Ett ledord jag haft med mig ett tag, det är värdighet. Längtan efter ett värdigare liv! Det är ju så underbart, vackert och absolut ovärdigt att ha småbarn. Torka upp kiss med strumpan och hitta ett äppelskrutt inpillat bakom elementet. Ligga i en säng med mjölkfläckiga lakan och fastna i intorkad ketchup. Livet med små barn är ofta ovärdigt och det är helt i sin ordning. Men med barnens stigande ålder kommer en ökad längtan efter värdighet. En värdighet jag inte heller hade innan jag fick barn. För då var jag ju själv som ett barn! Sov halva dagen, hade obefintliga städrutiner och ingen koll på mina räkningar.
Varför söker jag värdighet då? Jo, jag tror att strävan efter värdigheten är ett sätt att respektera mig själv och sätta gränser. En metod för att hålla mig frisk. Här är ett scenario:
Gamla Clara: –Jag har tio minuter till godo innan ett möte. Vad bra! Då kan jag passa på att göra ett ärende emellan. Men ärendet tar mer tid än jag trott och jag tvingas sedan rusa in till mötet i sista minuten. Med svett mellan brösten och håret i oreda, samtidigt som jag hasplar ur mig ursäkter om varför jag är sen. Jag kommer till mötet helt ovärdig.
Nya Clara: Jag har tio minuter till godo innan ett möte och då strosar jag dit i mitt eget tempo. Skrider in som en lucia och sätter mig i det svala väntrummet. Scrollar lite i telefonen eller andas och tänker igenom vad som ska ske på mötet. Och när det väl sätter igång är jag inte svettig utan samlad – och behöver inte börja med att ursäkta min sena ankomst. Så värdigt!
För mig handlar värdighet helt enkelt om att ha tid att göra viktiga saker lite mer ordentligt. Att sträva efter värdighet kanske kan låta som att addera ytterligare en stress till livet. Men det är bara om man gör det för andras skull, som ett krav utifrån. Den värdighet jag letar efter är driven av en längtan inifrån. Efter att ge mig själv lite bättre förutsättningar. Det kan handla om väldigt små saker som att ta en timme och sy igen hålen i alla strumpbyxor, så att jag inte varje morgon börjar med att behöva pröva fyra par för att hitta ett helt. Att steama alla klänningar innan jag hänger in dem i garderoben, så att de är okej direkt jag tar fram dem. Att hålla efter tvätten så att jag inte behöver gå i bikinitrosor för att de vanliga är slut. Att ha en pärm till mina körnoter så att de inte alltid är helt skrövliga och smutsiga efter att ha hamnat på golvet i baksätet där en unge satt sitt fotavtryck på dem.
Jag får allt svårare att följa och läsa om yrväder vars liv är på ända och som skrattar sig igenom kaoset. För mig är det nämligen lite too close to home. Jag har haft det på det viset så mycket i mitt liv, men sanningen är att jag tycker att jag förtjänar bättre. Jag tycker inte längre att det är så roligt att stå i behå när middagsgästerna kommer, eller att alltid behöva åka tillbaka med barnens extrakläder för att jag inte kom ihåg dem på morgonen.
Men det handlar samtidigt inte om ett perfekt liv i någon annans ögon. För pedanter och ordningsamma typer kommer jag säkert alltid att framstå som en slarvmaja i jämförelse. Men det här handlar ju om mitt förhållande till mig själv och vilka förutsättningar jag ger mig. Värdighet. Det är något väldigt vacker med det ordet!
50 svar
Enig, det er et vakkert ord. Det merkes når man møter mennesker med verdighet og integritet.
Precis som du skriver, så tycker jag att integritet och värdighet hänger ihop. Och jag håller med, det är fint att möta människor med värdighet 🙂
Intressant läsning!
Personligen jobbar jag lite åt motsatt håll. Försöker släppa lite på tyglarna och inte förbereda och fixa allting. Min psykolog pratade mycket om det där, men det var inte förrän hon sa “du behöver vara lite mer Pippi och lite mindre Prussiluskan” som det faktiskt landade.
Det är väl också en slags värdighet, antar jag. Att ge mig själv lite mer spelrum.
Ja, sannerligen! Allt handlar om ens utgångsläge. För min vän som är en mästerplanerare och organiserare handlade småbarnsåren jättemycket om att öva på att vara flexibel och ta saker lite som de kom. Vi är varandras totala motsatser och behöver öva på helt olika saker.
Sån igenkänning på att småbarnsåren är rätt ovärdiga med allt stök, kladd och kaos. En stenhård köttbulle under soffkuddarna, en klementin under kökssoffan som möglat till oigenkännlighet eller att upptäcka att man har en liten intorkad bajskorv på tröjan man snabbt dragit på sig för att den låg så lägligt slängd i barnens lekrum. Mycket ska man hitta och uppleva! Det har ju sin charm men ibland ser jag fram emot när det är minnen man skrattar åt.
HAHAHA! Skrattar rakt ut av igenkänning. Kram och heja
I julas när vi stod och kammade ut hela familjen från löss, och jag själv hade stora löss som jag inte upptäckt innan de vuxit till sig, då försökte jag verkligen zooma ut och tänka framåt några år- att detta kommer man skratta åt sedan. Just nu är det vattkoppor istället här hemma :p
Längtar tills alla dessa kladdiga saker med småbarn blir ett roligt minne istället!
Vilket bra inlägg. Tyder på mycket självinsikt och strävan att förbättra utan att förgöra sig. Och framförallt för vem denna förbättring ska göras. För sig själv.
Från och med nu ska jag vara mer stolt över att leva ett “värdigt” liv. Har alltid känt mig typ tråkig och fått höra det också. Det har gjort mig ledsen.
Men inser att så som jag levt och lever är det som många strävar efter och förmodligen därför gett mig gliringar.
Det intressanta är att det är kvinnor som påpekat saker och män har sagt att dom gillar min reda och integritet.
Jag tänkte senast igår kväll på hur olika det där är för män och kvinnor! Min fästman är väldigt organiserad och har goda rutiner – jag, not so much, men jag suktar efter det! Min hobbyanalys var att det är frukter av könsrollen “män är stoiska, kvinnor är känslomässiga” som gör att man som kvinna kan lura sig själv och andra att man liksom “ska” vara lite kaosig och härlig. Men egentligen är det ju en omogenhet som skapar problem för mig! Det känns som att många män – åtminstone de i min närhet – har en starkare förväntan på sig själva att vara strukturerade och ordningsamma vilket jag ska försöka lära mig mer av.
Hemma hos oss är det tvärtom. Jag är den strukturerade och planerande. Den som alltid kommer 10 minuter för tidigt till allt för att jag hatar att känna att jag ”inte kommer hinna”. Min man däremot, tar livet fullkomligt på uppstuds.
Jag avundas honom, han avundas mig.
Vilken tur att vi får ta del av varandra och båda kan inspireras och lära av varandra. Men att försöka att ändra honom, det har jag slutat med..😉
Ja vad intressant. Känner inte alls igen mig i beskrivningarna ovan och tycker inte att det passar stereotypiskt heller? Är väl oftare just kvinnor som beskrivs som ordningsamma och strukturerade, åtminstone när det gäller hushåll och familj? Sedan är alla individer och familjer olika såklart.
Det här inlägget tilltalade mig som varje dag springer på jobb och kommer fram i sista minuten, på grund av att jag väcker barnen för sent och tar aldrig tag i att fixa cykeln. Bra vardagsmotion, men ovärdigt.
Lämna in cykeln till närmsta cykelverkstad snarast! Det är ju så underbart att cykla, särskilt nu när det är sommar. Sedan kanske det övriga löser sig? Ett annat tips är att sätta larm på olika saker, t ex när barnen behäver väckas, eller hellre 5 min före de behöver väckas. Snart är det sommarlov och ingen behöver väckas. Då kan ni cykla och bada istället!
Idag träffade detta inlägget perfekt för jag är med den som ska ha det perfekt och kontrollerat överallt. Jag är mitt i en utmattning där en storstädning behövdes idag på min lediga dag, men istället sa jag till mig själv gör något du tycker är roligt så jag hamnade framför symaskinen istället och kunde sy i lugn och ro istället för bara några enstaka minuter här och där. Så nu har jag en liten sypaus och är så nöjd och glad och har glömt allt vad städning heter 😂😂😂
Du är klok som en bok,Clara! Jag gillar Dig skarpt/Lena
Tack, detta är precis vad jag tänkt ett tag. Pratade med en terapeut nyligen och uttryckte det som att vara snäll mot mig själv. Att inte passa på att göra något emellan två saker för det blir aldrig bra. Slutar alltid i stress och höjt blodtryck. Att åter igen få in tanken om att det är skönt att vara i god tid.
Väldigt intressant läsning. Jag känner igen mig mycket och tror att jag befinner mig någonstans mellan gamla och nya Clara. Har identifierat problematiken men inte lyckats helt med att förändra mitt beteende. Tror det är tidsoptimismen som ligger till grund för mönstren och känner att det är ett personlighetsdrag som är väldigt svårt att få kontroll över, det genomsyrar så mycket av ens tänkande. Lite jobbigt också att de som inte har det draget inte förstår problemet, utan tycker att det bara borde vara att göra rätt. Men kämpar på med att lägga in marginaler hela tiden, och att tämja/hålla tillbaka de nya idéer om vad man vill hitta på som hela tiden poppar upp längs vägen.
Vad jag känner igen mig i detta och så bra du satte ord på det!
Så lustigt, jag lyssnade nyligen på ett gammalt avsnitt av En underbar podd då du och Erika typ grälade om vad det är att komma i tid. 😄 Jag tycker du är fantastisk som jobbar med dig själv hela tiden, reflekterar, lär dig saker och utvecklas. Heja dig, förebild!
Tänker att leva mer värdigt är olika för oss alla. För mig är det att inte tappa humöret och reagera som en 4-åring i vissa situationer vilket tyvärr händer då och då. Att vara en mogen vuxen person och reagera vuxet i stressiga lägen .
Jättebra skrivet! “Kom fram i form” är ett uttryck som jag burit med mig ett tag. Men där kan det innebära att hellre komma någon minut sent men med värdigheten (lugnet) i behåll, istället för att springa och till varje pris komma i tid men sen behöva sitta och flåsa de första fem minuterna. Fast allra bäst är förstås att komma fram i tid men utan att ha stressat.
En klok kollega sa en gång, när han vägrade att springa för att hinna med en buss: -Det man vinner i tid förlorar man i värdighet.
Applicerar detta på allt jag behöver.
Bor du och din kollega någonstans där det går mycket bussar? När jag var liten gick bussen 1 gång/h och där jag bor nu 1 gång/halvtimme.
Ha ha, vi var på besök i London, så vi fick vänta 30 min på nästa. Men det gjorde ju inget just då. Men visst har du rätt, vi bor i Stockholm och väntar aldrig längre än 5 min på tunnelbanan. Men hade de gått 1 gång i timmen så hade jag förlorat min värdighet med glädje om jag hann med tidigare buss. Spring på bara!
Finns inget mer värdigt än att som nybliven mor se till sitt barns behov istället för att ge sig hänge sig åt sin fåfänga. Att bära en smutsig tröja är ju inte ovärdigt om det är på grund av att andras behov fått gå före sina egna.
Håller med Y. För mej har ordet värdighet väldigt lite att göra med klädsel och liknande – har betydligt mer att göra med hur vi uppför oss mot varandra, och indirekt mot oss själva.
Det heter ju dignified på engelska och det säger allt, tycker jag. Lite bättre ord än det svenska, även om det också är bra.
Jag har en gammal hund här hemma som är värdighet förkroppsligad. Han har alltid haft en enorm integritet, inlåter sig aldrig i tjafs, står över allt sådant men har samtidigt aldrig låtit någon köra med sig. Han väljer själv vem han ska lyda utifrån hur mycket förtroende man inger honom och struntar helt enkelt i att lyssna på alla andra. Han är min hjälte och förebild!
Vilken fin bild av värdighet!
Jag blev tvungen att googla ordet värdighet för att få alla betydelser. För mig kändes ordet fel i sammanhanget. Det Clara beskriver tänker jag mer på som respekt, självrespekt.
Order värdighet får lite negativ klang för mig, i sammanhanget. Som att det är under ens värdighet att bete sig på ett visst sätt, att de som beter sig så är lite mindre värda. Jag tror däremot inte att det är det du menar, Clara. Bara en annan upplevelse av ordet i sammanhanget.
Jag uppfattar inte heller ordet värdighet som negativt laddat i alla sammanhang. Till exempel ska det självklart finnas en värdighet inom exempelvis äldrevård, ett värdigt bemötande mellan människor.
Jaja, varför skriver jag allt detta…? Med lite mer självrespekt skulle jag lagt ifrån mig mobilen och vilat hjärnan en stund istället, så här på väg gem ftån jobbet 😉
Håller med dig. Tycker inte heller att ordet värdighet passar in i detta sammanhang. För mig är innebörden något annat. Förstår dock vad Clara menar.
För att svara på min fundering. Satt och tänkte på precis samma sak och håller med dig helt. För mig kändes värdighet också lite negativt, som att det direkt fanns mindre värdiga. Funderade på vilket ord jag skulle använda men inget landar riktigt rätt. Förut kände jag mig värdig men är mitt uppe i småbarnsåren och känner att man tappat all värdighet. Konstant smulor under fötterna, nynnandes baby shark på jobbet, meningar som blir hängandes i luften för man kommer inte ihåg längre vad man ville säga, inte koll på några saker å konstant snoret på axeln. Det känns så ovärdigt, ja men värdigt att slippa det nja. Jag tänker mig ofta att jag vill vara tant. Ordning och reda, skinn på näsan och koll på läget. Ingen tant hade hastat in på ett möte med andan i halsen, skrynkliga anteckningar å hatten på sne. Men samtidigt är högre chefer ofta värdiga. Inga knöliga papper, skrynkliga klänningar, svettiga ursäkter. Utstrålar lugn, kontroll och pondus, långt ifrån tant men också stor värdighet. Så värdig kan vara så vitt skilt.
Å vad härligt med fler som vill vara tanter, och den positiva beskrivningen av tant! De flesta verkar förknippa ordet tant med något negativt, men jag tänker precis som du. En tant för mig är någon som är säker och trygg i sig själv, som vet vad hon vill och står för det, som inte bekymrar sig om att passa in och funderar över vad andra tänker och tycker. Men självklart på ett sätt som tar hänsyn till och respekterar andra, ingen buffel. Jag hoppas bli en fullfjädrad tant så småningom 😊
Så klokt!! Blev mycket inspirerad, tänker att det handlar om att lyssna in sig själv.
Tänk om alla människor kunde bry sig om andras värdighet. Har råkat ut för svin till karlar som velat dra ner mej och förstöra. Jag har satt stopp för det men dom har inte brytt sig om min värdighet. Den finns ju i så många sammanhang. Viktigt att se sitt värd och lära barnen det. Livet kan vara tufft och olika perioder kommer.
Kloka tankar. Det handlar om en respekt både för sig själv och också för andra. T.ex om någon har begått ett brott, tycker jag ändå att personen förtjänar att behandlas med respekt- en slags värdighet. Det är också en värdighet att ta konsekvenser av ett brott och ta ett straff. Bara som ett exempel. Jag tror att man visar sig själv värdighet genom att visa andra värdighet (och då menar jag visa värdighet utan att tappa bort sig själv och behålla sin egen integritet och gränser.)
Så bra skrivet! Det är dom små detaljer som gör skillnad. Att göra små förändringar som leder till ökad livskvalitet.
Värdighet ♥️
Idag torkade jag upp bebiskräks från golvet med min kjol i förskolehallen. Och sen torkade jag mig själv när jag kissat med endast rullen , pga toapappret helt slut. Jag har några år kvar till värdighet tror jag!!
Haha! Kunde varit jag som skrev!
Haha skönt att man inte är själv!! 😀
Hahaha samma här. Äter ofta mat från golvet som barnen tappat/spillt 🙈🙃
Hahaha, skrattar högt här. Mest för att jag själv torkade mig med enbart toarullen härom dagen och inte ens reflekterat över det. Det händer alltid nåt nytt kladdigt och kaosigt så jag hinner inte ens lägga märke till det. 😅
Kommer att tänka på ett citat som jag läst någonstans på internet.com, vet inte om det är en tweet eller på tumblr eller någon känd som sagt. Men det är i alla fall något i stil med: “everything worth doing is worth doing slowly”. Och då handlar det väl om att omvärdera vad som är viktigt för en! Att ta sin tid på kvällen och lägga ut kläder, ställa fram frukost och packa matlåda kanske inte känns så viktigt, men om man tänker på hur mycket lugn det ger en inför dagen, då är det en sak man kan och bör prioritera <3 Blir inspirerad att läsa. Ett bra ledord: värdighet.
Tänk vad olika det kan vara! Jag tycker som några andra att ordet värdighet signalerar något annat än det du Clara beskriver. Framförallt tycker jag inte att det kan associeras med utseende och yta, att man har steemade kläder och ett välstädat hem.
Jag försöker råda bot på mitt eget slarv och tidsoptimism, en livslång kamp, men aldrig brukar jag tänka på att det finns något ovärdigt i att komma med ett utseende och kläder märkta av småbarnsår, inrusande precis i tid med skrynkliga papper så länge jag gör ett enastående jobb och är förberedd. Tvärt om kan jag erkänna att jag ibland tänker *ovärdigt* när det dyker upp en och annan välsminkad kvinna och välklädd män på mitt arbete som graciöst gör entré men som uppenbart inte haft tid att förbereda sig ordentligt för dagens uppgift. – Ovärdigt att lägga tid på ytligheter när du kunde jobbat ikapp istället för att välja outfit, tänker jag, medan jag rotar fram en penna i en väska full med uthällda russin, pyssel från förskolan, en möglig mandarin och smutsiga strumpor. Och jag gissar att de tänker precis samma om mig – kanske med rätta 🙃😂
Bra skrivet! Jag jobbar ju tusen gånger hellre med någon som är slarvig och svettig men kan sin sak än en av de där som är perfekta och svala på ytan men tomma inuti 😀
Har tänkt så mycket på just detta, enda sedan 2015 då jag gick på en skola som gjorde mig deprimerad och jag insåg att ett liv som frilansande och konstnär inte skulle passa mig. Att jag behövde rutiner, ekonomisk trygghet mm. Detta är just vad värdighet handlar om för mig. Att se förbi vissa av mina starka drivkrafter i det skapande, för att kunna fixa ett stabilt liv till mig själv (t.ex ha ett fast jobb).
Jag har trott att jag är gränslös, och jag har levt därefter. Värdigheten ligger verkligen i gränserna för mig- att inse att jag måste sätta gränser inuti mig själv. Inte bara gentemot min omgivning utan också mot mig själv.
En stor insikt har varit att bara för att jag VILL något är det kanske inget jag mår bra av. Tyvärr. Så för mig har de senaste åren handlat om att styra om fokus från mitt hjärtas passioner till mitt välmående. Försöka vara ärlig med mig själv vad jag mår bra av.
Hej, din kommentar berör mig eftersom jag är i en liknande process. Att inse att jag inte mår bra av att bara följa mina passioner utan att jag även behöver ha en “tråkig och förnuftig” röst inom mig som sätter gränser för mig själv. För mig ligger det mycket sorg i det.
Åh ja, jag har nog också känt en sorg över det. Det är inte lätt med livet.
Själv har jag insett nu i 40-års åldern (när det inte längre bara, genom att tvinga sig, går att få kroppen att göra allt man vill utan sömn etc) att bäst mår jag med upplägg som ett småbarn. Dvs rutiner, bestämda bra mat o sovtider, frisk luft, rörelse o återhämtning. Allt sådant som jag som yngre trodde mig komma undan med på vilja. Tråkig insikt. Men i mitt fall nödvändig. Vem hade trott det när man var 20-30. Inte jag ha ha. Naiviteten att med ung kropp som klarade sig på smulor jag då trodde det hade med “personlighet” o “vilja” att göra o många äldre sååå tråkiga med sina vardagsrutiner som åt upp dygnets timmar istället för spontan och det löser sig med andan i halsen(på ens egna välmåendes bekostnad). Uppskattar verkligen dina texter Clara. Så mkt igenkänning genom åren. Fint att kunna följa “främlingar” länge o insikterna vi alla ramlar över längs vägen.
Som tidigare lokalvårdare (en av många akademiker), ser jag kanske annorlunda på värde/ värdighet. Jag förfasas över den inställning, som får människor att utbrista: “Utan thailändare blir vi utan sylt”!
Vi har bären redan. Vi blev inte oförmögna att plocka dem själva. Kalla det skogsbad, om så vill..
Det finns inget ovärdigt, i att utföra en syssla. Känslan av ovärdighet, får jag när jag inte själv kan torka mig i rumpan och ingen vettig människa vill göra det istället.
Att ha ett välordnat hem, eller åtminstone ett där familjen trivs och får känna sig trygg.. Det är värdefullt! Synen på arbetsinsatsen, och vad den leder till, behöver revideras.
Fel person som tjuvlånar toatrasan till bordstorkning, ger hela företag magsjuka.. Hur värdig position den idioten än varit avlönad för.
Jag är tanten som många vill vara jag tar dagen som den kommer det jag inte hinner i dag Gjör jag i morgon bor skälv så ingen retar sej på om det är litte rörigt Ta vara på småbarnsåren dom försvinner fort