Jag har de senaste två månaderna fortsatt med projektet att läsa om mina gamla Maria Gripeböcker. Först Tre trappor upp med hiss-serien och sedan Skuggan över stenbänken-serien. Men efter att ha läst båda serierna klart (utom Skugg-gömman) så kommer jag att avbryta experimentet. Det blev för sorgligt. För det känns lite som att min barndomsupplevelse tas ifrån mig av att läsa böckerna med en vuxens ögon. Inte för att böckerna är dåliga – för de är de absolut inte. Men för att magin från barndomen försvinner när jag ser blottor och ologiska sammanhang. Sånt som inte stör ett barns läsupplevelse , men som absolut stör en vuxen. Och eftersom Gripeböckerna var så viktiga för mig i mellanstadiet, så vill jag låta den känslan få vara kvar och inte förstöra den.
Måste dock säga att första boken i respektive serie verkligen fortfarande håller. Så ska man läsa om något av Maria Gripe så tycker jag att det är Tre trappor upp med hiss och Skuggan över stenbänken som gäller. Så fina karaktärsskildringar. Av osäkerhet, utanförskap och känslan av att vara fel och tafatt. Så vackert! De är också roligt att märka hur vissa teman går igen i Gripes författarskap. Häftiga bränder, mystiska stämningar och kvinnoporträtt av nästan väsenlika varelser – som Olga, Rosilda och Lydia. De äldre, kloka och närmast allvetande kvinnorna: Storråda, Amalia och Lottens farmor. Och den vardagliga huvudkaraktären som möter en fantastisk vän och känner sig både imponerad, fascinerad och hopplöst grå i jämförelse. Som Lotten gentemot Marion och Berta gentemot Caroline. Är så glad för Gripeböckerna och önskar verkligen att fler generationer ska få upptäcka dem. Men jag ställer in dem i bokhyllan i väntan på några barn som vill läsa dem istället för mig.
Vad jag läste i april och maj
Egna världar – Maria Gripe
Skuggan över stenbänken – Maria Gripe
…och de vita skuggorna i skogen – Maria Gripe
Skuggornas barn – Maria Gripe
47 svar
Visst är det härligt med barndomsminnen…..men som sagt bra att sluta läsa i tid så att det är just minnen.
Vad har du tänkt läsa i sommar då?
Mitt tips om Pernilla Glaser ger jag fortfarande 😉
Fick du förresteb med dig någon Lewisia från blomsterhandlandet?
Väntar och längtar till ett inlägg med dina blommor och trädgård.
Inlägg med mycket bilder är ljuvligt.
Känns nästan som man är där eller har varit där….
Kram å ha en skön helg!
Katarina
Det om ”den vardagliga huvudkaraktären som möter en fantastisk vän” låter verkligen som den betydligt nyare, men magiska barnboken Familjen Amarant flyttar in! Fast den passar nog bäst för en lite yngre läsekrets 😄
Snedtänkt i Sveriges radio hade ett intressant avsnitt om Tordyveln flyger i skymningen, för den som vill höra mer om Maria Gripe. Läste själv allt av Maria Gripe som barn några gillade jag skarpt, några lite mindre. Mina egna barn har inte börjat läsa dem än. Får se om det kommer.
Jag är ett stort Snedtänkt-fan och har, förutom att lyssna på det avsnittet, även lyssnat på själva radioföljetongen via SR Play.
Är dock osäker på om den fortfarande är aktuell. Återkommer!
(Med överseende för att jag inte läst alla kommentarer. Kanske finns svaret där)
Jag läste:
Ta din tid, gör mindre men bättre.
För många år sedan hade jag några timmar att slå ihjäl i huvudstaden. Jag smet in i en biosalong och hamnade på filmen Under Berlins himmel. Jag blev helt tagen. Hade inte haft en sådan filmupplevelse förr och inte senare heller. Helt magiskt! Ett antal år senare kom filmen på tv och jag somnade ifrån den. Min lärdom blev att inte försöka återuppleva magiska ögonblick – det är dömt att misslyckas. Hellre då ”gömma och begrunda dem i sitt hjärta”.
Läste också om Maria Gripes skugg-serie och blev liksom du besviken och ångrade djupt att jag läste om. Nu har det gått en tid och det där besvikna från omläsningen har sjunkit undan. När jag tänker på dem nu finns bara ungdomens känsla och magin kvar, så skönt!
Intressant att fundera över hur man upplever berättelser som vuxen jämfört med när man var barn. Kan du ge något exempel? En bok jag direkt kommer att tänka på är Janne min vän, där en vuxen läsare kan undra över sprickor i berättelsen, brist på logik och annat – men där det i själva verket beror på författarens totala lojalitet med barnets blick. Det en ung pojke inte förstår, eller tolkar utifrån sin brist på erfarenheter, läggs aldrig till rätta av författaren. Mellan raderna förstår en vuxen läsare till exempel hur de vuxna i berättelsen agerar utifrån sin mogna förståelse av situationer, men barnets värld är intakt och allt är lika självklart om än gåtfullt ibland. Och så ter sig ju en vuxenvärld för barn – hur ska de veta vad som är normalt och onormalt?
Är detta något du känner igen nu när du läser Gripe som vuxen?
Något som visar sig i böckerna om Lotten av Maria Gripe är karaktären Olga. Ur Lottens blick, och även för mig när jag som barn läste böckerna, så är det en magisk, sagolik person. För mig som vuxen läsare så är Olga en person som försummar sina barn och verkar lida av psykisk ohälsa. Det oberäkneliga med henne som barnet ser som spännande ser den vuxna som mer obehagligt.
Mycket bra exempel!
Jag tänker direkt på Prussiluskan som jag verkligen ogillade som barn, men ser på ett annat sätt som vuxen. Dock tänker jag på filmen inte boken men men.
Sant också!
Jag har alltid läst mycket – håller som bäst på med en omläsning av Anne på Grönkulla för säkert sjätte, sjunde gången – men Maria Gripe är en författare som jag faktiskt inte läst. Är det värt att ge henne en chans även som 30+-åring, och vilken bok rekommenderar du/ni i så fall som första (och kanske enda)?
Anne på Grönkulls håller verkligen i vuxenlivet. Kulla Gulla serien gör det också även om det fattas ett år i hennes liv (störde mig på det redan som ung).
Har också läst om Kulla-Gulla och magin fanns kvar, trots att karaktärerna är förenklade.
Rekommenderar Tordyveln flyger i skymningen!
Jag hade högläsning för mina barn ur den boken en gång när vi var i Grekland. Det började skymma och då hördes ett surrande ljud och en guldbagge kom flygande runt oss. Det är ett ögonblick vi aldrig glömmer.
Min favorit!! Jag läser om den varje sommar som en inledning på sommaren.
Jag förstår verkligen vad du menar, den där magin man minns från vissa böcker vill man inte riskera att förstöra.
Jag har bara läst Agnes Cecilia av Maria Gripe när jag var yngre, i början av högstadiet i svenskan och minns att jag tyckte den var jättebra, men läste aldrig något mer av henne. Läste nu under hösten i samband med en högskolekurs och sköntltteratur och svenskaundervisning “Josefin” och tyckte verkligen den var en riktig skatt, det där perspektivet ur ett barns ögon, det var nästan magiskt!
Böckerna om Hugo och Josefin är verkligen jättefina. De har något tidlöst över sig. De psykologiska porträtten är så fint gestaltade.
Överhuvudtaget drar jag mig för att läsa om böcker som gjort ett riktigt starkt intryck på mig. Vad som slår an beror så mycket på var man är i livet, i alla fall för mig. Det finns något i tonen eller berättelsen som talar till den jag är och det jag går igenom just när jag läser och det ger en extra dimension.
Jag pluggade litteraturvetenskap någon termin i min gröna ungdom och läste ett gäng klassiker, modernare och äldre, som jag blev helt uppslukad av. Dem har jag inte öppnat sedan dess och jag ska nog inte göra det heller.
Sen finns det förstås böcker som tål omläsning på omläsning, så det är inte alltid en enkel avvägning. Men det är kanske de som ger starkast känslomässiga avtryck som är i riskzonen?
Jag läste Syskonfejden av Moa Herngren.
Har påbörjat Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén, skyhöga förväntningar pga att alla säger dem är så bra. Har inte riktigt fastnat ännu, men har hopp!
Är mest nöjd att jag ÄNTLIGEN kommit igång att läsa igen efter småbarnsår och dimma. Saknat det enormt.
Åh läste också om skuggserien och tre trappor upp efter att du förra gången skrev att du börjat med det. Tyckte böckerna om lotten höll sig bäst, störde mig på lottens snusförnuftiga sätt som barn och så även nu, men gillade dem ändå! Det magiska och mystiska som jag upplevde med skuggserien som barn fanns dock inte alls kvar, även om jag kunde förstå känslan. Borde egentligen vetat bättre än att läsa om böckerna för läste förra sommaren om tordyveln flyger i skymningen som jag älskat som en av de bästa böcker jag läst och det kunde jag inte ens förstå nu vad som var så fantastiskt. Sorgligt!
En tanke som slår mig när jag läser din kommentar (har också nyligen läst om Tordyveln och Skuggan över stenbänken iom att jag läst dem för min dotter), är att den där vibrerande magin och spänningen jag upplevde som barn, nog delvis kan bero på att jag då fick böckerna lästa för mig. Hade en fenomenal lågstadielärare. Hon läste varje bok med otrolig inlevelse, gjorde konstpauser och gester, olika röster, viskade och brölade om vartannat och byggde upp en enorm spänning. Verkligen som en egen enmansradioteater, live. Så läser inte jag en bok själv, även om den är riktigt bra. Jag tyckte varenda bok hon läste var otrolig, men det var kanske snarare hon själv som var det.
Godnatt mister Tom älskade jag som barn. Även Mirandaböckerna av Kerstin Sundh. Ska bli spännande att se om de håller.
Jag ÄLSKADE Mirandaböckerna men har aldrig träffat någon mer som läst dem. Eller så har jag inte sagt det högt till någon de senaste 25åren. Kul med någon mer som läst dem. Jag törs inte läsa om dem.
Här är en till som älskade Miranda-böckerna och böckerna om Rosali och Katitzi med för den delen 🙂
Jag älskade också Mirandaböckerna som barn. Jag lånade dem på biblioteket.
Älskade också Mirandaböckerna och blev helt starstruck när min lärare i modeteckning hade gjort omslagsillustrationerna!
Miranda-böckerna håller även för omläsning i vuxen ålder! Har läst alla igen för mina döttrar. Så bra språk och karaktärer. All svärta i livet som Kerstin Sundh inte vek undan för. Mirandas klassresa, psykisk ohälsa, alkoholism osv osv. Har en annan förståelse för alla de vuxnas relationer och velande hit och dit (Lovisa är ju yngre än mig nu, insåg jag när jag läste dem nu). Våga läs dem igen!
Plus en på Miranda-böckerna! Jag minns dock inget alls från dem som vuxen? Mer än att jag vet att jag läst dem. Nu blir jag väldigt sugen på att läsa om!
Älskade också Miranda!
Ännu en Miranda-älskare här. Läste böckerna om och om igen!
En stark upplevelse för mig med Maria Gripe som barn var att jag tyckte de tillät mig ett gå in i något lite mörkare och vuxnare som jag inte fick från andra barn och ungdomsböcker (utan att de berör nåt väldigt ”vuxet” egentligen). Det fanns mörka stråk i dem som jag hade ett sådant sug efter, som ett väldigt brådmoget barn som inte trivdes så bra i barnlitteraturen. För mig var det en del av magin, att jag fick närma mig ett slags litteratur som passade mig bättre. Och magin är inte fullt så stor bland annat för att mitt sug inte är lika stort eftersom jag får det ändå nu.
Exakt så är det för mig med men jag kunde inte sätta ord på mina tankar. Tack!
O, spot on!
Jag läste J&B scener ur ett skenäktenskap av Philip Teir och Sömngåtan av Matthew Walker. Rekommenderar verkligen Sömngåtan åt allt folk, sömn är mycket underskattad i samhället. Tror jag ska börja läsa Gripe böckerna, jag har ju inte läst dem som barn, hade inte ro att läsa som barn.
Jag håller inte med. Jag tycker att Maria Gripes böcker är så rika att de håller för en vuxen läsare också. Klockornas tid, liksom Tordyveln flyger i skymningen, samt Elvisböckerna är favoriter, inte minst för Harald Gripes underbara illustrationer. I tider av livskriser och när jag har feber läser jag gärna Maria Gripe.
Det var fint att se för jag har också läst om dem med stor behållning och blivit så imponerad av att kunna skriva böcker som funkar för alla åldrar. Jag undrar vad det är som Clara och andra tycker inte håller?
Ja, jag blir också väldigt nyfiken på vad som inte håller? Blir förvånad.
Tycker Skugg-serien och Tordyveln flyger i skymningen är exakt lika bra nu som vuxen som jag tyckte som barn och ungdom.
Har läst dem många, många gånger även som vuxen.
Men sjävklart ser man saker ur andra perspektiv när man är vuxen, men lika intelligenta, själfulla och givande är dem ändå.
Mio min Mio är en annan bok som jag tycker är lika gripande, ja, nästan ännu mer, som vuxen.
Tycker att både Maria Gripe och Astrid Lindgren skrev stor litteratur både för barn och vuxna.
Så skönt att läsa era kommentarer. Har jobbat idag men under mina pauser funderat över om det fattas något hos mig som finns hos andra vuxna. Jag läser ju fortfarande in det magiska. Kanske är det en förmåga, det också. Glad att vi är flera som uppskattar barnlitteratur fast vi är vuxna. Ja, inte bara uppskattar utan tycker att den berikar oss också. Tack!
Jag älskar ”Agnes Cecilia” och ”Tordyveln flyger i skymningen” helt okritiskt även i vuxen ålder.
Uppskattar hela Skuggserien fortfarande som vuxen, även om jag tycker att ”Skuggan över stenbänken” är det som håller bäst. Kan nog fortfarande ha lite mitt magiska tonårsöga på det projektet som helhet tror jag (även om jag som äldre mer och mer funderar på Lydias psykiska tillstånd, och vad som eg är sunt och inte).
Tre trappor upp med hiss-serien som jag läste om för ett tag sen, där gav mig mamman Olga ett obehag och tredje boken tyckte jag helt enkelt var utflippad på ett sätt jag absolut inte kan minnas att jag tänkt på när jag läste dem som liten. Men scenerna mellan Lotten och hennes mamma är 👌🏼 Dialog spot on!
Halloy! En liten fråga och ett önskemål. Jag har alltid varit “mamman med stil” (inte mina ord), rena snitt och kanske en aning färglös. Jag tänker; när får färgen marinblå peaka? Jag gillar ju marinblått gärna med brunt. Låter kanske helt knasigt. Hur ser din inställning ut kring tråkfärgen marinblått? 🙂
Knäckarbanketten
Den hemliga trädgården
för barn och vuxna alike. Iallafall har jag haft lika stor behållning av dem som barnen.
Håller med om Knäckarbanketten! Roligt och spännande barnbok som har ett väldigt rikt språk, saknar det ofta i dagens barnböcker.
Jag läser Släkten-serien, historiska romaner i 10 böcker som utspelar sig under 1000 år i Sverige, såå bra böcker! Senast i raden är Midnattsbrud som utspelar sig på 1400-talet och tiden för Engelbrektsupproren. Spännande att blanda historiska händelser med fiktion.
Läste även Värma händer och Käraste vänner, böckerna om Betty av Katarina Wedholm (efternamn?). Riktigt bra var de båda också.
Jeg har noen bøker jeg leser om igjen med noen års mellomrom, og de “snakker” til meg på forskjellig måte hver gang,noen er også favoritter fra barndommen…og jeg har aldri opplevd at noen av bøkene har mistet sin magi eller blitt “dårligere”.
Nej, men tycker du att skuggserien blev mindre magisk som vuxen? Jag håller inte med. Har också läst om den och överraskades av att jag hittade nya lager. Tex utforskandet av sexualitet och könsidentitet, som gick mig helt förbi när jag läste dem i mellanstadiet. Däremot tyckte jag inte att Tordyveln var riktigt lika bra som vuxen. Den hade tappat lite av magin. Fortfarande läsvärd, men där tyckte jag att det fanns störiga luckor. Agnes Cecilia var fortfarande så fantastisk som jag mindes den. Maria Gripe står sig ändå som favorit. Blir inspirerad att läsa om Hugo och Josefin efter att ha kollat kommentarerna. Tre trappor upp med hiss verkar jag ha missat helt!