Igår var en hemsk dag, fast den skulle bli så bra. Stod och sminkade mig och pratade i telefon med Anna, glad för att jag strax skulle ha ett zoom-möte med mitt förlag om den nya boken. Plötsligt hugger det till i bröstet och trycker över hjärtat så att jag inte får någon luft. Sedan domnar vänsterarmen av och smärtan strålar upp mot halsen, ner mot ryggen och skulderbladet och hela tiden kring hjärtat. Jag lägger mig på sängen och börjar gråta för att jag inte får luft. Anna säger åt mig att ringa 112 men det är som att jag inte kan tänka klart utan drabbas av panik. Samtidigt ringer Erica till mig så då trycker jag bort Anna och svarar Erica. Och det märks att hon numera är utbildad larmoperatör för Erica bara

-CLARA LIDSTRÖM, LÄGG PÅ TELEFONEN OCH RING TILL 112. LÄGG PÅ OCH RING TILL 112. ALLTING KOMMER ATT GÅ BRA. MEN RING 112.

med sin strängaste röst. Så då gör jag det. Och det går inte att beskriva hur långt inne det sitter att ringa till 112. Även när man tror att man har en hjärtinfarkt och knappt får luft. Och sedan gråt och svårt att prata medan den vänliga, lugna larmoperatören skickade hit en ambulans och Anna ringde hem Jakob från jobbet.

I huvudet åker det runt, allting jag läst om kvinnor som får hjärtinfarkt. De har andra symptom än män, missas ofta av vården och söker hjälp för sent. Och hela tiden misstron mot mig själv – jag är ju så ung, vältränad och ostressad! Det kan väl inte vara en hjärtinfarkt? Varför håller jag på och gör en stor grej av det här? Skärp dig, tönt!

Så kommer ambulanspersonalen med sina mjuka händer och lugna röster och utför sina kontroller. Ingenting märks på testerna, men eftersom man är noga med att kolla upp bröstsmärtor första gången de uppstår, så vill de ta med mig till akuten för vidare observation. Så jag rullas in i ambulansen och spenderar resten av dagen på akuten. Så omhändertagen. Så mycket vänlighet och omsorg. De sticker, klämmer och frågar och jag gråter tills tårarna tar slut och då blir jag istället skamsen över att ha tagit upp så mycket tid. Tänk om det bara var falskt alarm?

Då säger en av sjuksköterskorna till mig

-Men du förstår väl att vi bara blir överlyckliga om det visar sig att du är fullt frisk? Du gjorde helt rätt som ringde och det är mycket värre för oss när någon går med långvariga bröstsmärtor innan de ringer – för då kan det vara för sent och då är det svårt att göra något!

Och då gråter jag igen och sedan blir jag utskriven, med perfekta värden. Ingen kan förklara vad som hänt men om det uppstår igen ska jag göra precis samma sak. Och pappa skjutsar hem mig till byn och jag äter middag med familjen och somnar som en sten till kvällen. Så väldigt tacksam över vården, som jag med glädje betalar mina skattepengar till. Tacksamheten över alla jag fick träffa som tog mig på allvar, när jag inte ens gjorde det själv. Och så en påminnelse till alla andra om att inte vara så rädd för att söka hjälp att man istället blir dumdristig. Samt att läsa på vad som gäller för hjärtinfarkt hos kvinnor. Så att man inte missar symptomen.

-Tur jag var nyduschad och tog min snygga bh imorse, skickade jag till mina kompisar från akutrummet, uppkopplad mot EKGn

–Ja, förstååår du vilket skick du hade kunnat åka in i?! svarade Elina, som vet hur jag brukar se ut.

–Din kreativa hjärna kommunicerade till kroppen att ej drabbas av sjukdom när du har menstrosor, svarade Malin medan Erica ringde upp för att försäkra sig om att jag verkligen hade matchande spetstrosor också och inte gjort bort mig totalt?

Tur man har vänner som får en att skratta och som förstår sig på det väsentliga i livet!