Tack Vänsterpartiet, tänker jag när jag hämtar ut nya glasögon. Två glasögonbarn i familjen och varje år får vi ett glasögonbidrag på 800 kronor per barn. Glasögon är dyrt och jag förstår inte hur familjer med låg inkomst annars skulle klara det? Det var Vänsterpartiet som drev igenom den reformen.

Tack svenska skattebetalare, tänker jag. När räkningen för ambulansfärden och eftermiddagen på akuten kommer. Ynka 300 kronor för all vård och all omsorg som jag fick.

Tack högkostnadsskyddet, tänker jag. När jag hämtar ut min livsviktiga medicin som jag skulle dö om jag blev utan. Och farmaceuten påminner mig om att det kan vara bra att ha en förpackning extra hemma av medicinen. Om utifall att..

Jag tänker på hur vi tar hälsan för givet medan vi har den – och hur vi lider när den sviktar. Och hur hemskt det vore att inte ha råd att köpa medicin eller glasögon till barnen eller att ringa efter en ambulans. Vi är alla så beroende av att vården funkar, både för oss själva och för våra närstående.

Just nu pågår en vårdstrejk, där sjuksköterskor strejkar för bättre arbetsvillkor. Men det syns knappt i media! Jämför det med när piloterna strejkade. Och hur mycket påverkar piloterna vår vardag, jämfört med vården? Och hur mycket pengar öser vi inte över till exempel polisen och försvaret just nu? Men VAR är pengarna till vården?

Kraven Vårdförbundet gått fram med är en långsiktig lösning med kortare arbetstid. Detta eftersom många av medlemmarna blir sjukskrivna eller går ned i deltid för att orka med arbetet. I ett första steg vill Vårdförbundet se 75 minuters förkortad arbetstid per vecka, en kvart om dagen, eller runt 8 dagar på ett år. Det är ingen orimlig begäran!

Vi vet att utmattning är extra vanligt inom yrken där man har stort ansvar för människor och liten förmåga att påverka sin arbetssituation. Och att man efter nedskärningar inom vården kunnat se en ökad mängd sjukskrivningar bland personalen. Att inte ta hand om sina anställda blir i längden väldigt dyrt för samhället. Först lägger vi en massa pengar på att utbilda vårdpersonal. Som sedan blir utbrända eller skolar om sig till något annat, eftersom villkoren i yrket är orimliga.

När jag pratar med vänner som arbetar som sjuksköterskor uttrycker alla att de älskar sitt jobb men hatar förutsättningarna. Och för att orka i längden behöver stora förändringar ske. Och så ber de om stöd i sin sak. Att fler visar solidaritet med deras krav och ger dem råg i ryggen. Och jag måste säga att jag tycker att det är en väldigt rimlig önskan från deras håll!