Senaste två gångerna som jag har varit på väg till gymmet så har ALLT krånglat! Båda gångerna har jag letat grejer i närmare fyrtio minuter innan jag har kommit iväg. Och senaste gången var gymblippen dessutom försvunnen. Jag letade först i hela huset, sedan på gårdsplanen och slutligen körde jag till badplatsen och letade där. Jag var så arg att jag ville grina, när den plötsligt visade sig ligga under mitt kameralock på vedspisen.

Jag åkte och tränade med raseriet pumpande i tinningarna, men kände mig samtidigt stolt över mig själv. Hade det här hänt för bara två år sedan så hade jag absolut inte åkt och tränat efteråt. Det fick inte existera något motstånd för att träningen skulle bli av! Det räckte med att jag inte hittade rätt sport-bh för att jag skulle ha en legitim ursäkt att stanna hemma. Att behöva packa gymväskan samma dag kunde bli ett för stort steg för mig. Men nu trotsar jag hinder så krångliga, onödiga och dumma att det känns som att universum konspirerar för att jag ska stanna hemma.

Andra saker som är annorlunda? Förut hade jag inte tyckt att jag behövde åka till gymmet efter att ha arbetat tungt i trädgården i fyra timmar. Och jag hade absolut inte tagit cykeln dit om jag ändå åkte. Men nu gjorde jag det! Träningen gör att jag kan trädgårdsarbeta längre och smidigare. Trädgårdsarbetet ersätter dock inte behovet av kontrollerad styrketräning. Och cyklingen dit är en skön uppvärmning för kroppen.

Det handlar ju om att hitta rutiner som gör att träning blir en självklarhet på samma nivå som att borsta tänderna. Jag vet att det är en klyschig jämförelse – men den är högst relevant. Det är svintrist att borsta tänderna. Men om jag inte hittar igen tandborsten på morgonen så ger jag ju inte bara upp på en gång. Jag är beredd att leta och springa runt hemma rätt länge för att hitta igen den och kunna utföra en rutin som jag egentligen tycker är trist och jobbig.

En annan viktig insikt är också vad jag egentligen försöker uppnå med träningen. Anledningen till att jag så gärna ville kunna åka och träna fast allting krånglade var ju INTE att jag var sugen på att lyfta skrot. Det enda jag var sugen på var känslan efteråt. Av lugn och stillhet inuti. Förnöjsamhet och glädje i att jag tar hand om mig själv. Precis som att borsta tänderna är inte ett stort nöje medan jag håller på. Det fräscha och friska resultatet efteråt är vad jag vill uppnå.