Visst har du drabbats av utmattningssyndrom? Hur orkar du göra så mycket på en dag? Jag har ingen diagnos men jag orkar max en sak per dag (typ, det har blivit lite bättre nu men det är bara för att min snart 4-månaders sover så bra). Jag gör mycket mer nu när jag har fått barn än jag gjort innan. Men ändå är det i regel typ städa jag orkar på en dag. Eller åka in till stan. Eller åka pä middag. Inte alla tre. Så undrar bara hur du gör det? Hade gärna orkat mer
Skrev bloggläsaren Malin till mig. Den här frågan får jag ganska ofta. Så jag tänkte försöka besvara den i ett eget inlägg.
Men låt mig först påminna om att det är en enorm skillnad på barn och barn. Dels är barn olika arbetsamma att ta hand om. Dessutom är föräldraskap olika betungande beroende på vilket stöd man har omkring sig, hur man själv mår och vilken arbetsbelastning man har i övrigt. Dessutom är olika åldrar olika arbetsamma. Jag har barn mellan 5-13 och tycker att det är en dröm! Hinner och orkar så otroligt mycket mer nu än för bara två år sedan.
Och visst har jag varit utmattad. Kraschen kom 2015 och det tog sju år att bli helt frisk. Så nu har jag alltså känt mig fullt frisk sedan 2022. Obs, fullt frisk – men inte som förut. Det är en viktig skillnad och jag återkommer till det.
Vi människor är så snabba med att jämföra vår egen energinivå med andras. Även vårt livstempo. Men det är något högst individuellt och ganska medfött tror jag. Jag kommer till exempel från en familj av snabbisar. Både mamma och pappa var otroligt raska med allting. Min syster likaså. Och det snabba är genomgående i mitt liv. Jag går snabbt, tänker snabbt, pratar snabbt. (jag får också mycket kritik för att jag pratar för snabbt). Jag skriver snabbt och formar åsikter snabbt. Och det är därför jag kan ha en åsikt om nästan allting! Och om jag provar kläder vet jag oftast inom loppet av 30 sekunder om jag ska ha det eller ej. Ja, jag är snabb på nästan allt förutom huvudräkning!
Det finns en massa fördelar med att vara snabb (det går snabbt!). Men det finns också nackdelar. Jag har gjort många misstag när det gått för snabbt. Ibland blir det ogenomtänkt och ibland blir det tokigt. Men mest av allt är jag glad över mitt inre tempo. Kan nämligen inte göra så mycket åt saken. Tror på acceptans istället för självförakt oavsett vad man har för utgångspunkt.
Jag känner mig sällan särskilt snabb däremot. För jag jämför ju med innan jag blev utmattad. Och då kunde jag pressa mig mycket längre och få mer gjort på ingen tid alls. Men sedan dippade jag och var låg i flera dagar. Så frågan är om jag på totalen fick mer gjort då än nu? Tror faktiskt inte det. Med det sagt så tror jag vi är många som vill hinna och orka mer, bara för att få ut mer av livet! Så jag har funderat på vilka saker som gör att jag orkar. Här kommer en lista
Dagvila – jag älskar att lägga mig och läsa en stund mitt på dagen, eller slumra tio minuter på kökssoffan. Jag har lätt för att slappa av och komma ner i varv och det gör att jag också orkar mer efteråt. Vilan blir en omstart.
Träning – det kan verkligen vara som doping! Träning tar tid men ger också mycket tid tillbaka. Märker enorm skillnad på min ork när jag tränar regelbundet. Det ger mig dessutom energi till helt orelaterade saker som att använda tandtråd och städa bakom spisen.
Nattsömn – nu när alla barn sover bra på nätterna och jag bara ibland blir störd, så märker jag hur enormt det påverkar mitt mående. Tror man kan glömma bort det när man är småbarnsförälder och blir hemmablind inför sin situation.
Bra musik eller något roligt att lyssna på – då driver jag upp tempot på tråkiga sysslor. Som att städa och vika tvätt.
Good enough – jag försöker hålla en lagom hög nivå på saker och ting. Lagom städat, lagom bra mat, lagom med ogräs i trädgården. Om jag skulle vara för noga med allting så skulle jag inte få något gjort. Noggranna personer kanske får ett fint slutresultat – men hinner mindre. Och det ena är inte bättre än det andra. Det är bara olika!
Ett stillasittande jobb – det här är faktiskt en väldigt viktig aspekt. Jag har ett ensamt jobb där jag mest sitter stilla. Så på min fritid har jag ingenting emot att träffa folk, vara aktiv och röra på mig. Har man tvärtom en social arbetsplats där man arbetar fysiskt så förstår jag verkligen om man på fritiden vill ta det lugnt.
Och sedan ett sista viktigt kom ihåg. Det är så lätt att se vad alla hinner med och orkar – och missa att tänka på vad de valt bort. Och det ger en totalt missvisande bild av verkligheten. INGEN har obegränsad ork och energi och det är heller inte något att sträva efter. Tror i grund och botten att människan är en ganska trött varelse.
31 svar
Det det med att orka använda tandtråd och städa bakom spisen slog an något inom mig! För jag ser inte att jag blir så mkt piggare av träning (är såklart ett visst mått av hemmablindhet här också) för jag är i grunden en trött person. Men! De där småsakerna som jag helt plötsligt har energi till, såsom att lägga ner lite extra tid på tandvård och organisera källarförrådet kommer av sig självt lite lättare faktiskt
Hög igenkänningsfaktor! ❤️ Jag själv kommer från (eller har fortfarande?) en utmattning och märker just på dessa “små saker” som jag helt plötsligt tar mig tid för, har energi och som ger mig energi. Både fysiskt och själsligt.
Kloka tips, Clara!
Jag försöker tänka att jag aldrig jämför mitt sämsta med någon annans bästa (som det lätt blir i SoMe-kanaler) eftersom det skapar ett avgrundsdjupt glapp.
Ja, SÅ sant!
Tror också det är så att när man läser(det någon – Clara, gjort på en dag) ser det “mycket” ut. För oss flesta så skriver vi ju inte ner på det sättet men gör man det blir det ganska mycket, om nu det skulle vara målet!?
Det har jag själv reflekterat över. Jag jämför mig bara med mig själv numera. Är ju bara jag som har mina förutsättningar. Så att jämföra med andra är helt ovärt ur precis alla aspekter.
Som en väldigt noggrann person, som jag alltid varit, övar jag på att typ slarva lite mer. Låta saker gå, städa lite i taget osv. livet blir mycket behagligare av det tycker jag. Men vad det tar tid att bryta mönster och dra nya stigar i hjärnan.
Ja, men just så! Hade precis tänkt skriva det samma, att vi ju för det mesta inte skriver ner allt vi gör och s.a.s ser det utifrån. Ibland gör jag det och blir nästan stressad av allt jag hunnit med 😉
Märker enorm skillnad i vad jag orkar när jag lärt mig skillnad på vad som är medkänsla med mig själv, och vad som faktiskt är att ge upp. Det ena är att tillåta mig att vila när jag behöver, & tillåta mig att göra saker inte lika noggrant, men det är OCKSÅ att pusha mig själv när jag faktiskt orkar. Det andra är att klassa mig själv som hjälplös & okunnig men att maskera det i “ja men jag behöver bara vila”. Och naturligtvis blir inte den “vilan” återhämtande på samma sätt (inte ens i närheten), så det blir bara destruktivt. Det har gett min ork ett sånt himla lyft, eftersom min vila faktiskt blir vila numera.
Men precis! Det skulle jag vilja lära mig mer om. När vilan bara blir en flykt från något jag känner att jag inte klarar.
För mig har det hjälpt både med terapi för att bli bättre på att lyssna på mig själv & kunna identifiera olika lager av känslor, att höja mitt självförtroende (dvs kunna se att nej vänta nu bestämde jag att jag “inte kan” fast jag visst kan), och mindfulness. Vet att mindfulness är ett sånt klassiskt tips och jag fattade aldrig grejen med det förrän jag började komma in i det, för mig har appen Bhuddify hjälpt, men tror verkligen det beror på vad man gillar själv. Ett enkelt tips som inte innebär att hitta en terapeut eller en app är att det hjälper för mig att stanna upp och sitta med känslan ett litet tag, vad är det som känns jobbigt egentligen, och hur hjälper jag mig själv bäst. Men man får öva, och det är helt okej!
Det finns verkligen skillnad mellan personligt tempo också, något som kommer av arv, miljö, vana, driv, stress osv. Detta tycker jag mig märka de gånger man samarbetar med någon man inte brukar samarbeta med, vänner tex. Man kan vara jättesynkade i sin vanliga umgängesmiljö men så bestämmer vi oss för att hjälpas åt i ett byggprojekt tex och märker då att där jag tänker att man börjar med en kaffe, funderar på hur man ska göra, jobbar i lugnt tempo och pausar så fort det tar emot lite så har jag vänner som kör så det ryker och sen är klara. Eller flyger upp kl 7 och bara börjar, före frukost! Ögonöppnande för mig. Varför tex vanka lugnt med hunden i 20 min när 20min i snabbt tempo tar lika lång tid men även blev motion av. Även jag märker mer städa-snabbt-bakom-spisen-energi som en bieffekt. Till en viss gräns förstås, menar inte att man ska stressoptimera allt men ibland ger lite mer energi-input även mer energi ut.
Jag funderar också mycket på det här! Det blir verkligen orimligt att jämföra sig med andra, särskilt dem man ser på sociala medier främst för man vet ju egentligen ingenting om hur deras liv ser ut i övrigt. Men framförallt tror jag det är bra att öva på att tänka att man måste prioritera sin tid, för ingen klara allt. Tex om man är två föräldrar som jobbar heltid och inte har någon avlastning, då är det ju inte så mycket tid kvar på dygnet när man är klar med hushållsarbetet. Frågan är då vad jag vill göra med den timmen som är kvar innan jag kraschar i säng? Om jag prioriterar att träna, då får jag stå ut med att jag inte hinner städa. Om jag prioriterar socialt umgänge, då kanske någon annan aktivitet får stå tillbaka. På så sätt har det varit hjälpsamt när du ibland visar filmer på ert ostädade hem, för du blir då mer relaterbar.
Jag försöker också tänka tillbaka på hästfamiljerna som jag var hemma hos när jag var liten och ung. De hade det alltid så himla stökigt inne. Minns särskilt min ridlärares hem, som alltid var kaos. Som vuxen har jag ju förstått att det var kaos för att ALL hennes vakna tid lades i stallet och på hästarna. Allt handlar om vad man prioriterar och en acceptans inför att dygnet inte har fler timmar än vad det har.
Ja precis så! Heltidsarbetar man får man verkligen prioritera vad den lediga tiden ska läggas på. I mitt fall blir det oftast lek med barnen, så annat med hemmet får stå tillbaka.
Mycket bra tankar! Jag fick alltid höra innan min utmattning att jag var dum i huvudet som gjorde så många olika saker samtidigt, dvs jobbade heltid, pluggade och arbetade ideellt.
Men, det som drev mig in i väggen var att jag under en särskild period bara arbetade hysteriskt mycket och slutade göra allt annat inklusivt att träna och umgås. Då blev jag sjuk och under rehabiliteringen blev det tydligt för mig att jag har ett annat tempo än många andra och när jag försöker dämpa det för att “passa in” – då mår jag skräp.
Alla har vi olika förutsättningar med allt i livet och därför anser jag att det snällaste du kan göra för dig själv är att se vilka du faktiskt har (snarare än de du vill ha) och utgå från dem så mycket som möjligt. Undvika att jämföra sig med vad andra har och gör och i stället leva sitt eget liv såsom du själv vill ha det utifrån det du tycker är viktigt och kul. Tror fler hade mått bättre då!
Jag tittade på erat påskavsnitt och slogs av att du var snabb i rörelser, vilket för mig var lite roligt. Jag känner igen mig i det då jag gör ofta saker snabbt. Får ofta höra att jag är så snabb. När jag har pms eller är stressad så kan jag tycka att många är lite långsamma men egentligen behöver jag lite mer av det lugnare tempot just då. Inkänning finns men det är inte lätt att ändra på det där.
Tack för en fin blogg!!
Jag märker att det känns som att andra gör väldigt mycket när de gör saker som inte är min grej eller känns tungt för mig. Jag som inte gillar husligheter tycker det känns jättemycket om någon bakat både bröd och kakor samma dag. Eftersom jag är introvert känns det otroligt att någon efter sin arbetsdag gått på både aw, en tillställning och träffat en kompis. Själv motionerar jag minst en timme varje dag och kan läsa tre böcker på en helg. Men eftersom det är lätt för mig känns det inte som jag gjort något alls.
Uppskattar dessa inlägg med livskunskap och filosoferande väldigt mycket! ❤
Jag med!!
Mycket intressant läsning både i blogginlägget och i kommentarerna. Jag är också en person som är snabb. Jag tänker på saker i förväg och gör många saker innan jag nästan hunnit tänka på att jag ska göra dom. Det kan ibland bli krockar hemma hos oss då både min make och son gärna använder sig av begreppet jag gör det senare… Min make och son tycker att jag stressar (vilket jag i och för sig också gör många gånger). Att få vissa saker gjorda gör att jag känner att jag har kontroll och det i sin tur gör att jag lättare kan slappna av efteråt.
Oj herregud du är min motats tror jag. Jag är en sådan riktig snigel. Det vore trevligt om det var för att jag var så väldigt noggrant men tyvärr är jag slarvig också. Däremot är jag bra på att ägna massor av tid åt att grubbla fram och tillbaka. Och så fastnar jag lätt i tankar, zoomar ut och har ingen aning om vad som just hände.
Jag tycker det vore härligt att vara mer exekutiv, hinna mer och våga mer. Men man får ju utgå från var man är, som så många konstaterar. Ska försöka sluta klandra mig själv för min seghet när jag läser här och istället tänka att vi är olika i grunden.
Jösses, du beskrev just mig. Ska ta till mig din sista mening. Mvh också en snigel.
Jag imponeras också ofta av detta, och hur självgående dina barn verkar vara, i lek och annat. Avis 😊
Har läst mycket av det du skrivit om återhämtning och försöker hålla det färskt i hjärnan.
Kom därför att tänka på dig/det när jag hörde denna sång från gubben i skogen.
https://youtu.be/u-_pIBL4Aqs?si=2oAcf0JLovbcwzAA
Uppskattar din inledning om att barn är olika arbetssamma. För så är det verkligen. Har själv två mycket krävande barn på fyra och sju år. Har många gånger försökt dona i trädgården samtidigt som de är ute men det går bara inte. För att det ska funka med trädgårdsarbete behöver min sambo åka iväg med dem. Och då hinner man mindre så klart.
Kämpar jättemycket med det här. Är person som upplever mig vara långsam från tanke till handling i mitten av 30 årsåldern och jag tycker att jag ligger efter med allt väldigt ofta. Bra dagar har jag acceptans, sämre dagar kämpar jag hårt för självmedkänsla och misslyckas ofta. Det är inte hjälpsamt att jämföra med andra, det är ett lopp jag alltid förlorar, men hamnar ofta där i alla fall. Var också utbränd för några år sedan. Det här inlägget gör mig både hoppfull för att jag kanske också blir klokare med åldern och lite deppig eftersom jag fortfarande känner mig så förbaskat långsam och tycker det är ett lyxproblem att vara snabb 😉 Men det är ju från min horisont och jag fattar att det ligger hos mig 🙂
Tack för just precis det jag behövde läsa nu Clara! Har också ett snabbt tempo av naturen. Blev igår mitt på dagen sugen på att måla vårt bruna gästhus falurött, men hade inte allt jag behövde hemma. Gjorde slag i saken på en gång, köpte hem grejer och nu är snart en sida målad. Har svårare att göra klart dock, men där kommer min man med ett långsammare tempo in. Han håller i och håller ut. Under tiden jag som gjort av med tre dagars energi på en eftermiddag ser till att vila ikapp.
Jag har en snart 2-åring och en snart 5-åring. Den stora kan gå ut och leka med vännerna på gatan medan den lilla behöver punktmarkeras för det mesta och då är det svårt att få något gjort. Med spädbarn och bebisar räcker verkligen 1 uppgift om dagen, utöver att hålla alla vid liv.
Jag gör också allt för fort och har alltid småskador och får ständigt göra om saker för jag tar beslut för fort. Men jag slipper oftast beslutsångest och vet vad jag vill.
Min svärmor platsar in bland de snabba. Oj, så mycket hon hinner med när hon sover över hos oss två nätter. Det dammsugs, tvättkorgarna töms och det ligger ren tvätt i högar i gästsängen. Didkrn diskas snabbt undan. Samtidigt hinner hon underhålla barnen, fiska med äldsta sonen och ku även styrketräna med honom, handla något klädesplagg om något barn behöver något nytt och hitta på något med de yngre barnen. Besöken hos henne är planerade in i minsta detalj. Skönt för oss att få hjälp men lite stressande för en som mig som är mer lat. Jag gillar att sitta länge, länge vid frukostbordet på helgen. På vardagarna orkar jag inte göra så mycket i hemmet och jag älskar att ligga i vardsgsrumssoffan och lyssna på en podd, titta på teve eller läsa en bok. Sen kan jag vara aktiv emellanåt med trädgårdspyssel, matlagning och lite annat.
Jag kan göra aktiviteter snabbt men har enormt lång omställningstid mellan dem. Det går bara inte att lägga undan en sak och börja med nästa sedan. Måste glo ut i luften/på internet/läsa något strunt ett tag innan jag är redo att börja med nästa grej.
Och jag orkar inte göra något i ett mer än kanske två timmar, sedan tar det stopp. Vi städar ur min mammas lägenhet och har en deadline, och jag måste tvinga mig över den där tidströskeln flera gånger i veckan, och blir helt förbi sedan.
Jag har alltid haft mindervärdeskomplex för att jag är lat och seg. Nu råkar det vara praktiskt i patriarkatet att vara en lat kvinna i hemmet, så jag försöker se det positiva också. Men det är inte lätt.
När jag skrev det hade du (Clara) varit iväg på typ middag och två andra grejer på bara en eftermiddag/kväll tror jag. Det hade jag aldrig orkat med, ens före barn. Som sagt för jag mycket mer nu efter jag har fått barn. Men jag måste akta mig noga så jag inte bränner ut mig och då menar jag inte fysiskt för jag gör inte så mycket fysiskt på en dag utan psykiskt. Om jag gör mycket fysiskt på en dag kan jag bli “sängliggandes” (så gott det går med fyra barn) hela dagen efter. Så någonting är det ju som spökar… Men det känns också som att när jag är på jobbet så kan jag “skärpa till mig” och inte alls vara lika trött som hemma även fast jag egentligen är det. Jag förstår ju att småbarnsåren är svårare men jag hade problem med detta även innan. När jag bodde själv kunde jag ligga i sängen från det att jag kom hem till det att jag skulle gå och lägga mig. Jag inser nu att jag gjorde för mycket på jobbet, jag la kanske 110 % där, och att det var därför jag inte orkade med någon fritid. Det kan fortfarande vara lite så även om jag jobbar på det. Jag har ett stillasittande jobb så det är inte fysiskt jag bränner ut mig. Jag kan ibland inte låta bli för jag tycker mitt jobb är så himla roligt! Men det är inte värt den energin det tar från min familj, inget jobb i världen är det. Och därför funderar jag nu på att byta jobb. Men jag har ingen aning om vad jag skulle vilja göra som inte sliter ut mig fullständigt. Jag skulle vilja gå ner i tid men det är inte möjligt i dagsläget.
Jag förstår. Låter verkligen knepigt och jag har inte något riktigt bra svar. Kom att tänka på det här inlägget jag skrivit förut. Kanske finns det något att hämta där?
https://underbaraclaras.se/2020/06/05/om-att-anvanda-100-procent-av-sin-formaga/
kram
Jag tycker att arbetsbelastningen och vilket jobb jag har, samt hur mycket jag jobbar påverkar hur mycket som jag orkar att göra på fritiden.