Vaknar upp i stugan. En ruggig, dimmig första augusti. Fjorton grader ute och regnet känns som om det kom från en blomspruta. Jag gör eld i spisen, tänder ljus och dricker morgonens första kopp kaffe samtidigt som Ulf utmanar mig i memory.
Igår åkte min syster och flickorna hem och nu är det bara jag och barnen kvar här. Vanligtvis brukar det kännas skönt att få några egna dagar på slutet. Men den här gången kände jag mig mest övergiven och gick runt och grät när de åkt. Samlade ihop flickornas teckningar, tekoppar och hittade små spår som de lämnat. Lappar de skrivit till varandra och konstverk som tejpats upp på väggarna. Sedan plockade jag lite på gården. Knöt ner hängmattan, samlade ihop svärden och parkerade cyklarna i förrådet. Drog upp båten och släppte luften ur flytkrokodilen. Kära, bitterljuva små bestyr som påminner om allt roligt vi har haft ihop.
Jag har fått spendera en hel månad med flickorna och Anna i sommar och tänker på att jag nu inte får se dem igen förrän till höstlovet. Och att det dröjer ett år till vi får fira sommarlov tillsammans i stugan igen. Det är det jobbiga med sommaren, med födelsedagar och stora högtider. Alltid vetskapen om att det dröjer ett år till nästa gång – och vem vet vad som hinner hända tills dess? Usch, blir så vemodig av den tanken. Vemodig men också lite rädd.
40 svar
Känner igen känslan. ❤️
Jag med ❤️
Japp, det är den där bitterljuva förgängligheten… och vissa av oss är mer förgänglighetskänsliga än andra.
Det går över och åt inte bara en plågsam känsla utan just bitterljuv.
Tänk att ha allt detta underbara att sakna och längta till.
Vardagen är också njutbar, när vi väl kommit igenom.
Väl uttryckt. Känner så väl igen.
Minns när jag var en dag ensam i vår stuga någon vecka efter sommarlovet förra året: det kändes så konstigt och tomt. Jag saknade strumpor på golvet, glas på bordet och godisskräp från barnen. Utomhus kändes det bättre, mer som vanligt, men väldigt konstigt inne i stugan.
Är inte vemod egentligen som livet och döden i microskop…? 🤔 Man sörjer det som varit för man har känt kärlek. Ganska vackert men det gör ont.
Jag känner också igen mig i det där. Speciellt när det är dags att städa ur växthuset och man räknar månaderna tills man förhoppningsvis kan börja om igen med odlandet. Dåå tänker man på hur länge det är tills dess. Och som sagt..vad kan inte hända mellan födelsedagar….Men försök att njuta av nuet och dagen….men det är sannerligen inte det lättaste jämt.
Åh Clara! Jag fick ont i bröstet av att läsa detta. Så mycket igenkänning❤️ jag behöver alltid en gråtdag när någon i min familj varit här och hälsat på eller när vi varit i Sverige på besök. Tänker på dig!
Exakt samma här. Högg till för känner så väl igen känslan. Vemodigt är bara förnamnet. Väldigt fint beskrivet iaf, och sorgligt.
Jag förstår vemodigheten. Det känns nog bättre när ni landar hemma. Du är en fantastiskt skicklig skribent. Rolig, väcker tankar och inspirerar på olika sätt. Tack🌻
Vet precis hur du känner … min bror bor i Seattle och kommer till Danmark 1 gang om året. Jag har inte varit i Seattle sen före Corona .. vi ses typ 1-2 gångar pr år. Vi har inte våra föräldrar kvar så han är min familj (utom min man och pojkar 2) – jag gråter alltid på flygplatsen när han lämnar oss (eller jag resar hem) … det är ”bitter sweet” att älska et syskon som bor långt ifrån sig
Tack för allt du delat med dig av till oss läsare.Vemod är också en fin känsla som vi alla känner igen.Allt gott till dig och familjen kram Inga-Lill
vi är flockdjur. det bara är så. stor kram.
Åh, känner igen mig i detta ❤️
Jag förstår precis dina känslor, för jag är lika dan. Jag kan lätt känna vemod när någonting bra lider mot sitt slut. Det går ju inte att stanna tiden fast man så gärna skulle vilja att det gick. Ni verkar i alla fall ha haft det riktigt fint tillsammans i stugan och ni har många härliga minnen att tänka tillbaka på.
Jag vaknade 04 inatt och hade vargtimme (snarare två timmar) över precis det här. Sommarledigheten som snart är slut och nytt jobb och heltidsarbete som väntar. Allt kändes fruktansvärt där i natten. Så sorgligt och hemskt att vänta ett år till. Vaknade skör och grät en skvätt till. Förändringar är jobbiga för somliga av oss.
Ja, detta vemod när det roliga är slut och annat tar vid. Nu är jag pensionär (stortrivs) men kommer väl ihåg första jobbdagen efter semestern, när jag satt i bilen och tänkte ”nu är det ett helt år kvar till nästa gång jag är ledig i 4 veckor”. Så drog det igång och dagarna gick och rätt vad det var så var det novemberlov, sen jullov och snart påsk…ju äldre men blir desto fortare går ens tid. Vemodigt det med… Känner med dig @underbaraclaras Och samtidigt, så underbart att ni har det så fint ihop, att ni har varandra.
Jag längtar aldrig efter min nära familj eller att vara med dem. Tvärtom mår jag dåligt i väntan på ett påtvingat festligt tillfälle och under umgänget och efteråt är det kaos i hela mig. Mår så dåligt, stressad inuti. Det är fint att läsa om att umgänge med familj kan kännas underbart 💗 för mig är det förknippat med oro, stress och dåligt mående.
Du är inte ensam Lisa ❤️
❤️
Samma här, har väldigt dålig relation med min familj. Känns trösterikt att läsa om att det kan vara så fint. Hoppas på det för mina barn.
Stor igenkänning på det. Skönt att inte vara ensam om den känslan 🙏
Känner som du 🧡 önskade att det var annorlunda, älskar min ursprungsfamilj, men mycket ångest, oro och stress är kopplat till dem.
Men försöker skapa bästa möjliga för mina egna barn och att de ska känna annorlunda när de är vuxna.
I övrigt känner jag som Clara med vemodet och att en sommar går så fort. Sen väntar man 8-9 månader på att sommaren ska komma igen.
Jag brukar kalla det för emotionellt bakis…. Känner igen mig väl. Känns som viktiga toppar och dalar, som en del av livet med människor man tycker om.
Men jag tänker att alla är olika känsliga för förändringar? Jag har för mig att jag läst nån gång hos dig att du har svårt just i årstidsväxlingar? Iallafall tänkte jag ( var jag nu såg det) att det var så skönt att nån satte ord på just det svåra i övergången. Oavsett hur mycket man längtar efter det nya eller trivs i det gamla så är det just förändringen som är så svår. Det sliter i en på nått sätt. Man klamrar sig fast i en känsla av nått som flyr, nått som blivit en tillfällig rutin istället för att direkt tänka att nått annat spännande väntar. Men är man sån ( som jag) så är det så skönt att bara vara extra snäll med sig själv de dagarna som man behöver innan man vant sig vid det nya nya, och det helt plötsligt blir det som är normen.
Vad fint att få läsa ditt inlägg och alla kommentarer om den här känslan, för det är precis såhär jag känner vid alla sorters förändringar. Jag kan t.ex gå och noja mig redan INNAN en julledighet ens börjat, för att jag vet att man kommer behöva gå tillbaka till det normala och vardagen, och att säga hejdå till släktingar som man umgåtts med typ 24/7.
Är i grunden en väldigt ängslig person, och det är skönt att veta att man inte är ensam om dessa tankar.
Känner igen mig så mycket i din text. Blir själv vemodig efter jul, påsk, sommar och andra högtider/semestrar. Jag sörjer ofta att tiden under dessa underbara perioder går på tok för snabbt. Att allt det härliga är så förgängligt. Upplever också att tiden går så fort att jag liksom aldrig själv hinner tröttna på ledigheten med familjen, utan det är alltid externa faktorer som gör att jag måste komma ut ur bubblorna omkring t.ex. jul och sommar. Kan också bli stressad under själva ledigheten över vetskapen om att det snart är över och vemodigheten infinner sig, att jag måste hinna njuta och fånga dagen, för allt är så flyktigt och innan man anar det är vardagen där igen.
Jag brukar tänka så här när jag börjar jobba efter semestern: nu börjar ihopjobbandet till nästa sommars semester, allt jag gör på jobbet är för att få ledigt nästa sommar igen. Då känns det lite mera meningsfullt. Och man KAN ha mysigt och roligt även höst, vinter å vår också…har jag hört… 😄
Förstår känslan. Däremot tänker jag ofta när folk säger att man inte ska ta något för givet, inte säkert man ses igen osv – är det inte underbart att leva med tanken att vi ses snart igen och klart att vi ska vara här tillsammans nästa sommar igen. Visst kan saker hända men jag tänker att det är så himla jobbigt att leva livet med den rädslan.
Jag jobbar med cancer och träffar dagligen patienter med obotlig cancer. Rädslan för att själv drabbas finns absolut där korta stunder men jag vill nog ändå, majoriteten av tiden, ta min och mina näras hälsa lite för given. Det ger trygghet här och nu och gör att jag kan njuta av tillvaron. Blir jag, eller någon jag älskar, sjuk får jag möta det då.
Sen förstår om jag om man har blivit hårt drabbad av sorg i livet kanske detta tankesätt är svårt att ha.
Tack så mycket för att du skrev det där! Min närmaste familj har varit hårt drabbad av allvarlig sjukdom under hela mitt liv, nu är ”bara” pappa kvar. Jag fastnar ofta i just de där tankarna att ”åh måste ta vara på tiden för vem vet om han lever nästa år”. Men så kan man ju inte leva? Mår ju jättedåligt av det! Ska ta till mig ditt tips om att försöka tänka ”åh vad härligt, nästa sommar ska vi göra allt kul igen” för att lugna mitt oroliga sinne. Fint!
Förstår dig så in i märgen, har fungerat så själv ända sedan barnsben…Denna sorg över något älskar som obevekligt tar slut. En tröst, och det brukar jag säga till yngsta när hon gråter över att lämna kusinerna, är att det ändå är bra att vara ledsen när man säger hejdå. För det betyder ju att de haft det fint ihop❤️ Det hjälper henne inte så mycket där och då, men det är ju sant.
Ha en fin fredag Clara och alla andra därute🤗
Förstår dig så in i märgen, har fungerat så själv ända sedan barnsben…Denna sorg över något älskat som obevekligt tar slut. En tröst, och det brukar jag säga till yngsta när hon gråter över att lämna kusinerna, är att det ändå är bra att vara ledsen när man säger hejdå. För det betyder ju att de haft det fint ihop❤️ Det hjälper henne inte så mycket där och då, men det är ju sant.
Ha en fin fredag Clara och alla andra därute🤗
Jeg kaller det «lengtelivet», det livet som leves av oss som bor langt unna noen vi er veldig glade i. Jeg har flyttet fra Vest-Norge til Stockholm, og selv om jeg har en helt nydelig svensk svigerfamilie, så river det i sjelen over at så stor del av mitt liv leves på distanse fra de jeg elsker. Min søster, hennes døtre og mann, mine foreldre, storfamilien, ja min «klan». Og fjellene, fjordene, luften. Alt som jeg er født inn i ligger bortenfor. Og det kjennes best i de små detaljene du beskriver så vakkert her. Så jeg går også disse første dagene i august og svelger gråten. Jeg drikker saften jeg fikk av min farbror, tar på trøyen min mor strikket denne sommeren, passer på rabatten min far plantet da han besøkte oss i vår. Alle disse sporene av kjærlighet.
Känner igen ❤️ Kram
Fint skrivet 🥰 och BEskrivet🥰🎵
Jag känner igen -uppbrott drån något som varit sååå bra en lång stund…💕🎈men lutar mig mot Kristina Ĺungs ord
” det är ett sorgearbete att leva, om man inte förstår det blir man aldrig glad” Kristina Lugn
😊💕😊💕😊💕😊
”Alla dessa spår av kärlek”. Så väldigt fint beskrivet.
Ohh förstår din frustation, jag har min syster 40 mil bort och jag fick träffa henne två ggr nu i sommar då vi firade semester där. Men nu vet jag inte när vi ses nästa gång och det känns sorgligt. Jag grät också.
Jag tipsar om en bok idag som du verkligen måste läsa om du inte gjort, så fantastisk
Tycker lite synd om Clemens haha, han känns väldigt försumbar i sammanhanget!
Nejdå! Han var kocka! Kockans roll får aldrig underskattas. Utan en punktlig och skicklig kock orkar ingen annan arbeta =)