu har jag inga småbarn längre. För en femåring är väl inget småbarn? Snyft och puh på samma gång. Saknar redan småbarnstiden, men tänker också med stooor lättnad på att jag har den bakom mig.