Hammocken är uppställd så nu tar jag med morgonkaffet ut i trädgården. Ljummet och skönt när jag sätter mig till rätta och börjar gunga. Första gången den här säsongen. Sörplar av det heta, känner doften av vått fjolårsgräs och hör ljuden från de tusentals fåglar som häckar vid sjön nedanför mitt hus.

Så börjar jag gråta. Av glädje men mest av lättnad. Att vi tog oss ända hit. Varje år är det ett sådant mirakel. Se, det gick att överleva! Ljuset kom tillbaka igen. Jag gillar vinter och jag tycker mycket om snö och ändå känns det svårt att klara sig hela långa mörka årstiden igenom. Men när våren kommer får man belöningen för kampen.

Men det kan hända att det inte bara är glädje och lättnad som får mig att gråta denna skira, vackra vårmorgon. Det kan också vara den annalkande mensen som gör mig skör.

Igår kväll skickade jag in det sista på mitt manus. Det är nu i stort sett komplett. Några små ändringar och justeringar här och där behövs, men själva stommen är klar. Nu på slutet har det gått lätt. Jag har sett målet hägra och belöningen vänta. Vilken är belöningen då? Jo att få börja med nästa bok! Det är alltid nästa projekt som är det roliga att tänka på. Uppstart är roligare än avslut och för att orka hela vägen till avslut behöver en lockande uppstart vänta på andra sidan. Framöver siktar jag på att ge ut två böcker om året. En på hösten och en på våren. Den jag ska börja på nu kommer lagom till nästa vår. Allt är på sätt och vis en del av samma bokserie. Ni kommer att förstå.

Jag ska snart snyta mig och torka tårarna, dricka upp mitt kaffe och ta itu med arbetsveckan. Men först ska jag bara sitta här och gunga en stund och njuta doften av förmultnande fjolårsgräs.