Hittade dessa bilder när jag letade något helt annat. Sommaren 2016. Ser vackert ut men jag mår så dåligt. Mitt i en utmattning, på väg in i en depression. Otillräcklig på precis varje plan i livet. Tyckte inte att jag fick någon som helst ordning på jobbet, med inboxen, i hemmet, med kosten eller träningen. Helt enkelt överväldigad av livets alla krav. I backspegeln kan jag se att det förutom utmattningen också var småbarnsåren. De tuffaste!
Låg i badkaret igår och läste medan Jakob la barnen. Gjorde en uppgift från Livstilsverktyget, som jag använder mig av flera gånger i veckan. Skulle utvärdera vilka vardagsrutiner som fyller på mitt innersta och är djupt meningsfulla för mig. Listan blev lång. Mina promenader med Elina som både ger något till hälsan och till själen. Mina träningspass, att läsa böcker, mina utdragna kvällsbad och att laga god mat.
Skillnaden på dessa åtta år är helt enorm. Hur mycket tid jag lägger på att fylla på mig själv. Och hur jag designat min fysiska omgivning för att hjälpa mig med det som jag själv har svårt för. Jag funderar på om jag hade kunnat klara småbarnsåren med hälsan i behåll om jag hade haft dessa rutiner på plats då? Sannolikt – men många av dem hade förmodligen varit svåra att få till.
När jag hade småbarn och alla pratade om att det skulle bli bättre med tiden så förstod jag inte riktigt hur det skulle gå till eller hur jag skulle orka ända dit. Men nu plötsligt befinner jag mig på andra sidan och kan säga samma sak till den som själv är där: det kommer bättre och lättare dagar!
68 svar
Jag är föräldraledig med vårt första barn som är tio månader och blir mer och överväldigad över allt och förstår inte hur jag ska orka ibland. Så tack för dessa ord. En dag kanske jag med hittar tid och strategier för att ta hand om mig själv igen.
Kan du inte beskriva hur du designat din fysiska omgivning för att underlätta för dig själv och ditt mående? Tänker att det kan vara inspiration som jag har nytta av 😊
Jag kom hit för att skriva samma sak, det hade varit så fint!
Jag vill också höra om detta 🙌🏻
Tack för det här inlägget. För en månad sedan fick jag mitt andra barn. Oerhört tacksam, men brottas dagligen med att känna mig otillräcklig som förälder till min treåring. Dåligt samvete, för lite sömn och en kropp som är trött efter två graviditeter, ammande och för lite träning och omsorg. Fint att höra att det kommer bättre dagar. Mer tid till egna behov än andras. Jag tänker att det får vara så här nu. Mediterar i duschen och försöker vara närvarande. Småbarnsåren är slitiga, men inte för evigt. Och jag förstår att det kommer vara mycket som jag kommer sakna när den här tiden väl är över. En sömnvarm bebis hud mot hud, en liten röst som ropar “mamma, kom” för hundrade gången, att läsa samma bok tjugo gånger på en dag… Min kärlek är så stor, men åh vad trött jag är.
♥️
Exakt samma här! Fick också mitt andra barn, för två månader sedan och har en otroligt energisk 2,5-åring sen innan. Mycket dåligt samvete när jag tappar tålamodet och skriker på storasyster. Men tror också det blir bättre, kanske redan nu när det är vår 🙂
Har fått sova hela nätter i en månad på grund av en operation jag gjort. Mina barn är 3 och ett halvt och 18 månader. Helt plötsligt orkar jag läsa igen, orkar leta upp recept och baka mer. Känner direkt en kreativitet som varit bortblåst. Så tror det handlar mycket om det också, att inte ha orken till allt det där som skulle fylla på energi. Så mycket lättare att vara en rolig mamma som orkar med allt när man får sova ☺️ Bättre tider väntar.
Fast sedan kommer tonårstiden…
Fast däremellan kommer väl ändå mellanbarnstiden!? Att ha barn är sannerligen ett stort åtagande 😊
För mig var småbarnsåren (med tre barn under åtta år, alltså inte födda supernära i ålder). Den bästa tiden. Jag mådde som bäst. Hittills i mitt liv. Nu med två tonåringar ( en yngre tack och lov;) känns det deppigt och tungt. De är ”normala” problem. Men ute sent, jag sover dåligt. De är sura. En behöver mkt hjälp med läxor. De lyssnar inte längre lika bra. Jag tycker bara att det är så mkt tråkigare. Och jag medelålders med några dörrar stängda. Min man och jag hjälps åt och vi har bra ekonomi etc. Men mentalt känns det tungt och sorgligt. Det var så mycket glädje och så levande med småbarn. Så inte alla tror att det blir bättre sen. För så upplever jag det verkligen inte.
Ska in och kolla på verktygen/länken Jag behöver det som mest nu. Fast jag gillar min träning och tar hand om mig, så känns det tyngre än någonsin med allt.
Här kommer ett tips till dig 100% oombett (förlåt för det): kolla upp hormonerna! Det där låter som typiskt för förklimakteriet i mina öron, och jag misstänker att du kan vara i den åldern med tanke på stora barn. Både sömnsvårigheterna, ledsenheten och känslan av att livet är tungt. Googla förklimakteriet så får du se. Kanske kan du få hjälp med din generella känsla! Heja heja!
Eller så är det fullt legitima och naturliga känslor inför ett skede i livet som kan vara ganska tungrott. Är barnen ute sent sover man ofta inget vidare, kan jag tala om. Det råder inga hormonersättare på. Att barn har det tufft i plugget och kanske med sig själva blir en tyngd också hos föräldern – en tyngd man förstås är beredd att bära, men roligt är det sällan. Konstruktivt i bästa fall. Och så vidare.
Jag tyckte också det var ganska lätt och tacksamt att vara småbarnsförälder trots att det verkligen inte var en idealisk tillvaro och jag ofta var trött. Men lösningarna var ofta enklare: ett djupt andetag, allt annat åt sidan, ett varmt bad med barnen, bok och en god kvällsfika. Nya tag i morgon liksom.
Till dig som misströstar om tonårstiden vill jag ge en stor kram och säga att det finns alla förutsättningar att det repar sig! Man tror det knappt, det isade i tanken ibland och jag tänkte att det här kommer inte att gå, de kommer inte att finna sig själva och så vidare. Men jo, det redde ut sig. Det var skönt när de flyttade hemifrån, först lite in och ut, gradvis på riktigt. Jag kunde koppla av, de var fullt kapabla att leva sina liv (lite efter gymnasiet) och vår relation blev riktigt bra.
Självklart fullt legitimt och naturligt att må dåligt över tonårsbekymmer. Men om inte en väninna hade tipsat mig för något år sedan om att mitt ledsna humör, sömnbesvär mm kunde ha med hormoner att göra hade jag bara varit en halv människa idag. Även det legitimt och naturligt. Många kvinnor 35-45 lider i onödan utan att förstå varför. Men vi kan ju hjälpas åt att tipsa varandra!
Var kollar man upp hormonerna? Skulle nog behöva kolla det, tack för tips ❤️
Hej Frida, det kan vara en utmaning att få rätta hjälpen då många vanliga gynekologer har för lite kunskap om förklimakteriet och tror att man ska vänta på vallningar innan man behöver hjälp. Men du kan ju testa att tala med din gynekolog iaf. Min rekommendation: börja med att lyssna på ett avsnitt av klimakteriepodden som handlar om förklimakteriet / läs om det på nätet, så kommer du själv förstå om du är där. Bedömningen görs utifrån vilka symtom man själv upplever att man har, inte bara hormontest. Om du googlar ”förklimakteriet” finns flera testcenter, t ex werlabs, som erbjuder tester av hormonnivåerna i hela landet. Men man måste ju få hjälpen också! Long story men det som löste mina (och många andras) problem var bioidentiskt progesteron och antiinflammatorisk kost. Jag vet två kliniker som skriver ut bioidentiskt och det är Hercare i Stockholm och Sokolova i Göteborg. Önskar dig rätta hjälpen, det är värt så mycket!
Tack, jag känner sorg och känner igen mig i det du beskriver. Trots att barnen är tämligen ”välfungerande”. Saknar dem och oss. Tack igen.
Tack snälla för omtanken. Min mamma hade mens till hon var 59 år, så har inte tänkt att det kan vara dags. Inga andra symptom. Men ska koka upp det. Saknar närheten och glädjen med barnen.
Tack.
Tror inte mens är enda riktpunkten. Fick barn sent, är i småbarnsår och förklimakteriet. Gynmässigt mkt ägg kvar. Är sjuksköterska men fick upp ögonen att det fanns (depp, sova dåligt) först när en patient pratade om sina besvär(!) Lyssna på poddar i ämnet & blev lite klokare. Ingen behandling men förståelse för mårendet.
Jag håller med dig! Har två självständiga tonåringar med typ egna liv. Sen finns det ju så få grejer man kan göra tillsammans som familj när de är äldre. Som alla gillar alltså. Slalom har funkat tills ifjol. Padel eller bowling kan också funka, men det är ju enstaka händelser. Jag saknar tiden när vi gjorde saker tillsammans som familj och det liksom var liv i huset! Fredagsmyset saknar jag nog mest… Men jag fattar att jag ska vara glad för att de är självständiga, tar för sig i egna engagemang och liknande. Det blev bara så… tomt.
Jag kan bara hålla med! Och när jag nu snart får en till bebis efter att ha kommit ut på andra sidan en gång (efter riktigt tuffa småbarnsår), så känns det skönt att veta att det verkligen är sant att det kommer bättre och lättare dagar!
Jag minns att jag under den första tiden med bebis såg kvinnliga nyhetsuppläsare på TV och tänkte ”Hon har ju barn, man kan alltså bli sådär normalpigg och piffig igen”. Även om jag aldrig blir sminkad och friserad.
Tack bästa Clara! Gud vad denna småbarnsmamma behövde läsa det denna dag.
Håller med. Jag upplevde åldern då barnen var mellan 5 och 14 år som väldig vilsam i jämförelse med småbarnsåren. Sen kom en ny lite tuffar period igen. Mellan 15-18 är det andra typer av saker som tar på krafterna som förälder. Sena kvällar som man behöver vänta uppe, klurigare kompisrelationsproblem än när de var små, oro för alkohol och droger och hur det påverkar både egna barn och deras vänner, skoltrötthet och betygsstress och oro över allt som påverkar dagens ungdom med social medier. I jämförelse med småbarnsåren så är jag mycket mer mentalt slutkörd av tonåringstiden. Även om jag också älskar tonåringarna och deras tankevärld.
Nu låter det nästan som att jag säger ”ha- vänta du bara!”. Det var inte meningen. 🙂 Jag började bara reflektera över hur jag själv upplevt de olika åldrarna.
Mitt i småbarnsåren med mycket härligt, men också SÅ mycket slit och släp. Har hämtningar på förskolan just nu som är helt kaosiga och min hjärna känns mör när vi väl kommer hem. Kämpigt, och vi kämpar! Tack. Behövde läsa denna texten idag❤️
Jag har bara varit mamma i tre månader men har åtminstone lärt mig vara bombsäker på en sak – att det kommer nya sorters jobbigt hela tiden. Det är jobbigt att vara vaken hela nätterna varenda natt, och när den perioden väl är över kommer det istället bli jobbigt att springa efter en unge som helt plötsligt blivit mobil. När det slutar vara jobbigt med att inte kunna ha minsta pinal framme som annars hamnar i barnets kladdiga lilla mun, så kommer något nytt sorts jobbigt. Och så vidare och så vidare i all oändlighet? Haha.
Dette er SÅ sant! Og, tro det eller ei, men man slutter ALDRI helt med å ha bekymring og uro rundt barna, selv når de nå er voksne og den ene sågar har to egne barn! Jeg husker jeg pleide rulle med øynene og være litt oppgitt over min egen mamma, som var engstelig og urolig for meg….hallo, jeg var 20-25-30- 35-40-50…., men så ble mine egne barn voksne og jeg forsto plutselig at ens barn er ens barn hele livet, og at foreldrehjertet aldri slutter å brenne for at barna skal ha det 100% bra.
Når det er sagt: det er 18 måneder mellom mine to barn, vi hadde økonomiske problemer under hele småbarnstiden og helseutfordringer,likevel synes jeg tiden frem til skolestart var den aller enkleste, fordi barnas liv var så nær meg hele tiden. Ungdomsårene var mest fine, trass i søvnløse netter når de var ute og bekymringer rundt dop og alkohol og vold, og de kom gjennom den og inn i studier og jobb og god relasjon til hver sin partner….etter noen berg-og-dal-bane- år på alle fronter.
Så, alt blir nok bedre med årene, men alt blir også annerledes på godt og vondt, og «alt er en overgang»! Jeg husker jeg skrev på kjøleskapsdøren: «this, too, shall pass!” Det var til tider mitt mantra. 😍
Lykke til til ALLE dere der ute, som synes tiden dere står i akkurat nå er vanskelig. Jeg er glad på deres vegne at dere har Clara sin blogg og kloke ord med på veien, DET skulle jeg gjerne hatt da mine barn var små!
Mina barn är 8 och 13. Jag tycker att det är en guldålder. De vill fortfarande göra saker med oss samtidigt som vi har mer tid till andra saker. Läsa böcker, yoga, meditera ikväll kvinnocirkel.
Alla faser är vackra men det är lättare att kunna samtala och resonera och umgås på ett annat sätt nu när de är större. Göra saker ihop som vi uppskattar allihopa 😊
Längtar så till denna tid i livet 🙏🏾😀🙏🏾 kunna umgås, resa och ha kul. Och sen när de blir vuxna – fortsätta umgås! ♥️
Ja och tänk vad fint att längta. Ja jag tror det blir väldigt häftigt att ha en vuxenrelation med sina barn i framtiden 🤗
Åh vad jag, som många andra, behövde läsa detta. Sitter i detta nu med mitt första barn i famnen, två och en halv vecka ung är hon. Imorgon börjar hennes pappa jobba igen och är livrädd för att inte orka, för att klanta mig så att hon gör sig illa och bara för att klara dagen. Jag tänkte innan barn att det bör blir tufft men inser nu att jag inte hade en susning. Nätterna då jag sitter ensam uppe vaken och ammar i soffan är värst, då kommer alla tankar smygande. Kan nästan få panik. Överallt när man läser om den här tiden står det att man ska be om hjälp och avlastning men vi har ingen att fråga där vi bor vilket stressar mig extra mycket. Försöker påminna mig om att det är en skatt jag håller i mina armar, att jag sannolikt bara gör detta en gång och att jag snart kommer sakna det men nätterna är tuffa som sagt.
Så igen, tack för detta inlägg!
Du fixar det här Isabell. Klart det är läskigt när ens partner går tillbaka till jobbet, kände precis likadant som du beskriver. Men jag lovar dig att det kommer bli och kännas bättre längre fram 🙏. Det kommer att släppa.
Jag hade lite panik över vem jag skulle vända mig till i en nödsituation. Och så rätt vad det var (när min bebis var två månader) kom en granne jag typ ALDRIG pratar med förbi med en liten present och berättade att hon var hemma på dagarna och att det bara var att höra av mig om jag behövde hjälp med något. Ibland får vi precis det vi behöver automatiskt.
Kram till dig. Med mitt första barn brukade jag trösta mig själv genom att tänka mitt i nattamningarna och all vakentid: just nu världen över sitter/ligger en otalig mängd mammor och gör precis samma sak som jag. Minns att jag kände mig mindre ensam då, på nått märkligt sätt. ❤️ Ibland önskade jag att jag kunde få viska till någon av dem ”jag ser dig, vad duktig du är, du ger allt och lite till för din lilla, du klarar av det här fastän det är svårt”.
❤️❤️❤️😻
Varm kram, känner med dig ända in märgen, det du beskriver var jag för 15 år sen, då i ett främmande land, traumatiserad efter förlossningen, inget socialt kontaktnät. Jag hade 10 veckor på mig att bli till arbetsmänniska igen (helt omänskligt) Hans pappa fick vara hemma 2 dagar efter förlossningen. Idag saknar jag så min lilla goa bebis och nattamningarna och jag har helt glömt bort det jobbiga. Men har en så lugn, snäll och empatisk snart 15 åring, är så himla stolt!
Försök att ta det bara lungt, en dag, en natt i taget, sov när som helst du kan, skit i rutiner nu först, bara va nu, och du kan det här, du fixar det och snart snart ser det redan ljusare ut. Och gratulerar till skatten.
Åh, pepp till dig! Jag slungas 14 år tillbaka i tiden. Nätterna och sömnlösheten och hur trött jag var, alls tankar som snurrade. När vi några år senare började prata om att försöka få ett syskon, var mitt krav till mannen att vi nästan från start skulle dela på nätterna. Annars nöjde jag mig hellre med ett barn. Det är orimligt att en förälder ska stå ensam med sömnlösa nätter och nästan bli knäpp på kuppen. Argumentet att pappan jobbar håller inte, att vara hemma med småbarn är också något som kräver återhämtning, Så med bebis nr två introducerade vi flaskan efter någon månad och delade på nätterna. 🙏🏼 Ta med dig förslaget. ❤️
Trösterikt för trötta småbarnsföräldrar 💕
Småbarnsåren känns inte som tiden för självförverkligande. Allt har sin tid! Man behöver verkligen inte stressa för att hinna med ”allt”, allra minst som småbarnsförälder. Sänk kraven, om det går, för guds skull. Det är inte värt det. Att bli utbränd och gå in i väggen. Det är jobbigt nog som det är, livet ♥️
Jag tycker inte att det handlar om att självförverkliga sig själv under småbarnsåren. Snarare om att öht stå ut och överleva. För att göra det hade det varit himla bra om man orkat promenera eller träna ibland!
Håller med dig. Det kanske inte går att göra allt. Och det är okej 😊
Min kommentar var menad till Anna alltså.
Småbarnsåren är verkligen tufft, har en treåring och vi är sjuka jääämt. Sitter just nu med bihåleinflammation sedan 2 veckor samtidigt vab med vattkoppor. Innan dess hade vi magsjuka och innan dess 2 veckor förkylning, innan dess lunginflammation, och sedan magsjuka igen… och detta är bara sen i julas!
Försöker samtidigt hantera ett heltidsjobb som ingen gör när jag är borta, hinna få till nån form av träning och hinna med mina 2 hästar.
Förlåt om jag lägger mig i, är inte ute efter att kritisera. Men det är ju inte så konstigt att ni är sjuka så ofta, kroppen ropar ju efter återhämtning, vila. Det är verkligen inte lätt att ställa om när man vant sig med en livstil men fundera ändå på era prioriteringar. Går det att byta jobb, säga upp sig helt och hållet? Gå ner i arbetstid? Det är inte meningen att du ska rädda världen på ditt jobb. Flytta hästarna en tid på foder? Före du blir riktigt sjuk. Styrka och varm kram!
Du har förmodligen helt rätt, jag vet bara inte vad jag skulle prioritera bort då jag tycker allt är så roligt och ger så mycket energi. Jag tror nog att jag har svårt för omställningen att få barn, vill att allt ska flyta på som innan
Precis vad jag behövde läsa idag… 💛
Tre barn 1,5, 2 och 6 år. Senast igår frågade min man mig om jag nånsin funderar på vad vi gett oss in på. Vi vabbar 50/50 men ändå tycker kollegor att jag är borta jämt. Vi sänker kraven på det mesta som matlagning, fritidsaktiviteter och städat hem. Vi har guld-stunder, men också en hel del kaos. Barnen är bästa kompisar och leker så bra.. Men bråkar också massor. Vi pratar strategier när barnen somnat, men dagen efter är hälften bortblåsta.
Får ofta höra “små barn, små bekymmer- stora barn, stora bekymmer”.
Klagar typ aldrig utanför husets väggar men blir tokig på just de orden. Som att man bara ska vara så tacksam och nöjd.. förstår att problem framöver kommer vara så mkt större än de man stöter på som småbarnsförälder, men oavsett hjälper det inte att höra sånt.
Vet inte vart jag vill komma. Kanske bara klaga lite 🙂
Åh småbarnsåren…jag var ensamstående från halva graviditeten och framåt, bodde i ett annat land, långt ifrån all släkt. Jag minns det som en lycklig tid med mycket energi, men jag tror också absolut att jag glömt och/eller förträngt en hel…har diffusa minnen att jag grät ibland av sömnbristen. Och varför var jag så envis och bad inte om mer hjälp av mina goda vänner runtomkring? För mig har det nu blivit lite omvänt; jag är tröttare nu än vad jag var när jag hade en liten en, det är som om luften har gått ur mig med åren och åldern? I efterhand tänker jag att borde nog flyttat hem till Sverige innan bäbisen föddes…till närheten till släkten, till ett land som har VAB, förskola till acceptabla kostnader, massa annat fint och så mitt älskade Västerbotten såklart. Men det är lätt att vara efterklok! Och, jag trivs fortfarande bra i mitt nya land och har en underbar son med mig i livet och vi har en god relation till pappan.
Är nog väldigt olika hur man upplever olika tider med barn. För mig var småbarnsåren ren harmoni. Balans, fri från stress, lugn och ro. Nu med större barn är det mycket tuffare. Svårt att räcka till, stressigt att hinna allt. Livet för tonåringar är tufft och det är inte lättare för föräldrarna heller med allt vad det innebär som skrivits tidigare i tråden.
Barnen ”sköter” sig förvisso själva men den mentala närvaron som krävs är 1000 gånger jobbigare än den fysiska som den lilla kräver.
Vill inte vara negativ 😊, det är också underbart att få ta del av allt och göra saker tillsammans. Jag har dock ett mycket större sömnbehov nu än när barnen var små 😅
Skönt och inspirerande att höra. Men det blir inte riktigt så för alla. Jag har ett hemmaboende barn på 21 med högfungerande autism och add, som även är deprimerad och har självmordstankar och planer. Kom precis hem efter 3 veckor på en psykiatrisk avdelning. Mitt andra barn på 16 år har samma diagnoser, och har så mycket ångest så att han kommer att få F i flera ämnen, fastän han är särskilt begåvad. Så än ser jag inget ljus i tunneln, just nu är det ganska mörkt och rörigt. Så det kommer nog vid olika tider för olika människor. Jag älskar båda mina barn, och önskar inte att förändra de personer de är, men det kräver en hel del energi att ta sig igenom vardagen. Så jag vill nog bara säga att det kan komma vid olika tider i livet och att ibland får man försöka få in små saker för sig själv, om och när det går.
Hej! Letade efter en kommentar som denna. Har ett barn med npf och trots att han nu är 8 år så fortsätter ju utmaningarna, även på det är på lite annat vis. Hur denna skolgång ska fungera är en stor oro… Vi lyckas inte ens få honom att göra läxorna. Fortfarande vaken på nätterna flera gånger i veckan, konflikter konstant, vill inte lära sig nya saker, trötta föräldrar. De runt om tänker säkert att livet är rätt slappt med barn i denna ålder. Men fortfarande kämpigt, och förväntar mig inget annat framåt. Andra föräldrar förstår inte. Jag har dock mycket gott i livet och mår också bra på många vis. Sådant är livet, en blandning. ❤️
Åh, styrkekram till dig.
Fint att du tar upp den aspekten. När jag behandlades för bröstcancer för x antal år sedan bekymrade jag mig mer för det 19åriga barnet med npf diagnos än för behandlingarna och allt vad det medförde. Jag var i telefonen konstant och i kontakt med människor för att göra det bra för hen. Det hade varit mycket i livet då och bröstcancer och behandlingarna för mig som mamma var bara kulmen på det hela. Idag har barnet en fungerande tillvaro ska till och med ta körkort. Jag gråter inte längre och känner mig som värsta mamman som svek genom att gå igenom behandlingarna för bröstcancer. Idag skärs stödet för människor med funktionsnedsättningar ned. LSS urholkas. Man pratar inte så mycket längre om behovet av stöd för att anhöriga tillexempel föräldrar också ska kunna leva som andra.
Småbarnsåren var fantastiska i jämförelse med en tonåring som inte mår bra… Det mest fruktansvärda att uppleva som förälder
Stor kram till dig Emma, det behövs kramar för att orka.
Min tonåring är utfryst och illa behandlad i skolan, har en ätstörning, sömnsvårigheter och mycket ångest…
Så mycket känslor av sorg, hjälplöshet, frustration, ilska. Och så mycket kärlek till mitt älskade barn som mår så dåligt.
Med all respekt, kan det inte vara så enkelt som att man snabbt glömmer bort det jobbiga? Absolut kan man också uppleva saker olika jobbiga. Mina barn är små men minns i stort sett ingenting av bebistiden. Man är fullt uppe i det man är. Tror inte man ska jämföra heller och säga ”ja men vänta bara på tonårstiden”. Allt har sina utmaningar, på sina sätt. Förstår absolut att det är krävande med tonisar med allt som man kan gå igenom då men det betyder inte att det är mindre krävande med småbarn… bara på ett annorlunda sätt. Blir också provocerad av ”små barn, små bekymmer”. Javisst, världen är liten men man är också hela någons värld, hela tiden i princip. Det kan vara nog så ansträngande. Sen blir världen större och andra saker blir utmanande. Man får ta en fas i taget.
Jag håller helt med dig! Tack och lov för att vi glömmer det jobbigaste! Det är viktigt för att vi ska (orka) fortsätta sträva framåt, en gåva att värna om. När vi väntade in första barnbarnet sa jag till vår dotter “att bli mamma är det absolut bästa och det absolut jobbigaste jag har gjort”. (Jag skulle även ha tillagt att det med all sannolikhet lärt mig mer om mig själv än något annat.) Jag tycker det sammanfattar föräldraskapet som vi ibland upphöjer till något annat än det helt naturliga det faktiskt är, eller borde vara. Det är lätt att komplicera och friställa föräldraskapet som voro det en accessoar, fast det egentligen är mer som att sköta sitt tarmsystem (som vi ju också komplicerar med det vi stoppar i oss). Det hade varit intressant att prata med farmor som låg inlagd på psyket på fyrtiotalet, om det handlade om att hon var överväldigad av ansvaret över att ha fått fyra barn på fem år, känslor av otillräcklighet, sömnbrist eller kanske en postpartumdepression. Hade vi “modernare” mammor och hon kunnat mötas i våra upplevelser?
Mycket klok kommentar tycker jag. Håller med, absolut det bästa och jobbigaste jag gjort.
Och så mycket krav mammor har på sig idag om man jämför med för 80-100 år sen, javisst idag får vi annan yttre stimulans som också är viktig, men idag ska vi jobba 100%, optimera oss själva, optimera våra hem, göra personlig utveckling, oroa oss för skärmtid och hjärnans utveckling, för lite rörelse, vilken kost som är bra eller dålig osv osv. Och ändå var det bland hemmafruar som valium slog igenom, inte undra på att dagens moderna mammor är helt färdiga med alla krav.
Ja, helt galet ju😅.
Tänk om jag bara kunde ”jobba hemma” ibland och få höra en röst i taget, från typ ett möte. Kanske slänga in en tvätt- not. Behöver valium.
VERKLIGEN.
Man glömmer så mycket, och generellt sett är det lätt att glömma det som var jobbigt med forna tider medan det är högst närvarande i nuet.
Ta det med en stor dos salt när folk hävdar att småbarnsåren som passerade för ett par decennier sedan minsann var enkla.
Jag har också noterat att jag själv är rätt säker på att jag glömt rätt mycket från min dotters spädbarnstid, och hon är 5 år. Men många som är 60-70 år, typ mina föräldrar, har plötsligt otroligt gott minne kring exakt hur det var när jag själv var liten. Sen hittar vi någon gammal film på vinden och inser att de kanske inte är helt korrekt historieskrivning.
Hopplöst också att säga hur jobbigt eller inte det är med tonåringar eller vuxna barn. Det är som att svara på frågan hur jobbigt det är att vara människa. Det finns inget generellt svar på det som man kan banta ner på individnivå och tillämpa på sitt eget liv.
Nej men verkligen. Livet är som livet är mest, med eller utan barn; ibland går det upp och ibland går det ner. Man får hitta ljuspunkterna och om tiden när barnen är större men inte tonåringar verkar vara en guldålder, men så tillåt en slutkörd förälder att njuta så länge de varar!
Finn dina stunder till vila, amma liggande om det går. Ta en promenad med barnvagnen, gå ut osminkad, i bekväma kläder. Ta en dusch när partern är hemma, ät tillsammans. Sänk kraven i alla åldrar. Det är ok att hemmet inte är tipptopp. Förenkla maten men glöm inte bort att äta och dricka. Logga ut från sociala medier. Var närvarande men samtidigt har preteens och tonåringar behov av integritet. Vet att det är svårt att få avlastning vid diagnoser men kolla runt möjligheten kanske finns! Så svårt med barns ungdomars mående, prata med förskolan, skolan, sjukvården. Ha gränser för skärmtid, de ska absolut inte finnas i barnens, tonåringars rum nattetid, kanske i sena tonåren men var observant på sömnen som är så viktig hela livet. Vi klarar sömnbrist periodvis men återhämtning måste få finnas. Lägg ifrån dig luren och sov nu, den nya dagen har börjat redan❤️ Är dålig på att följa egna råd🙃
Alla hanterar situationer på sitt sätt. Det någon tycker är lätt kanske någon annan skulle uppleva som jättejobbigt och tvärtom. Det är dock befriande att höra att någon tycker att något är jobbigt. Att faktiskt våga erkänna för sig själv och andra att allt inte alltid är en dans på rosor. Det är så lätt att få för sig att andra klarar allt så mycket bättre, fast det inte alls behöver vara så.
Jag har turen att ha två friska och välfungerande barm, nu 13 o 18 år och ja det är jätteskönt och mycket roligare med stora barn tycker jag. Nu tror jag inte du menar så men tänker att det är viktigt att inte bara vänta in bättre tider, utan att försöka se hur man kan göra vardagen lättare NU. Hur kan man få avlastning? Vad kan man göra avkall på? Måste båda jobba heltid? Osv osv
Jag har själv inga barn ännu och det slog ner som en bomb när jag fyllde 25 och “alla” runtom mig blev föräldrar helt plötsligt. Jag tyckte att jag hade hunnit bli för gammal och fick katastroftankar om att jag aldrig skulle hinna hitta någon partner, och om jag väl skulle göra det skulle det väl visa sig att vi inte kunde få barn. Nu är jag 33 och tankarna har lagt sig. På något sätt känns det som om det bara är bättre att jag väntar tills jag inte har denna ångest längre. (Och jag behöver inga moralkakor om hur faaarrrligt det är att skaffa barn efter 35)
Jag blev dessutom moster för nio år sedan, och det var det mest omvälvande jag någonsin varit med om. Det var inte så mycket för min egen skull, mest att min syster skulle bli mamma och att jag var så rädd för att något skulle hända henne eller hennes barn. Att detta hände i samband med den stora flyktingkrisen då man bombarderades av bilder på döda eller skadade barn på alla sociala medier gjorde det inte bättre. Ibland trodde jag att jag höll på att bli galen. Men nu vet jag att det var en väldigt naturlig reaktion på en helt vanlig men inte desto mindre livsomvälvande händelse, som fick mig att bli mer uppmärksam än jag tidigare varit.
Något jag fortfarande inte tål är när folk säger saker som “vänta du bara till förlossningen/trotsåldern/småbarnsåren då ni inte kommer få sova/ tonårstiden, då kommer det inte vara kul osv osv”. Eller skräckhistorier om mardrömsförlossningar eller hur livet blev ett helvete när barnen växte upp, eller om barn som skadats eller dött. Varför har vissa personer ett sånt behov av att häva ur sig sånt? Tror de inte att föräldrarna redan har tillräckligt att tänka på? Det är som om vissa inte kan låta andra få njuta av sina liv, utan måste trycka till dem när de är som lyckligast.
Vad gäller “vänta bara tills tonåren”, kan jag berätta att jag har en kusin som var riktigt trotsig och hade stora problem med att hantera sin ilska från och med två års ålder. I hennes närhet fanns de som ojade sig, “tänk att hon redan är så aggressiv och besvärlig, hon kommer säkert hamna i fängelse när hon blir, hennes tonårstid kommer ju bli hemsk!”. När hon var runt tolv var det som om allting lugnade sig. Hon hade redan gjort bort sin trotsiga fas som barn och blev väldigt empatisk och tålmodig som tonåring. Idag är hon barnläkare och brinner för så kallade “problembarn”, för hon vet att hur jobbigt ett sådant barn än är för omgivningen, så är det allra jobbigast för barnet självt.
Tack för detta. Jag tycker det är förminskade att komma med “vänta du bara”. Och precis som du säger, det behöver ju inte bli jobbigare heller. Människohjärnan är bra på att glömma sånt som varit, jag tror många tonårsföräldrar bara glömt hur slitigt det var nät barnen var små.
Behövde läsa det här precis just nu. Tack!
Med en 2 och 4 åring hemma är det fortfarande väldigt intensivt för oss, längtar tills de blir lite större och inte kräver exakt lika mycket hjälp hela tiden, även om de också är väldigt gulliga och rätt så roliga nu. (Och rätt så vilda och stökiga också)
Häromdagen kollade jag på bilder från då vi hade en bebis och en 2-åring och insåg att jag nästan glömt bort hur jävulskt slitigt det var rent ut sagt med konstant sömnbrist, konstant passning, amning, blöjbyten, att inte ens kunna gå ut och slänga soporna av rädsla för att något av barnen skulle dra igång spisen, ramla och slå sig, riva ut hela kylen eller annat…
Nu har jag kommit till det stadiet att jag faktiskt kan ta en kort dusch ensam då jag är hemma själv med barnen. Även om de ibland halvt slår ihjäl varandra för att de ryker ihop om en specifik leksaksbil som båda MÅSTE ha precis just då…. 🙂
Inser att det inte var så längesedan som jag längtade intensivt efter att kunna duscha ifred utan att behöva ha en sittandes fastspänd i babystol och en sittandes med typ paddan för att det ens skulle funka att ta en kort dusch.
Får också höra det här med ”små barn, små bekymmer, stora barn stora bekymmer” och kan verkligen förstå att tex. tonårstiden innebär en helt annan typ av oro och är krävande på ett helt annat sätt, men för en slutkörd småbarnsförälder med år av sömnbrist i bagaget kan det inte hjälpas att jag ändå blir lite trött på folk som måste komma dragandes med ett ”vänta du bara”…
Har själv reflekterat över det här med att jag tror att många glömmer det slitiga med småbarnsåren, jag har tänkt att det kanske ligger lite i människans natur att man ”ska” glömma för att orka fortplanta sig igen.
Jag inser själv att jag tex. har lite svårt att minnas känslan av att vara gravid även fast det inte alls är speciellt längesedan egentligen.
Den enorma tröttheten, halsbrännan och de TUNGA benen och tunga andningen vet jag att jag hade mot slutet, men kan ändå inte helt relatera till känslan längre.
Uppskattar verkligen att få läsa den här typen av inlägg i den fasen jag är i nu!
Jag har tre barn på snart 14, snart 12 och 6,5 år. Personligen tycker jag att det är mycket enklare och roligare nu när de har blivit större. Men så har jag aldrig tyckt att småbarn är speciellt intressanta heller (förstå mig rätt). Jag satsade allt på min två första när de var små och var helt slutkörd. Det fanns liksom inget utrymme då.
Min barn mår bra och är välfungerande så det är klart att det lättar då, när de blir äldre. Bara att vi kan göra saker tillsammans på en annan nivå, som både jag och barnet gillar, det är jättekul.
Hur vi kan prata med varandra, skämta och skratta med varandra osv, känns helt fantastiskt.
Dock kan jag såklart ibland oroa mig för saker som alkohol, droger, kärleksbesvär, ung graviditet osv.
Och flera pms:iga tonåringar/kvinnor i huset samtidigt kan t ex vara en utmaning.
Vår yngsta har vi inte lagt så mycket krut på, och jag upplever honom som mer omogen på vissa plan än andra i hans ålder. Han pratar även något otydligt. Men han är social och charmig och det funkar i förskoleklass, så jag håller mig chill och tänker att det kommer bli bra så småningom.
Jag gillar att samtalen hamnar på en annan nivå och att det blir mer ”intellektuellt” när de blir äldre. Istället för att ”bara” vara konsekvent, tålmodig, passa och serva, inte kunna föra, för mig intressanta, samtal som när de är små. Fast visst är de gulliga och charmiga när de är små också. Bara att det tar så enormt mycket energi när de är små, tycker jag. Jag var som i en bubbla i flera år under småbarnsåren och förstod inte hur jag skulle orka ibland.
Idag kan de stora barnen lära mig saker och det uppskattar jag enormt. Samt att jag får sova på nätterna, inte att förglömma.
Men vi är ju alla olika. Det någon annan gillar, trivs med, mår bra av, kanske inte år samma saker som jag gillar, trivs med, mår bra av osv.
Jag älskar att se barnen utvecklas, bli mognare, klokare, resonera mer avancerat osv. Jag tycker också det finns något charmigt med tonåren, som vår äldsta befinner sig i och visar att hon är i. Kommer själv ihåg hur det var. Min make däremot han saknar småbarnstiden som han upplevde som enklare och att han då var närmare barnen. Han har svårare att prata med tjejerna och komma nära dem nu när de blivit större. Vi är helt enkelt olika, maken och jag.
Men jag förstår att om någon av mina barn skulle drabbas av en sjukdom, ångest, vad som helst för större problem, så skulle det såklart vara enormt tungt och mentalt väldigt jobbigt.
Hur som helst, det är ett häst-jobb att vara förälder. Heja oss alla, oavsett vilken ålder eller mående som barnen är i!
Det är så skönt att ingen har blöja längre, att man inte behöver bära hela tiden och att de själva kan klättra upp i bilen. Det ger mig möjligheten att ta en dusch , gå på toa i fred (ibland) och gå promenad med hunden. Underbart!